Sidor

söndag 30 november 2008

Sköldpaddan

Ikväll vill jag egentligen inte skriva om mina tankar, men om jag gör det kanske jag tvingar mig själv att tänka annorlunda.

Att skriva om mina tankar under de senaste tre dagarna skrämmer mig. Jag drar mig undan från det, därför att jag är rädd för tankarna - att de ska vara så konstiga och fåniga att ingen kan förstå hur jag kunnat styras av dem.

Ingenting har hänt, och däri ligger även haken. Jag har inte tagit mig för någonting. Igår och idag förmiddag var jag förvisso vid brevduvebodarna och försökte få fåglarna att äta ur min hand. Blåmes, talgoxe, tofsmes, hackspett m.fl., och en blåmes satte sig faktiskt i en sekund på mina fingertoppar igår, men jag rörde mig och fågeln flög sin kos innan den hann ta någon nöt.

Men därefter har jag gått hem och satt mig vid datorn, där jag blivit sittande. Jag har spelat Risk och Revolt, surfat på Youtube och kollat filmer i datorn. När jag tagit paus har jag satt på tv:n och blivit sittande där.

Vid tanken på att jag måste diska har jag hukat mig bakom datorn eller tv:n ändå mer. "Jag vill inte", och kroppen blir jättetung och jag känner mig fruktansvärt trött och torr i munnen.

Ikväll tog jag tag i det och diskade faktiskt. Det känns skönt att ha fått det gjort.

Jag har inte orkat laga någon mat i helgen. Som tur är har jag haft matlådor, men inte ens dem har jag orkat värma idag. Jag har inte haft lust. Eller ork.

Jag hittade faktiskt lite mat i en gryta som jag glömt sen igår lunch. Det åt jag upp utan att värma. Vi får väl se om jag får magsjuka inatt. Jag struntar i vilket. Fast jag vill nog helst vara med i skolan imorgon - kursen och dess innehåll är så intressant och viktigt för mig.

Konflikthanteringen får mig att tänka till - mina jobbiga dagar och veckor har mycket med inre konflikter att göra. Men inför dessa konflikter är jag en "sköldpadda" i min konfliktroll - jag kryper in i mitt eget skal och hävdar inte någon av mina delpersonligheters behov.

I de flesta konflikter som involverar andra människor är jag ett "lejon" eller en "uggla" - kämpar för att mina egna behov ska gå före den andras resp. försöker hävda bådas rätt att få sina behov tillgodosedda (samarbete för en vinna-vinna-situation). Jag borde kanske vara mer lejon eller uggla inför mig själv också?

Men mina inre konflikter är något jag inte vågar ta tag i. Jag vet inte hur jag ska göra det. Ensam fungerar jag inte. Fast jag ska nog inte säga för mycket - även i andras sällskap hamnar jag i de här situationerna, och jag är faktiskt ganska orolig inför framtiden då jag och Emelie planerar att bo ihop - tänk om jag beter mig så här då också?

Eftersom jag undviker mina egna inre konflikter i så hög grad är jag totalt oemottaglig för tips och råd, hur väl menade de än är. De innebär ju att jag måste ta tag i konflikten - och det vill jag ju till varje pris undvika.

Jag både vill och inte vill ha hjälp.

Imorgon ska jag väga mig, och jag är rädd. Det känns som att jag gått upp i vikt. Jag har ätit kladdkaka (förvisso smalvariant med kesella istället för smör, men ändå), och mycket smörgås (eftersom jag inte orkat laga eller ens värma någon mat).

Viktnedgången har stagnerat, eller i alla fall min motivation att fortsätta kämpa. Tiden rinner ut, känns det som.

Varför känns det som att tiden hela tiden rinner ut? Varför känns det som att jag inte kan ta vara på tiden, att det inte är lönt att sätta igång med något om jag fastnat vid datorn några timmar? Det är ju därför jag sitter kvar - har jag väl fastnat är det väl ingen idé att göra något åt det? Timmarna som gått är borta, och det är försent att göra något åt något. Jag kommer ändå aldrig att hinna. Jag kommer ändå aldrig i mål.

Jag kommer ändå alltid att misslyckas, förr eller senare.

Så lyder tankarna som jag inte kan förstå att jag följer, men som jag följer ändå.

