Lycka genom Aktiv kärlek

Jag måste bara få citera ur Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov, för klassiker som Dostojevskij kan inte låta bli att berätta och beskriva viktiga frågor på ett så underbart sätt. Samtliga länkar öppnas i ett nytt fönster, och går till svenska resp. engelska Wikipedia (informationen på Wikipedia reserveras för sin exakthet).

Bakgrunden till det ni kan läsa nedan är svårbeskriven, men kort handlar det om ett besök i ett kloster, där starets Zosima möter ett antal kvinnor på gården. De har alla olika bekymmer som Zosima rådger dem om och sedan välsignar dem, så att de blir lyckliga. Och lycka är budskapet i staretsens rådgivning: "Människorna har ju skapats för att vara lyckliga, och den som är helt lycklig kan med full rätt säga om sig själv: 'Jag har fullgjort Guds vilja här på jorden.' Alla rättfärdiga, alla helgon, alla de heliga martyrerna har varit lyckliga människor."

Kvinnan som staretsen pratar med i utdraget nedan beskriver förtvivlat sin brist på tro i fråga om livet efter detta. Hon frågar bland annat: "Hur kan man bevisa det, hur ska man kunna bli övertygad?" Och staretsen svarar:

- Ja, förvisso är det outhärdligt. Men man kan inte bevisa någonting, man kan bara bli övertygad.

- Hur då? På vilket sätt?

- Genom att utöva aktiv kärlek. Försök att älska era medmänniskor aktivt och outtröttligt. Allteftersom ni gör framsteg i kärlek, kommer ni också bli övertygad om Guds existens och om er själs odödlighet. Om ni kan nå fram till fullständig självuppoffring i kärleken till er nästa, då kommer ni fram till en orubblig tro, och intet tvivel kommer att kunna tränga in i er själ. Det där vet man säkert, det bara är så.

- Aktiv kärlek? Det blir ju ett nytt problem, och vilket problem, vilket problem! Ser ni jag älskar människorna, tro mig, jag älskar dem så mycket att jag ibland drömmer om att lämna allt, allt vad jag har, lämna Lise [kvinnans handikappade dotter, min not.] och blir barmhärtighetssyster. Jag blundar, tänker och drömmer, och i sådana stunder känner jag en obetvinglig kraft inom mig. Inga sår, inga varbölder skulle kunna avskräcka mig. Jag skulle lägga förband och tvätta rent med mina egna händer, jag skulle vaka vid dessa lidande människors sida, jag skulle kunna kyssa deras sår...

- Ja, det där är ju inte så litet och det är bra att ni tänker på och drömmer om det, just det här och ingenting annat. Ibland gör ni då utan att ni själv vet om det i själva verket en god gärning.

- Jo, visserligen, men hur länge kan jag stå ut att leva ett sådant liv? fortsatte hon i upprörd och nästan exalterad ton. Det är det allra största problemet! Och det är det problem som jag grubblar allra mest på. När jag blundar så där, frågar jag mig själv: hur länge kommer du att kunna hålla ut så där? Och om den sjuke, vars sår du tvättar, inte genast visar dig tacksamhet utan i stället besvärar dig med nycker och infall, inte lägger märke till och uppskattar din kärleksfulla vård, skriker på dig, kommer med orimliga krav, kanske till och med klagar på dig för dina överordnade (som ju ofta är fallet med svårt sjuka) - hur går det då? Kommer din kärlek att räcka till då eller inte? Och då - kan ni tänka er, konstaterade jag med en rysning: om det finns någonting som med ett slag skulle kunna kyla ned min "aktiva" kärlek till människorna så är det just en sådan otacksamhet. Med ett ord, jag är en lönarbetare, jag kräver omedelbar lön, det vill säga lön för min möda, kärlek som lön för kärlek. Annars kommer jag inte att kunna älska någon.

Hon hade fått ett anfall av verkligt självplågeri och när hon slutat, såg hon med utmanande beslutsamhet på staretsen.

