Födelsedag!

Ja, må jag leva! Ja, må jag leva!
Ja, må jag leva uti hundrade år!
Javisst ska jag leva! Javisst ska jag leva!
Javisst ska jag leva uti hundrade år!

Javisst ska jag leva uti hundrade år, inget snack om saken! Bara 73 år kvar!

Idag fyller jag 27 år. 1981 detta datum i övrigt föddes jag av min kämpande mamma. Tack för det!

Sen dess har jag haft en bra barndom, en jobbig tonårstid och en slitsam vuxenperiod. Jag har lärt mig mycket, både i kunskaper jag fått i skolan och som erfarenhet av livet.

Och under alla dessa år är det bara en enda gåva som jag har ansett för den allra bästa, den allra största. Ja, förutom själva livet, då, det som Gud gav mig.

Den allra största gåvan jag någonsin fått av en människa, det är kärleken. Förvisso från vem som helst, kärlek, sanning, tro, hopp och allt som hör kärleken till, det är den största gåvan, men den största enskilda kärleken har jag fått från en enda människa. Och hon gav den till mig samma dag som hon skrev till mig första gången.

Och det på min födelsedag för två år sedan.

Emelie.
Du är min stjärna, min sol, mitt ljus. Dagen blir aldrig lika mörk sedan Du lyste upp mitt inre. Natten aldrig lika tung som när Du lyfte upp mig. Ensamheten aldrig lika ensam sedan Du kysste mig.

Förutom Gud är Du mitt största enskilda hopp, min största enskilda kärlek. Av Dig brinner mitt inre av en nytänd glöd. Du kan båda blåsa försiktigt och trampa sönder, men Du vill sällan eller aldrig mig något ont. Jag vet ingen som kan komma åt min glöd som Du.

I en alternativ värld skulle min framtid sett mycket dyster ut utan Dig, men här lyser solen även om det regnar. En regnbåge sänker sig ner över framtiden, och jag ser skatten både framför mina ögon och vid regnbågens slut.

Emelie.
Jag älskar Dig.
Din Tille.

Och till mina trogna vänner vill jag säga: tack! Tack för att ni stått vid min sida sedan vi blev vänner. Inte ens i mina mörkaste stunder kan jag bli riktigt nere, för jag vet att jag har många vänner som tänker på och ber för mig.

Jag ber er, fortsätt med det. Jag ber att ni får ett gott liv, och jag kräver inget av er. Inte ens er bön. Men i ert hjärta hoppas jag det fortsätter finnas en plats för mig. När mitt eget inte räcker till får jag stöd och hjälp av att veta att jag alltid har en plats hos andra människor. Något som gör mig ytterst tacksam och som hjälper mig att överleva när livet känns långt bort.

Tack alla som har och kommer att gratulera mig idag. Jag känner mig glad och positiv, en födelsedag är ändå en födelsedag! Jag tackar Gud för varje födelsedag jag får uppleva!

Älska mig mest när jag förtjänar det minst.
Det är då jag behöver det som bäst.

Frilansande ensemblepedagog

En Gudsupplevelse behöver inte vara stark och behöver inte komma i en kyrka.

Jag har läst om en präst som fick en stark Gudsupplevelse i duschen. Han hade fått höra att en Gudsupplevelse kommer när man är avslappnad och lugn, och han hamnade då i duschen.

Själv satt jag på bussen till Göteborg. Känslan var inte stark, men jag visste att det inte var enbart min idé.

Bakgrundshistorien till min och Guds idé var mitt misslyckade försök att leda ett lovsångsband. Det var uppenbarligen inte Hans tanke med mig. Men att sprida musik och glädje i kombination inom kyrkan är något jag hela tiden känt att jag velat göra.

Så nu, när jag satt och funderade på det där, dök det upp avgörande tankar. Många gånger har projekt misslyckats för att man har fel anledning att genomföra projektet. Det är inte i linje med Guds tanke. För många handlar det om personlig vinning. Det kan vara ekonomi (det är ofta ekonomi, t.o.m.) eller någon annan form av vinning, ofta materiell, men det kan också vara själslig.

För min del handlade det nog om att jag inte litade på Gud. Jag ansåg att det var upp till mig att sköta ruljansen. Det var fel av mig, egoistiskt.

För om det finns något jag måste kunna om jag ska ha hand om något projekt som det här, är att veta min plats! Jag måste lita på att Gud sköter det jag inte ska sköta, för att jag ska kunna bry mig om och jobba helhjärtat med det jag kan bäst.

Och nu har Gud berättat för mig vad jag kan göra. Det är inte den största uppgiften, men det här är helt klart en bra övning för mig inför kommande år.