För jag är en sköldpadda.

fredag 28 november 2008

Lycka genom Aktiv kärlek

Jag måste bara få citera ur Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov, för klassiker som Dostojevskij kan inte låta bli att berätta och beskriva viktiga frågor på ett så underbart sätt. Samtliga länkar öppnas i ett nytt fönster, och går till svenska resp. engelska Wikipedia (informationen på Wikipedia reserveras för sin exakthet).

Bakgrunden till det ni kan läsa nedan är svårbeskriven, men kort handlar det om ett besök i ett kloster, där starets Zosima möter ett antal kvinnor på gården. De har alla olika bekymmer som Zosima rådger dem om och sedan välsignar dem, så att de blir lyckliga. Och lycka är budskapet i staretsens rådgivning: "Människorna har ju skapats för att vara lyckliga, och den som är helt lycklig kan med full rätt säga om sig själv: 'Jag har fullgjort Guds vilja här på jorden.' Alla rättfärdiga, alla helgon, alla de heliga martyrerna har varit lyckliga människor."

Kvinnan som staretsen pratar med i utdraget nedan beskriver förtvivlat sin brist på tro i fråga om livet efter detta. Hon frågar bland annat: "Hur kan man bevisa det, hur ska man kunna bli övertygad?" Och staretsen svarar:

- Ja, förvisso är det outhärdligt. Men man kan inte bevisa någonting, man kan bara bli övertygad.

- Hur då? På vilket sätt?

- Genom att utöva aktiv kärlek. Försök att älska era medmänniskor aktivt och outtröttligt. Allteftersom ni gör framsteg i kärlek, kommer ni också bli övertygad om Guds existens och om er själs odödlighet. Om ni kan nå fram till fullständig självuppoffring i kärleken till er nästa, då kommer ni fram till en orubblig tro, och intet tvivel kommer att kunna tränga in i er själ. Det där vet man säkert, det bara är så.

- Aktiv kärlek? Det blir ju ett nytt problem, och vilket problem, vilket problem! Ser ni jag älskar människorna, tro mig, jag älskar dem så mycket att jag ibland drömmer om att lämna allt, allt vad jag har, lämna Lise [kvinnans handikappade dotter, min not.] och blir barmhärtighetssyster. Jag blundar, tänker och drömmer, och i sådana stunder känner jag en obetvinglig kraft inom mig. Inga sår, inga varbölder skulle kunna avskräcka mig. Jag skulle lägga förband och tvätta rent med mina egna händer, jag skulle vaka vid dessa lidande människors sida, jag skulle kunna kyssa deras sår...

- Ja, det där är ju inte så litet och det är bra att ni tänker på och drömmer om det, just det här och ingenting annat. Ibland gör ni då utan att ni själv vet om det i själva verket en god gärning.

- Jo, visserligen, men hur länge kan jag stå ut att leva ett sådant liv? fortsatte hon i upprörd och nästan exalterad ton. Det är det allra största problemet! Och det är det problem som jag grubblar allra mest på. När jag blundar så där, frågar jag mig själv: hur länge kommer du att kunna hålla ut så där? Och om den sjuke, vars sår du tvättar, inte genast visar dig tacksamhet utan i stället besvärar dig med nycker och infall, inte lägger märke till och uppskattar din kärleksfulla vård, skriker på dig, kommer med orimliga krav, kanske till och med klagar på dig för dina överordnade (som ju ofta är fallet med svårt sjuka) - hur går det då? Kommer din kärlek att räcka till då eller inte? Och då - kan ni tänka er, konstaterade jag med en rysning: om det finns någonting som med ett slag skulle kunna kyla ned min "aktiva" kärlek till människorna så är det just en sådan otacksamhet. Med ett ord, jag är en lönarbetare, jag kräver omedelbar lön, det vill säga lön för min möda, kärlek som lön för kärlek. Annars kommer jag inte att kunna älska någon.

Hon hade fått ett anfall av verkligt självplågeri och när hon slutat, såg hon med utmanande beslutsamhet på staretsen.

