Text och musik: okänd
Arrangemang: Tille Andersson
Tille Andersson: Sång, programmering, gitarr
Ni kanske undrar varför jag gjorde detta och vad jag vill... Jag har fått nog. Jag vill inte vara del av det här ruttna samhället. Som vissa andra kloka personer sagt tidigare är människorasen inte värd att kämpa för eller rädda, bara värd att döda.Citerat från dagens GP.
(...)
Jag är redo att kämpa och dö för min sak. Jag, som en naturlig utväljare, tänker eliminera alla som jag anser vara odugliga och som vanärar den mänskliga rasen.
(...)
Kom ihåg att detta är mitt krig, mina idéer och mina planer. Lägg inte skulden för mina handlingar på någon annan än mig. Beskyll inte mina föräldrar eller mina vänner. Jag har inte berättat för någon om mina planer. Beskyll inte filmerna jag ser, musiken jag lyssnar på, dataspelen jag spelar eller böckerna jag läser. De hade inget med detta att göra.
(...)
Detta är mitt krig. En man mot mänskligheten, regeringar och världens svagsinta massor. Ingen nåd för världens avskum!
- Var är min pojke? Är han med? ropar [Arto] Palsanen och springer fram mot bussen. Men polisen motar bort honom och bussen kör barnen till kyrkan där alla samlas.Citerat ur dagens GP.
- Någon sade att de har sett min pojke bäras in i en ambulans, säger en annan pappa.
Ingen vet vad de ska tro. Lilla Jokela har varit så lugnt, och så...
Kim Kiuru [en lärare på skolan] säger att Auvinen var en elev med goda betyg, men med ett något förvirrat idelologiskt intresse för extrema åsikter.Citerat ur dagens GP.
Klockan 14.30 tog sig polisen in i byggnaden och hittade då Pekka-Eric Auvinen. Han hade skjutit sig själv i huvudet och var svårt skadad. Han fördes till sjukhuset i Tölö för vård men hans chanser att överleva bedömdes som i stort sett obefintliga. Vid 22-tiden i går kväll kom beskedet att han avlidit.Citerat ur dagens GP.
För en stund sedan har föräldern Annukka Vainio chockad kommit ut ur skolan.Citerat ur dagens GP.
Hon var på väg att träffa sin dotters lärare, väl inne såg hon två flickor liggande på mage i vestibulen. Hon tyckte att det såg ut som om de hade näsblod. Vainio ruskade om flickorna som inte gav några livstecken ifrån sig.
Så tittade hon upp och stod öga mot öga med artonåringen med sitt skjutvapen.
- Vad gör du här, frågade han. Då kvinnan förvirrat berättade om lärarmötet svarade mannen:
- Nå, det är inte aktuellt längre, samtidigt som han höjde vapnet.
Kvinnan vände och sprang ut.
Idag publicerades en krönika i GP, där Abraham Staifo talade om klädkoder och restriktioner för byxhäng resp urringning i skolan, vilket f n är på tapeten i de flesta skoldebatter. Det är här är min respons:
Förvisso tycker inte heller Staifo att byxhäng ska förbjudas, men är inte klädkoder och restriktioner av det slaget en typ av förbud? Missförstå mig inte - jag tycker inte heller om rumpor som visas under kalsongerna. Det är smaklöst om springan i rumpan syns, oavsett om det är en tjock gubbe på stan eller en ungdom i skolan. Samtidigt kan häng vara snyggt, om det inte överdrivs. Och om häng är snyggt så länge springan inte syns, varför införa restriktioner och klädkoder då?
När det gäller urringning på barn kan jag förstå en viss restriktion, men det beror ju också på fall till fall. Hur mycket urringning ska förbjudas (använder här ordet förbjuda i brist på bättre ord)? Och samma fråga när det gäller byxhänget: hur mycket byxhäng ska förbjudas? Går det verkligen att påstå, att alla tycker det är osnyggt med byxhäng eller urringning. Till en viss gräns är det snyggt, över den gränsen säger jag som Staifo skriver: "sluta visa mig detaljer av kroppen som inte är ämnade att visas offentligt".
Vidare håller jag med Staifo om att det inte är "paragrafer som styr barns villkor i skolan. Det är grupptryck och ett socialt sammanhang" och att barn klär sig efter andra, trots att de kanske själva inte vill klä sig så. Men det är inte upp till skolan att avgöra. Däremot är det upp till skolan att föra en dialog med föräldrarna, så att barnen få möjlighet att klä sig som de vill, utan att någon ska känna sig utpekad. Dialogen och samtalet är det absolut viktigaste i skolans värld. Allt annat är underordnat detta.
I den här debatten tycker jag inte mig se en dialog eller ett samtal. Här är det snarare skriftliga och muntliga utlopp för ens egna åsikter, och inga perspektivbyten. I dialogen och samtalet är perspektivbytet nödvändigt. Vi måste komma överens, och utan perspektivbytet kan vi inte förstå varandra. Se det från båda sidorna. Först då kan vi komma någonvart. Först då kan vi förstå, och framförallt, vi kan bli förstådda!
Utdrag ur min inledning:
"I en insändare i Skolvärlden (061011) beskrevs musikämnets positiva följder för den enskilda individen, ensam och i grupp. Insändaren ville inte övertyga läsarna om ämnets betydelse, utan få musiklärarna att lära ut sitt ämne med bättre kunskap om vad som gör ämnet betydelsefullt.
Samma sak tycker jag gäller för svenskläraren inför litteraturläsningen. Det är svårt att övertyga elever som bestämt sig för att läsning är tråkigt och inte ger något som livet självt inte kan lära. Jag ska inte försöka säga emot det påståendet – för någon som lever ett rikt och händelsefullt liv kan litteratur säkert vara överflödigt. Jag ska istället visa på viktiga lärdomar som, med rätt handledning, kan komma av att läsa litteratur. I första hand vill jag konfrontera fördomar och bedömningar av andra människors handlingar och personligheter.")
Nu återgår vi till min inlägg i bloggen.
Som sagt, det är svårt att hitta vettig sekundärlitteratur till Ørstaviks bok, men det känns som om jag behöver hänvisa till något. Jag hänvisade inte till någonting i analysen av Omar, så nu får jag nog stoppa in något.
Äsch, jag får väl försöka hitta något i Rosenblatt. Trots allt tror jag att det är störst chans att jag hittar något där!
Om jag bara inte vore så trött... :(