Jag ska bli frilansande ensemblelärare för kyrkliga ändamål.

Detta innebär på ett sätt samma sak som med lovsångsbandet. Jag dyker upp och leder en slags workshop, där vi spelar mycket, i olika konstallationer, men inriktar oss på t.ex. en gudstjänst som hålls som avslutning (för att de medverkande ska känna att de jobbar mot ett konkret och viktigt mål). Vi mixar detta med fikapauser där vi diskuterar vad musiken i kyrkan betyder för var och en, och som musikalisk grupp. Vi behandlar inte bara kontakten med Gud Fader, Son och Helig Ande, även om det är i centrum, utan även mer teoretiska och praktiska saker som ljudteknik, ren ensemblepedagogik (samspel och musikalisk träning i grupp) och kanske till och med musikteori.

Det här innebär inte att jag alltid jobbar själv. Nej, här kommer det bästa: om jag behöver hjälp, kan jag be om det. Jag kan be om råd eller be om konkret stöd i form av extra musiker. Ett lovsångsband med tillfälligt sammansatta och utbildade och/eller erfarna kyrkomusiker kan träna ihop för att sedan tillsammans hålla i en större workshop, kanske över en helg. Ekonomin blir då egentligen inte något jag behöver hålla i för alla medverkande, utan det får var och en sköta med respektive församling.

Själv försöker jag att inte tänka så mycket på ekonomin. Det är något Gud får sköta. Och vem som ska spela ihop med mig sköter jag inte heller. Jag inser att jag kanske får sköta en del telefon och så, men då gör jag det avslappnat och med Gud vid rodret.

I avslappnat tillstånd hör man Guds röst. Och just Guds röst är en sån där sak som jag nog skulle vilja be alla att fundera på. Hör Du Guds röst inom Dig? Vet Du hur Gud talar till Dig? Gör Du inte det, så gå ut i skogen och lyssna på tystnaden, och lyssna inåt. Slå upp tidningen och läs det första Du ser. Öppna Dig för vad som helt plötsligt hörs på radion. Slå upp en spontant utplockad bok i bokhyllan och slå upp den på måfå och läs det första Du ser.

Slappna av och lyssna till Guds röst. Den finns inte bara inom Dig på olika sätt (i form av känslor, tankar och bilder) utan även omkring Dig. För Gud överger inte någon.

Gud är alltid här.

Guds kärlek är

Idag känner jag för att skriva något. Jag vet inte riktigt vad. Jag vill bara försöka följa en röst.

Jag läser då och då om människor som lyckas följa Gud, i alla fall mer eller mindre. Det är något jag alltid blir inspirerad av. Jag läser om människor som får känna en varm filt över sina axlar och kan hela folk, jag läser om de som blir ömt nertvingade på golvet och får syner och jag läser om enorm kärlek.

Jag blir inspirerad, och jag vill också känna så. Samtidigt blir jag rädd, för jag läser också om människor som drabbas av högmod, som försöker göra saker "själva", som vill annat än vad Gud vill. Och ibland, när de hör röster inom sig som de vill följa, så är det inte alltid Gud, utan Bedragaren.

Det är säkert på ett sätt lätt att förstå vad som inte är Gud och vad som är det. I boken Samtal med Gud av Neale Donald Walsch står det så här:

Din högsta tanke är alltid min, liksom även ditt tydligaste ord och din största känsla. Allt som är mindre är sprunget ur en annan källa.

- s. 19

Så det vore ju på ett sätt ganska enkelt att veta vad som är Guds röst. Så här fortsätter Gud i samma bok för att tydliggöra vad som är den högsta tanken, det tydligaste ordet och den största känslan:

Den högsta tanken är alltid den tanke som innehåller glädje. De tydligaste orden är de ord som innehåller sanning. Den största känslan är den känsla du kallar kärlek.

Glädje, sanning, kärlek.

Dessa tre är sinsemellan utbytbara, och den ena leder alltid till den andra. Det spelar ingen roll i vilken ordning de placeras.

- s. 19

Alltså mycket enkelt att veta vad man ska anse vara Guds tanke, Guds ord och Guds känsla.

Ändå börjar folk tänka en annan tanke. Jag tänker andra tankar. Det är därför jag så ofta mår dåligt. Jag vill bli helad. Jag vill bli botad. Jag vill, jag vill, jag vill.

Men det är kanske inte Guds tanke? Jag vet inte vad jag känner inför den tanken att jag ska bli helad. Och hur formulerar man sanningens ord? Och är det verkligen kärlek jag känner, eller vill jag bara vissa saker så mycket att jag tror att det är Guds känsla?

Och i samma ögonblick som ni betygar er högsta kärlek, skapar ni också er största rädsla.