- Det här påminner mig exakt om det som en läkare en gång för länge sedan berättade för mig. Det var en äldre och förvisso mycket klok man. Han berättade lika uppriktigt som ni, visserligen på ett skämtsamt, bittert skämtsamt sätt: jag är full av kärlek till människorna, sade han, men jag förvånas över mig själv: ju mer jag älskar mänskligheten som grupp, ju mindre älskar jag människorna som enskilda individer, det vill säga var och en särskilt. I mina tankar, sade han, drömmer jag ofta om hur jag ska tjäna mänskligheten och kanske skulle jag verkligen kunna gå till korset för människorna, om detta plötsligt begärdes av mig, men samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet att jag inte står ut med att leva tillsammans med någon i samma rum ens två dagar i sträck. Så fort någon kommer mig för nära, trycker han ned min självkänsla och hindrar min frihet. Redan efter ett dygn kan jag komma att avsky även den bästa människa: i det ena fallet kanske bara för att han sitter kvar för länge vid middagsbordet, i ett annat fall för att hna har snuva och ideligen snyter sig. Jag blir en människofiende, säger han, så snart någon kommer mig bara en liten smula för nära. Och i stället har det alltså alltid blivit så, att ju mera jag kommit att känna motvilja mot enskilda individer desto större har min kärlek blivit till mänskligheten som helhet.

- Men vad ska man göra då? Vad kan man göra i ett sådant här fall? Kan man bli annat än förtvivlad?

- Jo då, redan det är bra att det finns någonting som gör er verkligt betryckt. Gör vad ni kan och förmår och det ska räknas er tillgodo. Ni har redan uträttat mycket, eftersom ni vunnit en så djup och uppriktig självinsikt. Om anledning till att ni nu talat så öppet med mig bara är att ni ville ha beröm för er sanningskärlek, så där som ni nu fått av mig, så kommer ni naturligtvis aldrig att prestera några underverk i fråga om aktiv kärlek, då kommer allt bara att stanna i era drömmar och hela ert liv ila förbi som en drömbild. Då kommer ni också att sluta tänka på det där om det kommande livet och ni kommer av er själv till sist att bli lugnare.

- Ni har alldeles tillintetgjort mig! Först nu, just i detta ögonblick när ni talade, har jag förstått att jag i själva verket bara var ute efter att få ert beröm för att jag var så uppriktig, när jag berättade det där om att ajg inte står ut med otacksamhet. Ni har viskat sanningen om mig själv i mitt öra, ni har genomskådat mig och kommit att förstå mig själv!

- Menar ni verkligen det? Nu, när ni gjort denna bekännelse, tror jag att ni är uppriktig och att ni är god i själ och hjärta. Om ni inte uppnår lycka, så kom alltid ihåg att ni är på den rätta vägen och försök inte lämna den. Och det viktigaste, undvik lögn, alla sorters lögn, lögn mot er själv framförallt. Ge akt på er lögn, betrakta den noga varje timme, varje minut. Undvik också att känna äckel och motvilja, både mot andra och mot er själv: det som ni finner motbjudande hos er själv blir rent och behagligt bara därigenom att ni lägger märke till det hos er själv. Undvik rädsla, även om rädslan bara är en föjld av varje lögn. Var aldrig rädd för er klenmodighet, när det gäller att uppnå kärlek, oroa er inte heller därviid för mycket för dåliga handlingar. Jag är ledsen att jag inte har något mera trösterikt att säga er, ty det är ju så att den aktiva kärleken i jämförelse med den som man upplever i sina drömma är hård och skrämmande. Den drömda kärleken vill ha snabba stordåd, som raskt kan utföras och är synliga för alla. Här kan det faktiskt gå ända därhän att man rentav offrar sitt liv, under förutsättning att det inte drar ut för länge utan sker snabbt som på scenen och att alla tittar på och applåderar. Den aktiva kärleken - det är arbete och uthållighet och för somliga kanske rentav en hel vetenskap. Men jag förbereder er på att i samma stund som ni med fasa konstaterar, inte bara att ni, trots alla era ansträngningar inte närmat er målet, utan till och med tycker er ha avlägsnat er från det - i samma stund, det vill jag förbereda er på, har ni plötsligt uppnått målet och då kan ni tydligt bli varse den undergörande kraften från Herren, som alltid älskat er och som hela tiden i hemlighet väglett er. Förlåt mig, nu kan jag inte stanna kvar längre hos er, man väntar på mig. På återseende.

