Året 2012

2012 var året då jag både inledde min karriär som lärare på allvar, och avslutade den.

Det började för ett drygt år sedan. Jag bodde i Växjö och min fru, som fått jobb i Borås, bodde under terminen hos sina föräldrar. Jag pendlade till Nybro där jag jobbade som trumlärare på Kulturskolan. Via Arbetsförmedlingens hemsida fick jag nys om ett jobb i Borås Stad som nästan lät för bra för att vara sant. 100 procent fast som musiklärare för år 3-9. Jag sökte - och fick det. Jag sa upp mig i Nybro, vi fick en ny lägenhet i centrala Borås, och det kändes som om det skulle gå bra, även om jag under jullovet inte riktigt visste hur jag skulle planera det nya jobbet.

Måndag 8 januari kom jag som ny till både yrke och arbetsplats. Det fanns ingen tid att vänja sig, dagen därpå kom eleverna. Som musiklärare har man alla elever en gång i veckan. För mig betydde det över 400 elever. Det finns de som har det värre, men jag har vanligtvis svårt med namn.

Att planera lektioner för så många årskurser, och så många olika klasser, och att lära sig namn och administrativa regler samtidigt, visade sig i kombination med en eftersatt musiksal utan grupprum svårare att handskas med än jag i min vildaste fantasi hade kunnat, eller velat, tänka mig. Efter tre veckor satt jag en torsdagsmorgon och grät inför arbetsdagen.

Jag sjukskrev mig, och känslor av svek, skuld, skam och misslyckande kröp obönhörligt närmare. Jag berättade för rektorn om min sjukdom, ME, och att jag verkligen inte hade trott att den skulle ha påverkat mig så mycket. Det jag sa var fullkomligt sant. Det var dock inte sista gången jag var övertygad om något som visade sig vara en chimär.

Rektorn var från början till slut förstående och så hjälpsam hon kunde. Jag återgick på 50 procent efter sportlovet, men det tog inte lång tid innan jag var tvungen att gå ner i tjänst. Jag fick i uppdrag att ta hand om eleverna i år nio resten av terminen, något jag faktiskt klarade av.

Samtidigt blev jag utredd av Previa på uppdrag av Borås stad. En läkare, en arbetsterapeut och en psykolog träffade mig varsin gång, och sen träffade psykologen mig en gång till. De kom fram till att jag mådde bäst av små grupper och mindre stress. Jag fick personligen för första gången hjälp att förstå inte bara sjukdomen utan även hur jag påverkades. Samtidigt utreddes jag i Mölndal vid Gottfriesmottagningen för att få B12-sprutor, och de visade sig ha väldigt god effekt på mig. Den fruktade hjärndimman lyfte, och i samband med sprutorna fick jag känna på hur jag skulle må som frisk. Det var tio år sedan jag kände mig så pigg.

Under sommaren fasade jag ut Voxra, ett antidepressivt medel, och rent psykiskt mådde jag genast mycket bättre. Inför hösten, som åtminstone skulle inledas med 50 procent, kände jag mig hoppfull.

Jag klarade mig bra fram till höstlovet, men då hade krafterna sinat. Jag trodde fortfarande att jag skulle kunna gå upp till 75 procent efter jullovet, och jag lät få människor veta att det fanns en tvekan och en oro. Den avgörande droppen var min planering från höstlovet till jul, och hur den planeringen slog ut.

Jag insåg att jag mådde lika dåligt igen som jag gjorde i början av året, även om jag psykiskt tålde det bättre. Jag insåg även att det inte kunde fortsätta så här. Jag sjukskrev mig och lät tanken på att byta karriär lägga sig, och berättade så för arbetsgivaren om mitt beslut. Borås stad genomförde därför omgående en omplaceringsutredning, och jag fick veta att det bara fanns ett jobb i hela kommunen som jag eventuellt kunde få, nämligen Planadministratör.

Det visade sig dock att jag inte var behörig för det heller, och trots att facket låg på för att arbetsgivaren skulle hitta ett jobb åt mig inom kommunen stod det till slut klart att jag stod arbetslös i min tjänst, och facket ringde mig och frågade om lov att förhandla om min uppsägning åt mig.

Den 21 december 2012 förhandlades därför fram ett avtal mellan mig och Borås stad som börjar gälla 1 januari 2013. Tack vare facket - för de som funderar på vad de är bra för - blev det ett bra avtal, som ger mig ett gott avgångsvederlag och även innehåller följande formulering: "Avgångsvederlaget är samordningsfritt och utgår oavsett om Christian Andersson erhåller annan anställning eller ej." Avtalet förhandlades fram mellan min arbetsgivare och facket utan att min närvaro erfodrades. Det var verkligen skönt! I slutskedet av avtalet, som gick ovanligt fort och smärtfritt tack vare både facket och representanterna för Borås Stad, satt jag utanför förhandlingsrummet och väntade på beskedet. Allt var slutformulerat och underskrivet av båda parter under loppet av några timmar.

Sammanfattningsvis är facket bra för mer än stora avtal som gäller alla lärare. Facket är, för alla yrkeskategorier, bäst för den lilla människan, inte för det stora antalet. Det stora antalet behövs dock för att facket ska kunna hjälpa den lilla människan. Snälla, alla som funderar på att hoppa av facket, tänk på detta: du hjälper alla dina kollegor genom att vara med i facket, inte för de få stora förhandlingarna, utan för de många små!

Så, vad händer nu? Tja, jag kommer i alla fall inte sitta på mina händer och låta avgångsvederlaget betala mina räkningar.

För det första står det i avtalet att jag ska genomföra Livs- och karriärplaneringen, något jag ser fram emot.

För det andra har jag anmält mig till en kurs i frilans som musiker, en distanskurs vid Göteborgs universitet på kvartsfart. I samband med den kommer jag för det tredje att satsa på mitt eget företag, Rhythm & Harmony, i vilket jag tänker sälja mina tjänster som slagverkare, kompositör och lärare.

För det fjärde ska jag gå till Arbetsförmedlingen och söka ett jobb för rutiner, kollegor och stabil inkomst.

För det femte kommer jag fortsätta att göra mitt bästa för att förstå min sjukdom och hur den påverkar mig, och jag vill lära mig leva med den, i tron och hoppet att det en gång forskas fram en bot.

För det sjätte kommer jag att gå till en arbetsterapeut och jag är anmäld till en avspänningsgrupp på Solhem.

2012 var ett övergångsår. Jag faller lätt i fällan att tro att min dröm att bli lärare är krossad och att min utbildning och väg dit är bortkastad tid och energi. Men jag har varit lärare, och utbildning är sällan om någonsin värdelöst. Allt jag hittills lärt mig och allt jag gått igenom har ett värde och en mening i sig, oavsett om det har betydelse för framtiden eller ej.

Inför 2013 hyser jag ett hopp om ett nytt liv, bättre anpassat till min nuvarande hälsa. Dessutom saknas inte drömmar. Jag har bara inte haft den rätta tron. Nu tvingas jag nästan till tro, och jag får göra det bästa av situationen. Jag är orolig för att allt ovan ställer till det - att det är för mycket. Jag hoppas bara att det inte blir så tungt eller så mycket som det låter.

Den här gången lurar jag i alla fall inte mig själv. Jag är fortfarande sjuk, kanske sämre än förut. Men jag är mer medveten om konsekvenserna.

Och även om jag många gånger har varit nära så ger jag inte upp. Att släppa läraryrket är inte så mycket att ge upp som att ta en paus, eller förändra sättet att arbeta som lärare. Jag ger inte upp. Jag går vidare.

Vi ses på andra sidan året. Gott Nytt År!

/ Christian Tille Andersson, Borås 2012-12-29

Diskussionen om paralleller

"Vi 80-talister går och bär på en längtan efter något större som förenar när allting individanpassas. Vi älskar friheten i egna Spotifylistor, urvalet på Netflix, bloggar och statusuppdateringar på Facebook och Twitter. Men i smyg avskyr vi ändå att det saknas något som inte spretar åt alla håll. Vi behöver traditioner som består, något som vi kan enas över i lunchrummet."
- Vedrana Sivac, BT 23 nov.

Vedrana pratar om På spåret, som i år presenterar jubileumslag i form av vinnare från åren som gått. Det är traditionen, enligt henne. Nu kan jag inte säga att jag håller med henne om att På spåret inte skulle vara något annat än det, för jag tycker nog att anledningen till att man tycker om På spåret är just "att Cecilia Hagen och Lennart 'Hoa Hoa' Dahlgren tävlar mot Martina och Erik Haag (...) de karistmatiska programledarna - Kristian Luuk och Fredrik Lindström (...) [a]tt man känner sig stolt och lyckad när man har svarat rätt på frågorna".

Jag har varit på en föreläsning med Tomas Sjödin, om vikten av att vila och kunna ta det lugnt, att låta kroppen och sinnet "tröttas", som man gör med gamla båtar innan de kan hålla resten av sommaren (att "trötta" en båt innebär att man låter den tyngas ner under vatten tills de torkade bräderna har svällt och båten tätats). Att det måste få vara okej att vara trött, och ändå mer om man är i den situationen jag är - sjuk.

Tomas Sjödin nämnde också att vi har ett behov av att lyssna på varandra. Det finns en balans i att låta livet flyta, att känna "flow", och att låta livet stanna upp, att ta en paus, parkera en stund och låta det djupa inom dig komma upp till ytan.

För "flow" är att flyta på ytan, menade Sjödin, och jag håller med. Det kan kännas jättehärligt att bara låta livet flyta utan att jag behöver tänka så mycket, men det är bara yta. Vad finns det inuti? Vad är det som gör dig Dig? Vad är det som gör mig Mig?

Att stanna upp är att tänka på döden också. Att vi en gång ska dö. Jag måste erkänna att jag blev lite kall inombords - jag var nog inte riktigt beredd på att tänka på döden. Jag menar, jag är inte rädd för döden. Det har jag inte varit på åratal. Däremot har jag nog, när jag tänker efter, varit väldigt rädd för livet.

När jag insjuknade i ME var jag bara lite drygt 20 år gammal. Jag visste inte att det var det jag hade drabbats av, och jag förstod inte varför jag var så trött och hängig. Jag var deprimerad, det förstod jag, men det var inte det enda - något saknades, något fattades, det var inte bara depression. Det var därför jag inte ville pröva antidepressiva. Jag "visste" att det inte skulle hjälpa.

Jag förstod inte min sjukdom när jag fick diagnosen 2008. Det hjälpte inte att få en diagnos, så länge jag inte fick hjälp att hantera den. Under åren som gått har jag haft stort stöd i min mamma, som även hon har fått diagnosen ME, och som inte drabbats av depression utan har kunnat söka hjälp genom forum och kontakter.

Själv har jag varit ensam, något Sjödin också tog upp som en vanlig konsekvens till trötthet. Är du trött? Då vill jag inte ha med dig att göra, för jag måste beblanda mig med människor som påverkar mig positivt. Så vem vill ha med mig att göra om jag är trött och hängig? Ingen. Ingen alls. Jag är fullständigt ensam.

När mamma kommer på besök till oss i Borås är vi trötta tillsammans. Sjödin hade en vän som han var ärlig inför och sa att han inte orkade ha det där mötet på det där fiket vid den där tiden den där dagen, och efter en stunds tystnad i telefonen hade vännen frågat "vill du vara trött ensam, eller ska vi vara trötta tillsammans". Den första timmen de hade suttit på kaféet och ätit spenatsoppa hade de inte sagt ett ord. De fick inte heller jättemycket gjort den andra timmen när de långsamt tog upp och pratade kort om det de hade planerat att tala om, men det var inte poängen, förstod Sjödin. Poängen var att de inte var ensamma i sin trötthet, och det hjälpte.

