Årskrönika 2009

Året som gått har varit händelserikt, och här kommer min årskrönika för er som är intresserade!

Nyåret 2009 började i Brämhult, men redan den andra januari är jag i Nissafors hos min bror och hans familj. Där firar vi min morfar som blir 90 år den här dagen, samt min mormor, som en dryg vecka senare fyller 85 år. De är vid den här tiden av året fortfarande mycket pigga och glada.

Den tolfte januari, en måndag, åker jag till Nybro och träffar Michael Sondered m. fl. Det är min andra anställningsintervju, min första för året. Jag söker jobbet som trumlärare, 80%, på Kulturskolan där, och intervjun innebär främst att jag får lyssna till hur illa ställt det är med kulturen i Nybro. Det visar sig främst vara ett test för att se hur jag reagerar mot det, och uppenbarligen är de nöjda. De säger att jag inte ska bekymra mig, och att de hör av sig. Men veckan går, och jag hör ingenting.

Under tiden hinner jag gå min sista dag på universitetet i Göteborg. Fredagen den 16 januari 2009 tar jag min lärarexamen och är officiellt gymnasiekompetent utbildad lärare i ämnena musik och svenska.

På måndagen den 19 januari ringer jag upp Michael Sondered och får beskedet att jag fått jobbet - om jag vill ha det. Om jag vill! Jag tackar ja på stående fot, men blir övertalad att tänka över det till dagen därpå. Michael vill uppenbarligen se till att jag verkligen vet vad jag ger mig in på. Men dagen därpå ringer jag upp och tackar återigen ja. Utmaningarna låter lockande. Dessutom är ett jobb ett jobb, särskilt i dessa finanskrisens dagar.

I väntan på att arbetet ska sätta igång, vecka 9, flyttar jag från Göteborg. Lägenheten på Gropegårdsgatan 1, där jag bott sedan första september 2003, rensas och städas. Sist ut ur lägenheten är jag och mamma 28 januari.

Några dagar senare flyttar jag in hos Emelie, några dagar tidigare än planerat, i Växjö, på Tuvanäsvägen (Campus). Vi går på Gospelfest den 8 februari, där jag träffar idel trevliga personer jag inte på länge träffat. Prästen Lars Björksell, som tar mitt nummer inför Svenska Kyrkans stora möte under våren 2010, då han önskar ha med mig som trummis; min kristna musikkompis Daniel Löfgren, som har gift sig och bor i Malmö, men ofta kommer tillbaka till Växjö för att sköta ljuset i konserthuset; min fd trumlärare på folkhögskolan, Fredrik Eidenskog, som tycker det är trevligt att höra att jag ska börja jobba som trumlärare i Nybro.

Vårterminen

Den 10 februari börjar jag jobba i Nybro. Det innebär 4 arbetsdagar på 80%, och ledigt fredag-söndag. Ovan som jag är behöver jag de lediga dagarna. Det är tufft att med min ME (Kroniska trötthetssyndromet) börja jobba. Att jobba som kulturskollärare är då ändå ett av de minst arbetssamma lärarjobben.

Under våren spelas mitt slagverksstycke, "Dans 'Improvisation'", två gånger - under SM i virveltrumma i Göteborg (där jag också, under föregående Drum Corps-seminarier, får ett par trumpinnar av den amerikanske slagverkaren John Best), samt under en konsert med Hulebäcksgymnasiet i Härryda (där jag får träffa Jerker Johansson, som berömmer min musik).

Den 20 april går jag och Emelie på visning i en underbar lägenhet på Öster. Under den följande veckan går vi på nålar och glider upp och ner emotionellt i väntan på besked om vi får den eller ej. När fredagen kommer har vi annat i tankarna, och blir desto mer paffa och glada när vi får beskedet att vi har fått lägenheten på Sandviksvägen 36A.

Sommaren

Sommaren kommer, och med den åker jag på kurs i Ljungskile. Jag får lära mig mer marimba av Daniel Berg där, än jag så långt fått under hela livet. Där skriver jag och uruppför mitt marimbastycke "Mountain spring". Titeln syftar delvis på Daniels efternamn, på bergen som Ljungskile är byggt utmed, samt på bergskällan, vars vatten man kan dricka från en kran under biblioteket och som ger en smak av kreativitet.

Den här sommaren jobbar jag inte alls, förutom några spelningar i kyrkor runt om Gislaveds församling. Som postludium spelar jag några av mina egna alster, bland annat "Mountain spring for piano", "Grönt land" samt "Utsikt från en musikskolas fönster".

Under sommaren ordnar vi präst till nästa års bröllop, vi ordnar även med kyrka och festlokal, och min brorson Fabian fyller ett år. Innan sommaren är slut har vi dessutom flyttat in i vår nya, fina lägenhet på Sandviksvägen på Öster i Växjö.

Höstterminen

Höstterminen börjar med en infodag den 14 augusti för nyanställda på Åkrahälls gymnasium i Nybro. Jag har nämligen fått 20 procent som svensklärare för en etta på EC-programmet.

Höstterminen blir dock inte riktigt som jag tänkt mig. Att den skulle bli tuff förstod jag, men riktigt så illa hade jag inte föreställt mig. När höstlovet kommer, vecka 44, är jag utsliten, bland annat av oerfarenheten att stå framför en ganska pluggtrött grupp elever tre gånger en timme i veckan, samt av att pendla varje dag till Nybro från Växjö.

En positiv resa till Stockholm ger mig lite ro före höstlovet. Jag får se både Steve Gadd and friends, samt Dave Weckl med Mike Stern Band på Fasching, och får mycket och intressant utbud med slagverkslärare under SPIS-dagarna (SPIS = SlagverksPedagoger I Sverige).

På onsdagen vecka 44 går jag till en läkare på Birka vårdcentral och ber om antidepressiva medel för att orka fortsätta. Den torsdagen börjar jag ta Venlafaxin. Den ger nästan omedelbart effekt. Som bieffekt drabbas jag av en panikångestattack natten mellan lördagen och söndagen, min första i livet, och förhoppningsvis den enda någonsin. Den ger mig inga men, förutom att jag är lite extra trött på söndagen.

Efter höstlovet börjar jag med Nybro Slagverksensemble, som nu i början inte är en ensemble, eftersom antalet inte når upp till mellan fem och tio personer. Med mig är vi, när vi har urpremiär den tolfte december på kulturskolans julkonsert, fyra personer. Vi kallar oss Slagverkstomtarna och uruppför vårt eget verk, "Måndagsmorgon i tomteverkstan". Vi spelar med Metrotidningar och på bord, och gör succé.

Jag jobbar lite extra under den sista veckan och kan därför kompa ut de två sista dagarna, 21 och 22 december.

Vinterlovet - jul och nyår

Så är höstterminen slut och det snöiga vinterlovet med jul och nyår kommer efterlängtat. Förkylningen drabbar både mig och Emelie, men vi åker från Växjö den 23 december på väg att bli friska.

Jag får en extra bonus i form av utbetalning från STIM, och eftersom jag fått flera av mina verk uppspelade under både våren och sommaren, är det inte en liten summa, och det är mycket välkommet. Eftersom jag helt glömt bort denna utbetalning, är det lite som en för tidig julklapp.

Den 23 firar vi jul med mamma, mammas man, storebror med familj och lillebror i Nissafors. Det är ypperligt trevligt, och jag och Emelie stannar över natt. Innan vi går i säng spelar vi en omgång TP, som jag och Emelie lyckas vinna.

Den 24 åker bröderna med familj och respektive till pappa och hans fru i Skeppshult, där vi även träffar pappas frus gravida dotter med fästman. Vi har en trevlig julafton, under vilken stackars Fabian blir snorig, febrig och trött. På kvällen åker vi med lillebror till Gulleryd och mamma, där vi tillbringar julnatten.

Den 25 far vi, efter lutfiskmiddag hos mormor och morfar, till Brämhult, och på kvällen spelar vi spel hos Emelies faster och farbror tillsammans med Emelies kusiner. Jag lär mig ett nytt spel som snabbt blir en favorit och det enda jag spelar på två dagar: Dominion. Jag blir jumbo flera gånger om, men sista gången lyckas jag krossa motståndet och vinner överlägset med 30 poäng mot tvåans 18 (på tre personer). Jag är mycket nöjd och kvällen den 26 har, efter mycket trevligt julfirande med Emelies stora släkt, hos samma faster och farbror, slutat ypperligt väl.