- Utdrag ur: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij

Se orsaken inom dig själv...

Jag måste bara länka till den här bloggen, och det inlägg som du kommer till om du följer länken. Så himla bra!

Mytologi > Se orsaken inom dig själv...

Kort om:

1. Internt problem, internt skuldbeläggande (idealfall)
2. Internt problem, extern skuldbeläggande (gnällspik)
3. Extern problem, internt skuldbeläggande (skuld)
4. Extern problem, extern skuldbeläggande (acceptans)

Kommentera, både hos honom och hos mig.

En mycket bra helg

http://www.linkognito.com/b.php?b=557

Top ten: Most Useless Talents

* * *

Emelie har åkt. Lägenheten är ren och luktar gott - men den är tom.

Emelie dök upp i torsdags kväll, på min födelsedag. Nedan räknar jag upp vad jag hittills fått i födelsedagspresent. Men först lite om helgen.

Fredag kväll besökte vi - mor, bröder, svägerska (med liten i magen), jag och Emelie - Göteborgsoperan och såg Macbeth. Sjungen på italienska med musik av Verdi och textremsa på svenska, samt ett väl tilltaget programblad med mycket information var upplevelsen riktigt häftig, förutom att vi satt alldeles för högt upp - på 3:e balkong (4:e våningen). Hela djupet av scenen användes ibland, men pga höjden skymdes mycket av scenen pga teatertaket. Vi var tvungna att luta oss mot räcket för att se. Men förutom det var det mycket trevligt.

Under lördagen städade och handlade jag och Emelie. Det blev rent och fint och vi är stolta båda två. Det är svårt att rengöra min lägenhet och få det att se fint ut. Jag har mycket saker, böcker och papper framförallt, och litet plats. Lägenheten är 25,4 kvm och jag har inget förråd. Eftersom mina föräldrar haft ont om plats har jag varit tvungen att ta hand om mycket som jag inte haft nytta av. Och ändå har mycket lämnats bakom. Jag håller dock på att packa ner mitt liv i lådor. I ett år kommer jag hålla på med det - sen flyttar jag härifrån.

På lördag kväll fick vi (planerat) besök i form av två vänner till mig (som snabbt blev och har blivit vänner till Emelie). Jag och (framförallt) Emelie bjöd på tacopaj. Den första gästen (NN1) visste vi var laktosintolerant, så honom pratade vi med om det - mjölk och cremefraiche byttes ut till laktosfria alternativ. Men med NN2 tänkte vi att det inte var några problem - tills han nämnde att han var vegetarian! Först blev vi lite bestörta - men sen insåg vi att det inte var något problem. Vi bytte helt enkelt ut köttfärsen mot quornfärs. Och det blev succé.

Vi åt således vegetarisk tacopaj (laktosfri) och laktosfri glass med fruktsallad till efterrätt medan vi tittade på TV4:s nya satsning Körslaget. Sedan satt vi och tjatade, skämtade och talade allvar om vartannat tills klockan var 00.30. Då gick gästerna hem till sig och jag och Emelie dråsade i säng, jättetrötta men jättenöjda!

Söndag har också gått smidigt. Emelie packade och jag diskade, och sedan hjälptes vi åt att laga mat. När vi hade ätit åkte vi in till stationen, och Emelie åkte med ett tåg 14.50.

Det är därför lägenheten är så tyst och tom nu. Det har varit fullt upp hela helgen, och nu är det slut på det roliga för den här gången. Vardagen kommer sakta men säkert krypande.