Jag, genom min ME och min depression, har sökt mig till vänner och bekanta, men de vänner som önskat att jag skulle vara ärlig har jag stött bort genom att inte våga vara ärlig emot. Och de vänner som egentligen kanske inte varit mina vänner har vänt mig ryggen när jag varit ärlig och sagt att jag mår dåligt.

ME och depression, trötthet och nedstämdhet - vem vill umgås med sådana människor när de har en karriär att tänka på. Väldigt få. Och de få som ändå vill vara min vän har jag inte orkat umgås med, dels för att jag mår som jag mår, men också för att mitt självförtroende och min tillit till människor har minskat med åren som gått. Jag menar, att jag är trött en dag eller två, eller kanske en vecka, det är ju alla då och då, men vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut och år in? Vem tror verkligen på någon som jämnt är trött och mår dåligt? Vem orkar bry sig? Så många har vänt mig ryggen för att jag varit ärlig och sagt att jag inte mår bra. Varför skulle jag fortsätta försöka?

Nu har jag hamnat i en parkeringsruta. Jag har försökt i snart ett år att arbeta med det jag drömde om att få arbeta som innan jag blev sjuk. Drömmarna som nu inte kan bli av för att jag är sjuk. Kanske det någon gång i framtiden kommer behandlingar eller till och med en bot för ME, och då blir jag så gott som frisk, eller helt frisk, men det är inte idag. Inte här och nu. Här och nu är jag sjuk.

Inom de begränsningar som min ME utgör håller inte de drömmar och önskningar om livet som jag har haft hittills.

Livet blev inte som jag hade tänkt mig.

Men Sjödins ord kom i precis rätt tid.

"Det är som det är".

Livet blev inte som jag hade tänkt mig, men nu är livet som det är.

Inom de begränsningar som min ME utgör finns det möjligheter och dörrar som öppnas, som jag kanske inte hade sett eller lagt märke till om jag inte hade blivit sjuk.

Jag hade stora planer. Jag ville bli känd. En superlärare, en författare, en kompositör, arrangör och dirigent. Jag ville föreläsa och utbilda, spela musik och vara fysiskt aktivt med karate, styrketräning, löpning. Allting superstort, superkänt, superbra.

För mig. Jag ville bli rik. Jag ville stora drömmar.

Inom ramen för min ME ryms inte dessa stora drömmar, och det är ett sorgearbete som följer nu när jag insett att jag måste hitta nya drömmar att följa. Jag förlorar de stora drömmarna till förmån för de små.

Något jag däremot har förstått är att de små drömmarna inte nödvändigtvis behöver bli de små konsekvenserna. Det lilla jag gör för min medmänniska räcker, och många bäckar små gör en stor å. Det jag gör för mig, det gör jag ock för andra.

För mig. Jag vill bli rik genom de små drömmarna.

Genom det lilla jag gör kan jag fortfarande nå ut.

Jag hoppas att jag med min blogg kan nå ut.

Jag vill nå ut med min berättelse. Balansvågen handlar om att väga det ytliga mot det djupa, det stora mot det lilla, aktiviteterna mot vilan. Det roliga mot det jobbiga.

Döden mot livet.

Kanske vägningen kommer visa att det inte handlar om motsatser.

Det är paralleller.

Sjukskriven

Det är andra gången jag kraschar på samma arbetsplats. Det blir inte en tredje gång. Jag kommer vara helt sjukskriven tills jag fått tag i ett annat jobb.

Helt officiellt blir det väl egentligen inte förrän jag har läkarintyget i handen, men jag har pratat med min chef nu och vi har kommit underfund med att jag troligtvis inte kommer tillbaka till mitt nuvarande jobb som musiklärare i grundskolan.

I slutet av januari kraschade jag med min ME. Jag blev heltidssjukskriven och mådde dessutom mycket dåligt mentalt, eftersom jag blev chockad av min reaktion och kände enorma skuldkänslor för att jag upplevde att jag svek arbetsgivaren, men framförallt klienterna, det vill säga eleverna.

Under våren testade jag 50 procent arbete, men var tvungen att gå ner till 25 procent. Det innebar att jag jobbade som musiklärare för dåvarande nior, för att de skulle få en adekvat undervisning sin sista termin. Själv tycker jag att de, under omständigheterna, fick en ganska bra sista termin. Eleverna har dock sista ordet, men jag hoppas att de tyckte det var helt okej.

Till hösten började jag på 50 procent och det har funkat fram till efter höstlovet (höstlovet var vecka 44). För de resterande veckorna fram till jul hade jag ganska stora och krävande planer. Något som gick upp i rök när jag för en dryg vecka sedan inte orkade stanna kvar på jobbet hela dagen, utan var tvungen att gå hem.

Sen dess har jag inte orkat gå tillbaka i arbete.

Och nu är det alltså i stort sett klart. Jag kommer inte tillbaka som musiklärare på grundskolan. Det finns många orsaker, men jag tänker inte ta upp dem här. Den största orsaken är trots allt min ME.

Och vi kan prata hur mycket som helst om att gräva ner sig i sjukdomen, att leva i sjukdomen eller liknande klyschor. Det spelar ingen roll hur mycket en cancersjuk person försöker leva normalt - hon är fortfarande cancersjuk. En förkylning kan man strunta i, men symptomen är ändå där (snuvan, huvudvärken, tröttheten...). Med ME kan man också försöka leva normalt, men symptomen kommer man fortfarande inte ifrån.

Värk i kroppen och huvudet, "hjärndimman" som gör det svårt att koncentrera sig på inlärning och planering (att skriva och formulera sig har aldrig egentligen varit ett bekymmer för mig, bara om det handlar om något jag tidigare inte har tänkt på, och tro mig - det jag skriver om nu har jag tänkt mycket på), tröttheten...

Det går inte ihop sig med mitt nuvarande jobb. Och skolan förtjänar en lärare som är frisk och kan ta hand om eleverna. Hade jag bara varit frisk...

... men det är det som är grejen. Jag har längtat efter ett sånt här arbete (om sanningen ska fram önskade jag väl hellre jobb på ett gymnasium, men det har varit en fascinerande upplevelse), och sen jag gick i högstadiet, det vill säga sen i mitten av 90-talet, har jag varit övertygad om att jag vill bli lärare.

Nu, ett år efter att jag kraschade på allvar, har jag förstått att jag måste acceptera min nuvarande livssituation och se möjligheterna innanför de begränsningar som min ME binder mig inom.

Att vara grundskollärare är utanför den ram som ME erbjuder mig att verka inom.

Jag hoppas bara att jag kan hitta "mitt" jobb.

Inlägg från Ingela

Ingela har kommenterat ett inlägg från 20 september 2008 (öppnas i nytt fönster).

Hejsan. Jag är helt ny på att läsa och än mindre svara på bloggar.. men då jag sökte information om hur andra kan ha det med ME så ville jag inte låta ditt rop bara passera! Känner igen mig! Sitter här och deppar för att inte ngn på riktigt bryr sig och inte har jag diagnos och inte ngr "verktyg" att ta i tu med situationen heller... så för mig var det värdefullt att hitta denna sida! Jag jobbar inte mer än 25%, hemifrån, hur mkt jobbar du? Känner mig inte alls hurtig utan snarare misstänksam när ngn försöker få mig att "snabba mig på med en lösning." - om ni förstår vad jag menar.. tack för att ni lyssnade en stund. Bra med sådana här sidor! MVH Ingela

Nu var ju förstås 2008 ett tag sen, men känslan bestod länge. Ingela (jag tror det är samma Ingela, i alla fall) skrev ytterligare en kommentar till mitt inlägg 3 september 2012.

Känner du dig bättre för att du vet varför du mår som du gör.. lättar depressionen då..? Känner mig ovanligt deppig igen efter att ha träffat läkare som ordinerade D-vitaminer mot tröttheten..som jag haft i olika grader i 10år.. Tvivlar ändå på mig själv och undrar om jag har skaffat mig en dålig vana i att vara dålig..med värk, inflammationer och trötthet.. inte motivation till ngt heller..Vad tror du som vet att du har ME?

Jag tror inte att jag mådde bättre för att jag fick min diagnos. Min depression lättade inte. Den blev heller inte värre. Det handlar inte om att få diagnos. Det handlar om information. Information om sjukdomen, behandlingar, forskning, sig själv.

För att få rätt information om ME bör man besöka följande sida: http://www.rme.nu/. Där finns information om var man kan få bra vård, vilket man inte kan få på alla vårdcentralen - det ska gudarna veta.

Depressionen kommer inte av sjukdomen. Depressionen kommer av det självtvivel och självhat som kan uppstå när orken sinar.

Där kan diagnos och rätt vård hjälpa dig att förstå, och kan du gå med i en stödgrupp för ME-patienter kan du få råd och stöd från människor som vet precis vad du går igenom, eftersom de går igenom det också. Orkar du finns det ett forum på RME:s hemsida där du kan läsa om andras frågor, självtvivel, strider med vårdcentraler och försäkringskassor m.m. Men även goda historier om hur vi växer som människor när vi går genom hårda tider.

Ingela: det låter som om du har ME. Du bör hitta en vårdcentral som tar emot dig med den hypotesen, och som ger dig rätt undersökningar, diagnos och behandlingar. Du bör hitta medmänniskor som förstår din situation och inte dömer dig. För en sak ska du veta:

DET ÄR INTE DITT FEL!

ME är en neurologisk sjukdom, troligtvis ett väl dolt virus i till exempel ryggmärgen, som påverkar nervernas impulser till hjärnan och sänker din smärttröskel. Därav din värk. Även tröttheten är felaktiga impulser och obalanser i de kemiska substanserna i din hjärna.

Det är inte ditt fel!

ME är inte en depression. Det är en fysisk sjukdom som det forskas mer och mer om, tyvärr mer utanför Sveriges gränser än innanför, vilket gör att det är svårt att hitta rätt vård och information. Vilket i sin tur gör att du misstänkliggörs och får fel behandlingar som inte hjälper. Vilket i sin tur troligtvis orsakar din depression, eftersom du då börjar tvivla på dig själv och dina aktiviteter. Men det är inte ditt fel!

Gottfriesmottagningen i Mölndal: http://www.gottfriesclinic.com/hem.html

Tel: 031-343 23 97

Jag jobbar idag 50 procent och hoppas att jag orkar gå upp till 75 procent redan den här terminen (jag säger terminer, eftersom jag jobbar som musiklärare på en grundskola).

När man mår sådär dåligt som jag gjorde då och som Ingela känner sig idag är det inte lätt för någon att komma på något uppmuntrande. Jag ska inte ens försöka peppa, för det kan vara värre. Jag vill däremot säga till dig, Ingela, att jag lyssnar. Och läser.

När det gäller människokroppen och -knoppen finns inga quick-fix om man inte redan mår ganska bra. Är kropp och knopp i olag är det värre. Då måste det få ta den tid det tar, och man måste få hjälp. Och hur lätt är det när man inte orkar?

Det gäller att kämpa vidare. Tillåta sig dagar då du mår sämre, och vänta med att ta tag i saker tills de där dagarna för tillfället håller sig på avstånd. Notera dagarna du mår bättre. Låt det gå veckor. Månader. År. Det gör ingenting.

