Inlägg i GP 15/11 2007

För de som missade mitt inlägg i GöteborgsPosten förra torsdagen, kommer det här i repris:

Gör kurs i konflikthantering obligatorisk
Jag tycker förvisso att det vore bra med lite sexualkunskap bland nyutexaminerade lärare, men något som upprör mig är att debatter av det här slaget ofta verkar få mer uppmärksamhet än en helt annan, och framförallt nu, viktigare debatt: när ska lärarutbildningen i Göteborg få en obligatorisk konflikthanteringskurs?

Så som det är nu, och som GP tidigare har berättat om i samband med en artikelserie om mobbning, har universitetet en konflikthanteringskurs (som enligt många som gått den är den bästa på utbildningen).

Men kursen ligger under den allra sista, gemensamma terminen, under samma tid som de flesta gör sitt examensarbete.

Kruxet med denna kurs är att man inte kan gå konflikthantering och göra sitt examensarbete samtidigt. Båda är nämligen heltid, dag.

Därför måste man göra sitt examensarbete integrerat i (ett av) sitt/sina ämne/-n. Konflikthanteringskursen är nämligen valbar och frivillig. Varför?

En så bra kurs som konflikthantering verkar vara borde inte vara frivillig och valbar. Den borde vara obligatorisk och finnas med i början av - och under resten av - utbildningen.

Om vi som lärare inte utbildas i konflikthantering, hur kan vi då förhindra att svåra konflikter, som mobbning, uppstår?

Christian Andersson
Lärarstudent

(Tack till Elin för ha gjort mig uppmärksam på mitt eget inlägg)

Om vikten och nästa vecka

Har varit i Lund under helgen och träffat Karin och Emelie. En härlig helg, skönt att vara tillsammans med två av de människor jag älskar mest i hela världen.

Men jag har ätit lite mycket i helgen. Det kunde ha varit mycket värre, det ska jag ha credit för att jag lyckats undvika. Men det har blivit mycket, så om jag gått ner eller upp är inte lätt att förutspå.

Men förra veckan lyckades jag nå mitt första delmål. Jag började på 85kg, och vart femte kilo försvunnet en måndag (första dagen på en ny vecka) ger jag mig själv ett delmål. Jag har dessutom två slutmål. Det ser ut som följer:

Delmål:

1. 80kg> = Inköp: Joggingskor.
2. 75kg> = Kurs (helg-): Hembruksmassage.

Slutmål:

1. 70kg = Inköp: Kläder.
2. 6 månader 70kg (+-1kg) = Kurs: Matlagning.

Alltså är det första delmålet nått! Och joggingskor inköptes förra måndagen. De testades redan dagen därpå, och har sedan dess använts två gånger till. Än så länge har jag bara sprungit i tio minuter. Jag planerar att förlänga rundan redan nästa vecka.

Ikväll ska jag göra ny meny och handlarlista. Jag är ganska trött och vill helst inte göra någonting, men får försöka skärpa mig lite grann. Det är ju inte så mycket.

Ny vecka med start imorgon. Nya tag.

• Måndag: Två lektioner (10-12 & 13-15). Handla.
• Tisdag: Tvätt 7-10. Ska till Pedagogen 13-15och berätta i tio minuter om utlandsVFU. I övrigt plugga.
• Onsdag: Två lektioner (10-12 & 13-15). Äta ute med klasskompisar och avslutande teater (Harold Pinter) kl19.
• Torsdag: Lektionsfritt. Hemstudier.
• Fredag: Lektion 10-12.

Jag funderar på att åka till Gislaved i helgen. Pappa var här med en bärbar dator som han hade tänkt att lämna kvar här, men den strulade då. Lillebror har fixat den, så det vore kul att passa på att träffa lite folk när jag hämtar den.

Förresten har jag skaffat mig en kalligrafibok och en filtpenna. Ska lära mig att skriva snyggt för hand. Så småningom kanske det kommer lite exempel här, men då får ni hänga på - det lär dröja ett tag.

Datorstrul och löpning

Datorn fungerar nästan smärtfritt. Jag ringde Canons kundsupport och frågade varför min skrivare inte fungerar, och varför drivrutinen jag laddat hem från deras hemsida inte fungerar. Under tiden jag pratade hände något med datorn jag strax skall beskriva, så jag fattade inte riktigt vad han pratade om, men det handlade om att ta bort alla drivrutiner från datorn, eftersom de kan ha kommit i konflikt med varandra. Hoppet om att det går att lösa utan att behöva omformatera datorn är därmed tänt, och bara det är lättande.

Så kommer vi till problem två, nämligen att datorn ibland får för sig att reboota, och då försöka göra det från CD/DVD eller diskett. Jag måste stänga av datorn helt för att kunna boota från hårddisken igen, det går inte bara att trycka på rebootknappen på datorn.