Men den här helgen var jättebra. Det var längesen jag mådde så bra under en hel helg.

Avslutningsvis ska jag nämna att jag ska ringa Gottfrieskliniken i Mölndal på måndag. Jag ska be om självremiss och försöka få bestämt en diagnos, för att en gång för alla utreda min trötthet. Detta efter tips från en anställd vid RME som kontaktat mig via deras forum.

Men här kommer i alla fall mina födelsedagspresenter så långt:

Födelsedagspresenter 2008 (hittills):
2 kökshanddukar
4 bakbunkar i olika storlekar
2 skärbrädor (en liten och en stor)
1 potatispress
Bok: Eric Ericsson - Brev till utlandet
Bok: Ylva Karlsson - De röda drakarnas land
Bok: SOFI - Svenskt ortnamnslexikon
1 tröja
1 limpa amerikanskt bananbröd
1 liten glasburk med 27 enkronor
pengar och kort

Tack för gratulationer!

Födelsedag!

Ja, må jag leva! Ja, må jag leva!
Ja, må jag leva uti hundrade år!
Javisst ska jag leva! Javisst ska jag leva!
Javisst ska jag leva uti hundrade år!

Javisst ska jag leva uti hundrade år, inget snack om saken! Bara 73 år kvar!

Idag fyller jag 27 år. 1981 detta datum i övrigt föddes jag av min kämpande mamma. Tack för det!

Sen dess har jag haft en bra barndom, en jobbig tonårstid och en slitsam vuxenperiod. Jag har lärt mig mycket, både i kunskaper jag fått i skolan och som erfarenhet av livet.

Och under alla dessa år är det bara en enda gåva som jag har ansett för den allra bästa, den allra största. Ja, förutom själva livet, då, det som Gud gav mig.

Den allra största gåvan jag någonsin fått av en människa, det är kärleken. Förvisso från vem som helst, kärlek, sanning, tro, hopp och allt som hör kärleken till, det är den största gåvan, men den största enskilda kärleken har jag fått från en enda människa. Och hon gav den till mig samma dag som hon skrev till mig första gången.

Och det på min födelsedag för två år sedan.

Emelie.
Du är min stjärna, min sol, mitt ljus. Dagen blir aldrig lika mörk sedan Du lyste upp mitt inre. Natten aldrig lika tung som när Du lyfte upp mig. Ensamheten aldrig lika ensam sedan Du kysste mig.

Förutom Gud är Du mitt största enskilda hopp, min största enskilda kärlek. Av Dig brinner mitt inre av en nytänd glöd. Du kan båda blåsa försiktigt och trampa sönder, men Du vill sällan eller aldrig mig något ont. Jag vet ingen som kan komma åt min glöd som Du.

I en alternativ värld skulle min framtid sett mycket dyster ut utan Dig, men här lyser solen även om det regnar. En regnbåge sänker sig ner över framtiden, och jag ser skatten både framför mina ögon och vid regnbågens slut.

Emelie.
Jag älskar Dig.
Din Tille.

Och till mina trogna vänner vill jag säga: tack! Tack för att ni stått vid min sida sedan vi blev vänner. Inte ens i mina mörkaste stunder kan jag bli riktigt nere, för jag vet att jag har många vänner som tänker på och ber för mig.

Jag ber er, fortsätt med det. Jag ber att ni får ett gott liv, och jag kräver inget av er. Inte ens er bön. Men i ert hjärta hoppas jag det fortsätter finnas en plats för mig. När mitt eget inte räcker till får jag stöd och hjälp av att veta att jag alltid har en plats hos andra människor. Något som gör mig ytterst tacksam och som hjälper mig att överleva när livet känns långt bort.

Tack alla som har och kommer att gratulera mig idag. Jag känner mig glad och positiv, en födelsedag är ändå en födelsedag! Jag tackar Gud för varje födelsedag jag får uppleva!

Älska mig mest när jag förtjänar det minst.
Det är då jag behöver det som bäst.

