Anställningsintervju del två

Idag har jag varit på anställningsintervju, och jag fick veta direkt efter hur bra jag gjort ifrån mig.

Rektorn sa att jag var unik - han hade aldrig mött någon som hade så genomtänkta svar på samtliga frågor han ställt. Många hade inte svar på frågor av det lite tuffare slaget, t.ex. konfliktfyllda möten med elever eller föräldrar, men det hade jag. Möjligen pratade jag lite för mycket för att ge ett säkert intryck, men det sa han mest i förbigående.

Dock sa han direkt att han skulle erbjuda en annan av de totalt fyra sökanden han intervjuat jobbet, och det för att hon förutom utbildningen (likvärdig min egen) hade erfarenheten av att ha jobbat som lärare tidigare. Sa hon nej var dock jobbet mitt, sa han.

Sedan åt jag pizza på Pizzeria Adonis i Landsbro. Det var gott. Efter det promenerade jag runt lite innan jag ringde vaktmästaren för Witalabostäder. Han visade mig lägenheterna jag bokat mig för. En etta på 37 kvm, som hette 1 rum och kök med klädkammare, men som istället var 1 rum och kokvrå med två garderober. Mindre och inte lika fräscht som det jag bor i nu, med en hyra inklusive el dyrare än det jag har nu. En besvikelse.

Så vaktmästaren lät mig titta på en tvåa som låg ovanför ettan jag bokat mig för. Han ringde kontoret och fick veta att den låg på 3.500 kr/mån varmhyra, exkl. el. Och den var 55-60kvm, och ganska fattigt utrustad. T.ex. inget bredband, och bara ett uttag för telefon, i en hall som inte gick att möblera överhuvudtaget. Badrummet kändes väldigt taskigt inrett, mycket plats som inte riktigt gick att utnyttja, kändes det som.

Köket, sovrummet och vardagsrummet var dock stora och rymliga, vilket förstås kändes bra, men nästan lite för stort för mig. Köket var fräschast, eller skulle i alla fall bli. Jag kunde utan problem begära nya tapeter i alla rum (utom köket, för det var så nytapetserat, men det var jag ändå nöjd med), och både kyl, frys och spis skulle troligtvis bytas ut. Jag kunde också få bolaget att städa och måla om skåpsluckor. Tapetsering, slipning av golv och ommålning av skåpsluckor samt utbyte av toalettstol gällde även i ettan.

En annan mindre bra sak var att sovrummet och vardagsrummet, och den lilla balkongen, låg på solsidan hela dagen, från det att solen gick upp tills den gick ner. På sommaren skulle det alltså inte gå att utnyttja de jättestora fönstren som skulle förhindra att lägenheten, trots dess storlek, skulle kännas trång och instängd.

På väg hem fick jag dock ett besked som gör att jag slipper fundera på om jag skulle ha råd eller vad jag skulle begära för förbättring av lägenheten jag skulle valt.

Hon som erbjöds jobbet tackade ja. Rektorn önskade mig lycka till. Sedan åkte jag hem.

Tråkigt, javisst, det hade varit skönt att ha ett jobb. Men även om det hade varit skönt att få flytta ut på landet kändes Landsbro lite väl ute på vischan. Ica Nära är en dyr butik jämfört med större butiker, det finns ingen uttagsautomat - man kan dock ta ut pengar i affären eller kiosken. Swedbank flyttade sina lokaler till Vetlanda nyligen. Det finns en pizzeria och en liten restaurang. Någon liten övrig affär. Många bra idrottsmöjligheter, men långt från det mesta. Det skulle bli dyrt på många sätt att bo där.

Nu hoppas jag på nästa intervju den 12e, slagverkstjänst i Nybro. Får jag det jobbet börjar jag vecka 8. Det är ett bättre jobb rent geografiskt, för det första. Jag kommer kunna flytta ihop med Emelie och pendla med hjälp av KtK-tågen.

Emelie, förresten, kommer hit tidigt imorgon bitti. Det blir en intensiv dag imorgon, och troligtvis kommer jag inte gå ut på internet någonting, i alla fall inte för att skriva här, så avslutningsvis vill jag bara önska

GOD JUL
och (för säkerhets skull)

GOTT NYTT ÅR!

Anställningsintervju

Sista kvällen innan jul i Göteborg. Och på måndag är det dags för min första riktiga anställningsintervju!

Jag ska försöka fatta mig kort. Klockan är ganska mycket och jag behöver nog komma i säng, trots allt.

Det har hänt mycket de senaste dagarna. Konfliktarbetet har gått fort framåt och vi har egentligen bara kvar att skapa en fantastisk redovisning - rapporten är klar. Klippet nedan är från sista dagen.

Jag ska på anställningsintervju på måndag, i Landsbro, Vetlanda kommun. Jag har tillochmed kunnat boka mig för en etta, 500 meter från skolan, så om jag får jobbet knäpper jag med fingrarna och har en lägenhet!

Jag har ett annat jobb på gång om jag inte skulle få det här, i Nybro. Det startar vecka 8. Ett tredje alternativ vore ett eventuellt vikariat från april till midsommar.

Jag kan alltså antingen börja jobba 7e januari, vecka 8 eller i april. Oavsett är jag tämligen nervös inför både anställningsintervju och arbete!

Idag var jag inne i stan och träffade Magnus. Vi tittade på julfilm på Götaplatsen, såg unga isdansare i Bältesspännarparken och åt hamburgare på Vasaplatsen medan vi båda talade om våra respektive orosmoment under våren. Skönt att ha någon att prata med om sådana saker, som förstår. Du är härlig, Magnus.

Synd att vi inte kunde träffas ikväll, Millan. Mellandagarna, kanske? Jag ger inte upp :)

Imorgon åker jag hem till Gulleryd. På eftermiddagen bjuds jag med på Musik i julbrådskan i Gislaveds aula med Gislaveds Orkesterförening. På söndag blir det julmys med mor, lillebror samt storebror, svägerska och brorson. Härligt. Och på måndag är det dags - anställningsintervju och visning av lägenhet i Landsbro. Ska besöka Landsbro berömda pizzeria (i alla fall om man får tro de fem recensionerna på Eniro.se).

Jag hör nog av mig innan jul här på bloggen - det här är trots allt mitt sätt att höra av mig till vänner och bekanta (och intresserade). Jag är ju som ni märker inte jättebra på att höra av mig via telefon och brev. Eller ens mejl. Men jag är glad att det finns några som står ut med det!

I följande video kan ni ju fundera på om vi verkligen hade så bra koll mot slutet, med tanke på konversationen i bakgrunden medan ni följer den härliga dispositionen i vår underbara tankekarta som sedan blir diskussionen i vår rapport.

I filmen medverkar, in order of appereance:
Jannike, Carina, David och Tille

Tack för att jag fick er tillåtelse att lägga ut den här filmen på internet
och för att ni hjälpte till att göra
den sista tiden på universitetet
så fantastiskt bra och rolig.
Jag kommer sakna er!
Lycka till allihop!
Remember - the truth is out there!

Hey, guys... Watch this!

http://icanhascheezburger.com/
Whenever you're sad and
needs a laugh.

Sista invägningen och nyårsbön

Sista invägningen för året, eftersom jag nästa måndag inte har tillgång till vågen. Men glöm för all del inte att läsa förra inlägget!

Som synes har jag de sista veckorna pendlat upp och ner som en jojo. Det har varit tufft på flera sätt. Risken finns att jag skulle fortsätta uppåt den här veckan som kommer, men tack vare inlägget igår tror jag att det finns en chans, återigen, att jag ska gå ner. Kanske kan jag gå ner även under jul och nyår, om jag kan skärpa mig.

Om jag får komma hem till föräldrar, bröder, och brorson, så tror jag att jag har en bättre chans än om jag är ensam i Göteborg, i alla fall.

Det är också det som jag hoppas på inför nästa år - att jag får flytta ihop med Emelie. Det ska jag låta vara en del av min nyårsbön.

Nyårsbön är istället för nyårslöfte för min del. Det har känts bra i flera år, så jag ska fortsätta med det. Jag ber för året som kommer, och lägger in vad jag vill med mig själv, t.ex. att jag vill ha hjälp av Gud att gå ner i vikt. De första två åren jag bad nyårsbön gick bönerna i uppfyllelse framåt hösten/vintern, och jag kunde tacka Gud för bönesvaret och sedan be om något nytt.

Om ni skulle be om något istället för att avge löfte - vad skulle ni då be om?

Argumentation med mig själv

Det är vanligt att mat används som självbestraffning, och på sätt och vis är det så för mig också. Men låt mig förklara närmare.

Idag hade jag en längre diskussion med mig själv. Jag delade upp mig själv i två personer - den som vill äta och är rädd för att låta bli (A), och den som vill vara nyttig, äta normalt och gå ner i vikt m.m. (B).