Du lever. Det räcker. Låt Gud ta hand om resten, som det står i Bibeln.

Jag är inte längre deprimerad!

I somras valde jag att fasa ut min antidepressiva medicin, Voxra. Idag har jag gjort två självskattningstest.

MADRS (Montgomery åsberg Depression Ratin Scale) självskattning.

Tolkning:
0-11 poäng - Ej deprimerad
12-20 poäng - Mild depression
>20 poäng - Indikerar hög sannolikhet för egentlig depression om tillståndet varat mer än 2 veckor
>40 poäng - Bör inläggning på psykiatrisk klinik övervägas.

Mitt resultat: 6

Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD)

Ångest
0-6 Ingen besvärande ångest
7-10 Mild till måttlig ångest
>10 Förekomst av eventuell ångeststörning

Mitt resultat: 7

Depression
0-6 Ej deprimerad
7-10 Nedstämd
>10 Risk för depressionstillstånd som kan kräva läkarbehandling

Mitt resultat: 1

Jag kan också nämna att en del poäng grundar sig i min sjukdom, ME.

För ett halvår sedan hade jag haft Mild depression på MADRS-testet samt måttlig ångest och nedstämd till risk för depressionstillstånd.

Idag är jag frisk!

Intelligenta Anonym

Åter en intelligent kommentar från Anonym, som visar att Anonym inte har läst mitt/mina inlägg eller bryr sig om att kommentera för någon annan sak än för att vara elak. Tänk hur lätt det är att gömma sig bakom möjligheten att vara anonym. Dessutom intressant att Anonym gnäller på att jag gnäller...

bla bla bla Gör något åt det istället för att gnälla som en liten flicka.

Kära, herr/fru/fröken/androgyna/hermafrodita Anonym

Om du hade läst mitt inlägg eller för den delen föregående inlägg hade du förstått att jag gör redan något åt situationen. Att vidare påstå att jag gnäller som en liten flicka är missvisande, eftersom även små pojkar kan gnälla. Slutligen skulle jag gärna ha frågat dig om råd om vad du tycker att jag borde göra åt min situation, eftersom du verkar ha den kunskapen, men tråkigt nog har du inte lämnat varken namn eller telefonnummer, eller för den delen mejl eller personnummer, så jag kan tyvärr inte följa några råd. Om du skulle vilja nå mig och ge mig råd, kan du göra det på följande adress:

anonyma.kommentarer@kan.draditpepparnvaxer.nu

Med vänliga hälsningar

Christian Andersson

Kommentar och spelning

Jag blir alltid osäker när jag skriver om min sjukdom, särskilt efter kommentarer från läkare och psykologer som kallar mig egocentrisk och att jag lever för mycket i min sjukdom. Jag tror att jag påverkar min omgivning negativt. Jag har den senaste tiden försökt se till att aldrig tala särskilt mycket om mig själv, såvida inte frågan ställs, och alltid se till att ställa samma fråga tillbaka till den jag pratar med. Jag tror det är positivt.

Samtidigt är jag som sagt osäker när det gäller att skriva en blogg om hur jag egentligen känner mig eller hur jag egentligen mår i min sjukdom, för jag är rädd att det ska upplevas som att jag klagar och att jag "förhåller mig negativt till livet", som psykologen på Previa tyckte att jag gjorde.

Uppenbarligen kan sanningen ändå vara positiv, för jag fick en lång kommentar från Claudia Gillberg. Här är hennes kommentar i sin helhet.

Känner igen mig i det du beskriver. Att leva för mycket i sin sjukdom - skulle man säga så till en AIDS eller cancersjuk person? Vi förhåller oss ju till livet och hur vi mår genom att vara lite extra insatta och att du rabblat upp diagnoskriterier är väl fullt normalt när ingen annan ur medicinska professionskåren gör det (det skulle sitta däremot fint om du ville påbörja lite läsning för egen del). Men vad kommentarerna framför allt visar är att ingen som du har varit i kontakt med vet eller begriper vad ME innebär för dig/oss i termer av svåra smärtor och funktionsnedsättning. Jag vet förstås inte hur tungt din ME är, men min har gått från 'mild' till 'moderate/severe' för ett år sedan. Jag skulle bli förtvivlad om en okunnig person ansåg att jag kunde jobba i mindre grupper osv (är universitetslärare). Jag är med i RME och gör lite jobb åt dem. Men dem som jag gillar bäst är Invest in ME, en brittisk organisation. Det finns också några fantastiska resurssidor på facebook, t ex ME Matters. Håller tummarna att du håller dig på den nivå du befinner dig nu.Du får inte bli sämre bara för att någon utan kunskap anser dig vara 'tillräckligt frisk' . Problemet är att vi kan snabbt bli så mycket sämre, ev. permanent, om vi överanstränger oss. Det är inte psykologen eller din läkare som sedan ligger där i ett mörkt rum utan adekvat medicinsk hjälp, utan du själv - utan att läkaren gör ett hembesök eller bryr sig om dina smärtor, annat än kanske skriva ut något marginellt starkare än Alvedon. Du tycks förhålla dig helt fantastiskt bra till livet, men du har en svår sjukdom, som åtminstone du själv måste ta på allvar, om ingen annan gör det. Sådan är vår verklighet. Önskar dig allt gott, ska följa din blogg. Själv är jag på Twitter, så ditt inlägg här länkar jag gärna.

Tack, Claudia, för dina ord, dina råd och din PR för min blogg. Det är bara vi som har ME som riktigt kan förstå hur sjukdomen kan påverka oss, och tyvärr har inte många läkare eller psykologer, eller arbetsgivare, upplevt något som ens kan liknas vid symptomen man får när man har ME. Värken och tröttheten är inte lik någon värk eller trötthet. Fibromyalgiska patienter kan känna igen värken, och utbrända kan känna igen tröttheten, men ME har både och.

Jag har lärt mig på kort tid att förhålla mig till min sjukdom på ett sätt som gör att jag kan göra mer utan att få jobbiga bakslag. Två medicinska förändringar påverkar nog också positivt - dels fasar jag ut min antidepressiva medicin, Voxra, dels tar jag en spruta med B12-vitaminer en gång i veckan. Detta är behandlingar, och risken finns att kroppen vänjer sig vid det (som den gjort med Holistic Anti-V), men behandlingar som höjer livsstandarden rejält.

Jag tycker mig känna igen mig i din önskan och vilja att vara aktiv. Du är lärare och aktiv med twitter och RME. Något jag insett att jag måste prioritera och sovra med är vad jag är aktiv med och vad jag planerar att göra. Inför hösten som kommer har jag bestämt mig för att satsa på att jobba för att orka på lång sikt, något jag inte varit så duktig på tidigare. Jag hoppar gärna på olika till synes roliga och intressanta och viktiga tåg, samtidigt som jag håller på med något mer varaktigt, vilket gör att jag inte orkar med det varaktiga, det vill säga jobbet. Det var bland annat därför jag gick in i väggen i februari.

Många ME-drabbade är väldigt aktiva personligheter egentligen, både mentalt och fysiskt. Det gör det hela mer tragiskt.

---

Något som däremot inte är så tragiskt är att jag har en spelning imorgon. Är du i Borås imorgon kväll eller kan ta dig till Borås centrum, så kom till Hemgården 19:00, då stödkonserten för Ship to Gaza börjar! Flera band, de flesta lokala (bland andra Vägporten - mitt band), medverkar. Det bjuds även på vegansk soppa :)

ska bli väldigt kul att spela trummor inför publik. Det var flera år sedan jag fick göra det! Känns jättebra!

Ta hand om er, allihopa!

Livet för tillfället

Jag önskar att jag kunde skriva ett inlägg där jag beskriver livet som lätt att leva, men det är det inte, så det kan jag inte.

Under våren har jag arbetsförmågeutretts på företagshälsan i Borås, och de har sagt att jag kan jobba som lärare, men inte fulltid än på ett tag. Med mindre grupper eller enskilt ska det inte vara några problem för mig att jobba som musiklärare. Det var deras rekommendation till arbetsgivaren.

Det låter lovande.

Till mig har de också sagt att jag "lever för mycket i min sjukdom". Psykologen hade några intressanta kommentarer. Jag håller med om att jag kanske lever för mycket i min sjukdom - särskilt som jag insåg att de hade rätt när jag svarar med diagnoskriterier på frågan om hur jag mår, snarare än att jag svarar med hur jag faktiskt mår, det vill säga att jag känner efter och beskriver känslan i kropp och själ. Men vad psykologen sa är jag inte lika säker på att jag håller med om.

Bland annat sa hon att en läkare gör patienten en otjänst genom att kalla en sjukdom för kronisk, eftersom patienten måste förhålla sig till livet, inte till sjukdomen.

Jag menar att man bör skilja på bot och behandling. En behandling kan ha som mål att förhålla sig till livet, men då måste man göra det genom att förstå begränsningarna i sin sjukdom, och om det inte finns någon bot för sjukdomen bör patienten få veta det. Om inte patienten vet att sjukdomen är kronisk (varar mer än tre månader) kan patienten bli förtvivlad när symtomen inte går över. Då tror jag att det är bättre att man lär sig leva livet tillsammans med sin sjukdom, snarare än att man struntar i den. I livet ingår en kronisk, obotbar sjukdom, vare sig patienten (eller läkaren, eller psykologen) vill det eller inte.

Vi är nog egentligen överens, jag och psykologen, om att det finns behandlingar som kan i stort sett återställa en människa som drabbats av ME eller liknande värk- och uttröttbarhetssjukdom. Målet med behandlingen är att förhålla sig till livet. Nog kan jag hålla med om det. Men det är fortfarande en viktig mental del av behandlingen att man får veta att den är ihållande och svår, om inte omöjlig, att bota. I alla fall i dagsläget.

Bot och behandling är två skilda saker. Det är poängen.

I vilket fall som helst mår jag sådär, trots en ganska ljus och hoppfull utredningsslutsats. Jag har även en sjukdom som kallas för depression, och ibland drabbas jag av dubbel depression. Just nu är det nog så att jag har ett grundhumör som gör mig negativt inställd till livet jag lever just nu, och när jag då mår sämre (som alla gör), dubblas mitt negativa grundhumör.

Hur kul är det? Inte kul alls, särskilt inte som jag vet att vem jag än umgås med kommer känna av det och vilja dra sig bort från mig. Eller vet och vet, det är svårt att skilja på vad som är negativa sjukdomstankar och vad som är verklig insikt.

Jag försöker verkligen leva ett normalt liv, men varje ansträngning ger ett bakslag. Jag bär ner lådor till förrådet på förmiddagen. På eftermiddagen, kvällen eller kanske inte förrän nästa dag, orkar jag ingenting och är deprimerad. Jag verkar kunna leva ett någorlunda normalt liv varannan dag. Tills det blir var tredje. Eller inte förrän en vecka senare.

Så mycket tid försvinner på grund av min sjukdom. Det blir då inte lättare av att en psykolog menar att jag måste förhålla mig till livet, inte till min sjukdom. Jag förstår nog vad hon menar. Samtidigt undrar jag om hon någonsin själv varit deprimerad eller gått in i väggen. Jag tror inte det. Då skulle hon inte säga som hon gör.