Frilansande ensemblepedagog

En Gudsupplevelse behöver inte vara stark och behöver inte komma i en kyrka.

Jag har läst om en präst som fick en stark Gudsupplevelse i duschen. Han hade fått höra att en Gudsupplevelse kommer när man är avslappnad och lugn, och han hamnade då i duschen.

Själv satt jag på bussen till Göteborg. Känslan var inte stark, men jag visste att det inte var enbart min idé.

Bakgrundshistorien till min och Guds idé var mitt misslyckade försök att leda ett lovsångsband. Det var uppenbarligen inte Hans tanke med mig. Men att sprida musik och glädje i kombination inom kyrkan är något jag hela tiden känt att jag velat göra.

Så nu, när jag satt och funderade på det där, dök det upp avgörande tankar. Många gånger har projekt misslyckats för att man har fel anledning att genomföra projektet. Det är inte i linje med Guds tanke. För många handlar det om personlig vinning. Det kan vara ekonomi (det är ofta ekonomi, t.o.m.) eller någon annan form av vinning, ofta materiell, men det kan också vara själslig.

För min del handlade det nog om att jag inte litade på Gud. Jag ansåg att det var upp till mig att sköta ruljansen. Det var fel av mig, egoistiskt.

För om det finns något jag måste kunna om jag ska ha hand om något projekt som det här, är att veta min plats! Jag måste lita på att Gud sköter det jag inte ska sköta, för att jag ska kunna bry mig om och jobba helhjärtat med det jag kan bäst.

Och nu har Gud berättat för mig vad jag kan göra. Det är inte den största uppgiften, men det här är helt klart en bra övning för mig inför kommande år.

Jag ska bli frilansande ensemblelärare för kyrkliga ändamål.

Detta innebär på ett sätt samma sak som med lovsångsbandet. Jag dyker upp och leder en slags workshop, där vi spelar mycket, i olika konstallationer, men inriktar oss på t.ex. en gudstjänst som hålls som avslutning (för att de medverkande ska känna att de jobbar mot ett konkret och viktigt mål). Vi mixar detta med fikapauser där vi diskuterar vad musiken i kyrkan betyder för var och en, och som musikalisk grupp. Vi behandlar inte bara kontakten med Gud Fader, Son och Helig Ande, även om det är i centrum, utan även mer teoretiska och praktiska saker som ljudteknik, ren ensemblepedagogik (samspel och musikalisk träning i grupp) och kanske till och med musikteori.

Det här innebär inte att jag alltid jobbar själv. Nej, här kommer det bästa: om jag behöver hjälp, kan jag be om det. Jag kan be om råd eller be om konkret stöd i form av extra musiker. Ett lovsångsband med tillfälligt sammansatta och utbildade och/eller erfarna kyrkomusiker kan träna ihop för att sedan tillsammans hålla i en större workshop, kanske över en helg. Ekonomin blir då egentligen inte något jag behöver hålla i för alla medverkande, utan det får var och en sköta med respektive församling.

Själv försöker jag att inte tänka så mycket på ekonomin. Det är något Gud får sköta. Och vem som ska spela ihop med mig sköter jag inte heller. Jag inser att jag kanske får sköta en del telefon och så, men då gör jag det avslappnat och med Gud vid rodret.

I avslappnat tillstånd hör man Guds röst. Och just Guds röst är en sån där sak som jag nog skulle vilja be alla att fundera på. Hör Du Guds röst inom Dig? Vet Du hur Gud talar till Dig? Gör Du inte det, så gå ut i skogen och lyssna på tystnaden, och lyssna inåt. Slå upp tidningen och läs det första Du ser. Öppna Dig för vad som helt plötsligt hörs på radion. Slå upp en spontant utplockad bok i bokhyllan och slå upp den på måfå och läs det första Du ser.

Slappna av och lyssna till Guds röst. Den finns inte bara inom Dig på olika sätt (i form av känslor, tankar och bilder) utan även omkring Dig. För Gud överger inte någon.