För det första ni oroar er för efter att ha sagt "Jag älskar dig" är om ni ska få höra samma sak tillbaka. Och om ni får höra det tillbaka börjar ni omedelbart oroa er för att kärleken ni just har funnit kommer att gå förlorad. På så sätt skapar handlingen sin mothandling - ett försvar mot förlust - även när ni försöker skydda er mot förlusten av Gud.

- s. 33

Så är möjligtvis den här känslan av tvivel och rädsla ett tecken på att jag tänker den högsta tanken, formulerar det tydligaste ordet eller känner den högsta känslan? "Varje mänsklig tanke, och varje mänsklig handling, bottnar i endera kärlek eller rädsla" säger Gud (s. 32).

Jag vet inte vem jag är i förhållande till Gud. Det enda jag vet är att Han har skapat något åt mig, i framtiden, och jag förbereds, och har förberetts hela livet för just den uppgiften. Men han har inte avslöjat den än. Han har gett mig glimtar. Han har skickat okända människor att vittna om upplevelser angående mig. Här är en historia:

En så gott som för mig okänd kvinna på http://www.7ehimlen.se/ som jag inte kom jättebra överens med på hemsidans debattforum kontaktade mig via den interna mejlen. Hon skrev att hon hade haft en syn, i vilken Gud hade talat till henne och sagt att jag skulle komma att ha stor betydelse för många människor i framtiden. Upplevelsen att någon skrivit till mig och sagt så fyllde mig med den tydligaste ordet, den högsta känslan och den högsta tanken. Det var sant, det var glädje, det var kärlek!

Så jag vet att jag är ämnad för något.

Men idag känner jag lite eller ingenting. Det var längesen jag hade en riktigt stark förnimmelse av Gud och det uppdrag han gett mig.

Läraryrket har stor betydelse, det känner jag. Och tecken kommer, hela tiden.

För några dagar sedan beskrev jag för Emelie att jag skulle vilja starta en kurs i livskunskap. Den kursen skulle satsa på självförtroende, planering och organisering och balans mellan arbete och vila, ensamhet och social kontakt, inre och yttre arbete m.m. Dagen efter har metodikkursen en lektion som handlar om gymnasiekurser och betyg, och vi får en uppgift: kom på en valbar lokal kurs och beskriv den på samma sätt som andra kurser beskrivs. Genast kom jag att tänka på Livskunskapkursen jag tänkt på och beskrivit för Emelie, och jag visste att det var därför jag hade fått den tanken.

Och inte nog med det. En övning av det här slaget känner jag kommer att ha stor betydelse senare i livet, när jag jobbar som lärare.

Mina andra förberedelser, glädjen i lågstadiet, de tuffa åren i mellanstadiet, vännerna i högstadiet, omvändningarna i gymnasiet, glädjen och sorgen i folkhögskolan och kämpandet på universitetet, samt allt privat, mammas och pappas skiljsmässa och mitt eventuella insjuknande i ME, allt syftar till att stärka mig inför min uppgift.

Och sådant jag inte är till för hamnar i papperskorgen. Mitt författarskap är inte meningen ska komma till skott än. Företag är inte för mig. Att tjäna pengar är inte min grej. Åtminstone inte än, och inte på mina villkor.

Mitt liv styrs av Gud, och det är mitt val. Därför skriver jag om det här, för att påminna mig om att jag inte behöver bry mig om vad som händer. Jag kan kapitulera och jag kan göra det i Guds händer.

Idag kände jag för att skriva något. Jag visste inte riktigt vad. Jag ville bara försöka följa en röst.

Nu har jag följt den rösten. Jag har beskrivit vad jag känner, vad jag tänker och jag har klätt det i ord. Det känns bra, och bra är en känsla av kärlek. Jag tänker klart, och jag är glad i den tanken. Jag har klätt det i ord, och jag tycker själv att det inte kunde vara mycket tydligare, inte mycket mer sant.

Men oron finns kvar. Det finns tvivel. Jag är rädd.

Då faller mina ögon på boken som ligger uppslagen på sidan 33. Guds humor, tänker jag, medan jag läser följande:

Men om du visste vem du är - att du är den mest magnifika, den mest storslagna, den mest fulländade varelse Gud någonsin skapat - skulle du aldrig vara rädd. För vem skulle kunna avvisa en sådan underbar storslagenhet? Nej, inte ens Gud skulle kunna finna fel hos en sådan varelse.

Jag älskar Gud. Och om det finns någon annan jag borde älska lika mycket... så är det mig själv. Vilket också är dagens budskap till Dig som läser:

Älska Dig själv, så älskar Du Gud.