Argumentation med mig själv

Det är vanligt att mat används som självbestraffning, och på sätt och vis är det så för mig också. Men låt mig förklara närmare.

Idag hade jag en längre diskussion med mig själv. Jag delade upp mig själv i två personer - den som vill äta och är rädd för att låta bli (A), och den som vill vara nyttig, äta normalt och gå ner i vikt m.m. (B).

Jag testade NVC på mig själv (NonViolence Communication), och frågade (A) och (B) följande frågor:

1. Vad har hänt (rent objektivt, utan tolkningar av känslor eller andra tankar)?
2. Vilka känslor är inblandade (och varför)?
3. Vad finns det för behov?
4. Vilka önskemål finns?

Båda enades om att följande har hänt:

1. (A) säger att jag måste handla något inför kvällen, annars kommer jag att må dåligt. (B) går med på det om jag går en omväg till affären. Jag går därmed en omväg till affären och köper godis, vilket jag äter och sedan mår dåligt av, rent fysiskt, vilket innebär magvärk, bl.a.

(A) är arg och rädd. Rädd för att må dåligt, och arg för att lösningen är en kompromiss som inte funkar bra, men (A) ser ingen annan möjlighet. (A) har behov av trygghet och styrka, något han tror kan nås genom att äta och behålla storleken. (A) har dessutom önskemål om att må bra och att kunna äta gott.

(B) blir för det första positivt överraskad när han hör (A) förklara önskemålen. Det visar sig vara samma önskemål som (B) har. Men (B) är rädd, samtidigt som han är arg och dessutom lite ledsen. (B) är framförallt rädd, och han är rädd för många saker. Dels framtiden, hur den ser ut med tanke på hur jag mår och att jag går upp i vikt och blir rundare. Dels är han rädd för (A), eftersom han upplever att (A) hotar (B) om (B) inte går med på att jag måste gå och köpa godis. (B) är också arg, dels på (A) för att han hotar (B), men också på sig själv för att han låter (A) göra det, för att (B) ger med sig. (B) har samma behov och önskemål som (A), vilket som sagt överraskar honom, men även (A).

Att (A) och (B) har samma behov och önskemål ger en bättre utsikt: lösningen på den inre konflikten ser ut att kunna nås, eftersom de båda har lika behov och önskemål.

Men (A) tror inte att det blir så lätt. Han kan fortfarande inte se någon annan utväg än kompromissen, eller att (A) får sin vilja igenom.

(B) är mer positiv, dock. Det ligger i hans natur. Han säger att det finns ett tredje sätt - att samarbeta mot en gemensam lösning, som båda är nöjda med utan att det är en kompromiss. (A) är skeptisk, men går med på att en sådan lösning skulle kunna vara möjlig.

Nu när (A) förstår att (B) är rädd för honom, vilket han inte förstått förrän (B) fick tala om det för honom, känns det inte lika bra att ha "vunnit" argumentationen. Jag har nämligen köpt godis, trots samtalet, och (A) har fått sin vilja igenom. (B) menar att (A) ser argumentationen som en tävling, men vinsten - att köpa och äta godiset - inte är något positivt. Följden blir att både (A), (B) och därför hela jag förlorar, om man ser på det som en tävling.

Det handlar inte om att straffa mig. Det handlar om att en del av mig vill rädda mig från att må dåligt på kvällen, men lösningen är inte optimal på långa vägar. Problemet har varit att (A) inte trott att det funnits en annan lösning, och (B) har varit för rädd för att gå emot (A).

För att göra en lång historia kort - jag ska samarbeta med mig själv i fortsättningen, och t.ex. välja frukt och mörk choklad på kvällarna, när suget är som värst. Morötter före och efter maten får sätta stopp för suget på dagen.

Tyvärr lät jag mig själv köpa godis ikväll. Äckliga Malaco Skumtomtar. Magen är stor, spänd och gör ont och mår dåligt.

Det motiverar mig dock, och jag inser att det inte är så här jag vill må. Det gör också att (A) ändå mer förstår att det måste till en annan lösning än den kompromiss som nu existerar, även om (A) inte tror på en tredje lösning.

Men nu handlar det inte om att övertyga eller anklaga. Nu gäller det att samarbeta och peppa - och den här gången kommer det inte utifrån, utan inifrån. Det är nog det mest hållbara samarbetet jag kan komma på.

Jag skriver det här inte bara för min egen skull. Jag vet att det finns de som läser som kanske har problem med vikten också. Kanske har jag en ätstörning, kanske det inte kan klassas som det. I vilket fall som helst har jag problem med mat, och oavsett om det är en störning eller ej går det att övervinna medels inre problemlösning.

Och om någon blir inspirerad, så är jag otroligt tacksam!