Hon var också mycket bestämd över att "från en depression blir man frisk". Det kan nog så vara, men samtidigt återfaller många, och det lämnar mentala ärr som lätt går upp. Helt frisk kanske man aldrig blir. Ungefär som alkoholism - jag jämför inte de båda sjukdomarna mer än principen bakom återfall och ärr. Du kan aldrig mer dricka en droppe alkohol utan att återfalla. Svåra perioder i livet kan få dig att bli deprimerad igen, om du varit det tidigare.

Det är svårt att vara deprimerad, och inte helt lätt att bli frisk, det är bara det jag säger.

Några roliga saker från mitt liv, äntligen.

Jag är med i ett band, Vägporten, som ska spela på Hemgården i Borås den 11 juli, på en kväll för Ship to Gaza. Det ser vi fram emot. Har ni vägarna förbi, så... http://www.facebook.com/Vagporten

http://www.facebook.com/events/355110624562478/

Vi har skaffat elpiano! :) Det är underbart att kunna spela när man vill, utan att vara rädd för att störa grannarna.

Vi håller på att göra i ordning i lägenheten, och med lite i taget kommer vi nog bli färdiga i sommar.

Fler saker på gång som säkert också blir kul. Jag hoppas jag orkar med allt!

Telefonbedrägeri

För en gångs skull har jag, eller rättare sagt min fru, drabbats av telefonbedrägeri. Som tur var har jag för längesen läst om den här typen av bedrägeri, så det blev ett mycket abrubt slut på samtalet när jag förstod vad det handlade om.

Strax efter 15.00 10 maj 2012 ringde vår hemtelefon. En kvinna frågade efter min fru på väldigt knagglig engelska, och när jag sa att hon inte var hemma så frågade hon om jag var en vän till henne. Jag sa att jag var hennes man, och då presenterade hon sig som företrädare för windows computers, eller nått sånt. Jag hörde inte så mycket mer sen, för jag la på.

För er som råkar ut för detta: Microsoft Windows ringer aldrig upp kunder på eget bevåg. Grundregeln är att om du inte känner till ärendet är det ett bedrägeriförsök.

Så här står det på Microsofts officiella hemsida (öppnas i ett nytt fönster):

I den här typen av bedrägeriförsök ringer internetbedragarna upp och hävdar att de kommer från Microsofts Tekniska Support. De erbjuder sig att hjälpa med dina datorproblem. När bedragaren har vunnit ditt förtroende försöker de stjäla från dig och förstöra din dator med skadlig programvara, virus eller spionprogram.

Alltså - om någon ringer hem till dig och pratar på dålig engelska, lägg på! Ofta ringer de från kontantkortstelefoner och därför är samtalen svåra att spåra.

Sprid gärna även denna information, så att bedragarna inte kan lura fler!

ME/CFS 2012

Ny kommentar på inlägget Diagnos: kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS):

Milla sa...
Hej,
Undrar bara hur det har gått för er.
Själv har jag inte gjort något än. Har bl.a ett barn med autism och funktionshinder och mycket annat bekymmer men har blivit mycket sämre och måste verkligen ta tag i detta nu. Tack "anonym" för tipset, ska kontakta Gottfries i Mölndal. Hur gick det för dig? Lindha?
Lycka till allihop!

Hej, Milla. Det tar mycket kraft och energi att fixa med egenremiss när man har mycket annat att göra, och det är svårt att be om hjälp. Har du blivit mycket sämre finns dock mycket att vinna genom att ta tag i det så snart som möjligt - vill ge dig rådet utan att du känner dig stressad av det. Jag vill ge det som något positivt.

Jag ska dock vara ärlig. Det är inte nödvändigtvis så att du blir bättre av att få diagnosen. Det är inte heller säkert att du upptäcker en behandling inom en snar framtid efter att du fått diagnosen och har kontakt med Gottfriesmottagningen. Ditt hemförhållande behöver inte bli bättre heller.

Det kan dock bli lättare att börja acceptera och inse vad du kan och vad du ska se upp med. Det är det det handlar om för mig, nu för tiden. Att acceptera vad jag måste vara försiktig med.

Jag håller för närvarande på med en utredning, eftersom jag är 75 procent sjukskriven. Jag bytte jobb i januari och trodde att det skulle gå att jobba 100 procent - men det gjorde det inte. Efter tre veckor sjukskrev jag mig.

Utredningen handlar om min arbetsförmåga, och det är företagshälsan i Borås, Previa, som gör utredningen. Jag har träffat psykolog, sjukgymnast och läkare, och alla ska lägga sitt ord till rådgivning om min arbetsförmåga och -uppgifter. Under tiden får jag prata ganska mycket om min sjukdom och har med hjälp av expertisen kommit fram till några saker som jag kan bygga fortsatt behandling eller medicinering på.

För det första kan jag inte djupkoncentrera mig mer än 15 minuter, innan jag börjar bli trött. Det kan variera, förstås, men om jag bara vill få lindriga symtom på djupkoncentration, är 15 minuter någon slags maxgräns att generalisera kring.

För det andra kan jag gå cirka en kilometer innan konsekvensen blir symtom, samma dag eller nästa.

För det tredje börjar jag hitta triggers för symtom - pulshöjande faktorer, såsom motion och kaffe, kan framkalla symtom. Samtidigt som jag behöver måttlig motion för kroppens skull, måste jag vara försiktig så att jag inte triggar för många symtom.

För det fjärde har jag insett att just att trigga symtomen är farligt, eftersom ju oftare symtomen får möjlighet att manifesteras, desto mer förvärras min sjukdom. Skulle jag helt negligera varningssignalerna och tvinga mig fram kommer jag så småningom börja gå på knäna, tills jag en dag inte skulle klara av att komma upp ur sängen.

Så tack vare arbetsförmågeutredningen, som min arbetsgivare var vänlig nog att beställa när jag blev sjukskriven, har jag kommit på god väg mot viktiga insikter om hur ME/CFS påverkar just mig.

Det är vad jag vill bidra med som svar på din kommentar, Milla. Ta reda på hur sjukdomen påverkar just dig, och gör det med expertis (läkare, sjukgymnast och psykolog/samtalsterapeut, till exempel KBT). Analysera din situation genom att gå in i dina symtom när du har dem, och fundera på var de kan komma sig av.

Kom ihåg att symtom ibland manifesteras flera timmar, ibland upp till två dygn, efter orsaken! Symtom kan uppkomma genom kognitiva uppgifter, pulshöjande och fysiskt jobbiga aktiviteter samt emotionella utbrott, både sorg och glädje, lika väl som det kan handla om många andra situationer, aktiviteter eller händelser.

ME/CFS är en osynlig sjukdom, inte bara för betraktaren utan många gånger även för den drabbade - man tror att man är lat, dum, fånig, att det är psykologiskt, att man inbillar sig.

Så är det inte. Det är en neurologisk sjukdom som påverkar immunförsvaret och som ger kroppen symtom som kan påminna om förkylningar och infektioner. ME/CFS har en egen kod - G93.3.

Ingen, inte ens läkare, kan påstå att man inbillar sig. En läkare ska ta dig på allvar, oavsett vad prover och test visar, och alla möjliga diagnoser ska förkastas innan läkaren anklagar dig för att vara hypokondriker eller arbetsovillig!

Jag har ett sista förslag. Gå med i RME, oavsett om du är diagnostiserad eller bara funderar på om du är drabbad.

Riksförbundet för ME-patienter (öppnas i nytt fönster)

Ta hand om er!

Svenskarna - Sveriges papperslappar.

Jan Björklund (FP) tycker att betyg i fjärde klass är en bra idé. Hans drömskola ser ut så här om tio år, enligt hans svar till DNs reporter:

Ja då har vi fått upp attraktionskraften i läraryrket kraftigt med många sökande per plats. Vi har ett väsentligt ökat fokus på kunskapsresultat i skolan med höjda resultat. Jag tror att vi har gått ned med betyg ytterligare ett par år. Jag skulle vilja gå ned till fjärde klass. Vi har en mer anpassad gymnasieskola. En del ungdomar läser väldigt avancerade teoretiska kurser och går vidare till högskolan. Och vi har också hög kvalitet på lärlingsutbildningar antingen mot teoretiska inriktningar eller om man är skoltrött så ska man kunna ta en yrkesexamen. Och yrkesutbildningar har olika längd. Jag tycker att yrkesutbildningar kan vara 1 till 2,5 år med kortare utbildningar för de elever som inte är behöriga till nationella program.

http://www.dn.se/nyheter/politik/jag-vill-ha-betyg-i-fyran (2012-04-18)

Det är ökat fokus på kunskapsresultat, men vad är det för kunskap han är ute efter? Han satsar otroligt mycket på teoretiska kunskaper, ungdomar ska läsa "väldigt avancerade teoretiska kurser" och gå vidare till högskola. Det är bara om man är skoltrött som man tar en yrkesexamen!

Vad fan är det för jävla skitsnack! Yrkesexamen borde väl stå lika högt i kurs som vilka teoretiska examina som helst - det är väl inte hjärnan som gör jobbet? Det är ju våra kroppar! Vad hjälper det om man har en hjärna så stor som ett bowlingklot om man inte kan kommunicera eller använda sig av det?

Jag blir så förbannad på en utbildningsminister som tycker att teori ska gå före praktik, för då ska han fanimig inte vara någon jävla utbildningsminister! För helvete!

Sveriges befolkning är inte längre människor. Vi är små papperslappar och nummer på ett administrativt skrivbord.

SoundCloud

http://soundcloud.comTille Andersson

---

Marimba Counterpoint: en hyllning till Steve Reich

---

Kakelserien - utförande: för melodiskt slagverk och orgel (live från Gislaveds kyrka med Åsa Johnsson, orgel, och undertecknad, slagverk)

---

Confarreatio Preludium - Vigselmusik: till min fru

Glömskans sjukdom

Att ha ME/CFS ger upphov till fler glömskeepisoder än med en normal människa, misstänker jag. Som nybliven medlem i RME har jag numera tillgång till deras forum, där jag börjar med att läsa igenom just roliga och pinsamma situationer ME-drabbade hamnat i. Inte för att gotta mig i andras olycka, utan snarare skratta med dem som har det mycket svårt.

En av forummedlemmarnas historia skrattade jag faktiskt högt åt. Jag återberättar i Jag-form nedan:

Idag gick jag upp som vanligt, satte på kaffe, och satte mig sedan i soffan med datorn medan jag väntade. Av naturliga orsaker var jag tvungen att gå till badrummet, där jag tog god tid på mig... Kaffet hade kanske stått på kaffebryggarplattan lite väl länge när jag väl kom ut, men där håller det ju sig i alla fall varmt.  

Men till min förvåning är det inget kaffe i kaffebryggaren. Attans! Det har hänt igen! Jag har hällt upp kaffet och glömt bort koppen. Då har det blivit kallt!  

Så jag går in till vardagsrummet, och där, bredvid datorn, står kaffekoppen. Tom. 

Jag har tydligen redan druckit kaffe. Attans, jag som var så sugen!

Eller vad sägs om den här episoden, som jag också återberättar i Jag-form:

Jag brukar värma mitt kaffe i mikrovågsugnen, men idag gick mikron sönder när jag skulle göra som jag brukar. Det kom elektriska blixtar och det rök om mikron. Jag blev trött och arg på att mikron skulle gå sönder när jag var så kaffesugen. Jag stängde av mikron, drog ur kontakten, öppnade dörren och där låg - min telefon!

Det ska tilläggas, även om det inte är helt nödvändigt, att ingen av dessa episoder är min berättelse. Jag har ännu inte lagt till någon berättelse - jag kommer ju inte ihåg dem!