Under andra halvan av 2009 har min mormors hälsa försämrats avsevärt, delvis pga mediciner. Hon kan inte längre komma upp på övervåningen och har sedan ett par år tillbaka sovit i ett rum på nedervåningen, men nu går hon dessutom med rollator inomhus. En medicin har gjort att hon förvirrat sig upp i natten och ramlat, så ett av hennes revben är brutet. Jag hoppas att 2010 ger henne krafter tillbaka och att revbenet snart är läkt. Kanske återvänder en del av hennes forna styrka så att hon slipper rollatorn ett tag till. Jag vill ju att hon ska kunna komma till bröllopet nästa sommar. Det är bara att hoppas.

Året 2009 kommer avslutas där det började - i Brämhult. Här stannar vi kvar för att ladda batterierna, och för att fira ett lugnt nyår med god mat och roliga spel. Jag har faktiskt spelat andra spel förutom Dominion, t.ex. Spingo (ett bokstavsspel från min barndom, som jag fått av mormor i julklapp) och Mexican Train (ett dominospel som Emelis syster med man fick i julklapp).

Nyårsmaten delas, som förra året, upp per par mellan förrätt, varmrätt och dessert. Förra året hade Emelies syster med man förrätten, jag och Emelie ordnade varmrätten och Emelies föräldrar stod för desserten. I år byter vi helt. Förrätten ordnar Emelies föräldrar, Emelies syster med man varmrätten och jag och Emelie fixar desserten. Vad det blir? Det är en hemlighet för alla inblandade! Det är det som är tjusningen!

Förhoppningsvis klarar sig Emelies systers hund sig lite bättre i år än hon gjorde förra året. Raketerna runt omkring Brämhult skrämde henne alldeles för mycket. Hon har fått lugnande medicin och husse och matte instruktioner hur hon ska tas(s) när det börjar smälla som värst.

Ett inlägg i fyrverkeridebatten: förbjud smällare för alla utom kommunen vid särskilda högtider. Då blir det fyrverkeri under ordnade och säkra former på få platser, så hundar och andra skjuträdda folk och fä kan få fira nyår i lugn och ro. Det kostar inte så mycket för kommunerna om det sker en eller två gånger per år. Istället sparar vi ju pengar då skadegörelsen åstadkommen av medvetet riktade fyrverkerier minskas dramatiskt.

Tack till alla affärer som avstått från försäljning av fyrverkerier i år.

2010

För året 2010 gäller just nu bara en sak: bröllopet. När och hur och var får ni reda på mer under året som kommer. Inbjudningar skall skickas ut innan bloggläsare får veta mer! Jag kan dock säga att bröllopet äger rum mellan två andra, mycket större bröllop. Gissa vilka...

Slutligen

Slutligen återstår det bara en sak till för mig att säga, förutom de tre orden som syftar på det nya året, och det är detta:

Utan Emelie hade jag inte orkat arbeta. Min älskade Emelie står ut med så mycket, särskilt den här höstterminen har varit jobbig, då jag har mått så dåligt. För hennes skull tar jag Venlafaxin, för hennes skull orkar jag kämpa vidare. Det finns ingen orsak att fråga varför jag skulle gifta mig med Emelie. Frågan skulle snarare lyda: "Varför inte?"

Tack, älskade Emelie, för det här året! Du är det bästa som hänt mig, någonsin! Jag älskar dig så mycket!

Från oss alla, till er alla
ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

/ Tille & Emelie

GOD JUL

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

Kommer fira jul på annan ort, och dator och mobil får så gott som så ta semester!

Ha det skönt i jul!

/ Tille

Fotomentera

Äntligen har det dykt upp ett nytt ord till min lilla ordlista här till vänster: Fotomentera!

Det är faktiskt jag som kommit på detta trevliga ord. Det kommer sig av orden fotografera och dokumentera.

Jag har haft som uppgift (och har fortfarande, egentligen) att inventera våra instrument på Kulturskolan i Nybro, samt ta fotografier av allihop av försäkringsskäl. Det hela var ett dokumenteringsarbete - jag var tvungen att ha koll på vilka bilder som var vilka instrument, och var de befann sig när jag tog kortet.

Dokumenteringen kunde inte göras utan fotograferingen, de var beroende av varandra. Att gå runt och säga "fota och dokumentera" var för jobbigt. Jag slog ihop orden, och vips! Fotomentera var ett faktum!

Ordet går lika bra som substantiv, förstås: fotomentering.

Imorgon är sista arbetsdagen för mig. Fotomenteringen har gjort att jag kan kompa ut måndagen 21 december, och tisdagen kan jag kompa ut tack vare julkonserten i lördags. Det är skönt, för jag har visst blivit lite förkyld. Jag har ont i halsen och är trött. De sista dagarna är ren vilja. Och Ipren.

Jag avslutar dock väldigt lugnt. Idag har jag haft tre lektioner av fem.

Under förmiddagen gjorde jag färdigt fotomenteringen (för den här gången). Efter lunch hade jag sista svenskalektionen före jul. De sista grupperna gjorde sina muntliga redovisningar och sedan hade vi lite hänga-gubbe-tävling med korsordsledtrådar.

I eftermiddag har jag gjort en grov terminsplanering för min åk 2-grupp i Gehörs och Musiklära (GeMu), samt gjort en översikt över betygen mina elever har fått i de senaste fyra uppgifterna. Slutligen har jag haft två trumlektioner.

Imorgon ska jag städa mitt skrivbord och sätta in papper i pärmar, så det är städat och fint inför jullovet (det behövs). Jag har en trumlektion på förmiddagen. Efter lunchen ska jag uträtta lite ärenden och sedan har jag sista lektionen, GeMu. Vi gör nog inte så mycket då, lite inför våren och så troligtvis en del hänga gubbe. De kanske får sluta tidigare.

Sen ska jag kurera mig. Jag vill inte vara sjuk i jul, så på sätt och vis är det väl bra att jag är sjuk nu. Då kanske det hinner gå över till julfirandet!

Håll er friska!
/ Tille

Snart jullov!

Två dagar avklarade, tre dagar kvar innan jag får jullov. Förhoppningsvis.

Det kan bli ytterligare en dag, om jag inte hinner färdigt med mina uppdrag den här veckan. Men jag tror det löser sig. Ett par dagar då jag åker till Nybro tidigare än jag brukar så har jag nog mitt på det torra och kan stanna hemma måndag och tisdag vecka 52.

Idag träffade jag en kändis på tåget hem från jobbet, i alla fall kändis på Öland: Per Lublin, lokalpolitiker och tecknare. Han tecknade av mig. När jag känner för det kanske jag lägger ut bilden på min blogg.

Jag har också fått tips om en bra slagverksgrupp, en svensk dylik till på köpet: Komodo. Nedan får ni ett par exempel. Gillar framförallt Trumsetet!

Jag mår bra, särskilt med tanke på jullovet som snart står för dörren. De senaste veckorna har varit jobbiga, så jag hoppas jag hinner vila ut lite från jobbet innan våren drar igång igen. Jag får försöka planera våren lite bättre, så kanske det inte blir lika jobbigt.

Idag kom ju snön! Hurra! Det blir lite krångligare att cykla till och från stationerna i Växjö och Nybro, men strunt samma - det blir ljusare och kylan är mer uthärdlig när det är mycket snö! Och snö är ju så himla mysigt - inte sant?

Jag kanske skriver innan julafton. Vem vet? Håll utkik! :)


Slagverksgruppen Komodo framför deras verk Trumsetet


Komodo och Generalen

Kort uppdatering

Jag tror visst alltid att jag ska orka uppdatera min blogg varje dag när jag återigen gör ett försök. Den här gången lovar jag ingenting!

De två första veckorna med Venlafaxin var "smekmånaden". Sedan gick den första sensationen över och under ett par veckors tid efter det blev jag trött och småtjurig igen, småsaker var mer irriterande än en frisk person skulle uppleva det och det kändes jobbigt att leva. Men ändå, något var förändrat.

Jag orkade mig igenom det. Kanske lite placebo - jag vet att jag äter medicin som inte når full effekt förrän i mellandagarna, så jag får stå ut.

Och jag är trött nu, när jag har haft några jobbiga dagar och sena kvällar, men jag är gladare och mer motiverad, och ser fram emot en massa saker.

