För Jokela och de berörda

Så har det kommit närmare Sverige. Var det en tidsfråga innan det skedde i ett annat land än USA? Kanske. Men varför ska man ställa sådana frågor?

Vad går snett? Vad är det som gör att en människa kan bli så less på världen? Varför kan en människa skriva följande:

Ni kanske undrar varför jag gjorde detta och vad jag vill... Jag har fått nog. Jag vill inte vara del av det här ruttna samhället. Som vissa andra kloka personer sagt tidigare är människorasen inte värd att kämpa för eller rädda, bara värd att döda.
(...)
Jag är redo att kämpa och dö för min sak. Jag, som en naturlig utväljare, tänker eliminera alla som jag anser vara odugliga och som vanärar den mänskliga rasen.
(...)
Kom ihåg att detta är mitt krig, mina idéer och mina planer. Lägg inte skulden för mina handlingar på någon annan än mig. Beskyll inte mina föräldrar eller mina vänner. Jag har inte berättat för någon om mina planer. Beskyll inte filmerna jag ser, musiken jag lyssnar på, dataspelen jag spelar eller böckerna jag läser. De hade inget med detta att göra.
(...)
Detta är mitt krig. En man mot mänskligheten, regeringar och världens svagsinta massor. Ingen nåd för världens avskum!

Citerat från dagens GP.

Pekka-Eric Auvinen. Offer och anhöriga har fått ett namn, ett ansikte och ett slag motiv. Kommer det att räcka? Kommer föräldrar och vänner att inte känna skuldkänslor, bara för att han skrev som han gjorde på sin Youtube-sida?

- Var är min pojke? Är han med? ropar [Arto] Palsanen och springer fram mot bussen. Men polisen motar bort honom och bussen kör barnen till kyrkan där alla samlas.
- Någon sade att de har sett min pojke bäras in i en ambulans, säger en annan pappa.
Ingen vet vad de ska tro. Lilla Jokela har varit så lugnt, och så...

Citerat ur dagens GP.

Kim Kiuru [en lärare på skolan] säger att Auvinen var en elev med goda betyg, men med ett något förvirrat idelologiskt intresse för extrema åsikter.

Citerat ur dagens GP.

Klockan 14.30 tog sig polisen in i byggnaden och hittade då Pekka-Eric Auvinen. Han hade skjutit sig själv i huvudet och var svårt skadad. Han fördes till sjukhuset i Tölö för vård men hans chanser att överleva bedömdes som i stort sett obefintliga. Vid 22-tiden i går kväll kom beskedet att han avlidit.

Citerat ur dagens GP.

Ska man vara glad eller ledsen för att han dog? Hämnden för hans gärningar skulle vara att han fick överleva, att han skulle misslyckats med sitt självmord, och att han en gång för alla skulle få inse vad han ställt till med. Få stå öga mot öga med anhöriga och offer. Förstå vidden av hans handlingar. Förstå - och plågas.

Men samtidigt kanske det var lika bra för honom att dö. Den medmänskliga sidan av mig, som även står på de svaga, utstötta, förvirrade, sjuka, ledsna och sårade människornas sida, säger att hans självmord var en bra sak. Tack och lov att han dog. Tack Gud för att du besparade honom mer lidande.

Så det är med blandade känslor jag läser om hans död.

Kan det hända i Sverige? Självklart. Det är inte lika lätt att få tag på ett vapen i Sverige som i Finland. Unga i Finland kan få vapenlicens från 15 års ålder. I Sverige gäller 18 år, men vissa undantag finns, står det på polisens hemsida. Man ska vara laglydig och skötsam. Det var Pekka-Eric Auvinen. Tills nu.

Visst. Auvinen hade extrema åsikter. Men att han testade sin pistol, Chatherine, och lade ut en film om den kommande massakern på Jokela visste ingen förrän dagen innan. Man hann inte reagera. 200.000 personer laddade ner och såg filmen innan Youtube tog bort den och Auvinens konto. Då var det redan försent. Det var försent långt innan dess.

För Auvinen har det antagligen varit försent i flera år.

Och nu är det även försent för åtta personer, rektorn, fem pojkar och två flickor, och kanske blir det fler.

För en stund sedan har föräldern Annukka Vainio chockad kommit ut ur skolan.
Hon var på väg att träffa sin dotters lärare, väl inne såg hon två flickor liggande på mage i vestibulen. Hon tyckte att det såg ut som om de hade näsblod. Vainio ruskade om flickorna som inte gav några livstecken ifrån sig.
Så tittade hon upp och stod öga mot öga med artonåringen med sitt skjutvapen.
- Vad gör du här, frågade han. Då kvinnan förvirrat berättade om lärarmötet svarade mannen:
- Nå, det är inte aktuellt längre, samtidigt som han höjde vapnet.
Kvinnan vände och sprang ut.

Citerat ur dagens GP.

Mina tankar går i mångt och mycket till de berörda i Finland - så gott som hela det finska folket alltså. Men också till alla andra runt om i världen. Är det inte nog nu? Finns det ingenting vi kan göra för att förhindra sådant här? Jag menar inte säkerhet, bevakning och krisberedskap. När krisen kommer är det redan försent, då har det varit försent alldeles för länge.

Vi måste häva krisen långt innan den uppstår! Det är ju där vi måste börja! Precis som en mobbningsplan måste ha sin början långt innan en mobbningssituation uppstår, måste samhället häva dessa kriser långt innan de får fortsätta tills the point of no return är uppnådd.

Vi visste att han hade extrema åsikter. På engelska beskrev han på Youtube sig själv som "cynisk existentialist, antihuman humanist, antisocial socialdarwinist, realistisk idealist och gudsliknande ateist". Säga vad man vill om innehållet, men uttrycka sig kunde han.

På mer än ett sätt.

Och aldrig mer. Aldrig mer skall han uttrycka sig. Aldrig mer skall varken han eller sju andra skolbarn, och en vuxen kvinna, utrycka sig.

Godnatt, stackars människor. Sov gott, älskade barn. Låt er sömn skölja bort all sorg och förvirring som världen runt er låtit fängsla er med. Låt sömnen lyfta fram det goda som ni upplevt. Låt den sömn som ni gått in i vara ett uppvaknande i en ny sorts värld, där ni upptäcker att det liv ni trodde ni levde i, bara var en dröm.

Jag älskar er och saknar er. Och mina tröstande tankar går till de som just nu har det värst: de som är kvar.