Ytterligare en var också rolig, men även intressant av ytterligare en anledning. Vem det berör - ja, det får vara mellan oss!

Ibland är det svårt att skratta - som när jag skulle ta ut pengar från bankomaten (några år sen nu) Stoppade i kortet, slog in kod, tog ut kortet - och gick därifrån. Först flera timmar senare saknade jag pengarna. Snopet och ledsamt för jag behövde verkligen pengarna.  

Men många skratt har det också blivit, fast man ibland gråter inom sig när det blir för tokigt. Mina söner sa att jag uppfunnit ett nytt språk - Nypotatiska - för ibland kommer det ut så konstiga ord och meningar.  

[...]
_________________
Älska och säg det med ditt liv

Goda Nyheter!

Häromdagen var jag helt förtvivlad över sådant som händer i världen. Var dag läser eller hör jag nyheter som är långt ifrån goda. Här är några exempel:

• en invandrarfamilj utskickad ur Sverige och trots läkarintyg att mamman var psykiskt sjuk så barnen inte skulle vara ensamma med henne skulle de följa med mamman till hennes hemland, och pappan skulle skickas till sitt hemland. 
• Borås stad kastar om lärarna, Sverige sparar i skolan och i vården och framtiden här i landet ser väldigt mörk ut. 
• en förskola i Norge, Sporvongane barnehage i Lyefjell i Time, låter kvinnorna byta blöjor - männen slipper. "Män måste få vara män", säger Tone Elin Grønstad som är förskolans rektor. De menar att yngre män måste lockas till yrket med garantier att de slipper göra jobbet, helt enkelt! Degradera män till bebisar är vad de gör, anser jag! 

Ja, och så alla dessa krig och konflikter och besparingar och pajkastningar...

Då är det skönt att det finns sidor som försöker balansera upp det negativa med enbart positiva nyheter. Till exempel http://positiviteter.se/

Här är webbsidans upphovsmans ledare, 9 april 2012:

Är det någon mer än jag som tröttnat på den bild av världen vi matas med varje dag? Som tycker att fokus ligger på fel saker? Tittar man på nyheterna eller läser tidningarna idag så är det bara hemskheter man ser. Och det verkar vara samma för alla, oavsett om det är kvällstidningar, dagstidningar eller nyheterna på TV. Men visst händer det bra saker runt omkring oss också? Eller? 

Jag hoppas det i alla fall.

Här och där dyker en liten positiv händelse upp. Någon har räddat någon från att drunkna, en ny energikälla har testats eller något liknande, men de är så få om man jämför med allt negativt det skrivs om att de drunknar i strömmen. Jag vill ta de goda nyheterna som rapporteras i media och lyfta fram dem, för att visa att allting inte bara är skit och elände i världen.

Min idé med den här sidan är att länka till andras goda nyheter. Att hjälpa de som vill läsa nyheterna men som tröttnat på all skit. Jag skriver inga nyheter själv utan som sagt, jag sållar bland andras nyheter och länkar till de jag anser har en positiv klang.
Jag lever inte i en bubbla. Jag vet att det händer hemska saker i världen men jag känner inte att vi behöver en till som rapporterar om dem. Vågskålen väger över mot elände och jag vill lägga lite tyngd i den motsatta skålen genom att göra det här.
Naivt? Kanske.
Svårt att sätta en etikett på gott eller ont? Javisst.

Men jag kan i alla fall framhäva andra saker än mord, våldtäkt och krig.

Vill ni hjälpa till, eller anser ni att jag är helt ute och cyklar med någon nyhet jag länkat till, hör av er. Kommentera på sidan eller tipsa via e-mail.

Tack på förhand!

/Fredrik

Världens fulaste musik?

Genom tips från tidningen Musikläraren har jag idag hört världens fulaste musik. Problemet var, att efter förklaringen till hur verket kommit till, tyckte jag det var vackert!

Scott Rickard presenterade sitt verk på, givetvis, en TED-föreläsning. Han inledde med att förklara vad som anses vara grunden till att ett verk upplevs som vackert: repetition. Ta Beethovens femma som exempel, som generellt sett anses vara ett av de vackraste verken någonsin komponerade. Temat på två toner, första tonen repeterad tre gånger och den sista tonen en stor ters ner, och därefter varierad genom hela verket, repeteras hundratals gånger.

Om repetition, mönster och struktur skulle vara nyckeln till vacker musik borde alltså motsatsen vara nyckeln till ful musik, menade Scott Rickard, och baserad på matematik som möjliggör antistruktur skapade han ett pianostycke som han menade var helt mönsterfritt, strukturlöst och utan någon som helst repetition.

Problemet med musik är att även om en matematiker kan skriva ett, på pappret, strukturfritt verk, kommer människans sinnen fortfarande kunna skapa trovärdiga strukturer och därmed njuta av det. Där det, på pappret, inte förekommer någon struktur, kommer varje individ skapa sin struktur baserad på sin person. Därmed blir varje struktur unik för varje enskild individ. Därför kan ingen kompositör någonsin kunna påstå, att han/hon har skrivit den fulaste musiken, eller för den delen den vackraste. Där individen kan skapa struktur, där hittar individen något vackert.

Men jag förstår vad Scott Rickard menar. Eftersom en tydlig struktur och repetition av teman i konst oftast värderas som vackert eller bra, borde, logiskt sett, motsatsen värderas som fult eller dåligt. Brist på struktur, eller komplett avsaknad av struktur, och brist på eller komplett avsaknad av repetition, borde kunna skapa världens fulaste musik. Så på pappret är hans skapelse ful musik, även om känslor egentligen inte går att manipulera med logik och matematik...

The Perfect Ping - Scott Rickard:

"Högstadielärare? Fy fan!"

Jag tänkte citera lite ur Johan Kants blogg, där han skriver om hur hårt arbete det är att vara högstadielärare.

Med min titel vill jag lyfta fram upplevelsen av att vara högstadielärare som jag hade innan jag blev det själv. För trots att nedan citat lyfter fram verklighetens arbetsliv för en högstadielärare, är det samtidigt som Kant skriver att många lärare gör - nämligen älskar sitt jobb. Det sista stycket jag citerar av Kant lyfter fram att många lärare älskar sitt jobb och kan inte tänka sig något annat, samtidigt som många lärare känner sig pressade av administrativa bördor och samhällets misstänksamhet mot yrkesskickligheten och -kompetensen. Själv tror jag att det kan vara samma lärare som älskar sitt jobb och som känner sig pressade och misstänkliggjorda.

För jag och min fru konstaterade häromdagen att något vi inte tänkte på innan vi blev lärare på riktigt, var hur fästa vi blir vid våra elever, hur mycket vi bryr oss. Det gör hela yrket så mycket mer personligt, och allt personligt blir mer utmattande när konflikter kommer upp till ytan, och när våra elever mår dåligt. Och det är därför extra jobbigt att bli misstänkliggjord för att inte göra ett bra jobb - när våra elever misslyckas, misslyckas vi som lärare, och det är väldigt svårt att inte göra det personligt, eftersom yrket i sig är så personligt. Möten med barn och ungdomar är något mycket ärligare och naturligare än möten med vuxna. Personligare, helt enkelt. Och när elevernas misslyckande, som är lärarnas misslyckande, beror på för stora elevgrupper per lärare, för få timmar för att kunna ge värdefull och kvalitativ tid till eleverna och för många administrativa uppgifter och möten om annat än eleverna för att göra bra och pedagogiska planeringar och samarbeten i skolan, känns det väldigt orättvist att de som får skulden är lärarna och skolledarna.

I Viskafors ska de lägga ner fritidsgården dagtid. Fritidsgården, dit många skoltrötta elever går och får pepping från fritidspedagogerna att gå till lektionerna i alla fall. Fritidsgården, där det finns aktiviteter som förströr eleverna med någonting annat än kraven från lärare och ämnen.

För skulden ligger inte hos skolledarna. De gör så gott de kan med de resurser de får. Skulden ligger inte hos lärarna. De gör så gott de kan med de resurser de får. Skulden ligger inte hos eleverna. De gör så gott de kan med de resurser de får. Skulden ligger inte hos föräldrarna. De gör så gott de kan med de resurser de får.

Skulden ligger hos politikerna som ansvarar för resurserna. Det är de som delar ut resurserna. Det gäller både politiker på kommun- och regeringsnivå. Jan Björklund tog bort ett antal miljoner/miljarder från gymnasieskolan, med argumentet att nu finns det inte lika många kurser för eleverna att välja mellan, och de kurser vi tagit bort sparar så här mycket pengar som vi tar bort från gymnasieskolan. Tron att skolan får tillräckligt mycket pengar är löst grundad, och när man tror på det drar man undan mattan för både elever och lärare att genomföra det som regeringen själva har bestämt. Det är ett vansinnigt företag att ge lärare och elever uppgifter att lösa, men inga resurser att lösa uppgifterna med. Återigen påminns jag om Egyptens farao i Andra Moseboken, som straffade israeliterna med indragna resurser utan minskning av krav på resultat. I dagens Sverige är det nästan ändå värre - skolan får färre och färre resurser, men fler och fler krav.

Men tillbaka till Johan Kant. Han vill lyfta fram hur viktigt det är med lärarledda lektioner, och att ökat ansvar på eleverna innebär större krav på lärarens förmåga att hjälpa eleverna. Under många år har lärarens roll degraderats till handledare, men så här är det:

en handledare kan bara leda en ko till vattnet. En lärare måste lära den att dricka!

Fetstil i citatet är jag som lyfter fram viktiga partier:

Det är med andra ord ett oerhört hårt arbete att vara högstadielärare, jag tror faktiskt inte att människor i allmänhet förstår vilket kognitivt krävande arbete det är. Jag tror heller inte att politiker, tjänstemän, forskare, journalister och myndighetspersoner heller förstår – för ofta har de en bild av skolan som bygger på egen skolgång eller att man läst en massa rapporter eller forskning, men sällan eller aldrig har man varit i ett klassrum eller deltagit i en process där elever ska lära sig – från planering till bedömning/utvärdering. Och SKL fattar definitivt inte, det har man bevisat genom alla år. 

[...]

Oavsett vilket elevunderlag en högstadielärare har behöver denne planera hur undervisningen ska genomföras, bedömas och utvärderas. Och på högstadiet ökar komplexiteten oerhört mycket om man jämför med tidigare åldrar. Begreppen blir svårare, stoffmängden större, komplexiteten inom ämnet/arbetsområdena blir mer komplicerat – exempelvis vad är ett rättssamhälle? Eller fördelar och nackdelar med demokrati? Eller skillnad mellan sociokulturell och biologisk förklaringsmodell när det gäller arv och genus. Listan kan göras lång inom varje enskilt ämne. Att utifrån Lgr 11:s kursplan planera, genomföra, bedöma, återkoppla och utvärdera ställer oerhört stora krav på djupa ämneskunskaper, skicklighet att kunna förklara komplexa fenomen, förmåga att entusiasmera, skicklighet att kunna plocka ut kärnan i stoffdjungeln, goda kunskaper när det gäller inlärning, mycket goda kognitiva kunskaper och insikter hos läraren och en stor portion uthållighet. Att inte ge sig, att hela tiden tro på alla elevers förmåga och hela tiden ge formativ bedömning till de elever som behöver det hela tiden. Dessutom behöver samtliga lärare i teoretiska ämnen vara medvetna om vilka elever som klarar och inte klarar av läromedelstexten och hela tiden anpassa undervisning och text utifrån var eleverna befinner sig, hela tiden arbeta med elevernas förförståelse.

