Jag springer in i väggen.

Det går fort när man springer. Och man får ett flow. Fast benen bär inte om man kutar från början.

Jag vill göra bra intryck på alla människor, särskilt på ett jobb som passar min utbildning och min person. Framförallt vill jag göra bra intryck på mina elever. De får inte se en enda skavank ens på mina kläder. Och det är det jag fokuserar på. Att mina träningskläder är snygga medan jag springer. Och medan jag slätar ut rynkorna springer jag rakt in i väggen.

Tröttheten i mig tar sitt fäste tidigt. De flesta kan springa i en hel termin innan de kraschar. Jag springer knappt en vecka och ser att jag kraschar redan på lördagen om jag inte börjar sakta ner.

Då är det ju tur, förstås, att jag ser den där väggen. Vid lunchtid på lördagen, där står väggen. Jag kan inte komma förbi den om jag kutar in i den. Bara om jag andas lugnt, vilar ögonen och går lugnt och stadigt så kommer jag förbi den. Kanske tillochmed om jag bara låter mig dras med av själva tidens tand.

Allt framför väggen, före lunchtid på lördag, är färgglatt och jag kan se mig själv glatt springa som f-n genom den tiden. Bakom väggen är det dimmigt, liksom transparent. Dit kan jag bara komma om jag lugnar ner mig. Då kan jag komma förbi nätet som gör framtiden transparent. Springer jag försvinner jag när jag möter nätet, jag kastas in i en annan dimension, en annan tid, en annan värld. Jag slukas av mörker och eld.

Vad gör jag i morgon? Jag går till skolan. Har mina lektioner. Tar ett eller två steg tillbaka. Vilar i mig själv mitt i det hetsiga. Lyssnar på mig själv och mina signaler.

Sådant man bör göra i vilket fall som helst, men som mitt i allt som händer runt omkring kan vara så otroligt svårt att göra. Första steget att klara av det: bli medveten.

Stanna ett tag. Lyssna. Inte utåt. Inåt. Lyssna på dig själv, på din kropps signaler, din hjärnas virrvarr av tankar. Förstå. Varför skriker det i skallen så? Varför är min mage i sånt uppror? Jag har inte ätit nått kasst? Tvärtom, jag tränar och äter god och hälsosam kost. Jag är stressad. Aha! That's it!

Lyssna på mig själv, ta ett steg tillbaka. Nu vet jag vad det innebär. Det är att i en stressig situation inte dras med i den stress som förs fram med en tidvattenvåg utifrån. Din kropp är ditt tempel, ditt skydd. Om din kropp vägrar bli stressad, om din hjärna vägrar följa med vattnet, avskiljs du och din kropp från stressen. Den flyter förbi dig som om den inte fanns. Rakt igenom dig, eller så blir du Moses stav.

Moses stav, ja. Jag vill bli Moses stav. Som skiljer vattnet, som delar det och ger mig fri passage att fly genom stressen till andra sidan.

Jag behöver bara ta det lugnt och lita till Gud. Ta ett steg tillbaka, blunda och lyssna inåt. Även när jag jobbar som hårdast.

Ikväll är jag trött. Blir det bättre imorgon?