Jag testade NVC på mig själv (NonViolence Communication), och frågade (A) och (B) följande frågor:

1. Vad har hänt (rent objektivt, utan tolkningar av känslor eller andra tankar)?
2. Vilka känslor är inblandade (och varför)?
3. Vad finns det för behov?
4. Vilka önskemål finns?

Båda enades om att följande har hänt:

1. (A) säger att jag måste handla något inför kvällen, annars kommer jag att må dåligt. (B) går med på det om jag går en omväg till affären. Jag går därmed en omväg till affären och köper godis, vilket jag äter och sedan mår dåligt av, rent fysiskt, vilket innebär magvärk, bl.a.

(A) är arg och rädd. Rädd för att må dåligt, och arg för att lösningen är en kompromiss som inte funkar bra, men (A) ser ingen annan möjlighet. (A) har behov av trygghet och styrka, något han tror kan nås genom att äta och behålla storleken. (A) har dessutom önskemål om att må bra och att kunna äta gott.

(B) blir för det första positivt överraskad när han hör (A) förklara önskemålen. Det visar sig vara samma önskemål som (B) har. Men (B) är rädd, samtidigt som han är arg och dessutom lite ledsen. (B) är framförallt rädd, och han är rädd för många saker. Dels framtiden, hur den ser ut med tanke på hur jag mår och att jag går upp i vikt och blir rundare. Dels är han rädd för (A), eftersom han upplever att (A) hotar (B) om (B) inte går med på att jag måste gå och köpa godis. (B) är också arg, dels på (A) för att han hotar (B), men också på sig själv för att han låter (A) göra det, för att (B) ger med sig. (B) har samma behov och önskemål som (A), vilket som sagt överraskar honom, men även (A).

Att (A) och (B) har samma behov och önskemål ger en bättre utsikt: lösningen på den inre konflikten ser ut att kunna nås, eftersom de båda har lika behov och önskemål.

Men (A) tror inte att det blir så lätt. Han kan fortfarande inte se någon annan utväg än kompromissen, eller att (A) får sin vilja igenom.

(B) är mer positiv, dock. Det ligger i hans natur. Han säger att det finns ett tredje sätt - att samarbeta mot en gemensam lösning, som båda är nöjda med utan att det är en kompromiss. (A) är skeptisk, men går med på att en sådan lösning skulle kunna vara möjlig.

Nu när (A) förstår att (B) är rädd för honom, vilket han inte förstått förrän (B) fick tala om det för honom, känns det inte lika bra att ha "vunnit" argumentationen. Jag har nämligen köpt godis, trots samtalet, och (A) har fått sin vilja igenom. (B) menar att (A) ser argumentationen som en tävling, men vinsten - att köpa och äta godiset - inte är något positivt. Följden blir att både (A), (B) och därför hela jag förlorar, om man ser på det som en tävling.

Det handlar inte om att straffa mig. Det handlar om att en del av mig vill rädda mig från att må dåligt på kvällen, men lösningen är inte optimal på långa vägar. Problemet har varit att (A) inte trott att det funnits en annan lösning, och (B) har varit för rädd för att gå emot (A).

För att göra en lång historia kort - jag ska samarbeta med mig själv i fortsättningen, och t.ex. välja frukt och mörk choklad på kvällarna, när suget är som värst. Morötter före och efter maten får sätta stopp för suget på dagen.

Tyvärr lät jag mig själv köpa godis ikväll. Äckliga Malaco Skumtomtar. Magen är stor, spänd och gör ont och mår dåligt.

Det motiverar mig dock, och jag inser att det inte är så här jag vill må. Det gör också att (A) ändå mer förstår att det måste till en annan lösning än den kompromiss som nu existerar, även om (A) inte tror på en tredje lösning.

Men nu handlar det inte om att övertyga eller anklaga. Nu gäller det att samarbeta och peppa - och den här gången kommer det inte utifrån, utan inifrån. Det är nog det mest hållbara samarbetet jag kan komma på.

Jag skriver det här inte bara för min egen skull. Jag vet att det finns de som läser som kanske har problem med vikten också. Kanske har jag en ätstörning, kanske det inte kan klassas som det. I vilket fall som helst har jag problem med mat, och oavsett om det är en störning eller ej går det att övervinna medels inre problemlösning.

Och om någon blir inspirerad, så är jag otroligt tacksam!

En bättre dag, med bättre mat

Det har gått lite bättre idag, och jag åt en god middag ikväll.

Igår kväll när jag pratade med Emelie grälade jag mycket. Jag förstod det inte riktigt själv - jag retade mig på allt Emelie sa, även om hon var så underbar som bara hon kan vara.

Men jag förstod tillslut. Jag insåg att jag var arg, och att ilskan var riktad mot mig själv. Jag var förbannad på mig själv för att jag tillät mig göra mig själv så illa, behandla mig på det viset. Allting som tillhörde mig blev infekterat av den ilskan, och allt som sades till mig, och vem som än kom mig nära, blev en del av mig, och därmed också en del som drabbades av min ilska. Och den ilskan riktades därmed utåt, mot Emelie, mot allt hon gjorde och allt hon sa.

Jag förklarade för Emelie, och jag fick prata av mig. Vi sa godnatt som vänner och vi älskar varandra jättemycket. Själv sov jag bättre inatt, och jag tillät mig själv sova tills jag vaknade (utan alarm).

Idag har jag känt mig motiverad att göra något bra för mig själv, så på förmiddagen diskade jag. Sedan lagade jag mat (dragonkyckling och pasta). Det blev lite lite salt, men annars var det gott. Tre matlådor.

I eftermiddag gick jag ut. Jag gick upp på Ramberget, och det var jobbigare än någonsin. Jag fick astma som gjorde ont i bröstet, men jag tog mig upp, och utsikten gjorde det värt det.

Tog en promenad till Konsum och handlade bröd, gurka och mjölk. Jag köpte även en halvliter glass. Jag var för feg för att låta bli. Tanken på att inte ha något att stoppa i munnen efter att ha ätit kvällsmat var för hemsk. Kanske jag ändå valde det minst dåliga alternativet, om jag nu ändå skulle köpa något med socker, med tanke på att jag valde mellan glass och t.ex. Nutella, Polly Blå, chips (salt, förvisso, men oerhört fett) eller annat godis.

Jag har gjort middag ikväll, för en gångs skull. Allt för länge har jag inte orkat eller velat. Ikväll var det dags.

Jag började med ett grundrecept jag fått från Marlene, men det är för tråkigt (lök, krossade tomater och kidneybönor, samt lite örter), så jag bättrade på det lite. Här kommer det:

Beroende på hur mycket man äter räcker såsen till 5-8 portioner.

Ingredienser:
1 stor lök
1 röd paprika
1 squash, medelstor
2 burkar krossade tomater
1 förpackning kidneybönor, avsköljda
paprikapulver
chilipulver
kanel
senap (mängd efter styrka och smak)
örter efter smak, t.ex. rosmarin och oregano

Att servera till:
cous-cous
ev. kotlett alt. quornfilé

Så här gör du:
Grovhacka löken och bryn den. Krydda med chilipulver, paprikapulver och lite kanel. Häll på de krossade tomaterna och kidneybönorna. Hacka paprika och squash och lägg i. Tillsätt senap. Mängd senap bestäms efter senapens styrka och genom att man smakar av efter hand. Krydda med örterna och låt puttra medan du gör cous-cous och ev. kotlett alt. quornfilé.

Smaklig måltid!

Till efterätt åt jag halva halvlitern med glass (hasselnötssmak med chokladsås, Coop). Och, nåja, under omständigheterna kunde det varit värre. För det första kunde jag ha valt att köpa något värre, för det andra kunde jag valt att äta upp hela paketet.

Jag försöker hålla modet uppe. Det var skönt att få en fin kommentar till det förra inlägget. Nu är snart Harry Potter och Hemligheternas kammare slut, och då ska jag göra mig i ordning och gå i säng. Jag ska försöka ha en likadan dag till imorgon, men man vet aldrig. Jag tar en liten bit i taget.

Och jag försöker att låta bli att vara så arg på mig själv, och göra något annorlunda istället. Som att laga bra och god mat och gå ut på korta (eller långa) promenader, utan krav.

Utan krav.

Och förresten: Glad Lucia!

Bekännelse

När jag är så här trött är det svårt att formulera sig så att jag faktiskt vet vad jag skriver. Och ibland undrar jag om det är värt det.

Egentligen borde jag kanske inte skriva. Jag tror inte det hjälper egentligen. Det är så få som kommenterar och peppar, så jag borde inte göra det av den anledningen, i alla fall.

Ikväll har jag ont i huvudet och är jättetrött. Jag ville ha lagad mat ikväll, men disken stod i vägen, och att skära upp kycklingfilé och steka den kändes oöverkomligt.