Jag lyckades "övertala" min lilla grupp slagverkare att vara med på julkonserten med Nybro Kulturskola den 12e december. Har du vägarna förbi då, slink in klockan 16.00 på Folkan mitt i Nybro och titta på en gratiskonsert som troligtvis kommer vara riktigt bra emellanåt :)

Jag har gått ner 1,4 kg på två veckor, och jag har kommit igång med Viktväktarna igen. De har ju bytt system, från POINTS (tm) till ProPoints (tm), och då fick jag anledning att sätta mig in i det igen. Och det funkar riktigt bra. Deras Veckobonus är mycket bra och gör att man kan äta lite mer då och då. Inte för ofta, men lite extra ett par dagar i veckan gör ingenting alls. Man går ner i vikt ändå.

Och det har blivit lättare att välja bort lightprodukter till förmån för sådant som har högre fetthalt, utan att det skadar ProPoints-värdet under dagen och veckan.

Och snart är det ju trots allt jullov. Det ska bli skönt.

Ikväll blir det operett i Växjö med Musikprofilens lärare och elever. Det ska bli trevligt. Och dagen efter kan jag kompa ut alla lektioner och stanna hemma och SOVA!

Jag skriver igen när jag känner för det. Håll utkik, man vet aldrig riktigt när det händer!

/ Tille

Nybro Slagverksensemble repetition nr 2

Idag kom bara tre till slagverksensemblen. Men det blev riktigt, riktigt bra ändå.

Den tolfte december klockan sexton noll noll är det konsert i Nybro. Julkonsert med Nybro Kulturskola, dess elever och lärare. Då är det premiär för Nybro Slagverksensemble.

Vi blir nog inte någon stor ensemble, men vi gör desto större succé, det kan jag nog lova! Idag kom tre elever. Några hade inte tid att komma, en annan hann inte och en tredje kunde inte. Bara några få menar att det inte är något för dem. Och det är ju frivilligt, förstås.

Nästa termin hoppas jag fler vill och kan vara med. Vi som hade rep idag hade i alla fall jättekul, och jag längtar redan till nästa onsdag!

I övrigt tänker jag friskare tankar. Jag är trött, men inte deppad. Jag ser världen på ett annat sätt, och sådant som tidigare påverkade mig väldigt negativt, småsaker och vad folk sa till mig, är ingenting som påverkar mig alls nu. Jag kan se att friska människor kan strunta i sånt, medan det sjuka i deprimerade människor tar fasta på just småsaker och använder det för att orsaka mental smärta, negativa tankar.

Jag har påbörjat min tredje vecka med Venlafaxin. Nu ska det på allvar börja bli bättre, även om jag känt en klar förbättring redan första veckan. I januari ska det ha uppnått "full effekt", som läkaren sa.

Imorgon bitti ska jag ha telefonträff med en ny läkare. Min förre läkare har ju flyttat från Birka till Teleborg. Eftersom det är svårt för mig att hinna med ett besök på vårdcentralen ringer istället läkaren till mig och hör sig för hur det går med medicinen. Jag åker med ett senare tåg.

Snart är det helg!

/ Tille

Fixade NFS MW!

Nu funkar datorn igen. Jag vet inte vad som är problemet, men vi får väl se hur länge den håller sig.

Något konstigt är det fortfarande med överklockningen, så någon som vet hur man återställer datorn så den inte är överklockad längre?

Nå, idag har den varit snäll och låtit mig klara NFS Most Wanted. Hurra!

I övrigt har jag haft en lång arbetsdag, och imorgon väntar en ändå längre.

Godnatt!

/ Tille

Kortvarig glädje

Jag hade datorn på i totalt en timme, kanske två. Sen hänger den sig och går återigen inte att starta.

Igår kväll funkade den som vanligt hela kvällen. Idag satte jag på den efter en fantastisk dag med Emelie. Jag fixade frukost på säng, vi har handlat och vi har lagat god mat och sett på underhållande tv, och bara tagit det lugnt.

Så var det dags. Mina sista race mot bossen Razor i racerspelet Need for speed Most Wanted. Emelie satt bredvid och hejade. Jag klarade två av banorna i första, två i andra. Jag var på väg att vinna femte och sista banan, när spelet hängde sig.

Det hjälpte inte med tangentkombinationer, så tillslut var jag tvungen att trycka på Resetknappen. Och då var vi plötsligt tillbaka på ruta ett. Datorn går igång, men kommer inte ens till DOS! Det händer - ingenting. Mer än att fläktarna går igång, drar upp på max och sedan stannar av och står och brummar beskedligt.

Den väntar på något. Men den får inga besked.

Igår startade den bara sådär och påstod att överklockningen fallerat såpass många gånger att den raderat överklockningen och återgått till normal hastighet. Då kom vi in i Setup och märkte att datorn inte heller hittade hårddisken med Vista. Det krävdes en ganska bra nedmontering av chassi och hårddisk för att rätta till det problemet, men sen funkade ju datorn! Varför slutade den fungera igen?!?

Vad fan är problemet?!?!?

Så vad ska jag göra nu? Jag får åka till Nybro imorgon, ringa Caspus PC i Växjö och fråga om de gör hembesök utanför campus. Gör dem det får jag be dem komma nån tid då Emelie är hemma, för jag kommer hem för sent på kvällarna för att hinna, och jag åker för tidigt på morgonen.

Det kommer kosta pengar och tid och energi. Önskar jag hade sluppit detta tills Venlafaxinet hade börjat verka lite mer...

Jag är så förbannad på dessa datorer från helvetet!

/ Tille

Datorn funkar igen!

Veckan har gått bra, trots att jag inte haft någon egen dator att använda. Nu har jag det igen, och jag är verkligen superlättad! Tur man har snälla och kompetenta vänner!

Arbetsveckan har gått ovanligt bra, men jag har fått lida lite av det. Igår och idag har jag varit mycket trött och ganska deppad, omotiverad och, rent ut sagt, lat. Emelie får tåla alldeles för mycket.

Men ikväll kom en gemensam kompis till oss på besök, en datorkompetent och otroligt empatisk, jordnära och rolig man i sina bästa år. Jag och han satte oss ner med datorn.

Datorn märkte väl att det var någon kompetent person i närheten, återställde överklockningen och startade. För det var "datortrimningen" som var problemet. Den funkade inte som den skulle, och datorn funkade därför inte.

Vi var tvungna att leta upp ett annat tangentbord (tack Emelie för att du hittade det), starta om datorn ett antal gånger, skruva isär och plocka bort delar av chassit, ta ut en hårddisk och skruva av höljet, sätta dit en sladd och montera ihop alltihop igen. Sedan funkade datorn som vanligt. Med den skillnaden att den inte längre är överklockad.

Jag ska testa Need for speed Most wanted först imorgon, hade jag tänkt.

När vi äntligen fått igång datorn (en stoooor lättnad, eftersom jag var rädd att det skulle vara ett större problem, t.ex. en söndrig kabel, trasigt minne eller kanske t.o.m. moderkortet) satte vi oss vid matbordet och åt Emelies nybakade och goda morotsbröd (receptet hittar du i UnderbaraClaras blogg). Och hade allmänt supermysigt.

Slutligen spelade vi en omgång Carcassonne. Jag ska väl låta bli att tala om resultatet, särskilt som jag förlorade med ganska mycket... De lyckades komma på samma poäng - 123 - medan jag var ytterst nära men ändå inte klarade att komma över ens 100p. Jag fick 99!

Vissa har reagerat på några kommentarer i min blogg. Till er som oroar er över mig - gör inte det. Jag bryr mig inte. Jag kan t.o.m. anse det en aning komiskt, både kommentarerna som innehåll och kommentarerna som sådana.

Däremot kan jag vara lite orolig för att liknande kommentarer huserar i andras bloggar som författas av människor som tar illa vid sig. Dock är det fortfarande så att den som ger sig in i bloggleken får allt bloggleken tåla. Jag vet att det finns de som läser och kommenterar av andra anledningar än de flesta människor gör. Det får man helt enkelt ta. Jag ger mig inte in i några diskussioner med personer jag inte vill diskutera med. Och den som startar en blogg måste vara medveten om den stora variation av människor som läser och kommenterar bloggar.

Det är ju trevligt i alla fall att folk läser min blogg!

Trevlig helg, allihop!

/ Tille

Premiär för Nybro Slagverksensemble

Idag har jag lidit av sömnbristens huvudvärk hela dagen.

Jag la mig sent och sov dessutom illa i natt. Men förutom det har dagen gått bra.

