En lugn och bra dag

Mamma har sovit över och började inte sin utbildningsdag förrän 16 idag, så vi har haft en kvalitetsdag.

Vi har pratat mycket, jag och mamma, om allt möjligt, och under förmiddagen hjälpte hon mig att söka jobb genom att lyssna på mina personliga brev. Jag har sökt ett perfekt jobb för mig: 80% mu/sv år 7-9, samt några andra musiktjänster. Väldigt spännande.

Sen har vi varit ute ganska mycket, handlat och försökt mata fåglar. Jag har lagat mat åt oss, som mamma berömde mig för (alltid lika kul att få beröm), vi har vilat och fikat med pepparkakor, glögg och tända ljus.

Vad som saknades?

Emelie, förståss.

* * * *

Tänk att jag tar min lärarexamen om en dryg månad! Tänk, efter den 16 januari har jag inget skolarbete kvar att göra!

Och jag har ingen aning om hur det ser ut efter det! Jag har sökt jobb, men ingen har hört av sig och varit intresserade av att få veta mer om min kompetens än. Jag hoppas få jobb, men var det blir och hur mitt boende kommer bli har jag faktiskt ingen som helst aning om.

Tänk att jag inte har det! Jag trodde på sätt och vis att jag skulle ha det. Att ett jobb skulle vara lätt att fixa. Och om det inte skulle vara det, att jag skulle ha världens ångest för min ekonomiska framtid.

Men det är lugnt, faktiskt. Jag har ingen ångest. Jag är bara väldigt spänd på hur det kommer bli!

Jag har ju som sagt ingen som helst aning, och det är helt enkelt underbart!

Toddler

Här kommer ett kort "I'm alive"-inlägg.

Hej, allihop. Jag mår bättre. Trött, förstås, det dröjer innan jag kan säga "idag känner jag mig riktigt pigg och glad" och verkligen mena det - jag har snarare mer eller mindre trötta dagar.

Kursen jag går nu är indelad i två perioder - en teoridel och en praktisk projektdel. Inför projektet har jag haft en klar idé med vad jag vill göra, men ingen att göra det med. Jag har fiskat i flera veckor efter någon som kan tänka sig vara med på idén, men ingen har nappat - förrän igår.

Vi hade en heldag om konflikthantering, och den delen av svåra samtal som handlade om att "tydligt föra talan" (det finns två viktiga aspekter av att tala om svåra saker på ett konstruktivt sätt, nämligen "empatiskt lyssnande" och "tydligt föra talan"). När jag kom tillbaka från lunchrasten möttes jag av David, en medlem i en grupp med 7 medlemmar. Han sa att de var beredda att splittras i två för att göra saker och ting enklare - en grupp på sju personer var lite väl många.

Jag fick berätta om min idé (intervjuer med elever och lärare vid åk 2-3 på en eller flera gymnasieskolor om vanligaste konflikten på skolan och rekommenderad lösning) och sedan gick tre personer loss - David, Jannike och Carina - och gick med mig istället. Min idé har därmed blivit ett grupp-projekt, och jag är väldigt stolt och glad!

Jag hade kunnat göra projektet själv, och jag har sagt det, men med tillägget att det skulle vara roligare och enklare att göra det tillsammans med någon. Och David, Jannike och Carina har gått med mig frivilligt och tycker att idén är bra och vill göra något av den. Det känns jätteskönt.

Veckan som hittills gått har varit lugn schemamässigt - en heldag igår, annars ingenting. Men jag har planerat in flertalet timmar på Pedagogen för att läsa igen kurslitteraturen, som jag försakat i några veckor. Idag tvättar jag, inväntar en visning av lägenheten och sen ska jag in till stan för att låna en kursbok på Institutionen för arbetsvetenskap (AV), eftersom just den boken (Handbok för konflikthantering av Kjell Ekstam) inte finns att låna på något bibliotek och är för dyr att köpa på adlibris (ca 300kr) utan att ha kollat i den först.

I helgen åker jag till Borås och blivande svärföräldrarna. Emelie ska förstås också dit. Det ska bli skönt att få komma dit, brukar känna mig så lugn och trygg där.

Tills dess jag hör av mig igen, kika på den är lille killen som uppenbarligen har magiska krafter - han får en jättelik publik att hurra och jubla på kommando!

Toddler Leads the Celebration

Vilket väder (video)

Snö i Göteborg

Det är inget fel på dina högtalare. Min digitalkamera har ingen mikrofon och tar således enbart upp fast och rörlig bild, inte ljud.

* * *

Det är ingen rolig lektion när man sitter och mår illa och skakar av trötthet, när det känns som om ingen förstår, ingen kan förstå, ingen vill förstå hur man mår.

