Bekännelse

När jag är så här trött är det svårt att formulera sig så att jag faktiskt vet vad jag skriver. Och ibland undrar jag om det är värt det.

Egentligen borde jag kanske inte skriva. Jag tror inte det hjälper egentligen. Det är så få som kommenterar och peppar, så jag borde inte göra det av den anledningen, i alla fall.

Ikväll har jag ont i huvudet och är jättetrött. Jag ville ha lagad mat ikväll, men disken stod i vägen, och att skära upp kycklingfilé och steka den kändes oöverkomligt.

Sen förra helgen, när jag och Emelie var på julbord, krakelerade min viktminskning helt. Sen dess har det gått utför. Den här veckan har jag ätit mycket godis, sockret har stigit mig åt huvudet, och jag har varit mycket dålig när det gäller bra mat. Lunchen, ja, men inte middagen på kvällen. Många gånger har jag ätit smörgås istället. Som ikväll. Två äggmackor med kaviar och lite mjölk. That's it.

Magen känns stor och tung, jag har ont i ryggen, torr i munnen, och det enda jag tänker på är vad jag ska stoppa i munnen härnäst - gärna något sött eller salt. Och gärna mycket på en gång.

Morötter? Bra mat? Inte sugen. Hungrig, ja, inte sugen. Inte sugen på någonting. Motivationen är i botten.

Jag tycker inte någonting smakar gott. Och som sagt, magen är svullen, stor och tung, och jag mår dåligt i hela kroppen, mest i magen.

Jag blir extra trött när jag äter dåligt, och sover dåligt gör jag också.

Jag ska sluta klaga nu, jag tror ni fattat.

Jag önskar jag kunde skärpa till mig. Det gör jag verkligen. Snälla, om ni inte tror mig - kommentera inte! Det är så onödigt.

Jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att säga "nej, nu ska jag ut och springa och motionera, och sedan ska jag laga god mat och slutligen, efter en skön dusch, ska jag gå och lägga mig, före 22.30, och sova gott hela natten" och sedan genomföra det.

Enkelt att säga.

Ikväll - omöjligt att genomföra.

Och jag känner mig så grymt ledsen för det. Jag förstör mitt liv på det här sättet.

Men jag känner mig, tro det eller ej, trygg med min stora mage. Min identitet sitter i den. Om jag blir av med den, vad är jag då?

Samtidigt vet jag ju att alla negativa tankar, all extra trötthet och all värk i rygg och huvud, kommer av den stora magen. Magen som mår dåligt.

Varför tänker jag inte på det innan det är försent?