- Det här påminner mig exakt om det som en läkare en gång för länge sedan berättade för mig. Det var en äldre och förvisso mycket klok man. Han berättade lika uppriktigt som ni, visserligen på ett skämtsamt, bittert skämtsamt sätt: jag är full av kärlek till människorna, sade han, men jag förvånas över mig själv: ju mer jag älskar mänskligheten som grupp, ju mindre älskar jag människorna som enskilda individer, det vill säga var och en särskilt. I mina tankar, sade han, drömmer jag ofta om hur jag ska tjäna mänskligheten och kanske skulle jag verkligen kunna gå till korset för människorna, om detta plötsligt begärdes av mig, men samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet att jag inte står ut med att leva tillsammans med någon i samma rum ens två dagar i sträck. Så fort någon kommer mig för nära, trycker han ned min självkänsla och hindrar min frihet. Redan efter ett dygn kan jag komma att avsky även den bästa människa: i det ena fallet kanske bara för att han sitter kvar för länge vid middagsbordet, i ett annat fall för att hna har snuva och ideligen snyter sig. Jag blir en människofiende, säger han, så snart någon kommer mig bara en liten smula för nära. Och i stället har det alltså alltid blivit så, att ju mera jag kommit att känna motvilja mot enskilda individer desto större har min kärlek blivit till mänskligheten som helhet.

- Men vad ska man göra då? Vad kan man göra i ett sådant här fall? Kan man bli annat än förtvivlad?

- Jo då, redan det är bra att det finns någonting som gör er verkligt betryckt. Gör vad ni kan och förmår och det ska räknas er tillgodo. Ni har redan uträttat mycket, eftersom ni vunnit en så djup och uppriktig självinsikt. Om anledning till att ni nu talat så öppet med mig bara är att ni ville ha beröm för er sanningskärlek, så där som ni nu fått av mig, så kommer ni naturligtvis aldrig att prestera några underverk i fråga om aktiv kärlek, då kommer allt bara att stanna i era drömmar och hela ert liv ila förbi som en drömbild. Då kommer ni också att sluta tänka på det där om det kommande livet och ni kommer av er själv till sist att bli lugnare.

- Ni har alldeles tillintetgjort mig! Först nu, just i detta ögonblick när ni talade, har jag förstått att jag i själva verket bara var ute efter att få ert beröm för att jag var så uppriktig, när jag berättade det där om att ajg inte står ut med otacksamhet. Ni har viskat sanningen om mig själv i mitt öra, ni har genomskådat mig och kommit att förstå mig själv!

- Menar ni verkligen det? Nu, när ni gjort denna bekännelse, tror jag att ni är uppriktig och att ni är god i själ och hjärta. Om ni inte uppnår lycka, så kom alltid ihåg att ni är på den rätta vägen och försök inte lämna den. Och det viktigaste, undvik lögn, alla sorters lögn, lögn mot er själv framförallt. Ge akt på er lögn, betrakta den noga varje timme, varje minut. Undvik också att känna äckel och motvilja, både mot andra och mot er själv: det som ni finner motbjudande hos er själv blir rent och behagligt bara därigenom att ni lägger märke till det hos er själv. Undvik rädsla, även om rädslan bara är en föjld av varje lögn. Var aldrig rädd för er klenmodighet, när det gäller att uppnå kärlek, oroa er inte heller därviid för mycket för dåliga handlingar. Jag är ledsen att jag inte har något mera trösterikt att säga er, ty det är ju så att den aktiva kärleken i jämförelse med den som man upplever i sina drömma är hård och skrämmande. Den drömda kärleken vill ha snabba stordåd, som raskt kan utföras och är synliga för alla. Här kan det faktiskt gå ända därhän att man rentav offrar sitt liv, under förutsättning att det inte drar ut för länge utan sker snabbt som på scenen och att alla tittar på och applåderar. Den aktiva kärleken - det är arbete och uthållighet och för somliga kanske rentav en hel vetenskap. Men jag förbereder er på att i samma stund som ni med fasa konstaterar, inte bara att ni, trots alla era ansträngningar inte närmat er målet, utan till och med tycker er ha avlägsnat er från det - i samma stund, det vill jag förbereda er på, har ni plötsligt uppnått målet och då kan ni tydligt bli varse den undergörande kraften från Herren, som alltid älskat er och som hela tiden i hemlighet väglett er. Förlåt mig, nu kan jag inte stanna kvar längre hos er, man väntar på mig. På återseende.