Nybro Slagverksensemble blev lite mindre än jag tänkt mig från början, men sex personer stark har den spelat sig igenom sitt första stycke. Och förhoppningsvis dyker det upp fler nästa gång, istället. Det kan helt enkelt inte bli annat än bättre från och med nu!

Biverkningar idag? Gäspattacker med krampkänningar, så intensiva att mina ögon tåras. Kan emellanåt vara ganska frustrerande, men jag får nog vara glad att det inte är värre än så.

Nu är det dags att gå och lägga sig. Det kanske inte blir före tio, men jag börjar göra mig i ordning för sängen före tio, i alla fall. Alltid något!

/ Tille

Dag sex

Gäspattackerna har varit intensiva idag. Men jag har sluppit huvudvärk, i alla fall.

Och jag har inte varit så trött heller.

Hade ytterligare två samtal med två elever i svenska idag. En av dem klämde fram att han ville skriva en bok, så jag sa "varför inte". Nu ska han ha det som biprojekt vid sidan av övriga svenskan.

Funderar på att starta en liten skrivarstuga 15 minuter före eller efter torsdagslektionen. De i klassen jag har som vill får komma och plugga svenska eller skriva vad de vill då. De som önskar kan också läsa upp sina verk, och åhörarna får kanske kommentera. Men vi får se.

Just nu håller jag på med ett nytt projekt - jag måste fylla upp min tjänst så mycket det går med nya elever i kulturskolan. Ikväll fick jag in en, men en annan hade ångrat sig. Det var en tjej som hade uttalat en önskan att få spela, och jag har bara killar att undervisa, så jag såg fram emot att få in henne i mitt schema.

Det var tråkigt att hon hade ångrat sig.

Detta är andra kvällen i rad som vi kommer i säng för sent. Illa. Och jag har ju långa dagar.

Jag måste gå och duscha nu.

Imorgon börjar Nybro Slagverksensemble!

/ Tille

Dag fem till ända

Nu har jag gått fem dagar med Venlafaxin Krka 75 mg. Jag gäspar och är emellanåt trött, men jag känner en förändring i mina ögon.

Det är en positiv förändring - de orkar mer. De är mer öppna, inte så ansträngda, inte så trötta. Huvudet är också i förändring, det känns. Något i hjärnan, något som är bra, ökar.

Biverkningarna återkommer, särskilt gäspningarna och krampkänningarna. Det är som om gäspningen hänger kvar, ända från magen och upp i halsen. Ibland ända ut i fingrarna. Som om man vill kura ihop sig hela tiden. Det är en mysig känsla, men den kan bli lite irriterande i längden, och jag hoppas jag blir normal igen.

Jag har haft en lång arbetsdag. Jag vaknar vid 7 och åker tåg vid 9. Börjar jobba vid 10. Sen har jag inte haft mycket ledigt, förutom lunchen, förrän jag slutar vid sex på kvällen. Jag har haft trumelever och en lektion i svenska, samt ett möte. Och individuella samtal med två elever i svenskan, varav ett av dem varade i en halvtimme, kanske mer. Det är mina första individuella samtal med elever över huvud taget, och det gick väl si och så, men jag tror att jag vänjer mig.

Nu är det dags att komma i säng. Jag har en lång vecka framför mig. Jag är redan trött, efter en dag, men å andra sidan är de tre första dagarna ganska intensiva och långa. Måndag och tisdag blir extra jobbiga pga lektionerna i svenska. Torsdagslektionen är inte lika jobbig, eftersom jag haft onsdagen på mig att lugna nerverna, och sedan har helgen att se fram emot.

Det låter som om jag inte trivs på jobbet, att det är pest och pina att ha eleverna i svenska. Och visst är det det, men det beror på min ovana och oerfarenhet att stå inför elever i ett klassrum och vara lärare på heltid (i alla fall under en och samma lektion, ett helt läsår). Det beror bara delvis på eleverna.

/ Tille

Datorstrejk och pingis

Tur att Emelie har en bärbar dator. Den är inte så snabb, men den funkar bra sen många år tillbaka.

Till skillnad från min, som slutade funka ikväll. Jag spelade Need for speed Most wanted och klarade mig till sista racerföraren - Razor. Sen gick vi och spelade pingis, jag och Emelie.

Det var kul, vi spelade i en timme. När vi kom hem ville jag klara spelet genom att slå Razor. Och då startar inte datorn. Datorn startar, men skärmen förblir blank.

Någon i Växjö-området som kvickt kan komma på hembesök och hjälpa mig?

Jag hoppas få hjälp i veckan, annars vet jag inte riktigt vad jag gör - jag måste komma åt det jag har i datorn!

Nu ska jag duscha och komma i säng. Jag hoppas på en ostörd sömn i natt, och så får vi se hur jag klarar av att jobba heltid under tiden jag går mina två första veckor med Velnafaxin.

Jag ska inte sticka under stol med att den kemiska påverkan i huvudet är ganska obehaglig och det känns konstigt i både kropp och huvud. Detta var fjärde dagen med psykofarmaka.

/ Tille

Panikattack i vargatimmen

Enligt Wikipedia (och jag har inte hittat någon annan källa som anger mer exakt tid) inträffar vargtimmen mellan klockan 3-5.

Strax efter fyra i natt vaknar jag och märker att jag behöver gå på toa. Som vanligt är jag halvsovande och bryr mig inte om att gå upp.

Plötsligt sticker det till i höger tinning, och jag blir med ens klarvaken. Vad var det? Migrän? Det sticker till igen och genom mitt huvud far det en skräckinjagande tanke: "Jag har fått en hjärnblödning". Tanken far vidare och läser i bipacksedeln till mina Venlafaxin: "mycket sällsynta biverkningar: mörk avföring som tyder på inre blödning".

Plötsligt mår jag illa och allt snurrar omkring mig, jag kallsvettas och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vrider och vänder mig lite och Emelie vaknar till och mumlar något. Jag reser på mig och säger att jag ska gå på toa, och menar det. Jag försöker tänka förnuftigt och vinglar ut i badrummet.

Jag sätter mig på toa och börjar kissa, men allt snurrar, jag är rädd att jag ska svimma och jag är rädd att jag ska spy, och jag vill inte spy förrän jag har spolat. Samtidigt som tanken "jag har fått en hjärnblödning" snurrar runt i huvudet och samtidigt som bilder far runt i hjärnan som visar mig som handikappad, fysiskt och psykiskt, pga hjärnblödningen, och jag ser ambulansljus och hör sirener, samtidigt försöker jag förgäves tänka förnuftigt - "jag har inte fått hjärnblödning!" Men eftersom jag inte kan komma på några argument för den tesen, hjälper det föga eller intet.

Tillslut reser jag mig från toan, hastigt, okontrollerat, och vinglar fram till handfatet. Jag sköljer av händerna och tar tag i tvålen, men den är hal och hoppar ur min hand ner på golvet. Jag inser att jag inte kommer kunna ta upp den, tvättar av den tvål jag har på händerna, inser att jag kommer att svimma om jag inte lägger mig ner, försöker ta mig ner på golvet och ramlar i stort sett omkull.

Jag lägger upp fötterna på toastolen och märker att det inte hjälper. Jag försöker sparka på badrumsdörren för att göra Emelie uppmärksam men jag når inte riktigt, så tillslut ropar jag.

- Emelie?

- Ja? ropar Emelie halvsovande.

- Kan du komma hit?

Jag hör hur Emelie inser att det är viktigt, för hon blir ens klarvaken och kommer hastigt ur sängen. När hon kommer in till mig blir hon förskräckt. Hon har hört att det dunkat i badrummet och när jag ropade, tja, ni kan ju själva tänka er. Hon hajar till och jag skyndar mig att säga att jag har ångest, för det har jag insett att det är. Jag tror dock att jag inte haft ångest tidigare, eftersom det här är en fullkomligt ny och skräckfylld upplevelse. Men jag tror nu i efterhand att jag haft ångest förut. Detta var dock min första panikattack.

Emelie är otrolig. Hon hämtar en kudde och hjälper mitt huvud att lägga sig tillrätta. Själv är jag ganska stel och försöker slappna av, inte röra mig, för rör jag mig får jag hjärnblödning, svimmar jag, dör jag. Sedan tar Emelie en handduk och lägger över mig för att jag inte ska frysa. Golvet är kallt, men det är nästan skönt. Slutligen tar Emelie min hand och sätter sig bredvid.