Sen förra helgen, när jag och Emelie var på julbord, krakelerade min viktminskning helt. Sen dess har det gått utför. Den här veckan har jag ätit mycket godis, sockret har stigit mig åt huvudet, och jag har varit mycket dålig när det gäller bra mat. Lunchen, ja, men inte middagen på kvällen. Många gånger har jag ätit smörgås istället. Som ikväll. Två äggmackor med kaviar och lite mjölk. That's it.

Magen känns stor och tung, jag har ont i ryggen, torr i munnen, och det enda jag tänker på är vad jag ska stoppa i munnen härnäst - gärna något sött eller salt. Och gärna mycket på en gång.

Morötter? Bra mat? Inte sugen. Hungrig, ja, inte sugen. Inte sugen på någonting. Motivationen är i botten.

Jag tycker inte någonting smakar gott. Och som sagt, magen är svullen, stor och tung, och jag mår dåligt i hela kroppen, mest i magen.

Jag blir extra trött när jag äter dåligt, och sover dåligt gör jag också.

Jag ska sluta klaga nu, jag tror ni fattat.

Jag önskar jag kunde skärpa till mig. Det gör jag verkligen. Snälla, om ni inte tror mig - kommentera inte! Det är så onödigt.

Jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att säga "nej, nu ska jag ut och springa och motionera, och sedan ska jag laga god mat och slutligen, efter en skön dusch, ska jag gå och lägga mig, före 22.30, och sova gott hela natten" och sedan genomföra det.

Enkelt att säga.

Ikväll - omöjligt att genomföra.

Och jag känner mig så grymt ledsen för det. Jag förstör mitt liv på det här sättet.

Men jag känner mig, tro det eller ej, trygg med min stora mage. Min identitet sitter i den. Om jag blir av med den, vad är jag då?

Samtidigt vet jag ju att alla negativa tankar, all extra trötthet och all värk i rygg och huvud, kommer av den stora magen. Magen som mår dåligt.

Varför tänker jag inte på det innan det är försent?

Brev till Jultomten och Hedens isbana

Måste bara få citera några underbara saker från ett par tidningar. Det ena är från Metro 10/12, det andra från GP 11/12.

Enligt Metro 10/12 skickar tusentals barn brev till tomten i Tomteboda. Här citerar jag från Metro Minnas och Axels brev från förra året:

Minna, 8 år

Jag vill järna ha din autograf? Men om du inte kan den så måste du inte.

Jag önskar mig bökerna Lasse-Majas dektetiv-mysteriet och kanin godis till min kanin som hetter Mango & Lego. Hur monga tomtemisar har du?

Jag tror på dej tomten.

Axel, 12 år

Hej tomten!

Håpas du inte är för stressad inför julen. För om du inte är stressad så har vi någonting gemensamt. Här är några frågor som jag undrar över:

Hur kan du bygga en radiostyrd bil utan utbildning? Jag tror på gud men inte på dig... tycker du jag ska sluta tro på gud och börja tro på dig i stället? Förra året när du var hos oss varför hade du gummiband runt öronen då? Och nu till det sista hur julen komer? Hur kan den bara komma? Hur kan den bara komma så där?

Det var mina frågor... Hejdå Jultomten! Håpas vi ses snart puss och kram skumbanan!

PS. Jag älskar Juleskum. DS

Göteborgs Heden har fått en isbana. Nu ska den namnges. Så här tycker en del av läsarna i GöteborgsPosten att den ska heta:

Iscentrum
Uttalas enkelt som icentrum. Stiligt
Glidar'n

Kanans land
ligger ju intill Hedendomen också...
Peter

Kort och bra
Snabbisen.
Mr Spook

Ett bra förslag
Den som kom med förslaget Exercisen borde få ett pris. Bättre än så blir det inte.
Jaså

Krisbanan
Mot bakgrund av alla uppsägningar på Volvo m fl och finanskrisen i övrigt i Göteborg.
Jenny

GaICE
Joppe

Sluta med namnlekar och börja jobba!!!
Varför i h-e ska allting döpas till något som anspelar på den dåliga göteborska humorn? Är alla inläggen skrivna av varslande Volvoiter som inte har något bättre för sig?
Danne

Julbordet - och lutfisk

Det blev en jättebra kväll efter en jättebra eftermiddag igår. Underbart!

Jag, Emelie och Magnus gick på Jul på Liseberg under eftermiddagen, och det var härligt mycket folk, fantastiska små hytter med allt från mössor till korvar. Vi drack Vahlrona-choklad med vispgrädde. Mmm!

Det var lite kallt, och det var ganska skönt att sätta sig på spårvagnen strax efter 17, efter att ha sagt hej och tack till Magnus. Vi gick av vid Lilla Bommen 10 minuter senare.

Sedan gick vi mot operan, men vek av åt höger. Vi kom till Lilla Bommens hamn, och vi gick utmed båtarna där. Innan vi kom fram träffade vi Idas föräldrar (Ida = Emelies fd kombo), och vi pratade lite med dem. De skulle på operan, så vad de gjorde på kajen samtidigt som vi var en ren slump.

Sedan kom vi fram till M/S Lasse Dahlquist, och där berättade jag för Emelie vad vi skulle göra: vi skulle gå på båten och glida runt i Göteborgs skärgård medan vi åt havsinspirerat julbord med inslag av vilt.

Och det var vad vi gjorde också. Det var jättemysigt och väldigt gott, och tyvärr åt vi båda alldeles för mycket. Själv mådde jag illa ett bra tag innan vi landade, och magen var riktigt tung långt in på nästa dag - men det var det värt!

Och Emelie var jättelycklig. Det mesta var suveränt.

Och idag har inte varit mycket sämre, tycker inte jag. Inte förrän Emelie var tvungen att åka. Men inte förrän hon fått mat - och jag lagade lutfisk idag, vilket jag aldrig gjort tidigare. Det blev gott.

Allt som allt - en härligt fantastisk och julig helg tillsammans med den jag älskar mest i hela världen - min älskade Emelie.

Julbord

Nu vill jag ha något roligare som första inlägg när man kommer hit och ska läsa.

Sista hemtentan inlämnad några dagar före sista inlämningsdatum, ingenting att skolgöra förrän måndag eller tisdag, så jag kan bara ta det lugnt och njuta av att Emelie är här.

Klockan 14.00 träffar vi Magnus utanför Liseberg. Sen promenerar vi runt i julen där inne, tills jag och Emelie måste bege oss till Lilla Bommen. Mer kan jag inte säga nu, men vi ska på julbord ikväll - och Emelie vet inte mer än det jag berättat här. Tänk - jag kan hålla käft! :)

Emelie är suverän på att gissa ledtrådar, och hade jag sagt mer än att vi ska till Lilla Bommen och julbord hade hon gissat rätt direkt, så därför kan jag inte säga mer. Men imorgon vill jag försöka skriva ett inlägg här om vad vi kommer göra ikväll :)

Jag tror att Emelie blir jätteglad när hon får veta vad det är för sorts julbord :)

Nu ska jag duscha och göra mig i ordning. Vi åker om 45 minuter sisådär.

Tjoho! :)

Sköldpaddan

Ikväll vill jag egentligen inte skriva om mina tankar, men om jag gör det kanske jag tvingar mig själv att tänka annorlunda.

Att skriva om mina tankar under de senaste tre dagarna skrämmer mig. Jag drar mig undan från det, därför att jag är rädd för tankarna - att de ska vara så konstiga och fåniga att ingen kan förstå hur jag kunnat styras av dem.

Ingenting har hänt, och däri ligger även haken. Jag har inte tagit mig för någonting. Igår och idag förmiddag var jag förvisso vid brevduvebodarna och försökte få fåglarna att äta ur min hand. Blåmes, talgoxe, tofsmes, hackspett m.fl., och en blåmes satte sig faktiskt i en sekund på mina fingertoppar igår, men jag rörde mig och fågeln flög sin kos innan den hann ta någon nöt.

Men därefter har jag gått hem och satt mig vid datorn, där jag blivit sittande. Jag har spelat Risk och Revolt, surfat på Youtube och kollat filmer i datorn. När jag tagit paus har jag satt på tv:n och blivit sittande där.

Vid tanken på att jag måste diska har jag hukat mig bakom datorn eller tv:n ändå mer. "Jag vill inte", och kroppen blir jättetung och jag känner mig fruktansvärt trött och torr i munnen.

Ikväll tog jag tag i det och diskade faktiskt. Det känns skönt att ha fått det gjort.

Jag har inte orkat laga någon mat i helgen. Som tur är har jag haft matlådor, men inte ens dem har jag orkat värma idag. Jag har inte haft lust. Eller ork.

