Snö i Göteborg
Det är inget fel på dina högtalare. Min digitalkamera har ingen mikrofon och tar således enbart upp fast och rörlig bild, inte ljud.
* * *
Det är ingen rolig lektion när man sitter och mår illa och skakar av trötthet, när det känns som om ingen förstår, ingen kan förstå, ingen vill förstå hur man mår.
Det var en lektion i Elevsvenska. Jag var trött redan innan lektionen började, men det blev inte bättre av att läraren, som är bra, förväntade sig (förvisso med all rätt) att alla ska ha läst allt. Av någon anledning fick jag för mig att utropa "Jag har inte hunnit läsa någonting", och även om det var menat som allvarligt, skrattade hela klassen åt mitt utrop. Jag förstår dem, men skämdes, och förblev resten av lektionen tyst och stirrade ut genom rutan, där jag studerade hur snön lossnade från taken och föll. På det sättet lyssnade jag bättre till vad lärare och studenter talade om.
Jag satt och kände iskyla inom mig, huvudet spände (utan direkt huvudvärk), musklerna i rygg och nacke spända), illamående och hjärndimma. Jag hade ingen att berätta för hur jag mådde, för hur skulle det låtit? "Jag är så trött". Det finns ingen som riktigt förstår, och om jag skulle försöka precisera det skulle det låta som att jag var deprimerad, och det är jag inte.
Om jag skulle vara deprimerad, skulle det beror på att jag är trött. Jag är inte trött för att jag är deprimerad. Det är en stor skillnad.
När jag gick från Humanisten tänkte jag på att jag behöver låta mig undersökas för ME/CFS, vilket bland annat innebär att utesluta cancer. En tanke slog mig: tänk om jag har cancer? Tänk om jag lät mig undersökas och fick budskapet att jag bara hade några månader kvar att leva? Den första känslan som kom till mig när jag funderade över hur jag då skulle reagera var - lättnad. Jag visste att Gud skulle ta hand om mig och jag skulle slippa eländet att leva med trötthet, smärta och lidande. Sen funderade jag på vad jag skulle vilja göra.
Jag skulle vilja sluta skolan, äta vad jag ville (godis, chips, pizza och annat skräp), skriva en eller flera böcker, blogga mer och låta folk följa min kamp, föreläsa så länge jag orkade och umgås med så många människor som möjligt, så länge jag kan.
Men framförallt, tänkte jag, vill jag odla min vänskap och närhet till Gud.
Det går inte att säga att man ska leva som om man bara hade två månader kvar att leva, om sanningen är att man har tjugo år kvar. Det handlar om planering. För att kunna leva tjugo år till bör man ta hand om sin kropp bättre, vila, inte stressa, vara ensam, spara pengar, motionera och äta rätt. Med två månader kvar är väl detta skit samma. Eller?
Köpte massor av godis. Handlade på Konsum och allt jag handlade (det var inte bara godis) gick på en summa av 550kr. För varje 300kr fick man en skraplott. "Synd", sa jag skämtsamt till kassörskan, "att jag inte handlade för 50kr till. Men nära skjuter ingen hare".
Men efter mig var det ingen, så kassörskan stängde kassan. När hon gick förbi mig sköt hon till mig en extra skraplott! Tack! :)
Ätit pizza hemma, tvättar och försöker plugga när jag inte bloggar.
Be för mig.
Det är ingen rolig lektion när man sitter och mår illa och skakar av trötthet, när det känns som om ingen förstår, ingen kan förstå, ingen vill förstå hur man mår.
Det var en lektion i Elevsvenska. Jag var trött redan innan lektionen började, men det blev inte bättre av att läraren, som är bra, förväntade sig (förvisso med all rätt) att alla ska ha läst allt. Av någon anledning fick jag för mig att utropa "Jag har inte hunnit läsa någonting", och även om det var menat som allvarligt, skrattade hela klassen åt mitt utrop. Jag förstår dem, men skämdes, och förblev resten av lektionen tyst och stirrade ut genom rutan, där jag studerade hur snön lossnade från taken och föll. På det sättet lyssnade jag bättre till vad lärare och studenter talade om.
Jag satt och kände iskyla inom mig, huvudet spände (utan direkt huvudvärk), musklerna i rygg och nacke spända), illamående och hjärndimma. Jag hade ingen att berätta för hur jag mådde, för hur skulle det låtit? "Jag är så trött". Det finns ingen som riktigt förstår, och om jag skulle försöka precisera det skulle det låta som att jag var deprimerad, och det är jag inte.
Om jag skulle vara deprimerad, skulle det beror på att jag är trött. Jag är inte trött för att jag är deprimerad. Det är en stor skillnad.
När jag gick från Humanisten tänkte jag på att jag behöver låta mig undersökas för ME/CFS, vilket bland annat innebär att utesluta cancer. En tanke slog mig: tänk om jag har cancer? Tänk om jag lät mig undersökas och fick budskapet att jag bara hade några månader kvar att leva? Den första känslan som kom till mig när jag funderade över hur jag då skulle reagera var - lättnad. Jag visste att Gud skulle ta hand om mig och jag skulle slippa eländet att leva med trötthet, smärta och lidande. Sen funderade jag på vad jag skulle vilja göra.
Jag skulle vilja sluta skolan, äta vad jag ville (godis, chips, pizza och annat skräp), skriva en eller flera böcker, blogga mer och låta folk följa min kamp, föreläsa så länge jag orkade och umgås med så många människor som möjligt, så länge jag kan.
Men framförallt, tänkte jag, vill jag odla min vänskap och närhet till Gud.
Det går inte att säga att man ska leva som om man bara hade två månader kvar att leva, om sanningen är att man har tjugo år kvar. Det handlar om planering. För att kunna leva tjugo år till bör man ta hand om sin kropp bättre, vila, inte stressa, vara ensam, spara pengar, motionera och äta rätt. Med två månader kvar är väl detta skit samma. Eller?
Köpte massor av godis. Handlade på Konsum och allt jag handlade (det var inte bara godis) gick på en summa av 550kr. För varje 300kr fick man en skraplott. "Synd", sa jag skämtsamt till kassörskan, "att jag inte handlade för 50kr till. Men nära skjuter ingen hare".
Men efter mig var det ingen, så kassörskan stängde kassan. När hon gick förbi mig sköt hon till mig en extra skraplott! Tack! :)
Ätit pizza hemma, tvättar och försöker plugga när jag inte bloggar.
Be för mig.
1 kommentar:
Blev det någon vinst på lotten då? Sedan tycker jag att du ska ta en titt på Steve Jobs tal på Stanford från 2005 om du inte har gjort det tidigare.
Skicka en kommentar