Lycka genom Aktiv kärlek

Jag måste bara få citera ur Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov, för klassiker som Dostojevskij kan inte låta bli att berätta och beskriva viktiga frågor på ett så underbart sätt. Samtliga länkar öppnas i ett nytt fönster, och går till svenska resp. engelska Wikipedia (informationen på Wikipedia reserveras för sin exakthet).

Bakgrunden till det ni kan läsa nedan är svårbeskriven, men kort handlar det om ett besök i ett kloster, där starets Zosima möter ett antal kvinnor på gården. De har alla olika bekymmer som Zosima rådger dem om och sedan välsignar dem, så att de blir lyckliga. Och lycka är budskapet i staretsens rådgivning: "Människorna har ju skapats för att vara lyckliga, och den som är helt lycklig kan med full rätt säga om sig själv: 'Jag har fullgjort Guds vilja här på jorden.' Alla rättfärdiga, alla helgon, alla de heliga martyrerna har varit lyckliga människor."

Kvinnan som staretsen pratar med i utdraget nedan beskriver förtvivlat sin brist på tro i fråga om livet efter detta. Hon frågar bland annat: "Hur kan man bevisa det, hur ska man kunna bli övertygad?" Och staretsen svarar:

- Ja, förvisso är det outhärdligt. Men man kan inte bevisa någonting, man kan bara bli övertygad.

- Hur då? På vilket sätt?

- Genom att utöva aktiv kärlek. Försök att älska era medmänniskor aktivt och outtröttligt. Allteftersom ni gör framsteg i kärlek, kommer ni också bli övertygad om Guds existens och om er själs odödlighet. Om ni kan nå fram till fullständig självuppoffring i kärleken till er nästa, då kommer ni fram till en orubblig tro, och intet tvivel kommer att kunna tränga in i er själ. Det där vet man säkert, det bara är så.

- Aktiv kärlek? Det blir ju ett nytt problem, och vilket problem, vilket problem! Ser ni jag älskar människorna, tro mig, jag älskar dem så mycket att jag ibland drömmer om att lämna allt, allt vad jag har, lämna Lise [kvinnans handikappade dotter, min not.] och blir barmhärtighetssyster. Jag blundar, tänker och drömmer, och i sådana stunder känner jag en obetvinglig kraft inom mig. Inga sår, inga varbölder skulle kunna avskräcka mig. Jag skulle lägga förband och tvätta rent med mina egna händer, jag skulle vaka vid dessa lidande människors sida, jag skulle kunna kyssa deras sår...

- Ja, det där är ju inte så litet och det är bra att ni tänker på och drömmer om det, just det här och ingenting annat. Ibland gör ni då utan att ni själv vet om det i själva verket en god gärning.

- Jo, visserligen, men hur länge kan jag stå ut att leva ett sådant liv? fortsatte hon i upprörd och nästan exalterad ton. Det är det allra största problemet! Och det är det problem som jag grubblar allra mest på. När jag blundar så där, frågar jag mig själv: hur länge kommer du att kunna hålla ut så där? Och om den sjuke, vars sår du tvättar, inte genast visar dig tacksamhet utan i stället besvärar dig med nycker och infall, inte lägger märke till och uppskattar din kärleksfulla vård, skriker på dig, kommer med orimliga krav, kanske till och med klagar på dig för dina överordnade (som ju ofta är fallet med svårt sjuka) - hur går det då? Kommer din kärlek att räcka till då eller inte? Och då - kan ni tänka er, konstaterade jag med en rysning: om det finns någonting som med ett slag skulle kunna kyla ned min "aktiva" kärlek till människorna så är det just en sådan otacksamhet. Med ett ord, jag är en lönarbetare, jag kräver omedelbar lön, det vill säga lön för min möda, kärlek som lön för kärlek. Annars kommer jag inte att kunna älska någon.

Hon hade fått ett anfall av verkligt självplågeri och när hon slutat, såg hon med utmanande beslutsamhet på staretsen.