Jag hittade faktiskt lite mat i en gryta som jag glömt sen igår lunch. Det åt jag upp utan att värma. Vi får väl se om jag får magsjuka inatt. Jag struntar i vilket. Fast jag vill nog helst vara med i skolan imorgon - kursen och dess innehåll är så intressant och viktigt för mig.

Konflikthanteringen får mig att tänka till - mina jobbiga dagar och veckor har mycket med inre konflikter att göra. Men inför dessa konflikter är jag en "sköldpadda" i min konfliktroll - jag kryper in i mitt eget skal och hävdar inte någon av mina delpersonligheters behov.

I de flesta konflikter som involverar andra människor är jag ett "lejon" eller en "uggla" - kämpar för att mina egna behov ska gå före den andras resp. försöker hävda bådas rätt att få sina behov tillgodosedda (samarbete för en vinna-vinna-situation). Jag borde kanske vara mer lejon eller uggla inför mig själv också?

Men mina inre konflikter är något jag inte vågar ta tag i. Jag vet inte hur jag ska göra det. Ensam fungerar jag inte. Fast jag ska nog inte säga för mycket - även i andras sällskap hamnar jag i de här situationerna, och jag är faktiskt ganska orolig inför framtiden då jag och Emelie planerar att bo ihop - tänk om jag beter mig så här då också?

Eftersom jag undviker mina egna inre konflikter i så hög grad är jag totalt oemottaglig för tips och råd, hur väl menade de än är. De innebär ju att jag måste ta tag i konflikten - och det vill jag ju till varje pris undvika.

Jag både vill och inte vill ha hjälp.

Imorgon ska jag väga mig, och jag är rädd. Det känns som att jag gått upp i vikt. Jag har ätit kladdkaka (förvisso smalvariant med kesella istället för smör, men ändå), och mycket smörgås (eftersom jag inte orkat laga eller ens värma någon mat).

Viktnedgången har stagnerat, eller i alla fall min motivation att fortsätta kämpa. Tiden rinner ut, känns det som.

Varför känns det som att tiden hela tiden rinner ut? Varför känns det som att jag inte kan ta vara på tiden, att det inte är lönt att sätta igång med något om jag fastnat vid datorn några timmar? Det är ju därför jag sitter kvar - har jag väl fastnat är det väl ingen idé att göra något åt det? Timmarna som gått är borta, och det är försent att göra något åt något. Jag kommer ändå aldrig att hinna. Jag kommer ändå aldrig i mål.

Jag kommer ändå alltid att misslyckas, förr eller senare.

Så lyder tankarna som jag inte kan förstå att jag följer, men som jag följer ändå.

För jag är en sköldpadda.

Lycka genom Aktiv kärlek

Jag måste bara få citera ur Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov, för klassiker som Dostojevskij kan inte låta bli att berätta och beskriva viktiga frågor på ett så underbart sätt. Samtliga länkar öppnas i ett nytt fönster, och går till svenska resp. engelska Wikipedia (informationen på Wikipedia reserveras för sin exakthet).

Bakgrunden till det ni kan läsa nedan är svårbeskriven, men kort handlar det om ett besök i ett kloster, där starets Zosima möter ett antal kvinnor på gården. De har alla olika bekymmer som Zosima rådger dem om och sedan välsignar dem, så att de blir lyckliga. Och lycka är budskapet i staretsens rådgivning: "Människorna har ju skapats för att vara lyckliga, och den som är helt lycklig kan med full rätt säga om sig själv: 'Jag har fullgjort Guds vilja här på jorden.' Alla rättfärdiga, alla helgon, alla de heliga martyrerna har varit lyckliga människor."

Kvinnan som staretsen pratar med i utdraget nedan beskriver förtvivlat sin brist på tro i fråga om livet efter detta. Hon frågar bland annat: "Hur kan man bevisa det, hur ska man kunna bli övertygad?" Och staretsen svarar:

- Ja, förvisso är det outhärdligt. Men man kan inte bevisa någonting, man kan bara bli övertygad.

- Hur då? På vilket sätt?

- Genom att utöva aktiv kärlek. Försök att älska era medmänniskor aktivt och outtröttligt. Allteftersom ni gör framsteg i kärlek, kommer ni också bli övertygad om Guds existens och om er själs odödlighet. Om ni kan nå fram till fullständig självuppoffring i kärleken till er nästa, då kommer ni fram till en orubblig tro, och intet tvivel kommer att kunna tränga in i er själ. Det där vet man säkert, det bara är så.

- Aktiv kärlek? Det blir ju ett nytt problem, och vilket problem, vilket problem! Ser ni jag älskar människorna, tro mig, jag älskar dem så mycket att jag ibland drömmer om att lämna allt, allt vad jag har, lämna Lise [kvinnans handikappade dotter, min not.] och blir barmhärtighetssyster. Jag blundar, tänker och drömmer, och i sådana stunder känner jag en obetvinglig kraft inom mig. Inga sår, inga varbölder skulle kunna avskräcka mig. Jag skulle lägga förband och tvätta rent med mina egna händer, jag skulle vaka vid dessa lidande människors sida, jag skulle kunna kyssa deras sår...

- Ja, det där är ju inte så litet och det är bra att ni tänker på och drömmer om det, just det här och ingenting annat. Ibland gör ni då utan att ni själv vet om det i själva verket en god gärning.

- Jo, visserligen, men hur länge kan jag stå ut att leva ett sådant liv? fortsatte hon i upprörd och nästan exalterad ton. Det är det allra största problemet! Och det är det problem som jag grubblar allra mest på. När jag blundar så där, frågar jag mig själv: hur länge kommer du att kunna hålla ut så där? Och om den sjuke, vars sår du tvättar, inte genast visar dig tacksamhet utan i stället besvärar dig med nycker och infall, inte lägger märke till och uppskattar din kärleksfulla vård, skriker på dig, kommer med orimliga krav, kanske till och med klagar på dig för dina överordnade (som ju ofta är fallet med svårt sjuka) - hur går det då? Kommer din kärlek att räcka till då eller inte? Och då - kan ni tänka er, konstaterade jag med en rysning: om det finns någonting som med ett slag skulle kunna kyla ned min "aktiva" kärlek till människorna så är det just en sådan otacksamhet. Med ett ord, jag är en lönarbetare, jag kräver omedelbar lön, det vill säga lön för min möda, kärlek som lön för kärlek. Annars kommer jag inte att kunna älska någon.

Hon hade fått ett anfall av verkligt självplågeri och när hon slutat, såg hon med utmanande beslutsamhet på staretsen.

- Det här påminner mig exakt om det som en läkare en gång för länge sedan berättade för mig. Det var en äldre och förvisso mycket klok man. Han berättade lika uppriktigt som ni, visserligen på ett skämtsamt, bittert skämtsamt sätt: jag är full av kärlek till människorna, sade han, men jag förvånas över mig själv: ju mer jag älskar mänskligheten som grupp, ju mindre älskar jag människorna som enskilda individer, det vill säga var och en särskilt. I mina tankar, sade han, drömmer jag ofta om hur jag ska tjäna mänskligheten och kanske skulle jag verkligen kunna gå till korset för människorna, om detta plötsligt begärdes av mig, men samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet att jag inte står ut med att leva tillsammans med någon i samma rum ens två dagar i sträck. Så fort någon kommer mig för nära, trycker han ned min självkänsla och hindrar min frihet. Redan efter ett dygn kan jag komma att avsky även den bästa människa: i det ena fallet kanske bara för att han sitter kvar för länge vid middagsbordet, i ett annat fall för att hna har snuva och ideligen snyter sig. Jag blir en människofiende, säger han, så snart någon kommer mig bara en liten smula för nära. Och i stället har det alltså alltid blivit så, att ju mera jag kommit att känna motvilja mot enskilda individer desto större har min kärlek blivit till mänskligheten som helhet.

- Men vad ska man göra då? Vad kan man göra i ett sådant här fall? Kan man bli annat än förtvivlad?

- Jo då, redan det är bra att det finns någonting som gör er verkligt betryckt. Gör vad ni kan och förmår och det ska räknas er tillgodo. Ni har redan uträttat mycket, eftersom ni vunnit en så djup och uppriktig självinsikt. Om anledning till att ni nu talat så öppet med mig bara är att ni ville ha beröm för er sanningskärlek, så där som ni nu fått av mig, så kommer ni naturligtvis aldrig att prestera några underverk i fråga om aktiv kärlek, då kommer allt bara att stanna i era drömmar och hela ert liv ila förbi som en drömbild. Då kommer ni också att sluta tänka på det där om det kommande livet och ni kommer av er själv till sist att bli lugnare.

- Ni har alldeles tillintetgjort mig! Först nu, just i detta ögonblick när ni talade, har jag förstått att jag i själva verket bara var ute efter att få ert beröm för att jag var så uppriktig, när jag berättade det där om att ajg inte står ut med otacksamhet. Ni har viskat sanningen om mig själv i mitt öra, ni har genomskådat mig och kommit att förstå mig själv!