Jag var rädd att Emelie skulle bli panikslagen och börja gråta. Det har hänt förr när minsta misstanke om sjukdom eller olycka har funnits. Men när det verkligen gäller är hon fullkomligt lugn och sansad. Hon tar mig på allvar, men talar om för mig att jag inte kan ha fått hjärnblödning. Hon förklarar vad hon tror är skillnaden mellan hjärnblödning och stroke, menar att jag i vilket fall som helst inte har fått hjärnblödning, och tar hand om mig.

Paniken avtar sakta. Det är otroligt härligt när den gör det. Som när jag svimmade första gången. När känslan av illamående ersätts med ett härligt lugn. Jag svettas ett tag till, pannan är fuktig, och tillslut kan jag resa mig upp på knäna. Där sitter jag en stund till, med handduken över axlarna och ryggen. Jag plockar upp tvålen, tvättar händerna, och leds in till sängen av Emelie.

Vi ligger och pratar en stund. Klockan är efter fem och jag inser att det är vargtimmen. Jag är säker på att jag läst det någonstans, att vargtimmen innebär flest mardrömmar och även ångestattacker. Vi släcker tillslut och somnar om.

Jag har fått min första panikattack. Aldrig har jag känt en sådan rädsla förut. Samtidigt känns det både häftigt och härligt - ja, faktiskt - för jag är en erfarenhet rikare som kommer hjälpa mig förstå andra människor.

Slutligen vill jag belägga att det var en panikattack genom att citera ur boken "Psyk." av Jan-Otto Ottosson (tack Sara Jörgensen för att jag fick köpa den av dig). I texten har jag ibland skrivit kommentarer inom [klamrar].

Panikattack
I beteckningen panikattack ligger tonvikten mer på attacker än panik, eftersom inte alla attacker behöver ha panikens svårighetsgrad. Minst fyra av nedanstående symtom skall ingå, därav ett som tillhör de första fyra. Symtomen skall ha kommit plötsligt [ja], snabbt nå sitt maximum [ja] och hålla på minst några minuter [ja].

1. Palpitationer, bultande hjärta eller ökad hjärtfrekvens [jag tror det]
2. Svettningar [ja]
3. Darrning eller skakning [jag tror det]
4. Muntorrhet [ja]
5. Svårighet att andas [nej]
6. Kvävningskänsla [nej]
7. Obehag eller smärta i bröstet [nej]
8. Illamående eller magbesvär [ja]
9. Känslor av yrsel, ostadighet, virrighet, svimfärdighet [ja]
10. Derealisation eller depersonalisation [nej]
11. Rädsla att förlora kontrollen eller sitt förstånd [ja]
12. Dödsångest [en aning]
13. Frossbrytningar eller blodvallningar [jag tror inte det]
14. Parestesier (domningar eller klåda) [nej]

[...]
Panikattacker föregås i ungefär hälften av fallen av en tids olust, spänning, nedstämdhet och svårighet att koppla av men kan också komma som en blixt från klar himmel [jag har mått dåligt och haft svårt att koppla av. Samtidigt känns det som att det kom som en blixt från klar himmel]. I allmänhet har den första panikattacken gjort ett så starkt intryck att människor med stor exakthet kan ange tidpunkten och de yttre omständigheterna [garanterat]. Den första panikattacken kommer i regel på dagen, men debuten kan också inträffa efter någon timmes sömn eller fram på efternatten, i "vargtimmen" [vad var det jag sa!]. Nattliga attacker kommer i övergången från lättare till djupare sömn och har inte samband med mardrömmar [stämmer - jag drömde inget hemskt]. [...] En negativ händelse, såsom samlevnadsproblem, sjukdom hos anhöriga eller ekonomiska trångmål, föregår attacken i ungefär hälften av fallen [för min del handlar det nog främst om medicineringen].

En panikattack är en överväldigande, intensivt obehaglig och ibland ohygglig upplevelse som ställer all tidigare olust och smärta i skuggan [i alla fall i stunden - jag har aldrig känt något liknande, men idag mår jag lika bra som igår, förutom att jag är lite tröttare]. Det är den diffusa, ogripbara karaktären som bidrar till detta och som gör att irrationell ångest upplevs svårare än realångest; man är panikslagen utan att det finns något i yttervärlden som kan förklara det [jag för min del hade den stickande känslan i tinningen och tanken att jag hade fått en hjärnblödning, men samtidigt var det så långsökt att jag inte kunde för mitt liv förstå varför jag inte kunde tänka förnuftigt]. Den intuitiva tolkningen av panikattacker är att man håller på att dö, bli vansinnig eller förlora kontrollen över sig själv [kan man räkna in rädslan för att bli fysiskt och psykiskt handikappad?]. Det leder till ett imperativt [vädjande, utropande] behov av hjälp. Här föreslår inte vanliga trygghetskällor, såsom make [jag skulle vilja skriva partner] eller förälder, och mottagningarnas väntetider är inte förenlig med behovet av akut hjälp [för min del hjälpte närvaron av Emelie, och jag kan tänka mig att det delvis berodde på att jag själv var medveten om att det var ångest].

[...]
Med eller utan behandling avtar ångesten efter hand. [...] Attacken efterlämnar en känsla av matthet, blandad med tacksam förvåning att man fortfarande lever och har kvar sitt förstånd [ja, även om jag visste att det var ångest och att det inte var något farligt, var jag ändå tacksamt förvånad över hur tanken att jag fått en hjärnblödning sakta tonade bort].

[...]
Debutåldern för paniksyndrom kan variera mellan 5 [!] och 50 år (medeltal 27 år [jag är 28]), och de flesta inträffar mellan 16 och 40 år. Spontana attacker kommer i genomsnitt omkring 10 år tidigare än situationsutlösta attacker [min var situationsutlöst, med tanke på att jag är ganska säker på att det är medicinen som orsakat den].

/ Tille

Har kunnat jobba idag

Under förmiddagen orkade jag jobba, och mitt huvud är klarare nu när jag fått medicinen.

Anledningen till att jag mår bättre psykiskt kan jag tacka biverkningarna för. Jag sitter ofta vid tv och datorspel för att slippa tänka på hur jag mår. Biverkningarna - gäspningarna, dåsigheten, krampkänningarna, huvudvärken och svettningarna - gör att jag automatiskt tänker på något annat, och jag behöver därför inte må dåligt.

Angående krampkänningarna - när jag gäspar tar kroppen längre tid på sig än normalt att slappna av, och styrkan i händerna försvinner ett tag. Känslan finns hela tiden, något spänner i bröstet, halsen och magen.

Som mindre vanlig bieffekt finns krampattack medskrivet i bipacksedeln. Jag hoppas det stannar vid att jag har krampkänningar. Det är inte helt obehagligt, det är som när man har gått och lagt sig och vill kura ihop sig. Problemet är att jag känner det hela tiden.

Jag är inte särskilt rädd för bieffekterna. De kan inte skada mig. I värsta fall får jag en krampattack och måste kanske till sjukhuset. Då är det kanske dags att byta medicin. Men jag tror faktiskt inte det blir värre än så här.

Just nu är jag i en upp-period. Men jag tar en dag i taget. Har ingen aning om hur nästa dag ser ut rent psykiskt - och jag vill inte veta heller.

Jag blev färdig med förberedelserna inför måndag idag på förmiddagen, i alla fall, och jag har rättat uppgifterna som mina fredagselever i gehörs- och musiklära hade gjort. Duktiga teoretiskt - men praktiskt?

Nåja, de kommer lära sig, det ska jag se till. De är duktiga och vill lära sig, så det ska bli roligt. Och svenskan? Jag är mest orolig för den, för de är inte lika engagerade, men jag ska ha individuella samtal med allihop under tre veckor nu, så får vi se om jag inte kan engagera någon eller några lite mer. Det ska bli spännande, utmanande och roligt, samtidigt som det kommer ta väldigt mycket energi, är jag rädd.

Tänkte att eleverna i svenska ska få en skrivövning varje vecka - skriv en kort, romantisk text, ett personligt brev (cv), en thriller, en manual, en chatkonversation, en sms-konversation, en händelse skildrad från det andra könet etc. Korta texter i olika situationer, med olika perspektiv. Spännande att se hur det skulle kunna bli. Börjar med det när de ska jobba muntligt, så de inte tappar skrivandet.

Ska försöka lugna ner mig lite. Jag är inte frisk än, och de två första veckorna, tja, jag vill helst inte planera för långt framåt. Jag har idéer som jag ska testa när den dagen kommer. Innan dess ska jag försöka ta det lugnt.