Annars funkar datorn faktiskt helt okej.

Jag var ute och sprang för första gången på allvar idag. Kändes skönt, men nästa gång ska jag ta astmasprayen innan jag sticker ut! Efter 30 sekunder andades jag genom ett sugrör och det gjorde mycket ont i bröstet, men jag sprang på i hela tio minuter! Jag är mycket nöjd, ska ni veta! Det blir nog fler tio-minutare. Många fler!

Än så länge har jag inget mål med min löpning. Jag tycker det är kul att springa, och vill känna förändringen i andning och kondition. Men det är inte omöjligt att ett lopp om ett eller två år kan genomföras. Var blir en annan fråga, eftersom jag om två år kommer flytta från Göteborg. Men det spelar mindre roll. Det går alltid att ordna.

Flytta. Det gör att jag kommer att tänka på hur det kommer bli att flytta från den här lägenheten. På ett sätt kommer det givetvis vara en lättnad, men det är inte bara för att det kommer vara skönt att få slippa lägenheten som jag inte kommer vilja åka ut till Hisingen för att titta på den igen. Jag kommer även att sakna den. Att ha en bostad med en säng i Göteborg kommer jag verkligen att sakna!

Imorgon bor jag dock kvar här, och då gäller det att ta nya tag!

Datorstrul och första snön

Datorn är omformaterad. Så långt gick det bra. Men historien är inte slut än.

När jag hade installerat Windows XP första gången, hittade datorn inte varken grafik- eller ljudkort, så jag fick göra om alltihop igen. Snabbformatering, och installera om Windows. Okej. Det tog bara väldigt lång tid att ladda hem SP2. 50kb/sek. Herregud! Fortfarande inte säker på om det var min dator eller Comhem som strulade.

Nå, dag två, söndag, började jag installera en massa saker. Antivirus, Office2007 osv. Ingenting fungerade första gången. Jag fick installera om och reboota åtminstone två gånger per gång! Internet fortfarande slött. Den här gången beroende på antivirusprogrammet. Nu var det nere i 3,5kb/sek!!!

Dag tre, igår, måndag, vill jag skriva ut. Då hittar inte Windows skrivaren! Eller jo, den hittar skrivaren - det står Canon MP360 osv, men den har ingen aning om vad det är för nått! Och drivrutinen jag har hittat på Canons hemsida funkar inte. Den är inte en riktig "Win32"-fil, eller nått sånt.

Jag vill inte omformatera datorn igen! Jag ägnade för helskotta hela söndagen åt att installera en massa saker! Måste jag göra om allt igen för att datorn ska hitta skrivaren, eller?

Varför kan det inte bara vara liiiiite enklare?

Från det ena till det andra. Första snön i Göteborg idag. Min digitalkamera har ingen mikrofon, men snö låter ju ändå ingenting... Det är alltså inget fel på era högtalare!

Första snön i Göteborg

En liten stund senare

Och hur går det för mig i skolan? Ta en titt i min skolblogg.

Datorn skall omformateras!

Dags att omformatera datorn. Jag är så jäkla nervös! Tänk om jag glömt något viktigt i datorn! Tänk om något går fel, och jag inte har någon dator längre, förrän någon kan komma hit och fixa den? Det är hemskt att säga det, men man är väldigt beroende av datorn när man lever i det svenska samhället 2007.

Men i datorn, och i min externa hårddisk, har jag en mängd affektionsfiler, t.ex. bilder och texter som inte finns någon annanstans, och som bär med sig minnen och känslor, tankar och annat som kan gå förlorat om inte de finns kvar att vittna om det. Ju fler minnen jag har av känslor, tankar och händelser, desto rikare känner jag att jag är på erfarenheter. Minns man inte sitt förflutna är det en stor risk att man upprepar det.

Kanske jag bara nojar mig. Hela livet borde ju inte vändas upp och ner för att en installation inte fungerar som den ska eller för att filer jag inte minns att jag hade försvinner för alltid. Men är man ovan och aldrig har gjort en omformatering på detta viset förut, då är man orolig. Förlåt att jag använder ordet "man" så respektlöst - men å andra sidan kan man nog säga att de flesta i min situation är nojiga, vare sig man är kvinna eller man.

Det är på sätt och vis ingen idé att önska mig lycka till i det här skedet. För om jag gör omformateringen efter det här, kan jag inte läsa era lyckönskningar förrän jag har ominstallerat allt och är klar, så jag kan gå ut på internet igen. Om det inte fungerar är de skickade lyckönskningarna något felriktade. Om det fungerar är det ändå försent för dem.

Men ni kan hålla tummarna för mig. Det ska jag göra!

Here goes...

För Jokela och de berörda

Så har det kommit närmare Sverige. Var det en tidsfråga innan det skedde i ett annat land än USA? Kanske. Men varför ska man ställa sådana frågor?