- Utdrag ur: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij

torsdag 27 november 2008

En lugn och bra dag

Mamma har sovit över och började inte sin utbildningsdag förrän 16 idag, så vi har haft en kvalitetsdag.

Vi har pratat mycket, jag och mamma, om allt möjligt, och under förmiddagen hjälpte hon mig att söka jobb genom att lyssna på mina personliga brev. Jag har sökt ett perfekt jobb för mig: 80% mu/sv år 7-9, samt några andra musiktjänster. Väldigt spännande.

Sen har vi varit ute ganska mycket, handlat och försökt mata fåglar. Jag har lagat mat åt oss, som mamma berömde mig för (alltid lika kul att få beröm), vi har vilat och fikat med pepparkakor, glögg och tända ljus.

Vad som saknades?

Emelie, förståss.

* * * *

Tänk att jag tar min lärarexamen om en dryg månad! Tänk, efter den 16 januari har jag inget skolarbete kvar att göra!

Och jag har ingen aning om hur det ser ut efter det! Jag har sökt jobb, men ingen har hört av sig och varit intresserade av att få veta mer om min kompetens än. Jag hoppas få jobb, men var det blir och hur mitt boende kommer bli har jag faktiskt ingen som helst aning om.

Tänk att jag inte har det! Jag trodde på sätt och vis att jag skulle ha det. Att ett jobb skulle vara lätt att fixa. Och om det inte skulle vara det, att jag skulle ha världens ångest för min ekonomiska framtid.

Men det är lugnt, faktiskt. Jag har ingen ångest. Jag är bara väldigt spänd på hur det kommer bli!

Jag har ju som sagt ingen som helst aning, och det är helt enkelt underbart!

måndag 24 november 2008

Önskar du livet av mig?

Kommentarer som önskar livet ur mig undanbedes.

I mitt inlägg Deppad skrev jag mina tankar när jag mådde riktigt dåligt. En tidigare kommentar hånade mig, och en nyligen skriven kommentar verkar önska livet ur mig.

Om kommentatorn inte gör det förstår jag inte riktigt vitsen med kommentaren och önskar ett förtydligande.
Patrick Johansson sa...

Ang. Suicid

http://www.sjalvmord.com/

Jag känner till den här hemsidan, och den är fruktansvärd, eftersom Självmordsguiden peppar människor att ta livet av sig (oavsett vad författaren till den anser). Jag rekommenderar människor som är deprimerade eller inte önskar veta hur man tar livet av sig på det mest effektiva sättet att undvika den här hemsidan. Personligen anser jag att författaren borde polisanmälas för vållande till annans död, eftersom det finns de som bevisligen följt rekommendationerna i Självmordsguiden och därav genomfört ett fullbordat självmord.

Att rekommendera den hemsidan för någon som uttrycker depressiva tankar på internet förstår jag verkligen inte vitsen med. Då anser jag att det är bättre att ägna sig åt vettigare saker, t.ex. en utbildning i social gemenskap på internet, än att försöka få sina medmänniskor att ta livet av sig.

Och, som sagt, om syftet var något annat än jag tolkar det, önskar jag ett förtydligande, Patrick.

torsdag 20 november 2008

Toddler

Här kommer ett kort "I'm alive"-inlägg.

Hej, allihop. Jag mår bättre. Trött, förstås, det dröjer innan jag kan säga "idag känner jag mig riktigt pigg och glad" och verkligen mena det - jag har snarare mer eller mindre trötta dagar.

Kursen jag går nu är indelad i två perioder - en teoridel och en praktisk projektdel. Inför projektet har jag haft en klar idé med vad jag vill göra, men ingen att göra det med. Jag har fiskat i flera veckor efter någon som kan tänka sig vara med på idén, men ingen har nappat - förrän igår.

Vi hade en heldag om konflikthantering, och den delen av svåra samtal som handlade om att "tydligt föra talan" (det finns två viktiga aspekter av att tala om svåra saker på ett konstruktivt sätt, nämligen "empatiskt lyssnande" och "tydligt föra talan"). När jag kom tillbaka från lunchrasten möttes jag av David, en medlem i en grupp med 7 medlemmar. Han sa att de var beredda att splittras i två för att göra saker och ting enklare - en grupp på sju personer var lite väl många.