- Menar ni verkligen det? Nu, när ni gjort denna bekännelse, tror jag att ni är uppriktig och att ni är god i själ och hjärta. Om ni inte uppnår lycka, så kom alltid ihåg att ni är på den rätta vägen och försök inte lämna den. Och det viktigaste, undvik lögn, alla sorters lögn, lögn mot er själv framförallt. Ge akt på er lögn, betrakta den noga varje timme, varje minut. Undvik också att känna äckel och motvilja, både mot andra och mot er själv: det som ni finner motbjudande hos er själv blir rent och behagligt bara därigenom att ni lägger märke till det hos er själv. Undvik rädsla, även om rädslan bara är en föjld av varje lögn. Var aldrig rädd för er klenmodighet, när det gäller att uppnå kärlek, oroa er inte heller därviid för mycket för dåliga handlingar. Jag är ledsen att jag inte har något mera trösterikt att säga er, ty det är ju så att den aktiva kärleken i jämförelse med den som man upplever i sina drömma är hård och skrämmande. Den drömda kärleken vill ha snabba stordåd, som raskt kan utföras och är synliga för alla. Här kan det faktiskt gå ända därhän att man rentav offrar sitt liv, under förutsättning att det inte drar ut för länge utan sker snabbt som på scenen och att alla tittar på och applåderar. Den aktiva kärleken - det är arbete och uthållighet och för somliga kanske rentav en hel vetenskap. Men jag förbereder er på att i samma stund som ni med fasa konstaterar, inte bara att ni, trots alla era ansträngningar inte närmat er målet, utan till och med tycker er ha avlägsnat er från det - i samma stund, det vill jag förbereda er på, har ni plötsligt uppnått målet och då kan ni tydligt bli varse den undergörande kraften från Herren, som alltid älskat er och som hela tiden i hemlighet väglett er. Förlåt mig, nu kan jag inte stanna kvar längre hos er, man väntar på mig. På återseende.

- Utdrag ur: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij

En lugn och bra dag

Mamma har sovit över och började inte sin utbildningsdag förrän 16 idag, så vi har haft en kvalitetsdag.

Vi har pratat mycket, jag och mamma, om allt möjligt, och under förmiddagen hjälpte hon mig att söka jobb genom att lyssna på mina personliga brev. Jag har sökt ett perfekt jobb för mig: 80% mu/sv år 7-9, samt några andra musiktjänster. Väldigt spännande.

Sen har vi varit ute ganska mycket, handlat och försökt mata fåglar. Jag har lagat mat åt oss, som mamma berömde mig för (alltid lika kul att få beröm), vi har vilat och fikat med pepparkakor, glögg och tända ljus.

Vad som saknades?

Emelie, förståss.

* * * *

Tänk att jag tar min lärarexamen om en dryg månad! Tänk, efter den 16 januari har jag inget skolarbete kvar att göra!

Och jag har ingen aning om hur det ser ut efter det! Jag har sökt jobb, men ingen har hört av sig och varit intresserade av att få veta mer om min kompetens än. Jag hoppas få jobb, men var det blir och hur mitt boende kommer bli har jag faktiskt ingen som helst aning om.

Tänk att jag inte har det! Jag trodde på sätt och vis att jag skulle ha det. Att ett jobb skulle vara lätt att fixa. Och om det inte skulle vara det, att jag skulle ha världens ångest för min ekonomiska framtid.

Men det är lugnt, faktiskt. Jag har ingen ångest. Jag är bara väldigt spänd på hur det kommer bli!

Jag har ju som sagt ingen som helst aning, och det är helt enkelt underbart!

Önskar du livet av mig?

Kommentarer som önskar livet ur mig undanbedes.

I mitt inlägg Deppad skrev jag mina tankar när jag mådde riktigt dåligt. En tidigare kommentar hånade mig, och en nyligen skriven kommentar verkar önska livet ur mig.

Om kommentatorn inte gör det förstår jag inte riktigt vitsen med kommentaren och önskar ett förtydligande.

Patrick Johansson sa...

Ang. Suicid

http://www.sjalvmord.com/

Jag känner till den här hemsidan, och den är fruktansvärd, eftersom Självmordsguiden peppar människor att ta livet av sig (oavsett vad författaren till den anser). Jag rekommenderar människor som är deprimerade eller inte önskar veta hur man tar livet av sig på det mest effektiva sättet att undvika den här hemsidan. Personligen anser jag att författaren borde polisanmälas för vållande till annans död, eftersom det finns de som bevisligen följt rekommendationerna i Självmordsguiden och därav genomfört ett fullbordat självmord.

Att rekommendera den hemsidan för någon som uttrycker depressiva tankar på internet förstår jag verkligen inte vitsen med. Då anser jag att det är bättre att ägna sig åt vettigare saker, t.ex. en utbildning i social gemenskap på internet, än att försöka få sina medmänniskor att ta livet av sig.

Och, som sagt, om syftet var något annat än jag tolkar det, önskar jag ett förtydligande, Patrick.

Toddler

Här kommer ett kort "I'm alive"-inlägg.

Hej, allihop. Jag mår bättre. Trött, förstås, det dröjer innan jag kan säga "idag känner jag mig riktigt pigg och glad" och verkligen mena det - jag har snarare mer eller mindre trötta dagar.

Kursen jag går nu är indelad i två perioder - en teoridel och en praktisk projektdel. Inför projektet har jag haft en klar idé med vad jag vill göra, men ingen att göra det med. Jag har fiskat i flera veckor efter någon som kan tänka sig vara med på idén, men ingen har nappat - förrän igår.

Vi hade en heldag om konflikthantering, och den delen av svåra samtal som handlade om att "tydligt föra talan" (det finns två viktiga aspekter av att tala om svåra saker på ett konstruktivt sätt, nämligen "empatiskt lyssnande" och "tydligt föra talan"). När jag kom tillbaka från lunchrasten möttes jag av David, en medlem i en grupp med 7 medlemmar. Han sa att de var beredda att splittras i två för att göra saker och ting enklare - en grupp på sju personer var lite väl många.

Jag fick berätta om min idé (intervjuer med elever och lärare vid åk 2-3 på en eller flera gymnasieskolor om vanligaste konflikten på skolan och rekommenderad lösning) och sedan gick tre personer loss - David, Jannike och Carina - och gick med mig istället. Min idé har därmed blivit ett grupp-projekt, och jag är väldigt stolt och glad!

Jag hade kunnat göra projektet själv, och jag har sagt det, men med tillägget att det skulle vara roligare och enklare att göra det tillsammans med någon. Och David, Jannike och Carina har gått med mig frivilligt och tycker att idén är bra och vill göra något av den. Det känns jätteskönt.

Veckan som hittills gått har varit lugn schemamässigt - en heldag igår, annars ingenting. Men jag har planerat in flertalet timmar på Pedagogen för att läsa igen kurslitteraturen, som jag försakat i några veckor. Idag tvättar jag, inväntar en visning av lägenheten och sen ska jag in till stan för att låna en kursbok på Institutionen för arbetsvetenskap (AV), eftersom just den boken (Handbok för konflikthantering av Kjell Ekstam) inte finns att låna på något bibliotek och är för dyr att köpa på adlibris (ca 300kr) utan att ha kollat i den först.

I helgen åker jag till Borås och blivande svärföräldrarna. Emelie ska förstås också dit. Det ska bli skönt att få komma dit, brukar känna mig så lugn och trygg där.

Tills dess jag hör av mig igen, kika på den är lille killen som uppenbarligen har magiska krafter - han får en jättelik publik att hurra och jubla på kommando!

Toddler Leads the Celebration

Här finns ingenting.

Jag har en helt vansinnigt dålig dag idag. Baksmälla, antar jag. Läste en artikel i GP idag om att olyckliga ser mer på tv, därför att de under tiden känner sig lyckligare. Jag känner igen mig.

Idag är en ruskigt jobbig dag. Baksmälla efter gårdagens godissupande. Att ha sockerberoende kan jämföras med alkoholism, enligt exempelvis svt:s Toppform (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=15856&a=357429).

Och det känns verkligen som att det skulle kunna vara så som alkoholister känner. Igår gick jag ut på en promenad, och jag ville inte, men var samtidigt jäkligt envis - jag visste vart mina ben bar mig. Visst, jag gick en omväg till godisaffären, men jag visste att det var mitt enda mål.

Jag kunde vända när som helst. Jag kände det. Jag visste det. Det fanns så många tillfällen som jag kunde valt annorlunda.

Men jag gjorde det inte. Jag "kunde" vända, men egentligen kunde jag inte. Jag "ville" vända, men egentligen ville jag inte. Jag "visste" att jag kunde vända, men egentligen visste jag att jag inte skulle göra det.