Vad går snett? Vad är det som gör att en människa kan bli så less på världen? Varför kan en människa skriva följande:

Ni kanske undrar varför jag gjorde detta och vad jag vill... Jag har fått nog. Jag vill inte vara del av det här ruttna samhället. Som vissa andra kloka personer sagt tidigare är människorasen inte värd att kämpa för eller rädda, bara värd att döda.
(...)
Jag är redo att kämpa och dö för min sak. Jag, som en naturlig utväljare, tänker eliminera alla som jag anser vara odugliga och som vanärar den mänskliga rasen.
(...)
Kom ihåg att detta är mitt krig, mina idéer och mina planer. Lägg inte skulden för mina handlingar på någon annan än mig. Beskyll inte mina föräldrar eller mina vänner. Jag har inte berättat för någon om mina planer. Beskyll inte filmerna jag ser, musiken jag lyssnar på, dataspelen jag spelar eller böckerna jag läser. De hade inget med detta att göra.
(...)
Detta är mitt krig. En man mot mänskligheten, regeringar och världens svagsinta massor. Ingen nåd för världens avskum!

Citerat från dagens GP.

Pekka-Eric Auvinen. Offer och anhöriga har fått ett namn, ett ansikte och ett slag motiv. Kommer det att räcka? Kommer föräldrar och vänner att inte känna skuldkänslor, bara för att han skrev som han gjorde på sin Youtube-sida?

- Var är min pojke? Är han med? ropar [Arto] Palsanen och springer fram mot bussen. Men polisen motar bort honom och bussen kör barnen till kyrkan där alla samlas.
- Någon sade att de har sett min pojke bäras in i en ambulans, säger en annan pappa.
Ingen vet vad de ska tro. Lilla Jokela har varit så lugnt, och så...

Citerat ur dagens GP.

Kim Kiuru [en lärare på skolan] säger att Auvinen var en elev med goda betyg, men med ett något förvirrat idelologiskt intresse för extrema åsikter.

Citerat ur dagens GP.

Klockan 14.30 tog sig polisen in i byggnaden och hittade då Pekka-Eric Auvinen. Han hade skjutit sig själv i huvudet och var svårt skadad. Han fördes till sjukhuset i Tölö för vård men hans chanser att överleva bedömdes som i stort sett obefintliga. Vid 22-tiden i går kväll kom beskedet att han avlidit.

Citerat ur dagens GP.

Ska man vara glad eller ledsen för att han dog? Hämnden för hans gärningar skulle vara att han fick överleva, att han skulle misslyckats med sitt självmord, och att han en gång för alla skulle få inse vad han ställt till med. Få stå öga mot öga med anhöriga och offer. Förstå vidden av hans handlingar. Förstå - och plågas.

Men samtidigt kanske det var lika bra för honom att dö. Den medmänskliga sidan av mig, som även står på de svaga, utstötta, förvirrade, sjuka, ledsna och sårade människornas sida, säger att hans självmord var en bra sak. Tack och lov att han dog. Tack Gud för att du besparade honom mer lidande.

Så det är med blandade känslor jag läser om hans död.

Kan det hända i Sverige? Självklart. Det är inte lika lätt att få tag på ett vapen i Sverige som i Finland. Unga i Finland kan få vapenlicens från 15 års ålder. I Sverige gäller 18 år, men vissa undantag finns, står det på polisens hemsida. Man ska vara laglydig och skötsam. Det var Pekka-Eric Auvinen. Tills nu.

Visst. Auvinen hade extrema åsikter. Men att han testade sin pistol, Chatherine, och lade ut en film om den kommande massakern på Jokela visste ingen förrän dagen innan. Man hann inte reagera. 200.000 personer laddade ner och såg filmen innan Youtube tog bort den och Auvinens konto. Då var det redan försent. Det var försent långt innan dess.

För Auvinen har det antagligen varit försent i flera år.

Och nu är det även försent för åtta personer, rektorn, fem pojkar och två flickor, och kanske blir det fler.

För en stund sedan har föräldern Annukka Vainio chockad kommit ut ur skolan.
Hon var på väg att träffa sin dotters lärare, väl inne såg hon två flickor liggande på mage i vestibulen. Hon tyckte att det såg ut som om de hade näsblod. Vainio ruskade om flickorna som inte gav några livstecken ifrån sig.
Så tittade hon upp och stod öga mot öga med artonåringen med sitt skjutvapen.
- Vad gör du här, frågade han. Då kvinnan förvirrat berättade om lärarmötet svarade mannen:
- Nå, det är inte aktuellt längre, samtidigt som han höjde vapnet.
Kvinnan vände och sprang ut.

Citerat ur dagens GP.