/ Tille

Andra dagen

Illamående och krampkänningar har jag inte haft lika mycket idag, men jag är trött, svettig och har huvudvärk. En del av det är ganska säkert biverkningar.

Jag tycker inte jag kan koncentrera mig lika bra heller. Jag har rättat uppsatser hela dagen, men vad som borde ta en kvart tar flera timmar. Jag uthärdar inte arbetet på samma sätt.

Nu har jag inte så jobbigt arbete kvar, dock. Mycket arbete, men jag tror det går ganska fort. Det är inte lika mycket att vara tvungen att tänka efter för. Mest ordbehandling, där jag bara behöver fundera ut hur jag ska göra rent visuellt, med tabeller o dyl. Resten är bara att skriva av från vad jag redan skrivit.

Klockan är lite över nio. Jag ska kolla mina mejl och sen gå i säng.

Jag känner mig lite som en försökskanin som testar den här medicinen, den här modellen. Det känns konstigt, och jag är orolig inför de två veckorna som komma skall. Men alla som testat eller vet något om antidepressiva läkemedel säger samma sak - det är jobbigt i två veckor, sen blir det bättre!

Jag längtar dit.

Tror jag. För samtidigt som jag längtar till den dagen jag vaknar och känner att jag faktiskt mår bra, samtidigt är jag ganska rädd för den dagen! Vad ska jag göra då? Vad händer då? Jag är van att må dåligt. När vanan bryts, vad ska den ersättas med? Kommer mitt liv bli tomt, eller kommer jag finna meningen med livet?

Jag tror, och hoppas, på det senare. Förstås. Annars hade jag aldrig i livet gått med på att käka tabletter för att må bättre!

För min, för jobbet, framförallt för Emelies skull.

/ Tille

Venlafaxin Krka 75 mg

Rubriken på dagens inlägg är namnet på medicinen jag från och med idag har börjat svälja hel på morgonen.

Under terminens gång har jag mått sämre och sämre, samtidigt som jag fått en insikt.

Jag, som person, kan väldigt mycket. Jag är otroligt kreativ, glad, positiv, bra på mitt jobb och vet att jag kan gå ner i vikt, motionera, springa Göteborgsvarvet och skriva en bok.

Jag har dock två sjukdomar, som påverkar varandra, och mig, negativt.

Den första vet de flesta om: ME/CFS, på svenska kroniskt trötthetssyndrom. Jag läcker energi och har längre återhämtningstid än de flesta.

Den andra har jag pratat om, men har nu fått en kvalificerad gissning av en läkare vad det kan röra sig om: unipolär depression.

Bipolär depression, eller manodeppressivitet, känner de flesta till. Då har man perioder av djup depression, som följs av maniska perioder, där kreativitet, produktivitet och överflöd av positiva känslor dominerar livet.

Unipolär depression innebär perioder av depression mellan perioder av tillstånd där man är "frisk", dvs fungerar normalt. Man är glad och positiv, ledsen och negativ, fast på ett sätt som inte är överdrivet som vid depression.

Det var AT-läkaren Ola Thorén på vårdcentralen Birka (han ska inom kort byta till Teleborg) som gjorde denna kvalificerade gissning. Han bedömde att min depression inte är så illa att han skickade mig till psykvården, utan kunde skriva ut följande preparat: Venlafaxin Krka, 75 mg.

Följande citat kommer från FASS.se (http://www.fass.se/ - om Venlafaxin Krka 75 mg):

Venlafaxin Krka är ett antidepressivt medel från en grupp läkemedel som kallas serotonin-noradrenalin-återupptagshämmare (SNRI), och det används för att behandla symtom vid depression.

Jag tar en kapsel, till en början, på morgonen i samband med frukost. Under två veckors tid kan tabletterna göra mitt tillstånd värre, sedan vänder det (förhoppningsvis).

Jag ska här genast avslöja att jag är rädd. Rädd för att jobba när jag inleder intagandet av antidepressiva medel som kan göra det värre att koncentrera sig, fokusera, jobba, leva. Men för min skull, jobbets skull (elevernas skull), och framförallt för Emelies skull, måste jag göra det här.

Jag har testat terapiformer, tre stycken, och fler terapeuter. Alla har funkat, på sitt sätt, men de har inte botat mig. Jag är trött på att prata, för det hjälper inte.

Jag vet vem jag är, och jag vet att jag har två sjukdomar genom vilka jag ser och lever mitt liv. Jag vill botas från vad jag botas kan. Och depressionen kan jag botas från, om jag får ta antidepressiva medel som påverkar mitt serotonin, vilket jag är ganska säker på att det råder brist på.

Jag är jag, inte mina sjukdomar. Men mina sjukdomar är i mig, påverkar mig, gör att jag ser världen som om jag hade en svart tröja dragen över ögonen. Tack vare att jag känner mig själv så pass bra att jag vet vad jag kan, är ljuset i rummet tänt och jag kan se genom mörkret. Hade det varit släckt - hade jag inte känt mig själv - hade jag inte sett någonting. Då hade allt varit ett enda, tjockt mörker.

Jag tog den första tabletten idag. Jag har haft biverkningar. Gäspningar, dåsighet. Gäspningarna har följts av en känsla av lättare kramp i bröst och hals. Dåsigheten är artificiell - skapad av något annat än min egen kropp. Förhoppningsvis är det så det kommer kännas om jag blir trött och känner mig deprimerad. Förhoppningsvis känns depressionen mer artificiell när den skapas av medicinen och inte av mig själv.

Om den skapas av medicinen. För risken finns att medicinen bara påverkar hjärnan att tro att jag mår ändå sämre, och då är det fortfarande min kropp som producerar depressionen och de negativa tankarna.

Till min storebror vill jag nu säga, att jag upplevt den där andra världen. När man är deprimerad och känner sig som om man var en annan människa, i en annan värld. Att allt är overkligt. Att allt bara är en mardröm.

Och nu tar jag Venlafaxin. Kommer det göra mitt liv artificiellt, eller kommer mitt riktiga jag äntligen hitta hålet i tröjan där huvudet ska igenom?

Kommer jag få bli mig själv, på riktigt?

/ Tille

Ta vara på din fritid

Jag har inte haft tid eller ork att skriva, men här kommer en kort uppdatering.

Det har varit väldigt mycket i Nybro, det mesta som är annorlunda har skett där.

Mitt schema har, efter flera rundor med chefer, planerare, arbetslag och facket, äntligen ändrats till det bättre. Tidigare var jag tvungen att gå upp någon gång mellan 5-7 varje dag och komma hem 20.30 tre till fyra dagar i veckan, ibland 19.30 och på fredagar 17.30. Nu kan jag oftare gå upp först vid 7 och komma hem 19.30 tre dagar i veckan, 19.30 en dag och 17.30 fredagar.

Jag har också lärt mig att ta vara på min fritid. Jag går en gratis distanskurs om hur man kan förhålla sig till tiden, och kursavsnittet jag precis har läst har handlat om just fritiden och att lämna jobbet på jobbet. Så här skrev jag som en kommentar till kursavsnittet:

"Jag har lärt mig att rent fysiskt är jag inte på jobbet när jag är hemma, därför behöver jag inte vara det mentalt. Vissa saker måste jag förbereda och planera hemma, men då gör jag det med begränsningen att det jag använder för att förbereda och planera är bara för tillfället jobbet. Viktigast är att JAG SJÄLV ALDRIG ÄR MITT JOBB! Jag lägger en skyddande mental mur mellan mitt personliga jag och jobbet. Denna skyddande mentala mur heter PROFESSIONALITET. Funkar bra, men man måste aktivt använda denna mur, annars funkar det inte alls."

Hoppas någon mer än jag får nytta av det!

/ Tille

Sjuk

Förkylningen dök upp i helgen. Bättre det än på måndagen, för då missar jag inte lika mycket i arbetet.

Det känns inte roligt att vara hemma och låta eleverna i svenskan sköta sig själva. Jag skulle vilja dirigera dem lite mer inför uppsatsen de ska göra senare i höst.

Men det är nog bättre att jag är hemma lite extra än åker till jobbet en dag för tidigt, som mor min tipsat och tyckt till om.

Det känns dock ändå inte riktigt som att man är ledig när man är sjuk på en vardag...

/ Tille

E-mamman tipsar...

Är du en orolig mamma som behöver ha koll på din son eller dotter? Följ den här e-mammans exempel!