Det var en lektion i Elevsvenska. Jag var trött redan innan lektionen började, men det blev inte bättre av att läraren, som är bra, förväntade sig (förvisso med all rätt) att alla ska ha läst allt. Av någon anledning fick jag för mig att utropa "Jag har inte hunnit läsa någonting", och även om det var menat som allvarligt, skrattade hela klassen åt mitt utrop. Jag förstår dem, men skämdes, och förblev resten av lektionen tyst och stirrade ut genom rutan, där jag studerade hur snön lossnade från taken och föll. På det sättet lyssnade jag bättre till vad lärare och studenter talade om.

Jag satt och kände iskyla inom mig, huvudet spände (utan direkt huvudvärk), musklerna i rygg och nacke spända), illamående och hjärndimma. Jag hade ingen att berätta för hur jag mådde, för hur skulle det låtit? "Jag är så trött". Det finns ingen som riktigt förstår, och om jag skulle försöka precisera det skulle det låta som att jag var deprimerad, och det är jag inte.

Om jag skulle vara deprimerad, skulle det beror på att jag är trött. Jag är inte trött för att jag är deprimerad. Det är en stor skillnad.

När jag gick från Humanisten tänkte jag på att jag behöver låta mig undersökas för ME/CFS, vilket bland annat innebär att utesluta cancer. En tanke slog mig: tänk om jag har cancer? Tänk om jag lät mig undersökas och fick budskapet att jag bara hade några månader kvar att leva? Den första känslan som kom till mig när jag funderade över hur jag då skulle reagera var - lättnad. Jag visste att Gud skulle ta hand om mig och jag skulle slippa eländet att leva med trötthet, smärta och lidande. Sen funderade jag på vad jag skulle vilja göra.

Jag skulle vilja sluta skolan, äta vad jag ville (godis, chips, pizza och annat skräp), skriva en eller flera böcker, blogga mer och låta folk följa min kamp, föreläsa så länge jag orkade och umgås med så många människor som möjligt, så länge jag kan.

Men framförallt, tänkte jag, vill jag odla min vänskap och närhet till Gud.

Det går inte att säga att man ska leva som om man bara hade två månader kvar att leva, om sanningen är att man har tjugo år kvar. Det handlar om planering. För att kunna leva tjugo år till bör man ta hand om sin kropp bättre, vila, inte stressa, vara ensam, spara pengar, motionera och äta rätt. Med två månader kvar är väl detta skit samma. Eller?

Köpte massor av godis. Handlade på Konsum och allt jag handlade (det var inte bara godis) gick på en summa av 550kr. För varje 300kr fick man en skraplott. "Synd", sa jag skämtsamt till kassörskan, "att jag inte handlade för 50kr till. Men nära skjuter ingen hare".

Men efter mig var det ingen, så kassörskan stängde kassan. När hon gick förbi mig sköt hon till mig en extra skraplott! Tack! :)

Ätit pizza hemma, tvättar och försöker plugga när jag inte bloggar.

Be för mig.

Inlägg i Fria Ord, GP 25/2 2008

För Er som inte har GP eller missade mitt inlägg om skolan (i Fria Ord) den 25 februari citerar jag nedan mig själv:

Ökat självförtroende ger ökad kunskap

Replik till Kadir Meral 22 februari

Kadir Meral menar att för att få eleverna att komma till skolan, trivas och behandla varandra på ett bra sätt krävs att kunskapsmålen som politikerna beslutat om och elevernas egna mål stämmer överens, och att skolan ska ha en tilltalande skolmiljö, vara trygg och inneha arbetsro för att eleverna ska motiveras att överhuvudtaget komma dit.

Jag kan bara hålla med, men jag vill ställa en fråga kring dessa fakta: hur gör vi detta?

Jag upplever det som om skolpolitiken, vare sig den varit höger eller vänster, mest brytt sig om vilka betyg ungdomarna fått i skolan. Kunskaperna har varit siffror eller bokstäver på ett papper.

Jag menar dock att kunskaperna ska ökas med hjälp av ett annat perspektiv, nämligen det personliga utvecklandets perspektiv.

Jag tror nämligen att en av orsakerna till att skolan inte är en trygg plats för ungdomar är bristen på självförtroende och självkänsla hos många elever. Ju färre kunskapsmål som kan motivera eleverna, desto mindre självförtroende och självkänsla, eftersom de inte upplever att de förstår syftet och kanske känner sig dumma.

Ett sätt att nå en kunskapsförbättring i skolan är att skapa en trygg och tilltalande skolmiljö, precis som Meral föreslår. Jag föreslår dessutom ett perspektiv för att skapa detta, nämligen den personliga utvecklingen.

Satsar vi på att se våra elever, att tala med dem om deras person, deras inre, deras känslor, rädslor, mål, framtidsplaner och får dem att känna att det finns en enkel motivation att gå i skolan och hjälpas åt att trivas. Nämligen de själva.

