Här finns ingenting.

Jag har en helt vansinnigt dålig dag idag. Baksmälla, antar jag. Läste en artikel i GP idag om att olyckliga ser mer på tv, därför att de under tiden känner sig lyckligare. Jag känner igen mig.

Idag är en ruskigt jobbig dag. Baksmälla efter gårdagens godissupande. Att ha sockerberoende kan jämföras med alkoholism, enligt exempelvis svt:s Toppform (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=15856&a=357429).

Och det känns verkligen som att det skulle kunna vara så som alkoholister känner. Igår gick jag ut på en promenad, och jag ville inte, men var samtidigt jäkligt envis - jag visste vart mina ben bar mig. Visst, jag gick en omväg till godisaffären, men jag visste att det var mitt enda mål.

Jag kunde vända när som helst. Jag kände det. Jag visste det. Det fanns så många tillfällen som jag kunde valt annorlunda.

Men jag gjorde det inte. Jag "kunde" vända, men egentligen kunde jag inte. Jag "ville" vända, men egentligen ville jag inte. Jag "visste" att jag kunde vända, men egentligen visste jag att jag inte skulle göra det.

Jag var för rädd för att komma tillbaka tomhänt till lägenheten och utstå abstinensbesvären på kvällen. Ensam. Utan hjälp.

Och jag gick hem med 458 gram lösgodis.

Och på kvällen såg jag lägenheter i färger. Det var underbart. Jag fick tillbaka kreativiteten och inspirationen, och jag kunde prata om vad jag kände. Det lösgjorde så mycket inom mig.

Samtidigt visste jag vad som väntade. Morgondagen. Det som idag är.

Och jag är så trött på hela skiten. Jag orkar inte prata med någon. Jag orkar inte bry mig om någonting. Jag sitter mest vid datorn och tv:n för att slippa tänka. För när det blir tyst och jag inte har några intryckskällor, då står tiden still och helvetet visar sig i form av gråsvart vardag med en trång lägenhet där ingenting händer och där ingenting lever. Inte ens jag.

Här finns ingenting för mig.

Här finns ingenting.

Ingenting.