Jag var för rädd för att komma tillbaka tomhänt till lägenheten och utstå abstinensbesvären på kvällen. Ensam. Utan hjälp.

Och jag gick hem med 458 gram lösgodis.

Och på kvällen såg jag lägenheter i färger. Det var underbart. Jag fick tillbaka kreativiteten och inspirationen, och jag kunde prata om vad jag kände. Det lösgjorde så mycket inom mig.

Samtidigt visste jag vad som väntade. Morgondagen. Det som idag är.

Och jag är så trött på hela skiten. Jag orkar inte prata med någon. Jag orkar inte bry mig om någonting. Jag sitter mest vid datorn och tv:n för att slippa tänka. För när det blir tyst och jag inte har några intryckskällor, då står tiden still och helvetet visar sig i form av gråsvart vardag med en trång lägenhet där ingenting händer och där ingenting lever. Inte ens jag.

Här finns ingenting för mig.

Här finns ingenting.

Ingenting.

458 gram

458 gram. Mer än ett kilo och flera centimeter. Så känns det som att effekten blir när man ätit 458 gram smågodis.

Smågodis, plockgodis, whatever the name, är det värsta man kan äta. Eller i alla fall jag.

Och det är därför jag använder det när jag är som värst inne i min depp-period.

Det är definitivt tröstäta. Jag äter som substitut för sällskap. Jag äter som substitut för energi. Jag äter som substitut för allt jag saknar, allt som jag anser att jag inte har, allt som jag inte förstår. Allt som jag hatar. Allt som jag hatar med mig själv, och med den övriga världen.

Tröstäta. Vilket lumpet sätt att skada sig själv på. Och varför gör jag det? Tröstäta? Vad är det för nått egentligen? Egentligen är det ganska fånigt, men samtidigt är det mycket effektivt sätt att skada sig själv på. Definitivt.

För vad är konsekvensen? På några sekunder märker man effekten - sockerkicken. Det är gott (?) och jag känner adrenalin och endorfiner.

Sedan. Effekten. Kallsvetten. Jag är trött men kroppen fullständigt uppe i varv.

Och sömnen? Tja, om jag kan somna, så är det långt ifrån en sömn som ger något tillbaka.

Men värst är det som komma skall - på måndag, när jag ska väga och mäta mig.

Mer än ett kilo och flera centimeter. Så känns det som att effekten blir. Efter ett knappt halvt kilo smågodis.

Flera veckor förstörda. Flera veckors förhalning.

Men det tar ju så lång tid att gå ner i vikt, och det minsta man inte klarar av att hålla diet förstör så mycket! Jag orkar inte ta den pressen, det kravet. Jag har mina vanor, de är inte så lätta att göra mig av med. Ovanor, förlåt, men de är fortfarande svåra att förändra!

Jag känner inte att jag har det rätta stödet. Ingen som "bryr" sig. Visst, många bryr sig. Men få som faktiskt ställer upp. Som hejar på. Ofta. Varje dag. Vem gör det? Jag känner till två.

Mamma.

Emelie.

Inte ens de hejar på varje dag.

Don't get me wrong. Jag anklagar ingen. Eller, jo, lite då. De som påstår sig vara mina vänner. En bryr sig, som ringer ofta, och som inte tycker att det gör något att jag aldrig hör av mig. Jag har bett om ursäkt om det flera gånger (jag ringer inte någon - vet inte varför, det blir bara inte av - tror det har med självförtroendet att göra - who can blame me?), men han fortsätter ringa. Tycker att det är roligt att prata med mig. Hejar, peppar.

Finns det någon som är en så god vän som du, Magnus? Tack!

Nej, förlåt mig. Jag ska inte lägga skulden på någon annan än mig själv. Eller? Kanske, men vem bryr sig?

Nej, jag ska försöka fokusera på mina tankar, mina känslor, min egen situation. Det handlar inte om någon annan än mig själv, egentligen. Det är jag som känner mig ensam. Jag borde ta tag i det. Inte sant?

Hur då?

Vad ska jag göra?

Finns det något att göra?

Jag är väl ett hopplöst fall, antar jag.

Kallsvetten får hela kroppen att känna sig olustig. Hur ska jag klara av att ligga i sängen när jag kallsvettas så?

Jag är väl ett hopplöst fall.

Jag tar det nog bättre än vad jag brukar. Jo, faktiskt. I vanliga fall hade jag inte orkat sätta mig och skriva om det. Jag hade velat, men inte orkat, eller vågat.

Jag skäms för att jag är så dålig på att ta hand om mig själv. Alla vet ju vad man bör och inte bör göra i en situation som min, eller hur? Eller hur?

E L L E R__H U R ?

K-PAX Trailer

En av de bästa och samtidigt märkligaste filmer jag sett, med helt suveräna Kevin Spacey och Jeff Bridges, med helt otroligt, fantastiskt, underbar musik av Edward Shearmur. Se den!

Här är en trailer. Filmen är otroligt mycket bättre, men trailern säger en del. Musiken som den är i filmen finns tyvärr inte representerad i trailern. Trailerns musik är faktiskt ganska dålig.

K-PAX trailer
(Kevin Spacey, Jeff Bridges)

Klicka på länken för introduktionsmusiken (inbäddning tyvärr ej möjligt med denna video). Länken öppnas i ett nytt fönster/en ny flik:
http://www.youtube.com/watch?v=Vo0gqRzsCsQ

Är ni fortfarande inte övertygade? Kolla in den här scenen från filmen!

Prot (Kevin Spacey) övertygar doktorer om sin härkomst

Svar på kommentar från Patrick Johansson: Jag anser att det inte är mitt ansvar om filmerna är upphovsrättsskyddade eller inte, då de är inbäddade i min blogg från YouTube. Ansvaret ligger alltså på YouTube att bedömma om filmerna är upphovsrättsskyddade. Hoppas det ger svar på din fråga.

ME-symtom på bild

Varsågoda. En videoblogg som ganska väl beskriver min situation vissa kvällar, och t.o.m. vissa dagar, då min ME/CFS visar sig som tydligast.

Det är en lång och långsam video, men det är också därför den illustrerar mina problem så tydligt. Jag kan tyvärr inte säga "mycket nöje", men jag önskar er en någorlunda lärorik resa, om både mig och de problem som följer mig och de som har ME/CFS - med reservation för variationer av symtom!

Måndag - väg- och mätmorgon

Oj, vad jag har uppdaterat min blogg den senaste tiden. Jag tycker själv att det är roligt - det innebär att jag har mer ork och lust över huvud taget. Men för all del, bläddra bakåt i tiden så du säkert inte missat något!

Idag har det varit måndag. Tänker man positivt är det riktigt trevligt. Och det är ganska lätt att tänka positivt, när man har ett så flott schema som jag har. Nästa vecka och veckan därpå är det schemalagt endast en dag i veckan. Och ämnet är dessutom något jag är mycket intresserad av: konflikter och konflikthantering.

Bredvid mig brinner ett litet ljus. Det har brunnit hela kvällen medan jag ätit middag, tittat på tv och förbättrat mitt examensarbete inför sista inlämningen. Det är mysigt, och jag tror jag ska fortsätta tända ljus på kvällen.

Mitt humör har förbättrats väsentligt på kort tid, tack vare en del insikter och nya bekantskaper som sagt bra saker (Daniel Bergs "positiva tankar föder positiva tankar", bl.a.). Men allt är inte frid och fröjd.

Idag var det väg- och mätmorgon. Min vikt- och måttminskning står still, och jag har t.o.m. gått upp lite i vikt, vilket ni kan se nedan:

Tabell 1. Viktminskning

Tabell 2. Måttminskning


Tabell 3. BMI-minskning


Det har varit stressigt i skolan och det har varit svårt att finna motivationen, orken och tiden att laga bra mat och vara ute och springa mycket. Att jag inte har gått upp mer i vikt än vad jag har försöker jag ändå se positivt.

Jag har valt att pressa mig själv lite den här veckan. Förra veckan sprang jag 8+6+8 (minns ni?), men idag pressade jag upp mig på 12+6+12, och jag planerar att öka till 12+8+12 redan nästa vecka. Jag hoppas jag orkar ge mig ut fyra gånger den här veckan. Det innebär att, förutom idag, vill jag ge mig ut i morgon förmiddag, någon gång under torsdagen, och slutligen vill jag ta med mig joggingkläderna till Växjö och ge mig ut på lördag.

Jag vill se resultat, och jag börjar bli riktigt nyfiken på hur jag skulle se ut som smal. När min storebror, Andreas, sa att han och Monika (min svägerska) kanske skulle springa Göteborgsvarvet redan nästa vår väcktes någonting inom mig. Jag sa att jag också ville springa det redan då (jag har ett outtalat mål att springa Göteborgsvarvet 2010), men jag är tveksam idag. Min astma sätter stopp för en snabb utveckling, och jag måste ta det lugnt även för resten av min kropp, särskilt som jag mest springer på asfalt. Mina knän orkar inte vad som helst.