Jag fick berätta om min idé (intervjuer med elever och lärare vid åk 2-3 på en eller flera gymnasieskolor om vanligaste konflikten på skolan och rekommenderad lösning) och sedan gick tre personer loss - David, Jannike och Carina - och gick med mig istället. Min idé har därmed blivit ett grupp-projekt, och jag är väldigt stolt och glad!

Jag hade kunnat göra projektet själv, och jag har sagt det, men med tillägget att det skulle vara roligare och enklare att göra det tillsammans med någon. Och David, Jannike och Carina har gått med mig frivilligt och tycker att idén är bra och vill göra något av den. Det känns jätteskönt.

Veckan som hittills gått har varit lugn schemamässigt - en heldag igår, annars ingenting. Men jag har planerat in flertalet timmar på Pedagogen för att läsa igen kurslitteraturen, som jag försakat i några veckor. Idag tvättar jag, inväntar en visning av lägenheten och sen ska jag in till stan för att låna en kursbok på Institutionen för arbetsvetenskap (AV), eftersom just den boken (Handbok för konflikthantering av Kjell Ekstam) inte finns att låna på något bibliotek och är för dyr att köpa på adlibris (ca 300kr) utan att ha kollat i den först.

I helgen åker jag till Borås och blivande svärföräldrarna. Emelie ska förstås också dit. Det ska bli skönt att få komma dit, brukar känna mig så lugn och trygg där.

Tills dess jag hör av mig igen, kika på den är lille killen som uppenbarligen har magiska krafter - han får en jättelik publik att hurra och jubla på kommando!


Toddler Leads the Celebration

söndag 16 november 2008

Här finns ingenting.

Jag har en helt vansinnigt dålig dag idag. Baksmälla, antar jag. Läste en artikel i GP idag om att olyckliga ser mer på tv, därför att de under tiden känner sig lyckligare. Jag känner igen mig.

Idag är en ruskigt jobbig dag. Baksmälla efter gårdagens godissupande. Att ha sockerberoende kan jämföras med alkoholism, enligt exempelvis svt:s Toppform (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=15856&a=357429).

Och det känns verkligen som att det skulle kunna vara så som alkoholister känner. Igår gick jag ut på en promenad, och jag ville inte, men var samtidigt jäkligt envis - jag visste vart mina ben bar mig. Visst, jag gick en omväg till godisaffären, men jag visste att det var mitt enda mål.

Jag kunde vända när som helst. Jag kände det. Jag visste det. Det fanns så många tillfällen som jag kunde valt annorlunda.

Men jag gjorde det inte. Jag "kunde" vända, men egentligen kunde jag inte. Jag "ville" vända, men egentligen ville jag inte. Jag "visste" att jag kunde vända, men egentligen visste jag att jag inte skulle göra det.

Jag var för rädd för att komma tillbaka tomhänt till lägenheten och utstå abstinensbesvären på kvällen. Ensam. Utan hjälp.

Och jag gick hem med 458 gram lösgodis.

Och på kvällen såg jag lägenheter i färger. Det var underbart. Jag fick tillbaka kreativiteten och inspirationen, och jag kunde prata om vad jag kände. Det lösgjorde så mycket inom mig.

Samtidigt visste jag vad som väntade. Morgondagen. Det som idag är.

Och jag är så trött på hela skiten. Jag orkar inte prata med någon. Jag orkar inte bry mig om någonting. Jag sitter mest vid datorn och tv:n för att slippa tänka. För när det blir tyst och jag inte har några intryckskällor, då står tiden still och helvetet visar sig i form av gråsvart vardag med en trång lägenhet där ingenting händer och där ingenting lever. Inte ens jag.

Här finns ingenting för mig.

Här finns ingenting.

Ingenting.

lördag 15 november 2008

458 gram

458 gram. Mer än ett kilo och flera centimeter. Så känns det som att effekten blir när man ätit 458 gram smågodis.

Smågodis, plockgodis, whatever the name, är det värsta man kan äta. Eller i alla fall jag.

Och det är därför jag använder det när jag är som värst inne i min depp-period.

Det är definitivt tröstäta. Jag äter som substitut för sällskap. Jag äter som substitut för energi. Jag äter som substitut för allt jag saknar, allt som jag anser att jag inte har, allt som jag inte förstår. Allt som jag hatar. Allt som jag hatar med mig själv, och med den övriga världen.