Lägg därtill att alla lärare behöver vara språkligt medvetna för att inse vilken nivå läraren behöver ligga på för att möta eleverna. Vissa lärare, ganska många faktiskt, som jobbar med elever som har bristande språk behöver dessutom ha kunskaper och/eller erfarenheter av att jobba med elever som har svenska som andraspråk. Detta perspektiv behöver lyftas in på alla nivåer, från planering till utvärdering. 

Lägg därtill att högstadielärare jobbar med tonåringar, som många gånger hamnar i konflikter, som slåss, gråter, använder fult språk, har relationsproblem, som är i konflikt med sina föräldrar, som mobbar varandra på MSN, som är konstant trötta, som är fulla med hormoner som far omkring i tonårskropparna i ett radande tempo med mera med mera. 

Jag tror att det är väldigt många lärare som älskar sitt arbete och som inte skulle kunna tänka sig något annat. Men det är också många lärare som känner sig pressade av den situation som råder i skolans värld, både när det gäller den administrativa bördan och att man som kår misstänkliggörs från alla håll. Jag tror också att det är väldigt få människor, som inte själva jobbat som högstadielärare, som kan föreställa sig vilket oerhört hårt och krävande arbete det är att vara högstadielärare i ett teoretiskt ämne. Om jag ska vara riktigt ärlig så är det nog få personer som idag inte jobbar på högstadiet eller gymnasiet som skulle överleva en månad på högstadiet om krav som ställs i skollagen och Lgr 11 ska realiseras Jag tror faktiskt att detta måste lyftas fram i debatten, för någon gång måste det diskuteras hur in i helvete svårt det är att vara högstadielärare.

Bra barnreklam!

Följande är ett tips från min älskade fru, och jag valde att dela med mig av tipset!

Lady Dahmer, en bloggare på Allt För Föräldrar, bloggar om bra barnreklam. Här är den:

Födelsedag idag!

Grattis till lilla mig, som är så stor, så stor, i den stora, stora världen, där jag levt i trettio år från och med idag, en kort tid för mänskligheten men lång tid för de som är yngre än jag.

Och jag är fortfarande till stor del ett barn, dock inte längre lika naiv som ett barn kan vara. Jag tror inte längre att jag vet allt. Inte för att jag någonsin trott det, men jag har i alla fall trott att det jag trott på varit sannare än jag nu vet att det inte nödvändigtvis är. Och jag kan höra andra människor, yngre än jag, ha samma föreställningar om världen som jag, eller annorlunda, men med samma naiva tro att det de tror på är sannare än vad de så småningom kommer få veta att det inte nödvändigtvis är. I alla fall inte på samma sätt.

Jag har levt länge nog att förstå att livet är som det är, och det är inte alltid på det sätt man tror. Allt förändras. Tid är förändring. Jag trodde på någonting när jag var nitton år, och den tron utvecklade jag tills jag var tjugofem, åtminstone. Sedan förändrades jag. Jag trodde det var världen som förändrades, men det var tiden som gick. Jag hann inte med mig själv.

Jag blev sjuk. Utmattad och deprimerad. Och jag trodde det var mitt fel, och att världen inte anpassade sig. Det jag trodde på rann ut i sanden, och jag märkte det inte förrän det var för sent.

Nu börjar jag långsamt hinna ifatt viktiga insikter om mitt tillstånd i livet, i världen. Att det är föränderligt. Att jag ingenting kan förmoda, anta eller förutspå om framtiden som faktiskt kommer slå in. Att det är naivt att tänka så.

Det är inte nödvändigtvis så deprimerande som jag kanske får det att låta som. Naiviteten är ju något av det viktigaste för människan. Naiviteten håller hoppet levande. Det barnsliga hoppet som säger att "allt ordnar sig på det sätt jag tror att det kommer göra". Men hoppet fungerar egentligen inte så. Hoppet säger bara "allt ordnar sig", men inte på vilket sätt det kommer göra det. Jag har vetat det länge, men insikten har nog inte funnits där - det ordnar sig nästan alltid på ett sätt man inte tänkt sig att det kunde ordna sig.

Jag tror nämligen att en insikt är samstämmighet mellan förnuft och känsla. En kombination mellan Elinor och Marianne. Systrarna utgör människans insikt om sig själv. När du vet och du känner att något om dig själv är sant kan du acceptera det och vara konstruktiv kring det som nu är insikten om det du känner och vet.

Jag är fortfarande sjuk. Sjuttiofem procent sjukskriven. Hade det inte varit för niorna på Viskaforsskolan där jag i januari började jobba hade jag varit kvar hemma helt och hållet. Jag startade uppgifter för eleverna för deras slutbetyg, och för deras skull håller jag mig flytande och kvar på jobbet.

Hade det inte varit för rektor Carina Holmström hade jag heller inte orkat. Hon, som varit specialpedagog och sedan blivit rektor på Viskaforsskolan, har en människosyn som inte helt och hållet är arbetsgivarens enbart. Hon tar hellre argument som handlar om vad jag som människa orkar och vill än organisationens regler om timmar och minuter. Och enligt facket är hon en av få som klarat av att ordna med det som en arbetsgivare ska göra - ta kontakter med Försäkringskassan och Previa (företagshälsan i Borås), till exempel.

Det naiva hoppet hos mig finns kvar. Jag tror att det ordnar sig, och jag tror att det kommer bli på ett visst sätt - jag känner det på mig. Samtidigt vet jag att hoppet bara uttrycker känslan av att det ordnar sig, inte på vilket sätt det kommer göra det. Utan naivitet men med hopp kan jag bara låta det ordna sig så som tiden får utvisa. Förändring sker, vare sig jag vill det eller inte, vare sig jag tror att det kommer förändra sig på det ena eller det andra sättet. Jag kan inte förhindra förändringens vindar, lika lite som jag kan få den fysiska vinden att ge mig medvind när jag cyklar i uppförsbackar. Det enda jag kan göra är att söka lä när det blåser som värst, eller åtminstone kliva av cykeln och gå uppför backen istället.

Ha inte bråttom. Det ordnar sig. Tid är förändring, och förändring är medvind eller motvind. Vad gör du av din tid?

Jag har levt i trettio år på denna jord. Vad vet jag om livet? Jag vet väldigt mycket om de trettio år av liv som varit mig närmast, men ingenting om framtiden. Och så tror jag det är för alla.

Nu börjar mitt trettioförsta år i tiden, på jorden. Grattis på födelsedagen!

Brev från en lärare

Johan Kant, biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge med en bakgrund som SO-lärare på Jordbromalmsskolan, har en blogg (johankant.wordpress.com). På den har han publicerat ett brev från en lärare. Johan Kant skriver:

Jag fick ett brev! Jag fick ett brev som fick mig att fundera, inte så att det vände upp och ner på min syn på saker och ting. Inte heller att det var något nytt under solen, utan att det var ett vittnesmål från en lärare som tydligt beskrev sin arbetssituation. Jag ha under en längre tid hävdat att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Då blir det uttalandet klätt med ord, när en enskild lärare beskriver sin situation och hur denne ser på sitt jobb. Säkert är det många lärare som känner igen detta och därför vill jag publicera brevet. 

Brevet
(viss grafisk redigering har gjorts, men ingenting som påverkat texten)
(Original enligt Johan Kant:  http://johankant.wordpress.com/2012/03/10/en-lararskildring/ )

Vad ska man säga? Jag har jobbat som lärare i tio år och jag älskar/älskade det jobbet. Men jag slutade. Det var lite som att göra slut med sin första flickvän. Men just nu vill jag inte tillbaka. Vad kan det bero på?

1. Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats. Detta leder till en situation som påminner om Josef K:s i Processen. Man ska dokumentera allt man gör, så att man kan bevisa att inget felaktigt har skett. Det finns ingen tydlig anklagelse, så för att föregripa en potentiell anklagelse (vilken som helst) så måste man visa att man aldrig gjort något fel. Det ska skrivas pedagogiska planeringar, trots att alla vet att undervisning inte kan följa en planering. Den måste kontinuerligt planeras och planeras om utifrån förutsättningar. Lik förbaskat ska det lämnas in ett litet papper som beskriver något som i själva verket inte kommer att inträffa. 

Sedan ska alla kunskapsresultat dokumenteras på sådant sätt att andra kan ta del av den – inte ändamålsenligt – dvs. så att jag kan hålla reda på vad eleven kan och kan tala om det för eleven – utan så att vem som helst kan läsa och förstå det. Dessutom är betygs- och uppföljningstrycket så stort att man får lägga på tok för mycket tid på att försäkra sig om att man tar upp alla föreskrivna mål och allt innehåll och att alla betygskriterier används vid bedömningen (för man kan inte missa någon del för då får eleven F). Detta går ut över friheten i arbetet. Det går ut över medinflytandet och gör lärarjobbet mer till ett kamrersjobb än till ett pedagogiskt arbete. 

Sedan ska åtgärdsprogram upprättas och möten hållas. Att det tar tid och fokus från själva åtgärderna verkar ingen tänkt på. Det är viktigare med pappren än det man gör. Om ingen planering finns, om resultaten bara finns i mina anteckningar om inga åtgärdsprogram upprättas då har inte undervisningen planerats, inga resultat uppvisats och inga åtgärder vidtagits – för det finns ingen tillit. Ingen verkar längre räkna med att någon lärare kan vara samvetsgrann, engagerad och ansvarsfull. Alla är skyldiga till motsatsen bevisats. 

Och till och med när alla planer är skrivna och alla lektioner, prov, bedömningsformer och omdömen gjorda och dokumenterade, kommunicerade och förankrade – enligt konstens alla regler och i enlighet med alla bestämmelser – så ringer ändå någon förälder (som aldrig kommit på utvecklingssamtal och som inte har en aning om all denna myckna dokumentation och allt detta monumentala arbete) och klagar och river upp himmel och jord över att deras barn “bara” fått Godkänt som betyg. I dessa lägen har du inget stöd att vänta från din rektor. Det spelar ingen roll hur mycket du dokumenterat, hur bra utvärderingar du har och hur engagerad du är. Du får inget stöd utan får ensam ta smällen och får på sena kvällstimmar sitta i timmar med föräldern och tålmodigt förklara vad betyget beror på. De litar förstås inte heller på dig som lärare. Det spelar ingen roll att eleven sagt att man är “bästa läraren” – de vet ju, de har ju läst i tidningen, att alla lärare är inkompetenta. 

2. Jag vill undervisa. Men undervisningen ges inte mer plats än de schemalagda lektionerna. Man förväntas teleportera sig från ena änden av skolan till den andra för att hinna till nästa lektion. Och man verkar tro att läraren kör samma gamla lektioner om och om igen och att lektioner tarvar varken förarbete eller efterarbete. 

Det tar tid att botanisera runt på nätet och att läsa på i olika böcker och diskutera med kollegor. Man kanske själv måste gå på ett studiebesök eller gå en kurs ibland? Man kanske rentav måste sitta en stund i lugn och ro och tänka? Men inga möten kan du utebli ifrån och inga lektioner ställas in. Från 7.30 till 13.00 kan du vara i arbete utan rast eller mat. Det viktiga är att du är där (på plats) inte kvaliteten på din insats. Nej, det har inte bara hänt en gång. 