Mina tankar går i mångt och mycket till de berörda i Finland - så gott som hela det finska folket alltså. Men också till alla andra runt om i världen. Är det inte nog nu? Finns det ingenting vi kan göra för att förhindra sådant här? Jag menar inte säkerhet, bevakning och krisberedskap. När krisen kommer är det redan försent, då har det varit försent alldeles för länge.

Vi måste häva krisen långt innan den uppstår! Det är ju där vi måste börja! Precis som en mobbningsplan måste ha sin början långt innan en mobbningssituation uppstår, måste samhället häva dessa kriser långt innan de får fortsätta tills the point of no return är uppnådd.

Vi visste att han hade extrema åsikter. På engelska beskrev han på Youtube sig själv som "cynisk existentialist, antihuman humanist, antisocial socialdarwinist, realistisk idealist och gudsliknande ateist". Säga vad man vill om innehållet, men uttrycka sig kunde han.

På mer än ett sätt.

Och aldrig mer. Aldrig mer skall han uttrycka sig. Aldrig mer skall varken han eller sju andra skolbarn, och en vuxen kvinna, utrycka sig.

Godnatt, stackars människor. Sov gott, älskade barn. Låt er sömn skölja bort all sorg och förvirring som världen runt er låtit fängsla er med. Låt sömnen lyfta fram det goda som ni upplevt. Låt den sömn som ni gått in i vara ett uppvaknande i en ny sorts värld, där ni upptäcker att det liv ni trodde ni levde i, bara var en dröm.

Jag älskar er och saknar er. Och mina tröstande tankar går till de som just nu har det värst: de som är kvar.

En jobbig tid

Det har varit och är väldigt mycket i skolan just nu. För att bena upp det lite, tänkte jag försöka skriva vad jag har att göra:

För Monika Johansson:
läsa kap 3:1, 4, 5:1-7 och 6
Thelander, Malmgren och Ralph i kompendiet
stenciler

För Lars-Gunnar Andersson:
stencilerna En stor stark och Svenskan globalt

För Kirsti Hansen:
ett språkkompendium på 42 sidor.
stenciler
3 uppgifter ang. danskt språk och språkbruk
grammatikpapper.

I helgen får jag inte så mycket tid att plugga heller. Igår lyckades jag med konststycket att skjuta på pluggandet tills jag inte hade tid att plugga, det blev för sent. Imorgon kommer pappa hit. Det är kul, så jag kan inte säga att jag inte skulle vilja att han kom! Men det blir jobbigare att plugga på söndag.

Och ju jobbigare det är att plugga, desto större risk att jag inte pluggar!

Ikväll är det likadant. Men jag ska försöka plugga lite grann.

Lite.

Klädkod?

Idag publicerades en krönika i GP, där Abraham Staifo talade om klädkoder och restriktioner för byxhäng resp urringning i skolan, vilket f n är på tapeten i de flesta skoldebatter. Det är här är min respons:

Förvisso tycker inte heller Staifo att byxhäng ska förbjudas, men är inte klädkoder och restriktioner av det slaget en typ av förbud? Missförstå mig inte - jag tycker inte heller om rumpor som visas under kalsongerna. Det är smaklöst om springan i rumpan syns, oavsett om det är en tjock gubbe på stan eller en ungdom i skolan. Samtidigt kan häng vara snyggt, om det inte överdrivs. Och om häng är snyggt så länge springan inte syns, varför införa restriktioner och klädkoder då?

När det gäller urringning på barn kan jag förstå en viss restriktion, men det beror ju också på fall till fall. Hur mycket urringning ska förbjudas (använder här ordet förbjuda i brist på bättre ord)? Och samma fråga när det gäller byxhänget: hur mycket byxhäng ska förbjudas? Går det verkligen att påstå, att alla tycker det är osnyggt med byxhäng eller urringning. Till en viss gräns är det snyggt, över den gränsen säger jag som Staifo skriver: "sluta visa mig detaljer av kroppen som inte är ämnade att visas offentligt".

Vidare håller jag med Staifo om att det inte är "paragrafer som styr barns villkor i skolan. Det är grupptryck och ett socialt sammanhang" och att barn klär sig efter andra, trots att de kanske själva inte vill klä sig så. Men det är inte upp till skolan att avgöra. Däremot är det upp till skolan att föra en dialog med föräldrarna, så att barnen få möjlighet att klä sig som de vill, utan att någon ska känna sig utpekad. Dialogen och samtalet är det absolut viktigaste i skolans värld. Allt annat är underordnat detta.

I den här debatten tycker jag inte mig se en dialog eller ett samtal. Här är det snarare skriftliga och muntliga utlopp för ens egna åsikter, och inga perspektivbyten. I dialogen och samtalet är perspektivbytet nödvändigt. Vi måste komma överens, och utan perspektivbytet kan vi inte förstå varandra. Se det från båda sidorna. Först då kan vi komma någonvart. Först då kan vi förstå, och framförallt, vi kan bli förstådda!