Tröstäta. Vilket lumpet sätt att skada sig själv på. Och varför gör jag det? Tröstäta? Vad är det för nått egentligen? Egentligen är det ganska fånigt, men samtidigt är det mycket effektivt sätt att skada sig själv på. Definitivt.

För vad är konsekvensen? På några sekunder märker man effekten - sockerkicken. Det är gott (?) och jag känner adrenalin och endorfiner.

Sedan. Effekten. Kallsvetten. Jag är trött men kroppen fullständigt uppe i varv.

Och sömnen? Tja, om jag kan somna, så är det långt ifrån en sömn som ger något tillbaka.

Men värst är det som komma skall - på måndag, när jag ska väga och mäta mig.

Mer än ett kilo och flera centimeter. Så känns det som att effekten blir. Efter ett knappt halvt kilo smågodis.

Flera veckor förstörda. Flera veckors förhalning.

Men det tar ju så lång tid att gå ner i vikt, och det minsta man inte klarar av att hålla diet förstör så mycket! Jag orkar inte ta den pressen, det kravet. Jag har mina vanor, de är inte så lätta att göra mig av med. Ovanor, förlåt, men de är fortfarande svåra att förändra!

Jag känner inte att jag har det rätta stödet. Ingen som "bryr" sig. Visst, många bryr sig. Men få som faktiskt ställer upp. Som hejar på. Ofta. Varje dag. Vem gör det? Jag känner till två.

Mamma.

Emelie.

Inte ens de hejar på varje dag.

Don't get me wrong. Jag anklagar ingen. Eller, jo, lite då. De som påstår sig vara mina vänner. En bryr sig, som ringer ofta, och som inte tycker att det gör något att jag aldrig hör av mig. Jag har bett om ursäkt om det flera gånger (jag ringer inte någon - vet inte varför, det blir bara inte av - tror det har med självförtroendet att göra - who can blame me?), men han fortsätter ringa. Tycker att det är roligt att prata med mig. Hejar, peppar.

Finns det någon som är en så god vän som du, Magnus? Tack!

Nej, förlåt mig. Jag ska inte lägga skulden på någon annan än mig själv. Eller? Kanske, men vem bryr sig?

Nej, jag ska försöka fokusera på mina tankar, mina känslor, min egen situation. Det handlar inte om någon annan än mig själv, egentligen. Det är jag som känner mig ensam. Jag borde ta tag i det. Inte sant?

Hur då?

Vad ska jag göra?

Finns det något att göra?

Jag är väl ett hopplöst fall, antar jag.

Kallsvetten får hela kroppen att känna sig olustig. Hur ska jag klara av att ligga i sängen när jag kallsvettas så?

Jag är väl ett hopplöst fall.

Jag tar det nog bättre än vad jag brukar. Jo, faktiskt. I vanliga fall hade jag inte orkat sätta mig och skriva om det. Jag hade velat, men inte orkat, eller vågat.

Jag skäms för att jag är så dålig på att ta hand om mig själv. Alla vet ju vad man bör och inte bör göra i en situation som min, eller hur? Eller hur?

E L L E R__H U R ?

torsdag 13 november 2008

K-PAX Trailer

En av de bästa och samtidigt märkligaste filmer jag sett, med helt suveräna Kevin Spacey och Jeff Bridges, med helt otroligt, fantastiskt, underbar musik av Edward Shearmur. Se den!

Här är en trailer. Filmen är otroligt mycket bättre, men trailern säger en del. Musiken som den är i filmen finns tyvärr inte representerad i trailern. Trailerns musik är faktiskt ganska dålig.


K-PAX trailer
(Kevin Spacey, Jeff Bridges)

Klicka på länken för introduktionsmusiken (inbäddning tyvärr ej möjligt med denna video). Länken öppnas i ett nytt fönster/en ny flik:
http://www.youtube.com/watch?v=Vo0gqRzsCsQ

Är ni fortfarande inte övertygade? Kolla in den här scenen från filmen!