- Det här påminner mig exakt om det som en läkare en gång för länge sedan berättade för mig. Det var en äldre och förvisso mycket klok man. Han berättade lika uppriktigt som ni, visserligen på ett skämtsamt, bittert skämtsamt sätt: jag är full av kärlek till människorna, sade han, men jag förvånas över mig själv: ju mer jag älskar mänskligheten som grupp, ju mindre älskar jag människorna som enskilda individer, det vill säga var och en särskilt. I mina tankar, sade han, drömmer jag ofta om hur jag ska tjäna mänskligheten och kanske skulle jag verkligen kunna gå till korset för människorna, om detta plötsligt begärdes av mig, men samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet att jag inte står ut med att leva tillsammans med någon i samma rum ens två dagar i sträck. Så fort någon kommer mig för nära, trycker han ned min självkänsla och hindrar min frihet. Redan efter ett dygn kan jag komma att avsky även den bästa människa: i det ena fallet kanske bara för att han sitter kvar för länge vid middagsbordet, i ett annat fall för att hna har snuva och ideligen snyter sig. Jag blir en människofiende, säger han, så snart någon kommer mig bara en liten smula för nära. Och i stället har det alltså alltid blivit så, att ju mera jag kommit att känna motvilja mot enskilda individer desto större har min kärlek blivit till mänskligheten som helhet.

- Men vad ska man göra då? Vad kan man göra i ett sådant här fall? Kan man bli annat än förtvivlad?

- Jo då, redan det är bra att det finns någonting som gör er verkligt betryckt. Gör vad ni kan och förmår och det ska räknas er tillgodo. Ni har redan uträttat mycket, eftersom ni vunnit en så djup och uppriktig självinsikt. Om anledning till att ni nu talat så öppet med mig bara är att ni ville ha beröm för er sanningskärlek, så där som ni nu fått av mig, så kommer ni naturligtvis aldrig att prestera några underverk i fråga om aktiv kärlek, då kommer allt bara att stanna i era drömmar och hela ert liv ila förbi som en drömbild. Då kommer ni också att sluta tänka på det där om det kommande livet och ni kommer av er själv till sist att bli lugnare.

- Ni har alldeles tillintetgjort mig! Först nu, just i detta ögonblick när ni talade, har jag förstått att jag i själva verket bara var ute efter att få ert beröm för att jag var så uppriktig, när jag berättade det där om att ajg inte står ut med otacksamhet. Ni har viskat sanningen om mig själv i mitt öra, ni har genomskådat mig och kommit att förstå mig själv!

- Menar ni verkligen det? Nu, när ni gjort denna bekännelse, tror jag att ni är uppriktig och att ni är god i själ och hjärta. Om ni inte uppnår lycka, så kom alltid ihåg att ni är på den rätta vägen och försök inte lämna den. Och det viktigaste, undvik lögn, alla sorters lögn, lögn mot er själv framförallt. Ge akt på er lögn, betrakta den noga varje timme, varje minut. Undvik också att känna äckel och motvilja, både mot andra och mot er själv: det som ni finner motbjudande hos er själv blir rent och behagligt bara därigenom att ni lägger märke till det hos er själv. Undvik rädsla, även om rädslan bara är en föjld av varje lögn. Var aldrig rädd för er klenmodighet, när det gäller att uppnå kärlek, oroa er inte heller därviid för mycket för dåliga handlingar. Jag är ledsen att jag inte har något mera trösterikt att säga er, ty det är ju så att den aktiva kärleken i jämförelse med den som man upplever i sina drömma är hård och skrämmande. Den drömda kärleken vill ha snabba stordåd, som raskt kan utföras och är synliga för alla. Här kan det faktiskt gå ända därhän att man rentav offrar sitt liv, under förutsättning att det inte drar ut för länge utan sker snabbt som på scenen och att alla tittar på och applåderar. Den aktiva kärleken - det är arbete och uthållighet och för somliga kanske rentav en hel vetenskap. Men jag förbereder er på att i samma stund som ni med fasa konstaterar, inte bara att ni, trots alla era ansträngningar inte närmat er målet, utan till och med tycker er ha avlägsnat er från det - i samma stund, det vill jag förbereda er på, har ni plötsligt uppnått målet och då kan ni tydligt bli varse den undergörande kraften från Herren, som alltid älskat er och som hela tiden i hemlighet väglett er. Förlåt mig, nu kan jag inte stanna kvar längre hos er, man väntar på mig. På återseende.

- Utdrag ur: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij