Klädkod?

Idag publicerades en krönika i GP, där Abraham Staifo talade om klädkoder och restriktioner för byxhäng resp urringning i skolan, vilket f n är på tapeten i de flesta skoldebatter. Det är här är min respons:

Förvisso tycker inte heller Staifo att byxhäng ska förbjudas, men är inte klädkoder och restriktioner av det slaget en typ av förbud? Missförstå mig inte - jag tycker inte heller om rumpor som visas under kalsongerna. Det är smaklöst om springan i rumpan syns, oavsett om det är en tjock gubbe på stan eller en ungdom i skolan. Samtidigt kan häng vara snyggt, om det inte överdrivs. Och om häng är snyggt så länge springan inte syns, varför införa restriktioner och klädkoder då?

När det gäller urringning på barn kan jag förstå en viss restriktion, men det beror ju också på fall till fall. Hur mycket urringning ska förbjudas (använder här ordet förbjuda i brist på bättre ord)? Och samma fråga när det gäller byxhänget: hur mycket byxhäng ska förbjudas? Går det verkligen att påstå, att alla tycker det är osnyggt med byxhäng eller urringning. Till en viss gräns är det snyggt, över den gränsen säger jag som Staifo skriver: "sluta visa mig detaljer av kroppen som inte är ämnade att visas offentligt".

Vidare håller jag med Staifo om att det inte är "paragrafer som styr barns villkor i skolan. Det är grupptryck och ett socialt sammanhang" och att barn klär sig efter andra, trots att de kanske själva inte vill klä sig så. Men det är inte upp till skolan att avgöra. Däremot är det upp till skolan att föra en dialog med föräldrarna, så att barnen få möjlighet att klä sig som de vill, utan att någon ska känna sig utpekad. Dialogen och samtalet är det absolut viktigaste i skolans värld. Allt annat är underordnat detta.

I den här debatten tycker jag inte mig se en dialog eller ett samtal. Här är det snarare skriftliga och muntliga utlopp för ens egna åsikter, och inga perspektivbyten. I dialogen och samtalet är perspektivbytet nödvändigt. Vi måste komma överens, och utan perspektivbytet kan vi inte förstå varandra. Se det från båda sidorna. Först då kan vi komma någonvart. Först då kan vi förstå, och framförallt, vi kan bli förstådda!