Gud är alltid här.

Guds kärlek är

Idag känner jag för att skriva något. Jag vet inte riktigt vad. Jag vill bara försöka följa en röst.

Jag läser då och då om människor som lyckas följa Gud, i alla fall mer eller mindre. Det är något jag alltid blir inspirerad av. Jag läser om människor som får känna en varm filt över sina axlar och kan hela folk, jag läser om de som blir ömt nertvingade på golvet och får syner och jag läser om enorm kärlek.

Jag blir inspirerad, och jag vill också känna så. Samtidigt blir jag rädd, för jag läser också om människor som drabbas av högmod, som försöker göra saker "själva", som vill annat än vad Gud vill. Och ibland, när de hör röster inom sig som de vill följa, så är det inte alltid Gud, utan Bedragaren.

Det är säkert på ett sätt lätt att förstå vad som inte är Gud och vad som är det. I boken Samtal med Gud av Neale Donald Walsch står det så här:

Din högsta tanke är alltid min, liksom även ditt tydligaste ord och din största känsla. Allt som är mindre är sprunget ur en annan källa.

- s. 19

Så det vore ju på ett sätt ganska enkelt att veta vad som är Guds röst. Så här fortsätter Gud i samma bok för att tydliggöra vad som är den högsta tanken, det tydligaste ordet och den största känslan:

Den högsta tanken är alltid den tanke som innehåller glädje. De tydligaste orden är de ord som innehåller sanning. Den största känslan är den känsla du kallar kärlek.

Glädje, sanning, kärlek.

Dessa tre är sinsemellan utbytbara, och den ena leder alltid till den andra. Det spelar ingen roll i vilken ordning de placeras.

- s. 19

Alltså mycket enkelt att veta vad man ska anse vara Guds tanke, Guds ord och Guds känsla.

Ändå börjar folk tänka en annan tanke. Jag tänker andra tankar. Det är därför jag så ofta mår dåligt. Jag vill bli helad. Jag vill bli botad. Jag vill, jag vill, jag vill.

Men det är kanske inte Guds tanke? Jag vet inte vad jag känner inför den tanken att jag ska bli helad. Och hur formulerar man sanningens ord? Och är det verkligen kärlek jag känner, eller vill jag bara vissa saker så mycket att jag tror att det är Guds känsla?

Och i samma ögonblick som ni betygar er högsta kärlek, skapar ni också er största rädsla.

För det första ni oroar er för efter att ha sagt "Jag älskar dig" är om ni ska få höra samma sak tillbaka. Och om ni får höra det tillbaka börjar ni omedelbart oroa er för att kärleken ni just har funnit kommer att gå förlorad. På så sätt skapar handlingen sin mothandling - ett försvar mot förlust - även när ni försöker skydda er mot förlusten av Gud.

- s. 33

Så är möjligtvis den här känslan av tvivel och rädsla ett tecken på att jag tänker den högsta tanken, formulerar det tydligaste ordet eller känner den högsta känslan? "Varje mänsklig tanke, och varje mänsklig handling, bottnar i endera kärlek eller rädsla" säger Gud (s. 32).

Jag vet inte vem jag är i förhållande till Gud. Det enda jag vet är att Han har skapat något åt mig, i framtiden, och jag förbereds, och har förberetts hela livet för just den uppgiften. Men han har inte avslöjat den än. Han har gett mig glimtar. Han har skickat okända människor att vittna om upplevelser angående mig. Här är en historia:

En så gott som för mig okänd kvinna på http://www.7ehimlen.se/ som jag inte kom jättebra överens med på hemsidans debattforum kontaktade mig via den interna mejlen. Hon skrev att hon hade haft en syn, i vilken Gud hade talat till henne och sagt att jag skulle komma att ha stor betydelse för många människor i framtiden. Upplevelsen att någon skrivit till mig och sagt så fyllde mig med den tydligaste ordet, den högsta känslan och den högsta tanken. Det var sant, det var glädje, det var kärlek!