Men för att orka måste man sova gott, och jag måste börja stänga av mina stimulansapparater (tv, dator, stereo) nu och göra mig i ordning, så jag kan sova gott i natt.

Glöm inte att läsa det du missat!

Positiva tankar

Nu har jag nästan städat färdigt. Tänk att det ska ta så lång tid för en så liten lägenhet.

Och jag är ändå bara nästan klar. I hallen ligger en massa skräp som jag inte orkat ta itu med än. Ikväll blir det ingen lagad middag. Det blir fil och cornflakes och lite bröd.

Jag har dock lyckats bra den här helgen. Igår genomförde jag dessutom ett experiment.

Marimbaisten Daniel Berg berättade en gång om en lycklig man som fick följande fråga: "hur gör du om du vaknar en dag med svår huvudvärk, du vet att du har massor att göra, regnet smattrar på rutan och det är kallt och grått ute". Mannen svarade: "Jag vaknar och tänker 'vilken underbar dag', och jag tror inte ett dugg på mig själv. Och jag går upp och ställer mig i duschen och jag tänker 'vilken underbar dag, undrar vad roligt som kommer hända idag', och jag tror inte ett dugg på mig själv. Och jag gör i ordning frukost och fortsätter tänka positivt, och lagom till elvakaffet så tror jag på mig."

Jag vaknade på lördagen och så var den dagen förstörd. Men jag valde att göra som Daniel hade berättat att mannen hade gjort, och jag tänkte "vilken underbar dag, undrar vad roligt som kommer hända idag", och jag trodde inte på mig. Och jag gick upp och åt frukost och jag tänkte "vilken underbar dag, solen lyser och jag ska städa och det ska bli kul och det ska bli fint och jag kommer tända ljus ikväll och bara mysa" och jag trodde inte på det. Men jag fortsatte tänka positivt, började diska, och vid elvatiden så började jag tro på mina positiva tankar.

Och på kvällen var jag inte färdigstädat, men jag tände ljus och bara myste.

Daniel Berg sa "positiva tankar föder positiva tankar". Jag kompletterar detta. Jag säger: positiva tankar föder positiva tankar föder positiva handlingar föder positiva känslor föder positiva tankar, och så är cirkeln sluten"!

Lite städat har det som sagt blivit. Ta en titt:

Och jag har lämnat in min VFU-redovisning också. I min prioriteringslista ser det ut på följande vis:

1. Examensarbete - rättning och inlämning senast 14 november
2. Elevtexter - bedöm och skicka tillbaka så snart som möjligt
3. Renskriva anteckningar från min VFU - de är allmänna handlingar - så snart som möjligt
4. Skriv in noter till Angoscia con volontá (marimba- och vibrafon-solo) och ett gitarrstycke - det förra ska sedan skickas till Daniel Berg, Henrik Larsen och Kjell-Åke Ängegärd för att de ska kunna skicka vidare det till deras elever; det senare ska skickas till Mats Bergström och Erik Bratt, av samma anledning, om de inte själva vill spela det.
5. Har två marimbakompositioner på gång - Etude for 3 marimbas och Marimba Counterpoint. De ska göras klart. Det förra ska eventuellt spelas på Siren-festivalen 2009, om jag hittar tre marimbaister som vill spela det. Daniel Berg och Einar Nielsen kan säkert hjälpa mig med det.
6. Och så ska jag ju sköta mina studier och söka jobb.

Det finns alltså en anledning till att jag sagt upp lägenheten. Jag söker mig bort från Göteborg, eftersom jag anser mig själva vara färdig med staden. Göteborg är en underbar stad, men jag är inte övertygad om att jag vill bo kvar i en storstad.

Fördelar med Göteborg är att det är nära till kultur och aktiviteter av olika slag, men nackdelarna är fler - det är trångbott, och trots det är det långt till närmaste vänner och man är anonym i ett stort lägenhetskomplex. Dessutom är det ganska dyrt.

Så vart ska jag ta vägen? Tja, om jag säger att Emelie pluggar i Växjö, så får det gälla som en övertydlig ledtråd.

I morgon börjar sista kursen i min lärarutbildning - Att möta konflikter. Det börjar relativt lugnt, fortsätter ändå lugnare och sen blir det hemtenta. Jag hoppas verkligen att jag orkar med det som kommer:

• Konflikthanteringskursen
• Arbetssökning
• Flyttstädning
• Kompositioner
• m.m.

Jag känner ikväll hur trött jag är av den här helgen. Huvudet fungerar inte riktigt, allt går långsamt. Men när jag mår så här har jag ett stort behov av att skriva av mig. Det är därför det blir så mycket skrivet, trots att jag egentligen inte orkar.

Kan bero lite på att jag varit ute och sprungit också, att jag faktiskt orkar.

Jag behöver göra en massa saker, men det är nog färdigjobbat för idag.

Nu ska jag gå och äta fil och cornflakes! Positiva tankar!

Videoblogg *uppdaterad*

Kommentarer till kommentarer till mitt förra inlägg och en videoblogg. Mycket nöje.

Till Polly (och övriga intresserade): än så länge har jag ingen bostad på gång - jag har ju inte ens ett jobb (även om jag fiskar lite för tillfället). Jag kommer troligtvis bo hos mamma tills ett jobb är ordnat, och då hoppas jag att jag kan flytta ihop med Emelie i Växjö.

Tillägg 1/11:
Till Polly (och övriga intresserade): jag har pluggat färdigt i januari. Den sextonde, närmare bestämt, är min sista studiedag, min sista redovisning, min sista examination.

Till Patrick Johansson: Jag tycker bara det är så snålt att ett statligt verk skickar med ett kuvert som inte är förfrankerat. Har aldrig varit med om att någon som skickar med ett kuvert skickar ett som inte är förfrankerat. Varför skicka med ett kuvert överhuvudtaget om det inte är förfrankerat?

Här kommer i alla fall en liten videoblogg, spontant filmad för bara ett par timmar sen.

Videoblogg 081031
Christians blogg

Tillägg, senare på kvällen:
Skrev ett sms till Emelie för en stund sen. Ett utdrag följer här:

Något jag förnekar hindrar mig från att vilja sova. Något inom mig vill vara så här trött hela tiden och vill att jag är uppe hela natten. Jag vet inte vad. Jag vet inte hur. Jag vet inte varför.

Någon som har ett förslag?

"Glöm inte frimärke!"

Försäkringskassan är de snålaste jävlar jag vet!

Jag fick papper om bostadsbidrag idag (automatiskt utskick). För en gångs skull hade de skickat med ett kuvert att skicka papprena i. "Det var ju schysst", tänkte jag. Sen såg jag vad det stod på kuvertet.


Och på baksidan:

Vad säger man?

Förresten har jag sagt upp min lägenhet idag. Från och med 1 februari är jag "bostadslös".

Äntligen över (nästan)

Nu är det - nästan - över! Den här veckans stressande deadlines är avslutade, och firandet skedde med lite sushi med jämlikar.

I måndags lämnade jag inte första versionen av VFU-redovisningen. Igår redovisade jag det muntlig, opponerade och responderade och fick veta vad jag ska ändra, dra ifrån och lägga till.

Igår kväll skrev jag en sammanfattning av examensarbetet som jag opponerade på idag. I förmiddags skrev jag formalia och realia, och sen var det dags. Jag skyndade mig in till skolan och åt mat. 13-17 satt vi, sex stycken efterhalkare, och opponerade på varandras examensarbeten.

Jag var inte direkt ensam om att hänga efter med arbetet. Den som hade det längst efter sig fick ut sin examen (specialfall) för tre år sen. Men examensarbetet måste genomföras.

Mitt arbete om motiv och tema vållade som vanligt mycket tid och debatt, vilket förstås är kul. Det var inte heller mycket som varken opponent eller examinatör kunde påpeka angående formalia och realia, så det är inte mycket jag behöver göra för att fixa till arbetet. Det tuffaste är att lägga till konkret didaktiska tips och råd om hur man kan applicera arbetet i skolan, och det tycker jag verkar intressant att ta reda på, så det ska nog gå bra. Det är i alla fall enklare än att formulera om en av syftesfrågorna.

När allt var klart var det en lättnad. Jag följde med två av mina kurskamrater från både svenska och Pedagogen till ett litet sushi-ställe.

Jag har inte ätit sushi tidigare, vad jag minns. Det var väldigt spännande smak och det var svårt att äta med pinnar, men det gick helt okej. Det var dessutom mycket trevligt att umgås med kompisarna.

Vi tre ses igen på måndag, eftersom vi ska gå konflikthanteringskursen som börjar då.