Prot (Kevin Spacey) övertygar doktorer om sin härkomst

Svar på kommentar från Patrick Johansson: Jag anser att det inte är mitt ansvar om filmerna är upphovsrättsskyddade eller inte, då de är inbäddade i min blogg från YouTube. Ansvaret ligger alltså på YouTube att bedömma om filmerna är upphovsrättsskyddade. Hoppas det ger svar på din fråga.

torsdag 6 november 2008

ME-symtom på bild

Varsågoda. En videoblogg som ganska väl beskriver min situation vissa kvällar, och t.o.m. vissa dagar, då min ME/CFS visar sig som tydligast.

Det är en lång och långsam video, men det är också därför den illustrerar mina problem så tydligt. Jag kan tyvärr inte säga "mycket nöje", men jag önskar er en någorlunda lärorik resa, om både mig och de problem som följer mig och de som har ME/CFS - med reservation för variationer av symtom!

måndag 3 november 2008

Måndag - väg- och mätmorgon

Oj, vad jag har uppdaterat min blogg den senaste tiden. Jag tycker själv att det är roligt - det innebär att jag har mer ork och lust över huvud taget. Men för all del, bläddra bakåt i tiden så du säkert inte missat något!

Idag har det varit måndag. Tänker man positivt är det riktigt trevligt. Och det är ganska lätt att tänka positivt, när man har ett så flott schema som jag har. Nästa vecka och veckan därpå är det schemalagt endast en dag i veckan. Och ämnet är dessutom något jag är mycket intresserad av: konflikter och konflikthantering.

Bredvid mig brinner ett litet ljus. Det har brunnit hela kvällen medan jag ätit middag, tittat på tv och förbättrat mitt examensarbete inför sista inlämningen. Det är mysigt, och jag tror jag ska fortsätta tända ljus på kvällen.

Mitt humör har förbättrats väsentligt på kort tid, tack vare en del insikter och nya bekantskaper som sagt bra saker (Daniel Bergs "positiva tankar föder positiva tankar", bl.a.). Men allt är inte frid och fröjd.

Idag var det väg- och mätmorgon. Min vikt- och måttminskning står still, och jag har t.o.m. gått upp lite i vikt, vilket ni kan se nedan:

Tabell 1. Viktminskning


Tabell 2. Måttminskning


Tabell 3. BMI-minskning



Det har varit stressigt i skolan och det har varit svårt att finna motivationen, orken och tiden att laga bra mat och vara ute och springa mycket. Att jag inte har gått upp mer i vikt än vad jag har försöker jag ändå se positivt.

Jag har valt att pressa mig själv lite den här veckan. Förra veckan sprang jag 8+6+8 (minns ni?), men idag pressade jag upp mig på 12+6+12, och jag planerar att öka till 12+8+12 redan nästa vecka. Jag hoppas jag orkar ge mig ut fyra gånger den här veckan. Det innebär att, förutom idag, vill jag ge mig ut i morgon förmiddag, någon gång under torsdagen, och slutligen vill jag ta med mig joggingkläderna till Växjö och ge mig ut på lördag.

Jag vill se resultat, och jag börjar bli riktigt nyfiken på hur jag skulle se ut som smal. När min storebror, Andreas, sa att han och Monika (min svägerska) kanske skulle springa Göteborgsvarvet redan nästa vår väcktes någonting inom mig. Jag sa att jag också ville springa det redan då (jag har ett outtalat mål att springa Göteborgsvarvet 2010), men jag är tveksam idag. Min astma sätter stopp för en snabb utveckling, och jag måste ta det lugnt även för resten av min kropp, särskilt som jag mest springer på asfalt. Mina knän orkar inte vad som helst.

Men för att orka måste man sova gott, och jag måste börja stänga av mina stimulansapparater (tv, dator, stereo) nu och göra mig i ordning, så jag kan sova gott i natt.

Glöm inte att läsa det du missat!

söndag 2 november 2008

Positiva tankar

Nu har jag nästan städat färdigt. Tänk att det ska ta så lång tid för en så liten lägenhet.

Och jag är ändå bara nästan klar. I hallen ligger en massa skräp som jag inte orkat ta itu med än. Ikväll blir det ingen lagad middag. Det blir fil och cornflakes och lite bröd.

Jag har dock lyckats bra den här helgen. Igår genomförde jag dessutom ett experiment.