Så jag vet att jag är ämnad för något.

Men idag känner jag lite eller ingenting. Det var längesen jag hade en riktigt stark förnimmelse av Gud och det uppdrag han gett mig.

Läraryrket har stor betydelse, det känner jag. Och tecken kommer, hela tiden.

För några dagar sedan beskrev jag för Emelie att jag skulle vilja starta en kurs i livskunskap. Den kursen skulle satsa på självförtroende, planering och organisering och balans mellan arbete och vila, ensamhet och social kontakt, inre och yttre arbete m.m. Dagen efter har metodikkursen en lektion som handlar om gymnasiekurser och betyg, och vi får en uppgift: kom på en valbar lokal kurs och beskriv den på samma sätt som andra kurser beskrivs. Genast kom jag att tänka på Livskunskapkursen jag tänkt på och beskrivit för Emelie, och jag visste att det var därför jag hade fått den tanken.

Och inte nog med det. En övning av det här slaget känner jag kommer att ha stor betydelse senare i livet, när jag jobbar som lärare.

Mina andra förberedelser, glädjen i lågstadiet, de tuffa åren i mellanstadiet, vännerna i högstadiet, omvändningarna i gymnasiet, glädjen och sorgen i folkhögskolan och kämpandet på universitetet, samt allt privat, mammas och pappas skiljsmässa och mitt eventuella insjuknande i ME, allt syftar till att stärka mig inför min uppgift.

Och sådant jag inte är till för hamnar i papperskorgen. Mitt författarskap är inte meningen ska komma till skott än. Företag är inte för mig. Att tjäna pengar är inte min grej. Åtminstone inte än, och inte på mina villkor.

Mitt liv styrs av Gud, och det är mitt val. Därför skriver jag om det här, för att påminna mig om att jag inte behöver bry mig om vad som händer. Jag kan kapitulera och jag kan göra det i Guds händer.

Idag kände jag för att skriva något. Jag visste inte riktigt vad. Jag ville bara försöka följa en röst.

Nu har jag följt den rösten. Jag har beskrivit vad jag känner, vad jag tänker och jag har klätt det i ord. Det känns bra, och bra är en känsla av kärlek. Jag tänker klart, och jag är glad i den tanken. Jag har klätt det i ord, och jag tycker själv att det inte kunde vara mycket tydligare, inte mycket mer sant.

Men oron finns kvar. Det finns tvivel. Jag är rädd.

Då faller mina ögon på boken som ligger uppslagen på sidan 33. Guds humor, tänker jag, medan jag läser följande:

Men om du visste vem du är - att du är den mest magnifika, den mest storslagna, den mest fulländade varelse Gud någonsin skapat - skulle du aldrig vara rädd. För vem skulle kunna avvisa en sådan underbar storslagenhet? Nej, inte ens Gud skulle kunna finna fel hos en sådan varelse.

Jag älskar Gud. Och om det finns någon annan jag borde älska lika mycket... så är det mig själv. Vilket också är dagens budskap till Dig som läser:

Älska Dig själv, så älskar Du Gud.

Iak an ther

Igår, som tog slut för bara lite drygt tio minuter sedan, fyllde jag och Emelie sex månader som förlovade.Jag älskar Dig, min Tussilago! Mina drömmar är så mycket större nu än vad de någonsin varit, och min framtid så mycket ljusare. Det går inte en dag utan att jag tackar Gud för den otroliga gåva Han givit mig i form av Dig! Du är mitt ljus i mörkret. Du ger mig lycka för dagen, glädje för livet, hopp och tro på en bättre framtid. Du finns där för mig när jag känner mig ensam. Du står emot mina orkaner, och du stillar min oro. För Dig kämpar jag för att må bättre, bli lugn och trygg i mig själv och älska livet. För Dig vill jag bli hel. Med Dig blir jag hel.

Du är mitt liv, Älskade. Jag vill leva resten av mitt liv med Dig!

Jag är Din Tille!