3. Jag vill vara ledig någon gång. 

4. Jag vill att det jag gör ska tas på allvar. Jag vill få tid och möjlighet inom ramen för 45 timmar (inte 50, inte 60) att göra research för undervisningen, hitta inspiration så att jag kan sprida glöd och engagemang, tid att analysera resultaten i klasserna och framförallt tid att tänka ut, formulera, testa och utvärdera min undervisning. Ska du göra det du har utbildning till måste du jobba 10 timmar gratis i veckan. Om du reducerar dig själv till en kopia av dig själv eller till en megafon för ett läromedel och skriver omdömen som du i hemlighet skäms för, ja, då kan du kanske få fason på din arbetstid och ha tid till dina egna barn. 

5. Jag vill få kunna göra fel. I den nuvarande misstroskulturen finns inget utrymme för misstag. Allt måste vara på plats. Alla papper inne i tid. Alla betygskriterier bedömda. Allt innehåll behandlat. All närvaro införd. Alla telefonsamtal ringda. Alla PK-orden sagda. Jobbet är omänskligt. Gör du minsta miss så har du inte gjort det du ska. “Good enough”-nivån är att allt ska vara gjort. Och den inbäddade kritiken, eller öppna klagomålet uteblir inte heller. Även om du gjort rätt på allt i åratal så är kan du räkna med att någon lagt märke till att du la in omdömen i en klass lite sent eller glömt frånvarorapportera i en klass. Då väger kvaliteten på undervisningen och relationen till eleverna plötsligt lätt. 

Slutligen! 

I nuläget verkar alla utom lärarna själva veta vad som ska göras i skolan och hur det ska göras. I tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras. Alla kan lägga till nya arbetsuppgifter åt lärarna som allt som oftast genererar ännu ett papper. Forskarna skriver i raljerande ordalag om lärarnas felaktiga betyg, lustiga och bristfälliga omdömen och utvecklingssamtal; eller om deras bristande IT-kompetens; eller om hur de inte följer kursplanen. Alla kan säga vad som är fel, men ingen verkar kunna göra rätt. Det är kanske lättare att döma, kritisera och recensera än att undervisa? 

Att alla utom en själv kan formulera vad man ska göra är typiskt för de mest simpla, ofria och okvalificerade jobben. Telefonsäljare följer ju ett färdigt manuskript. Numer så har de stora skolföretagen börjat med standardiserade lektioner. Läraren förväntas inte längre vara kompetent att förebereda, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Det behövs gemensamma planeringar, standardiserade lektioner och centralt framtagna prov. Det verkar kanske harmlöst men är ett tydligt bevis för proletariseringen och den ökande ofriheten i ett stolt yrke, Sveriges viktigaste. 

I nuläget kommer jag inte tillbaka. Nej, fan heller.

Det omvända klassrummet

Det omvända klassrummet går ut på att göra klassrumslektioner till något mer djupgående, genom att läxor innebär instruktionsvideos och inläsning på ett ämne, innan man går vidare med det i klassrummet. Dagens tekonologi och samhälle uppmuntrar till detta.

Det viktigaste för en lärare är dock fortfarande att låta eleverna lära sig genom att göra, inte genom att observera.

Ramsey Musallam är lärare i San Francisco och bloggar om det omvända klassrummet på FlipTeaching.com, men nedanstående citat hittade jag på http://www.edutopia.org, mer exakt här. Citatet beskriver hur viktigt pröva och ompröva är för dagens elever när de blir framtidens arbetstagare och -givare.

On May 25th of this year I underwent a fairly complicated open-heart surgery to correct an aneurysm of my thoracic aorta that was found randomly at a routine check up. The surgery went well, and five months later, minus a long scar down the center of my chest, I rarely think of the physical struggle that was the summer of 2011.

Throughout the process, I was very impressed with the confidence and knowledge my thoracic surgeon embodied. Then one day, it hit me: My surgeon had a teacher! He learned to how to perform my surgery in school! An instructor taught him how to do something, something very, very important, in a very effective way! As a teacher myself, I have a hunch my surgeon didn't learn how to repair my aorta by passively taking in information through a textbook or lecture. Rather, I'm certain his confidence and skill was cultivated through hours of inquiry, trial and error, with strong mentors by his side the whole way. In short, I'm sure he learned by doing, not observing.

We must strive to be facilitators, mentors and guides for our students, as if what we are preparing them for, much like my surgeon, will one day change lives. Any teaching methodology that amplifies this role is a step in the right direction.

Ramsey Musallam, http://www.edutopia.org/blog/flipped-classroom-ramsey-musallam (2012-03-06)

 

Hur gick det för Farao?

När Moses ville få sitt folk, israeliterna, fria från Egyptens samtida farao, vägrade farao, varpå Moses och Aron fick instruktioner att visa farao vem som var Herren. Tio plågor - vattnet blir blod, grodor, myggor, flugor, boskapsdöd, variga bölder, förödande hagel, gräshoppor, tre dygns mörker och slutligen, Egyptens förstfödda söner dör, inklusive faraos egen förstfödde son - övertygade tillslut farao att släppa israeliterna, som inte hade drabbats av en enda plåga.

Det var vad som hände farao i Egypten på Moses tid, vilket i bibeln motsvaras av Andra Mosebok (Exodus - Utvandringen), när han inte ville släppa israeliterna utan istället lät dem arbeta lika hårt med färre resurser (se tidigare inlägg).

Re: Rektorer avsäger sig arbetsmiljöansvar

Fem skolledare i Karlskrona kommun har avsagt sig delar av arbetsmiljöansvaret.
- Vi ska nu öka antalet barn i grupperna. Det gör att jag inte längre kan ta ansvar för personalens fysiska och psykiska hälsa, säger Elisabeth Johansson, som är chef över några av kommunens förskolor.
(Lärarnas Tidning, 2012-02-29 09:17)

Jag tycker det är bra att rektorer och chefer äntligen säger ifrån. Det är ju de som kommer ikläm - politikerna drar ner på resurserna, och rektorn får skulden för att skolan sen inte har elever som når målen.

Det påminner mig om ett bibelcitat. När Moses försöker övertyga Farao i Egypten om att släppa sitt folk, israeliterna, vägrar Farao, och som straff för att de överhuvudtaget frågade drar han in på resurserna, men inte på kravet på hur mycket tegel de måste tillverka.

Då gick förmännen och klagade inför farao: "Varför gör du så här mot dina tjänare? Ingen halm ger man oss, men vi får ändå order att göra tegel. Nu får vi ta emot hugg och slag, och skulden är din." Men han svarade: "Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. Gå nu och arbeta! Någon halm får ni inte, men ni måste leverera lika mycket tegel."
(Andra Mosebok, 5:15-18)

Och vi vet väl alla hur det gick för Farao efter det?

Kritisera gärna skolan!

I Göteborgsposten skriver Maria Stockhaus, SKL, att skolan svartmålas på grund av tre myter:

Myt 1: De flesta lärare går på knäna och skolan blir allt stökigare! Faktum är att nio av tio lärare trivs med sina elever och åtta av tio känner arbetsro. Det visar Skolverkets enkät Attityder om skolan. 

Myt 2: Skolklasserna har 30 eller fler elever! Faktum är att genomsnittsklassen har färre än 24 elever i grundskolan och färre än 27 i gymnasiet. Det visar en enkät till landets rektorer. 

Myt 3: Resurserna till skolan minskar år från år! Faktum är att kommunernas budget för skolan ökat med cirka 15 procent under de senaste tio åren. På vissa orter flyttas resurser från kommunala skolor till fristående skolor när elevantal förändras.

Angående myt 1: jag kan hålla med om och tro på att skolan inte blir stökigare. Jag kan också hålla med om och tro på att de flesta lärare trivs med sina elever. Men att det är för mycket administrativt arbete för lärare att göra, det tror jag att många lärare kan hålla med om. Problemet för min egen del handlar om kommunens ovilja att satsa på bra IT för lärare. Vi har till exempel minst fem olika inloggningar för olika ändamål. Det borde räcka med en enda plattform. Med de nya kursplanerna har kraven på eleverna, och därmed även lärarna, avsevärt ökat och ger mycket mer administrativt arbete i form av planering, för- och efterarbete, provrättning, elevdokumentation, omdömen m.m. m.m. För mig som ny lärare är det mycket jag inte vet ens hur man ska gå tillväga med, eller ens vad det heter eller vad som ska göras, och när man väl får veta det har man färre timmar att göra det på. Det är måttligt till mycket stressande. Vidare tror jag att även om inte skolan blir stökigare, blir det heller inte mindre stökig. Lärarna har inte tillräckligt med konflikthantering på fötterna för att klara konflikterna i skolan, och resurserna, som jag kommer till nedan, räcker inte för att fånga upp elever på glid.

Angående myt 2: jag har inte ens hört talas om att klasserna i genomsnitt skulle ha 30+ elever. Jag tycker dock att 20 är på gränsen i en grupp ungdomar som ska lära sig något varaktigt, oavsett vilket ämne det gäller. Ett genomsnitt på 18 elever per grupp, eller kanske 15-16, då skulle det bli mindre stökigt i klassrummen och jag tror också att måluppfyllelsen skulle öka.

Angående myt 3: jag kan tro på att resurserna, rent statistiskt, har ökat med 15% på tio år, men jag tror att i jämförelse med var samhället befinner sig socialt och tekniskt räcker inte en dryg procent per år för att resurserna ska hänga med i samhällets utveckling. Därför upplevs resurserna minska, allt eftersom skolan blir mer och mer omodern och får färre och färre specialpedagoger och elevassistenter. En vanlig lärare kan inte fånga upp elever som har utvecklings- och lärhandikapp, särskilt inte om det går i genomsnitt mellan 20-25 elever per klass.

Jag kan också hålla med Stockhausen att det inte är rätt väg att gå att svartmåla skolan för att få till en positiv förändring, men samtidigt kan jag inte se att kritiken den senaste tiden har handlat om att svartmåla skolan. Det är fakta och facit som lagts fram, och som Stockhausen säger, det finns fog för kritik.

Nyanseringen Stockhausen tar upp - att majoriteten av svenska elever uppnår målen, att svenska elever ligger i topp vad gäller trygghet och kunskaper om samhället och demokratin samt att utvecklingsarbete pågår på många skolor - har egentligen aldrig varit uppe som problem. Problemet är att skolan fått större och större krav på sig att få eleverna att uppnå målen. De två första nyanseringarna Stockhausen tar upp tyder först och främst på lärarnas kompetens ute i skolorna.

Utvecklingsprojekt på skolor med god ekonomi gör läraryrket lättare för många, men för skolor i små orter med sämre ekonomi, där resursfördelningen är ojämn och orättvis, pågår inga sådana utvecklingsarbeten. Problemet är att regeringen inte ökat resurserna tillräckligt mycket för att alla skolor ska kunna utveckla sin kompetens.

Att vidare jämföra skolan 2012 med skolan 1960 och 1970 är värdelösa argument, med tanke på hur annorlunda vårt samhälle ser ut idag, med all teknik (PC-datorer, internet, mobiltelefoner, kontokort, finanskriser) som det har medfört.

Skolan behöver inte fler stora reformer. Vår utmaning handlar om att använda resurserna på klokast sätt, med elevens bästa för ögonen. Här finns mycket att lära av framgångsrika skolor och kommuner som lyckats lyfta elevernas resultat och skapa trygga och kreativa läromiljöer. Det behövs också nya karriärvägar för att utveckla lärarnas kunskaper och skickliga lärare bör ha högre lön.