Jag åkte hem och la mig i sängen. Det kändes skönt att bara ta en ledig kväll efter att inte ha kunnat göra det på flera veckor. Och imorgon prioriterar jag min lägenhet för första gången på ändå fler veckor, kanske månader. Jag behöver verkligen städa, eftersom jag inte mår så bra när jag sover som det är nu.

Nu ska jag fortsätta med min lediga kväll, i alla fall. Den behövs, för jag tänkte ta en Ipren när jag kom hem, men värken i rygg, axlar och nacke samt huvud har lindrats tack vare att jag tagit det lugnt, så det kanske inte behövs.

Ta hand om er, särskilt i stressade perioder.

Kram på er!

Komposition in progress *uppdaterad*

Förhalningsdagarna tar inte slut, men jag gör åtminstone kreativa saker.

Nedan kommer Ni kunna lyssna på ett stycke som håller på att skapas. Marimba Counterpoint är ett minimalistiskt stycke, än så länge för 12 marimbor. Stycket är på sätt och vis en ren kopia, kompositionsmässigt, av en av mina idoler bland minimalism, nämligen Steve Reich. Stycker kommer tillägnas honom ungefär med följande fras: "in honour and respect for mr. Steve Reich".

Minimalism går ut på att förlänga (förhala) det som sker, så att det verkar som att inget sker under en lång tid. Egentligen händer väldigt mycket, särskilt om man börjar lyssna efter andra melodier i klustret av melodier. Dessa melodier är skapade av interaktionen mellan de utskrivna melodierna. Ni kommer förhoppningsvis förstå bättre när ni lyssnar på stycket.

Tanken med Marimba Counterpoint är inte nödvändigtvis att skrapa ihop 12 marimbor i en handvändning och spela alla live. Snarare är det så att man spelar in alla utom en, som man sedan spelar live. Denna live-marimba spelar sedan melodier som man kan höra i klustret.

Jag har kommit så långt att ackord brister fram, men inga melodier utom de utskrivna tas fram än så länge av live-marimban. Dessutom slutar hela stycket än så länge mitt i.

Tillägg 30/10: Tyvärr är det bara en MIDI-inspelning än så länge. Det kommer dröja ett tag innan det blir tal om att framföra stycket. Filmen nedan är alltså ingen film, utan bara ljud. Polly tycker det var tråkigt att inte få se mig framföra stycket, och det kan jag väl säga att det tycker jag med. Men en dag, kanske... Tack för kommentaren, förresten, Polly.

Försök gärna taktera 4/4 rakt igenom stycket. Jag kan avslöja att första tonen börjar på taktslag ett.

Mycket nöje.

Marimba Counterpoint
in honour and respect for mr. Steve Reich
by (c) Christian Tille Andersson

En hemsk resa och underbara bilder

Medan jag förhalar att göra mina läxor kan jag berätta om en resa jag sent ska glömma. Vidare får ni lite bilder bland annat från min brorsons dop.

Förra veckans torsdag innebar en resa jag sent ska glömma. Jag åkte med en buss från Göteborg mot Gränna. Chauffören lät tre ungdomar följa med trots att de hade en senare tid på sin biljett, vilket fick till följd att två resenärer från Borås och en från strax utanför Ulricehamn fick ta taxi på Swedbus bekostnad, och vi blev dessutom ordentligt försenade till Jönköping.

I Jönköping blev vi ändå mer försenade, eftersom en av taxiresenärerna skulle vidare med bussen från Jönköping, och vi fick vänta in taxin innan vi kunde fortsätta.

Strax utanför Borås körde en bilist om bussen och gav antagligen fingret åt busschauffören. Jag såg det inte, men busschauffören sa till en annan resenär att "det är tråkigt att vissa människor är så omogna", och av det kan man ju dra egna slutsatser.

Men det var inte slut med det. Bilisten saktade in och vi började köra om den. Jämsides ungefär med min plats på höger sida ser jag hur föraren plötsligt växlar upp och börjar gasa. Han lägger sig jämsides med bussen i flera hundra meter, innan han gasar vidare så att bussen kan lägga sig i högerfilen igen.

Det kändes mycket obehagligt, och bilisten svajade dessutom vid något tillfälle till, så att jag nästan trodde att han skulle ramma bussen. Inte för att bussen skulle ta någon större skada av det, men man vet ju inte.

Så kom vi då äntligen fram till Gränna, 20 minuter försenade. Jag kliver av och tar min resväska. Sen ringer jag Samuel, som ska hämta mig till Tranås.

När jag sedan drog upp handtaget på min resväska märkte jag omedelbart att jag bara kunde säga resväska om den: den var inte min!

Bussen hade för längesen smitit ut på E4:an igen, så vad gör man? I närheten av hållplatsen utanför Gränna finns en Statoilmack. Jag kutade dit och bad att få låna telefon. Men efter 18.00 når man inte Swebus överhuvudtaget, och bagageservice har bara öppet mellan 9.10-30. Lagom roligt.

Där står jag, i en Statoilmack som Samuel, min skjuts, inte hittar (han har dessutom dåligt batteri i telefonen), med en resväska som inte är min, vars ägare sitter ovetande på en buss på väg norrut.

Min egen resväska var jag inte lika orolig över som det faktum att ägaren till resväskan inte visste att den hade stigit av i Gränna, och vad han eller hon skulle göra när denne fick veta.

Samuel dök tillslut upp, och vi tog bilen till Jönköping, där vi fick tag på två chaufförer i en buss, som tyvärr bara gick till Linköping (min buss gick vidare till Norrköping). Jag lämnade namn och nummer till driftinfo, och sedan gav jag och Samuel oss av, med den felaktiga resväskan, till Tranås. På väg dit ringde driftinfo och berättade att min väska skulle tillbaka med första bästa buss dagen därpå och vara i Jönköping från 9.30.

Resväskans ägare ringde dagen därpå, och under dagen ordnades det så att jag, på väg till Jönköping, lämnade in den på Pizzeria Hawaii i Tranås, där hon hade en släkting.

Väl hemma efter resan tur och retur Jönköping stöp jag på madrassen i Samuels kombinerade vardags- och sovrum.


I övrigt har helgen varit bra och effektiv. Jag såg Samuels barnmusikal Nasse hittar en stol. Dvs. Samuels barnmusikalversion av Sven Nordqvists Nasse hittar en stol, framförd av elever vid musiklinjen på Sommenbygdens folkhögskola i Tranås. Den var fantastiskt söt och rolig. Själva storyn är ju Nordqvists, men de små musikstumparna gjorde den ändå mer härlig! Jag gillar framförallt Hej, fiskarn!

Följde med Samuel till Gulleryd, där jag varit effektiv och pluggat, men också spelat jazz med mina bröder och gosat med min härliga brorson, Fabian Gustav Andersson.

Här är lite bilder från dopet. Fabian har vuxit mycket sen jag träffade honom sist. Han väger hela åtta kilo nu, och han har inte slutat växa än.



Och här är en underbar bild från helgen, en bild jag numera använder som bakgrundsbild på min mobiltelefon. Den hjälper mig under dagen. Den skänker hopp om framtiden.

Hoppas ni också finner hopp och lycka i det här kortet. Fabian är lite förkyld på bilden, men helt klart på bättringsvägen.

Det hoppas jag mänskligheten också är.

Hallmark-viruset

Jag har fått en varning från en bekant om ett fruktansvärt virus som raderar hårddisken. Min bekanta menar väl, men tyvärr är det enda som hänt att hon blivit lurad att skicka vidare ett kedjebrev.

Jag sökte på Google efter "Vykort från HALLMARK", som det varnades för. Jag fick inte upp en enda träff som verifierade viruset som faktiskt varande "äkta". En blogg bad mig söka på "Hallmark virus hoax", och där fanns virusvarningen i tre varianter på engelska.

Min egen tanke lyder: om ett sådant fruktansvärt virus är i antågande står det om det i tidningar, särskilt om det från början har varit en varning på engelska.

MEN, viktigt att veta, det kan finnas mejl som cirkulerar med bilagor innehållandes virus. Är du inte säker på att din vän faktiskt skickat en fil till dig medvetet, kolla med din vän eller bekanta först. Innan det är verifierat att din vän medvetet skickat en fil till dig ska du inte öppna filen, om du inte är hundra procent säker på att det inte är en fil innehållandes ett virus.

Mejl som de min bekanta skickade mig är dock bara spam, oavsett om innehållet berättar sanning.

Här är mina råd: sök på Google efter sanningen, eller kolla med de företag som annonseras i mejlet, i det här fallet t.ex. CNN - som jag inte kan hitta någon sida med som verifierar det.

Tro inte på allt du läser. Var försiktig på egen hand, och står det att du ska stänga av datorn så fort du får ett mejl - bli tveksam!