Samhället måste inse att det inte är ett levande organ utan sina invånare. Det är invånarna som skapar det levande samhället. Utan levande invånare dör det långsamt, och ofta även smärtsamt. Invånarna i vårt samhälle måste se att varje person spelar roll för att samhället lever vidare och blir ett bra samhälle.

En trygg elev får bättre betyg och blir en bättre samhällsmedborgare än en elev som inte får hjälp att öka självförtroendet och självkänslan. Öka självförtroendet så ökar vi kunskaperna och betygen.

Christian Andersson

Lärarstudent

Argumentationsdag

Efter dagens lektion... förlåt, efter halva dagens lektion gick jag ner till Artisten (Högskolan för scen och musik) och fram till vaktmästarens dörr. Mitt kort var spärrat, och jag ville se till att det blev upplåst. Vaktmästaren menade dock att eftersom jag hade slutat på Musikhögskolan, så skulle mitt kort och mina nycklar återlämnas. Men det stämde inte med vad jag hade hört, nämligen att "slutet av min utbildning" skulle innebära när jag slutade vid Universitetet. Vaktmästaren menade att jag måste ha missförstått. Vi kom dock överens om att jag skulle kunna leta upp Studievägledaren Helena Wattström och be henne skicka ett mail till honom, så skulle han låsa upp kortet.

Sagt och gjort, jag gick upp för att leta upp Wattström, men på hennes dörr stod det att hon var på möte. Jag gick dit där mötet var, men det var låst och ingen verkade vara där. Så jag gick tillbaka, och då träffade jag den för ändamålet viktiga personen, Wattström, i trappan. Vi gick ner till vaktmästaren, och tillsammans ordnade vi det så det blev rätt. Nu kan jag gå och komma som jag vill i Artistens lokaler igen. Härligt.

Sen gick jag upp till Humanisten igen, och upp för trapporna. Där träffade jag först en studievägledare för institutionen Litteraturvetenskap, Carina Köre. Sedan pratade jag med nummer två i ordningen, en studievägledare vid Svenska Språket, Tore Otterup, och därefter nummer tre, en lärare vid Sv Språket, Hans Landkvist. Ämnet är mitt kommande integrerade examensarbete nästa vår. Jag pratade med Carina, Tore, Hans och Tore igen, sen var det klart.

Jag får som jag vill!

Nästa vår studerar jag vid institutionen för Svenska Språket, och första halvan löser jag språkvetenskapliga problem från vecka till vecka. Andra halvan av terminen skriver jag integrerat examensarbete, och det är ett ämne jag själv har valt.

Problemet som uppstod var att jag hamnar mitt emellan språkvetenskap och litteraturvetenskap, vilket gjorde att ingen av institutionerna verkade villiga att ta tag i mitt arbete.

Mitt examensarbete går ut på att jämföra kompositoriska begrepp, begrepp som förekommer i både musik och svenska. Jämförelsen går ut på att se likheter och skillnader beroende på i vilket sammanhang de förekommer, se deras funktioner för respektive kulturyttring och diskutera integrering av ämnena svenska och musik i den svenska gymnasieskolan. Ungefär så.

Mitt intresse svalnar vid Litteraturvetenskapströskeln. Jag har, som en klasskamrat till mig idag uttryckte det, tröttnat på att sätta små lappar i varje bok jag läser. Jag vill inte analysera texter och diskutera rätt/fel/genus/världsproblematik. Jag har nog av det i mitt eget huvud.

Jag har en intressetriangel som är mitt liv: komposition - svenska språket - musik. Jag är intresserad av det som skapar, inte det som redan är skapat. Jag är intresserad av hur man skapar, och hur det är skapat. Inte lika intresserad av varför det är skapat, eller kopplingarna man kan göra till samtid, dåtid, politiskt, socialt etc.

Jag är intresserad av detaljens bredd, inte helhetens detaljer.

Jag fick som jag ville. Jag argumenterade för att mitt arbete är snarare är inriktat på begreppsdiskussioner, inte litteraturanalyser. Litteraturvetenskapens Köre höll med mig. Svenska Språkets Otterup och Landkvist var osäkra, mest pga den där oväntade musikaliska touchen. Men till det tänker jag ta mig en bihandledare på Artisten, så det ska ju inte vara några problem.

Jag har gått med på att vara beredd på att anpassa mig till Svenska Språket, men det är en anpassning jag helt klart är beredd att göra. Hellre det än åt andra hållet, åt Litteraturvetenskapen. Jag är inte mycket för Litteraturanalyser och -historia - vilket är det vi håller på med just nu i skolan. Det var därför jag inte orkade med hela lektionen idag.

Nu ska jag anmäla mig inför nästa termin! Jag är lycklig!