Marimbaisten Daniel Berg berättade en gång om en lycklig man som fick följande fråga: "hur gör du om du vaknar en dag med svår huvudvärk, du vet att du har massor att göra, regnet smattrar på rutan och det är kallt och grått ute". Mannen svarade: "Jag vaknar och tänker 'vilken underbar dag', och jag tror inte ett dugg på mig själv. Och jag går upp och ställer mig i duschen och jag tänker 'vilken underbar dag, undrar vad roligt som kommer hända idag', och jag tror inte ett dugg på mig själv. Och jag gör i ordning frukost och fortsätter tänka positivt, och lagom till elvakaffet så tror jag på mig."

Jag vaknade på lördagen och så var den dagen förstörd. Men jag valde att göra som Daniel hade berättat att mannen hade gjort, och jag tänkte "vilken underbar dag, undrar vad roligt som kommer hända idag", och jag trodde inte på mig. Och jag gick upp och åt frukost och jag tänkte "vilken underbar dag, solen lyser och jag ska städa och det ska bli kul och det ska bli fint och jag kommer tända ljus ikväll och bara mysa" och jag trodde inte på det. Men jag fortsatte tänka positivt, började diska, och vid elvatiden så började jag tro på mina positiva tankar.

Och på kvällen var jag inte färdigstädat, men jag tände ljus och bara myste.

Daniel Berg sa "positiva tankar föder positiva tankar". Jag kompletterar detta. Jag säger: positiva tankar föder positiva tankar föder positiva handlingar föder positiva känslor föder positiva tankar, och så är cirkeln sluten"!

Lite städat har det som sagt blivit. Ta en titt:



Och jag har lämnat in min VFU-redovisning också. I min prioriteringslista ser det ut på följande vis:
  1. Examensarbete - rättning och inlämning senast 14 november
  2. Elevtexter - bedöm och skicka tillbaka så snart som möjligt
  3. Renskriva anteckningar från min VFU - de är allmänna handlingar - så snart som möjligt
  4. Skriv in noter till Angoscia con volontá (marimba- och vibrafon-solo) och ett gitarrstycke - det förra ska sedan skickas till Daniel Berg, Henrik Larsen och Kjell-Åke Ängegärd för att de ska kunna skicka vidare det till deras elever; det senare ska skickas till Mats Bergström och Erik Bratt, av samma anledning, om de inte själva vill spela det.
  5. Har två marimbakompositioner på gång - Etude for 3 marimbas och Marimba Counterpoint. De ska göras klart. Det förra ska eventuellt spelas på Siren-festivalen 2009, om jag hittar tre marimbaister som vill spela det. Daniel Berg och Einar Nielsen kan säkert hjälpa mig med det.
  6. Och så ska jag ju sköta mina studier och söka jobb.
Det finns alltså en anledning till att jag sagt upp lägenheten. Jag söker mig bort från Göteborg, eftersom jag anser mig själva vara färdig med staden. Göteborg är en underbar stad, men jag är inte övertygad om att jag vill bo kvar i en storstad.

Fördelar med Göteborg är att det är nära till kultur och aktiviteter av olika slag, men nackdelarna är fler - det är trångbott, och trots det är det långt till närmaste vänner och man är anonym i ett stort lägenhetskomplex. Dessutom är det ganska dyrt.

Så vart ska jag ta vägen? Tja, om jag säger att Emelie pluggar i Växjö, så får det gälla som en övertydlig ledtråd.

I morgon börjar sista kursen i min lärarutbildning - Att möta konflikter. Det börjar relativt lugnt, fortsätter ändå lugnare och sen blir det hemtenta. Jag hoppas verkligen att jag orkar med det som kommer:
  • Konflikthanteringskursen
  • Arbetssökning
  • Flyttstädning
  • Kompositioner
  • m.m.
Jag känner ikväll hur trött jag är av den här helgen. Huvudet fungerar inte riktigt, allt går långsamt. Men när jag mår så här har jag ett stort behov av att skriva av mig. Det är därför det blir så mycket skrivet, trots att jag egentligen inte orkar.

Kan bero lite på att jag varit ute och sprungit också, att jag faktiskt orkar.

Jag behöver göra en massa saker, men det är nog färdigjobbat för idag.

Nu ska jag gå och äta fil och cornflakes! Positiva tankar!

Elvisthecomic.se

Elvisthecomic.se
Hur mycket är en kvinna värd? (Ser du inte vad det står? Kommentera i ett blogginlägg!)