Dagdröm

Jag var och badade i morse, 1 km på 40 minuter. Skönt. Medan jag simmade befann sig även en grupp gymnasieelever (troligtvis) i simhallen, bara en fem sex stycken, men bland dem fanns en otroligt söt tjej, som jag inte kunde låta bli att titta på ibland.

När jag gick från badhuset började jag dagdrömma. Jag kände till en början att det kanske var lite taskigt mot Emelie, men jag tillät mig ändå att göra det. Hade jag försökt dölja att jag tyckte hon var snygg och söt, så hade känslorna bara blivit starkare. Så jag dagdrömde:

När jag gick upp ur badet och ner för trappan mot omklädningsrummet, hörde jag en röst ropa "Du!" efter mig. Jag vände mig halvt om och såg den snyggsöta tjejen trippa på det hala golvet efter mig, och hon stannade någon meter från mig.

"Du glömde något", sa hon.

"Vaddå?" frågade jag. Hon log och la huvudet på sne.

"Mig", sa hon.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag vände mig helt mot henne och sa, fånigt nog:

"Va?"

Plötsligt var det hennes tur att se generad ut och inte verka veta vad hon skulle säga. Tillslut sa hon åter:

"Du glömde mig."

"Vad menar du?" frågade jag. Åter ett dumt sätt att svara, men jag visste inte vad jag skulle säga. Och nu blev hon ändå mer osäker, och började stamma och bli röd i ansiktet.

"Du.. jag.. jag menar... alltså... äh, förlåt, jag... menade inte..." Och hon vände sig om för att gå.

"Nej, vänta!" sa jag då och klev ett steg fram. Hon stannade, men vände sig inte om.

"Jag förstod inte att du menade allvar", sa jag, "och jag glömde dig inte. Jag trodde bara inte att jag fick ta med dig hem." Äntligen lossnade tungan. Hon vände sig om, fortfarande röd i ansiktet, och på gränsen till tårögd.

"Det är klart att jag inte glömmer ett sånt ansikte", sa jag, klev ytterligare lite närmare, hon vände sig om helt mot mig och jag drog undan lite hår från hennes ansikte som hade ramlat ner i ansiktet.

Och plötsligt hände något. Hennes ansikte sken upp, men det var inte längre badhusflickan som stod framför mig. Hon hade försvunnit. Istället var det någon annan som tittade upp på mig och log lyckligt. Någon jag visste namnet på. Någon jag kände. Någon jag älskade.

Det var Emelie. Och plötsligt förstod jag varifrån mina dagdrömmar om andra tjejer kom ifrån. Min längtan efter Emelie. Hade jag inte fortsatt med min dagdröm hade jag kanske inte förstått det. Det är nu flera veckor sedan jag fick träffa Emelie, för lika längesedan fick jag en kram! Min längtan efter närhet och kärlek är mycket stark just nu, och det gör att jag åter tittar på tjejer i min närhet, och hoppas få känna och älska med någon av dem.

Men så fort jag kommer nära, är det någon annan jag längtar efter. Denna Någon har jag äntligen hittat. Jag visste det för ett år sen, när jag friade första gången. Hon sa ja då, men vi förlovade oss inte förrän 25 augusti i år, och under tiden friade vi till varandra flera gånger. Fråga oss inte varför. Vi bara gjorde det.

Emelie Andersson, jag älskar dig. Vill du bli min hustru? Du och jag har varit i förlovade i två månader och en dag idag, och ikväll får jag träffa dig. Jag längtar så efter att få kyssa dig igen, och få känna din kropp mot min när vi kramar om varandra igen! Om några år, när vi båda (kanske) har fast jobb, då ska vi gifta oss!

Vem vill komma på bröllopet?