Eller inte...



Och i värsta fall så sticker ungen! Skönt att bli av med den pratmakarn...!


Det här säger han mellan 0:57 - 1:05 :
"I had a very calm day till this.
A little bump in the road comes
and she wants to be ('she bes') sarcastic!"

Lennart Winnberg (1949-2008)

Det här kommer lite sent, men jag fick inte reda på detta förrän idag, när jag sökte efter pedagogiska hjälpmedel för Gehörs- och musiklära för gymnasiet.

Lennart Winnberg dog våren 2008. Det var hastigt, mer vet jag inte. Det känns jättejobbigt att veta att en sådan lärare, sådan inspiration, sådan glädjespridare, så ung gick bort så tidigt.

Han föddes 1949 och dog 2008. Han var stråk- och metodiklärare på Artisten (Högskolan för Scen och Musik) i Göteborg, och det var där jag mötte honom. 2005, tror jag, däromkring. Jag hade honom i just metodik för bland annat teori och gehör.

Jag har för mig att han var dyslektiker, men det hindrade honom inte från att starta skolor runt om i hela världen, inspirera och utveckla andra människor och motivera en massa elever från hela världen.

Jag saknar en inspirations- och kunskapskälla, djup nog att täcka allt behov man någonsin skulle kunna ha vad gäller metodik på många områden i musikens värld, inte bara teori och gehör. Jag saknar också en källa av glädje och motivation, en man som klarar av att nå så långt med det handikapp han hade. Handikappet var bara ett litet väggupp på en motorväg för honom. Han saktade bara in när han närmade sig det, sedan fortsatte han, utan att bekymra sig!

Jag kände inte Winnberg som person, mer än han lät påskina under lektionerna och i mötet i korridoren på Artisten, men han verkade hur skön som helst, och jag hade gärna velat kontakta honom för tips, råd och inspiration nu när jag själv börjat jobba som lärare i gehörs- och musiklära på gymnasiet. Det är en sorg att veta att han är bortgången, men det känns ändå viktigare nu än någonsin att fortsätta undervisa.

Jag tror att det var något som Lennart Winnberg önskade göra mer än något annat i hela sitt liv. Måhända har hans röst lämnat oss, men hans ord kommer alltid att leva kvar. Hans tro på musiken och musikpedagogikens möjligheter hoppas jag fortsätter smitta av sig på de som kommer ihåg honom, och för de som möter hans lärjungar!

Vila i frid, Lennart Winnberg (1949-2008)

Är jag en svensklärare?

Ett ord jag stör mig på är ordet "svensklärare"!

Emelie kommenterade just att jag ofta använder ordet "svensklärare" istället för att helt enkelt säga att jag har svenska på gymnasiet. Och jag håller med. Det är ganska fånigt.

Det finns en anledning till att jag använder det, och det är för att det heter "svensklärare" och inte "svenskalärare"!

Och anledningen till att jag använder ordet, är för att jag tycker att "svenskalärare" borde vara rätt, men är det inte, och därför måste jag nästan överanvända ordet "svensklärare" för att klara av att säga det.

Men jag funderar på att strunta i reglerna och säga "svenskalärare" istället. Enda anledningen till att det heter "svensklärare" är av historiska skäl! Jag ska inte gå in på detaljerna, men det var grammatiskt korrekt att inte lägga till ett "a" mellan orden i sammansättningen.

Men idag är den grammatiken antik, i stort sett. Ett språk (vilket som helst) lever, därför att ett språk kan bara användas av något som lever. Något som är dött använder inte språk. Ett språk lever alltså det liv som användarna tillåter det att leva. Därför utvecklas alltid språket.

Grammatiken som styrde ordet "svensklärare" är gammalmodig. Ser man på ordet idag, tolkar säkert många det "en lärare som lär ut förmågan att vara svensk", inte "en lärare som lär ut språket svenska".

På sätt och vis kan man säga att lärarrollen i ämnet svenska är just att lära ut hur det är att vara svensk, därför att ämnet innehåller så mycket mer än bara språket. Men eftersom ämnet utgår från det svenska språket, anser jag att det inte direkt lär ut förmågan att vara svensk, men däremot indirekt, som en följd av inriktningen på det svenska språket.

Svenskan och Sveriges kultur står i stort sett i direkt förbindelse med varandra, särskilt den politiska kulturen, men även mycket annat. Men det är fortfarande så att språket utgör grunden i ämnet "svenska" i både grundskola och gymnasium i Sverige.

Därför borde det alltså i rimlighetens namn heta "svenskalärare", en lärare som lär ut svenska språket.

Eller hur?

/ Tille

Svininfluensa vs ME/CFS

Det kan hända att jag kämpar mot en förkylning (eller att den kommer så fort jag slappnar av), men det kan också vara så att allt stoj och alarm kring svininfluensan gör att folk blir sjuka. Relax, man!

Jag försöker att inte stressa upp mig, utan göra allt i sinom tid.

Stressar jag upp mig blir jag trött, blir jag trött orkar jag inte göra något, orkar jag inte göra något vill jag inte göra något, vill jag inte göra något blir jag bara sittande, blir jag bara sittande blir jag deprimerad och vill till slut ingenting ändå mer. Till slut vill jag inte ens ingenting.

Då råder tomhet bakom en fasad av förtvivlan. Eller kanske är det tvärtom? Vad vet jag?

Jo, jag vet väldigt mycket. Har du någonsin läst en bok som heter Momo eller kampen om tiden? Gör det. Då förstår du att det du tror om dig själv som är dåligt inte är du själv som tror om dig själv. Det är omvärlden. Och du ska inte alltid lita på den. Du ska lita på din inre röst, den som säger att du alltid duger, precis som du är.

Under veckan har jag varit på trumkurs och inrett mitt nya rum. Jag har även varit på Viktväktarna, och vågen stod på 85,4kg. Jag hade gått ner mer än 3kg innan sommaren. Nu står den totala viktminskningen på 0,9kg. Det är nästan som att börja om från början. Igen.

Det är tröttsamt, men jag får inte ge upp. Varför skulle jag ge upp? Det är bara att gå tillbaka till ritbordet och skissa på ytterligare tankar och mentala procedurer för att klara av att äta sunt och motionera rätt.

Det är tuffare för mig som har ME/CFS, säg vad ni vill, men det är jag övertygad om. Känslan av att vara en besvikelse inför både mig själv och min omgivning är starkare hos någon som har ME/CFS, och det tvingar hjärnan att söka andra sätt att belöna eller trösta, och i mitt fall har det blivit mat. Många med mig känner igen sig. Några dricker, andra röker, snusar, många tar droger. Det finns många sätt man kan bli beroende av substanser och sinnesrörelser som känns bra, kortsiktigt, men dåligt långsiktigt om man inte får i sig en daglig dos (som ofta ökar för var dag som går).

Jag äter. Mat, godis och snacks. Helst smörgåsar med kall chokladmjölk, eller chokladkakor, helst Fazer mint. Är jag på gott humör räcker det med Lindt mörk choklad med vaniljsmak (Madagaskar 70%), en bit.

På tåget hem har jag, sen i våras, börjat ta med grönsaksstavar hemifrån. Morot, gurka och paprika knaprar jag på, samt dricker en Jalla yoghurt. Det räcker nästan hela vägen hem och jag blir i stort sett mätt av det också.

Men oftast, särskilt när jag är hemma (nästan aldrig på jobbet, av någon anledning), mår jag dåligt. Mitt eget sällskap vantrivs jag med, särskilt när kroppen och huvudet dråsar ihop i soffan framför tv:n. Då blir det en del dålig mat, eftersom jag inte orkar göra något annat än ett par smörgåsar - och chokladmjölken som tröst.

Igår kväll kunde jag inte somna. Jag har varit uppe i varv i mer än en vecka, så jag var tvungen att sitta och titta på tv till halv ett innan jag kunde gå in till Emelie och slappna av. Därför är jag trött idag. Jag försöker, som jag beskrev ovan, att inte stressa. Jag ska handla idag, och vill helst göra det innan Emelie kommer hem (hon vikarierar för en lärare i tyska på Katedralskolan i en månads tid), men jag tvingar mig själv att tänka att det inte är nödvändigt. Jag måste inte.