Här håller jag med Stockhausen i det mesta. Särskilt Sveriges utmaning att använda resurserna på klokast sätt med elevens bästa för ögonen. Men vad hjälper det när det inte finns tillräckligt med resurser, eftersom kommunen fördelar pengarna orättvist och ojämnt, och till deras försvar inte ens får tillräckligt med pengar eller utrustning att fördela. Karriärvägar och högre löner är bra saker, men först och främst måste var och en av lärarna få högre lön, eftersom det, från många olika håll, visats att lärarnas löneökning har varit den sämsta bland i stort sett samtliga liknande yrken med lika långa utbildningsår på högskola och universitet.

Skolan får inte bli skådeplatsen för den ojämna kampen mellan fattiga och rika lärare. Skillnaden i lön mellan goda pedagoger och mer "vanliga" pedagoger får inte bli för stor, som skillnaden idag är mellan till exempel politiker och andra ledare och "vanliga" människor, eller mellan läkare och sjuksköterskor. Öka först samtliga lärarlöner med tiotusen. Efter det kan vi diskutera skillnaderna mellan goda pedagogers löner och vanliga pedagogers löner.

Vad är en bra lärare? Och vad är i så fall motsatsen? En dålig lärare? Finns det sådana? Vi behöver nog dessutom bli bättre på att uppdatera ordförrådet vad gäller skolan.

Maria Stockhausens inlägg i Göteborgs-Posten 20 februari 2012:
Sluta svartmåla skolan!

Från "Unlikely things..."

Det finns ett brittiskt tv-program som heter "Mock the week", där ett gäng ståuppare får ämnen att improvisera kring, och ett stående inslag är "Unlikely things..." Ett av dessa inslag hette "Unlikely things to hear on a tv election debate", och en av dem sa något som verkar passa in på det svenska samhället:

"How will we shorten waiting lists? Simple! By letting the weak... die!"

YouTube: Unlikely Things to Hear on a TV Election Debate - Mock The Week Series 8 Preview BBC Two

DN debatt om den svenska skolan

DN debatt idag (15 februari 2012) publicerar Sven-Eric Liedmans reflektion kring en bok om det finska skolsystemet. Här citerat ordagrant:

Pasi Sahlberg: ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”

I Finland har skolan varit förskonad från drastiska reformer och står fri från marknadens logik. Sven-Eric Liedman läser en bok om det framgångsrika finska skolsystemet – och skådar ljuset.

Skolan i Finland har länge förefallit mig obegriplig. Hur kan den vara så framgångsrik?

Men nu har jag skådat ljuset. Jag har läst Pasi Sahlbergs lilla bok ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”. Den är en ögonöppnare för den okunnige. Den gör det klart varför utvecklingen i Sverige (och i USA, Storbritannien …) är så eländig på skolans område.

Pasi Sahlberg har en bakgrund som lärare i matematik och naturvetenskap. Men han har också arbetat med annat, inte minst inom OECD. Han har en stor internationell erfarenhet.

Trots titeln (som säkert förlaget valt) är hans bok inte av det storordiga slaget. En del är ganska torrt, med mängder av diagram. Men det är sakligt, välargumenterat och därför ytterst läsvärt.

Finland är i mycket ett typiskt kapitalistiskt samhälle som efter Sovjetimperiets fall strävat efter att bli ett europeiskt mönsterland. Men skolan har gått sin egen väg. Alltsedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en förhållandevis lugn och harmonisk utveckling. I många andra länder, däribland Sverige, har den tvärtom varit föremål för en rad drastiska reformer där den ena lagts ovanpå den andra i ett allt oskönare lappverk.

Skolan i Finland har förblivit statlig. Den har samma yttre form överallt. Innanför detta ramverk är variationerna många.

För tjugo år sedan var prestationerna där ännu medelmåttiga. Det var vid en tid när Sveriges hade bättre resultat i internationella jämförelser.

Vad hände sedan? Varför blev Finland så bra och Sverige så dåligt?

Det finns inga överväldigande fins­ka hemligheter. Inom givna ramar arbetade man systematiskt vidare för att bli bättre. De viktigaste aktörerna i denna process var skolledare, lärare, och lärarutbildare.

I Sverige kom först kommunaliseringen. Göran Persson drev som skolminister igenom den med hugg och slag. Lärarprotester spelade ingen roll. Persson förklarade att han var väl medveten om att reformen skulle sänka lärarnas status. ”Men den utvecklingen var ofrånkomlig.”

Både i Finland och Sverige väsnades näringslivet om att skolan måste förändras. Det var inte vettigt att alla skulle få samma utbildning genom hela grundskolan. Jämlikhet fick inte sättas före valfrihet.

Näringslivets folk kan nog vara bra på att sköta företag eller göra affärer. Skolexperter är de däremot inte. Ofta talar de där i nattmössan. I Finland gick deras förslag inte igenom. I Sverige agerade däremot Carl Bildt och Beatrice Ask som deras handgångna. Ovanpå kommunalisering lades en friskolereform, som i Sverige blev mer drastisk än någon annanstans. Det blev till och med möjligt för skolföretagare att stoppa vinster i egen ficka.

Vi fick en kaotisk mångfald av skolor som var och en måste arbeta för att locka till sig elever. Det blev lättare att göra det i välbärgade områden än i fattiga. Skolan i Sverige bidrar i dag till att befästa och förstärka klasskillnaderna.

I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om.

Om man alls kan tala om en flumskola i Sverige, är den ett barn av 90-talet. De krafter som under de senaste årtiondena velat rädda Sveriges utbildningsväsen från den drastiska försämringen har tvärtom bidragit till den. Jan Björklund fortsatte den vildsinta kritik av sakernas tillstånd som DN:s Hans Bergström bedrivit från 90-talets början. Bergström hade Lorraine Monroe som sin idol. De hårda bandagen från en slumskola i New York skulle rädda Sverige. Björklund gjorde också ordningsfrågor till sina. Kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort.

Han vädjade till ett sunt förnuft men inte till faktiska kunskaper om skolverkligheten. Sunt förnuft säger att elitklasser är bra – de bästa eggar varandra! Erfarenheten visar att det är tvärtom. I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre.

Sunt förnuft säger att det krävs prov och betyg så ofta som möjligt. Erfarenheten visar att ett övermåtta av prov och betyg tvärtom försämrar skolarbetet. Lärare och elever frestas att uteslutande lägga sig i träning för proven. Kunskap reduceras till förmågan att svara på en begränsad och förutsägbar uppsättning frågor.

Sunt förnuft säger att utvecklingen kräver en koncentration på särskilt matnyttiga och krävande ämnen som matematik och språk. Erfarenheter säger tvärtom att bredd befordrar djup. Estetiska ämnen är vikiga för kreativiteten.

Sunt förnuft säger att det blir bättre resultat ju fler lektioner som eleverna tvingas gå på och ju mer tid lärarna vistas på skolan. Den fins­ka erfarenheten visar att resultaten blir bättre med kortare skoldag både för elever och lärare.

Sunt förnuft säger att stat och kommun noga måste övervaka hur skolorna sköter sig och lärarnas gör sitt jobb. Alltså inrättas ett fint närverk av kontrollinstanser med skolinspektionen i spetsen. Lärarnas arbetstid slammar igen av alla rapporter som de måste skriva och alla möten som de måste gå på. En mängd skenbart exakta mätresultat säger hur bra en skola är.

Medan svensk skola företer en yttre mångfald som olika kontrollinstanser försöker uniformera, bjuder den finska skolan på en stor variation av pedagogiska experiment inom den enhetliga yttre formen.

Den svenska utvecklingen har alltsedan kommunaliseringsreformen inneburit att lärarna satts på undantag. De har blivit föremål för åtgärder, genomförda av politiker och administratörer och påhejade av en opinion som låtit sig förföras av raden av ogrundade sunda förnuftsargument.

Än mer åsidosatta har lärarutbildarna blivit. Utbildningsministern har fnyst föraktfullt om pedagoger. Och visst finns det dåliga pedagoger, precis som det finns dåliga hjärnforskare, kärnfysiker och idéhistoriker. Men överlag? Och hur ska lärarutbildningen kunna funge­ra om lärarutbildarna a priori är misstrodda?

På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel.

Skolorna bör liksom i Finland släppas fria innanför den fasta statliga ramen.

Vägen dit är dock ganska lång. Tills vidare måste vi lita på att skolor och lärare vågar utveckla en mild social ohörsamhet. Ja, en sådan finns redan här och var. En rektor i en gymnasieskola skriver i ett e-brev till mig att hon hyllar ”ohörsamhet och professionalitet”. En rektor i Norrköping, Thomas Stenberg, går längre. Som ledare för Borgsmoskolan som har elever från klasserna sju till nio, har han tagit sig före att minimera antalet möten, ta lätt på blanketterna och inte tvinga lärarna att sitta av ett föreskrivet antal timmar i skolhuset. Det viktiga är att de lägger ner sin själ på lektionerna.

Eleverna möts med förtroende och uppmuntran.

Thomas Stenberg har fått med sig både lärare och elever i sina strävanden, och resultaten har på några få år blivit mycket bättre i vad som tidigare var en problemskola med många nya svenskar i en påver miljö.

Det är bara att hoppas att han och hans likar en gång fritt och med självklarhet ska kunna utveckla sin yrkesskicklighet inom ett nätverk av svenska skolor där verksamheten bygger i lika mån på erfarenhet och experimentlusta. Finlands sak bör bliva vår.

Sedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en lugn utveckling. Skolledarna, lärarna och lärar­utbildarna har varit de viktigaste aktörerna i arbetet för att hela tiden bli bättre.

Sven-Eric Liedman, författare och professor i idéhistoria

Att jobba med ME/CFS

"Anonym" ville veta hur jag kan jobba 80% när jag har ME/CFS.

För att förstå frågan måste man veta att det pågår en stundtals hätsk diskussion om hur sjuk man egentligen är, om man kan jobba mer än ett visst procentantal.

Jag skulle vilja påstå att det handlar inte om hur mycket man kan jobba. Det beror snarare på vilken grad av ME/CFS man har. Här går givetvis också åsikterna isär, men jag tror att symtomen avgör om man har ME/CFS snarare än hur mycket man klarar av att jobba.

Jag tror att om man har en mild form av ME/CFS, vilket jag har, och kan hantera den på ett bra sätt, samt att man också jobbar smart och sunt, så spelar antalet procent inte någon roll. Jag har fått min diagnos på Gottfries-mottagningen i Mölndal, förvisso för några år sedan nu, så diagnosen som är satt på mig är sannolikt korrekt.

Förutom att jag har lärt känna min sjukdom och hur jag hanterar den har jag hittat mediciner som hjälper mig. Förutom antidepressiva Voxra äter jag naturläkemedlet Anti-V, som har som effekt att hjärndimman lättar. Det gör att jag har lättare för att motivera mig och känna lust inför arbete. Häromdagen insåg jag även att mängden känslor också har betydelse för hur mycket symtomen framträder. Senaste veckan fick jag en del negativ kritik som handlade om musikämnet, men jag tog det delvis personligt och kände mig stressad och orolig. Följden blev att jag var tvungen att stanna hemma torsdag-fredag och jag var då oförmögen att arbeta, på jobbet och hemma. Jag är fortfarande trött, men inte lika förlamande som i slutet av förra veckan.

För den som har en mild form av ME/CFS går det att hantera och kontrollera sin sjukdom ganska bra. Om någon skulle börja ifrågasätta min diagnos eftersom jag idag faktiskt jobbar 100%, så är min ståndpunkt den ovan.