458 gram

458 gram. Mer än ett kilo och flera centimeter. Så känns det som att effekten blir när man ätit 458 gram smågodis.

Smågodis, plockgodis, whatever the name, är det värsta man kan äta. Eller i alla fall jag.

Och det är därför jag använder det när jag är som värst inne i min depp-period.

Det är definitivt tröstäta. Jag äter som substitut för sällskap. Jag äter som substitut för energi. Jag äter som substitut för allt jag saknar, allt som jag anser att jag inte har, allt som jag inte förstår. Allt som jag hatar. Allt som jag hatar med mig själv, och med den övriga världen.

Tröstäta. Vilket lumpet sätt att skada sig själv på. Och varför gör jag det? Tröstäta? Vad är det för nått egentligen? Egentligen är det ganska fånigt, men samtidigt är det mycket effektivt sätt att skada sig själv på. Definitivt.

För vad är konsekvensen? På några sekunder märker man effekten - sockerkicken. Det är gott (?) och jag känner adrenalin och endorfiner.

Sedan. Effekten. Kallsvetten. Jag är trött men kroppen fullständigt uppe i varv.

Och sömnen? Tja, om jag kan somna, så är det långt ifrån en sömn som ger något tillbaka.

Men värst är det som komma skall - på måndag, när jag ska väga och mäta mig.

Mer än ett kilo och flera centimeter. Så känns det som att effekten blir. Efter ett knappt halvt kilo smågodis.

Flera veckor förstörda. Flera veckors förhalning.

Men det tar ju så lång tid att gå ner i vikt, och det minsta man inte klarar av att hålla diet förstör så mycket! Jag orkar inte ta den pressen, det kravet. Jag har mina vanor, de är inte så lätta att göra mig av med. Ovanor, förlåt, men de är fortfarande svåra att förändra!

Jag känner inte att jag har det rätta stödet. Ingen som "bryr" sig. Visst, många bryr sig. Men få som faktiskt ställer upp. Som hejar på. Ofta. Varje dag. Vem gör det? Jag känner till två.

Mamma.

Emelie.

Inte ens de hejar på varje dag.

Don't get me wrong. Jag anklagar ingen. Eller, jo, lite då. De som påstår sig vara mina vänner. En bryr sig, som ringer ofta, och som inte tycker att det gör något att jag aldrig hör av mig. Jag har bett om ursäkt om det flera gånger (jag ringer inte någon - vet inte varför, det blir bara inte av - tror det har med självförtroendet att göra - who can blame me?), men han fortsätter ringa. Tycker att det är roligt att prata med mig. Hejar, peppar.

Finns det någon som är en så god vän som du, Magnus? Tack!

Nej, förlåt mig. Jag ska inte lägga skulden på någon annan än mig själv. Eller? Kanske, men vem bryr sig?

Nej, jag ska försöka fokusera på mina tankar, mina känslor, min egen situation. Det handlar inte om någon annan än mig själv, egentligen. Det är jag som känner mig ensam. Jag borde ta tag i det. Inte sant?

Hur då?

Vad ska jag göra?

Finns det något att göra?

Jag är väl ett hopplöst fall, antar jag.

Kallsvetten får hela kroppen att känna sig olustig. Hur ska jag klara av att ligga i sängen när jag kallsvettas så?

Jag är väl ett hopplöst fall.

Jag tar det nog bättre än vad jag brukar. Jo, faktiskt. I vanliga fall hade jag inte orkat sätta mig och skriva om det. Jag hade velat, men inte orkat, eller vågat.

Jag skäms för att jag är så dålig på att ta hand om mig själv. Alla vet ju vad man bör och inte bör göra i en situation som min, eller hur? Eller hur?

E L L E R__H U R ?