Jag måste ingenting idag, för jag har bestämt mig för följande: idag och imorgon är jag inte på plats på jobbet. Jag tar emot samtal från elever och målsmän som ger mig de tider de helst vill ha trumlektion på. I helgen ska jag jobba - då ska jag sätta schemat. Från och med måndag ska jag börja ringa - eller skicka brev - till eleverna med deras tider. Skickar jag brev får de ringa upp mig så snart de har fått brevet, och då bestämmer vi vilken vecka schemat börjar gälla.

Det ska också bli spännande på måndag, för då möter jag min klass i svenska för första gången! Det ser jag fram emot, och det ska jag planera för de här dagarna också.

Förutom allt ovan har jag både en marimba och en vibrafon, och kanske lite pengar från kommunen att köpa dem, på gång! Jag kanske får fortbildningspengar att åka till Stockholm med och se Steve Gadd på Fasching i oktober, och nästa höst kanske kanske åker jag och Emelie till Senegal och hotellet Le Bendoula utanför Kafountine, där jag var våren 2002. Men ingenting är hundra bestämt än!

/ Tille

En trött lördag

Min ME/CFS gör sig påmind.

Dagen började bra, men jag har alltmer halkat ner i trötthetsträsket. Eftersom begreppet utbränd numera kallas utmattningssyndrom kan ME/CFS inte på ren svenska kallas för kroniskt utmattningssyndrom, eftersom de två inte är samma sak. Det ena kan följa på det andra, men det är som förkylning och lunginflammation. Det kan få lunginflammation av förkylning och vice versa, men de båda är långt ifrån samma sak.

Jag vet inte om liknelsen är tillräcklig eller ens ackurat, men jag ville hitta nån typ av liknelse, och den är inte så dum, särskilt inte om man ser det symboliskt.

"Du bryter ryggraden, jag bryter lillfingret.
Klart du har ont, men jag har också ont.
Man kan inte jämföra smärta."
- Sara Gigja, 2003

Men det är svårt att tänka på andra när man har mycket ont, eller är mycket trött. Det skulle vara enkelt om man hittade en mening med lidandet. Men det gör inte jag.

Jag har inte hittat någon bra anledning till varför jag skulle må som jag gör. Tröttheten skapar en mycket negativ spiral, och min depression (för en depression är vad det är - tillfällig, ja, men ändå en depression) går ut över Emelie.

Vi bråkar mycket sådana här dagar. Vi brukar bli sams och prata igenom det (vi har klarat det innan vi somnar varje gång hittills), men det tär på självkänslan att den man älskar få stå ut med så mycket.

Jag vill ju hjälpa till. Men jag vill inte att hon gör saker för mig som går ut över hennes eget liv. Att Emelie älskar mig så mycket blir olidligt jobbigt när jag vet hur mycket det tär på henne när jag inte kan visa att jag älskar henne. När jag inte kan göra de allra enklaste saker hemma, för jobbet (som jag älskar och kan genomföra i många timmar utan att överhuvudtaget känna trötthet) gör mig så otroligt trött och tröttheten gör mig så otroligt deprimerad att jag inte kommer ur soffan.

Jag vill inte heller göra saker som att städa, diska, tvätta och laga mat för hennes skull, utan för min skull, alternativt för vår skull.

Jag gömmer mig bakom dator och tv, datorspel och filmer, när kraven på mig själv att göra saker för hennes skull, eller skuldkänslorna för att hon göra saker för mig och bränner ut sig själv på köpet, blir för stora.

Att vara ensam ibland behöver dock inte vara en negativ sak.

Ibland behöver man sköta sig själv och strunta i andra.

Nu ska jag därför spela lite datorspel.

/ Tille

Efter de två första jobbdagarna...

Nu har jag jobbat i två dagar, och jag känner mig redan helt slut i både kropp och huvud.

Det har varit två väldigt intressanta och roliga dagar, det är inget fel på varken arbetsplats eller kollegor, det måste tryckas på. Mitt arbetslag är roligt, trevligt och målinriktat. Målresultat som elevinflytande och resultat har bestämts att 100% av tillfrågade elever ska i slutändan känna att de på något sätt kunnat påverka och att lika många ska få godkänt i ämnen som är viktiga, t.ex. matte. Siktar man högt, når man högt.

Det har varit mycket info. Jag har fått veta lite mer detaljerat vad mitt arbete på Åkrahäll innebär.

18% av min tjänst innebär arbetet som svensklärare, och det som tillhör, t.ex. planering och förberedelsetid, samt efterarbete som genomläsning och rättning av elevernas arbeten.

Jag ska också medverka i vart fjärde arbetslagsmöte, som är på tisdagar 07:45, vilket innebär att jag måste åka från Växjö 06:28, vilket i sin tur innebär att jag måste vakna vid 05:00... Skönt då att det bara är vart fjärde möte, vilket inte nödvändigtvis innebär var fjärde vecka, utan mer sällan än så!

Resterande 2% består i att vara hjälpreda för klassföreståndarna. Tills jag tänkt ut en bättre titel. Arbetet består i att vidarebefordra information till eleverna och fungera som en länk mellan huvudklassföreståndarna och eleverna. Jag kommer alltså inte att ansvara för informationen eller sammanställningen av den, bara spridningen av den.

Anledningen till att vara hjälpreda på detta vis är inte bara för att dryga ut min tjänst med de två procentenheter som fattades för att få fulltjänst i Nybro kommun, utan för att ingen av de två klassföreståndarna har hela EC09 någon gång i veckan. Jag, däremot, har hela klassen samtidigt tre gånger i veckan.

Förtydligande angående beteckningen EC09: Elprogrammet (EC) har tre inriktningar på Åkrahäll, elteknik, elektronik och IT. Istället för att kalla årskurserna för 1, 2 och 3, benämns klasserna vid deras startår. EC09 är alltså de gymnasieelever som börjar hösten 2009. De behåller sedan den beteckningen resten av tiden på gymnasiet.

Jag tycker det inte är mer än rätt att jag får vara den här länken, med tanke på hur mycket tid jag ägnar åt dem. Det är viktigt att få kontakt med eleverna, inte bara genom sitt ämne utan även genom det övriga arbetet i deras skolgång. Elevernas resultat i övriga ämnen är en minst lika viktig prioritet som elevernas resultat i lärarens eget ämne. Det låter som en självklarhet, men när läraren har fullt upp att planera, genomföra, utvärdera, analysera och omarbeta sitt eget ämnes innehåll kan det vara lätt att glömma elevernas övriga ämnen.

Jag får inte ta i för mycket och jobba mer än jag behöver, mer än det jag får betalt för. Det är ju trots allt bara 20% jag jobbar totalt på Åkrahäll. Övriga 80% är ju Kulturskolan, och det är ju där jag ska lägga mitt krut i första hand.

Jag hade gärna varit klassföreståndare för en klass, men då hade jag velat ha den omvända situationen - 80% på gymnasiet och 20% på Kulturskolan. För elevernas skull främst - vem vill ha en lärare som inte kan lägga 100% på sina elever?

Jag har haft enorm lycka med mitt yrke så långt. Jag tackar Gud varje dag att jag får ha ett så bra jobb, att det kom till mig just som jag behöver det, även mitt i finanskrisen. Kan jag ha fått det bättre? På något sätt? Jag kan inte se det.

Visst, jag kunde fått arbeta närmare Växjö, men med tanke på hur långt bort Nybro ligger från Växjö är det inte alls farligt med 45-50 minuters enkel tågresa för att komma dit, och dessutom går tågen relativt ofta. Med en månadsbiljett är det bara att kliva på vilket tåg som helst, när som helst.

Realistiskt sett har jag helt enkelt fått ett så bra jobb som man någonsin kunde begära så här i början av min yrkesutövning. En perfekt erfarenhetsbas att jobba med - jag får inblick i det mesta som rör läraryrket idag.

Efter de två inledande dagarna är jag slut i både kroppen och huvudet. Jag har cyklat tur och retur till stationen i Växjö, och även tur och retur till skolan från stationen i Nybro. Dessutom har jag fått mycket information och många nya intryck, trots att jag var en hel del på Åkrahäll i våras. Det är skönt att allt inte är nytt. Det blir dock några nätter då jag sover med Ipren i kroppen för att kunna slappna av...

Imorgon börjar Kulturskolearbetet, och då ska hela gänget till Flerohopp, ett samhälle en dryg mil norr om Nybro. Där ska vi gå tipspromenad och snacka både kul och allvar.

Vill också nämna att på torsdag kommer vi få en trumkurs på "afrikanska" - Sadie Haidara, som är vd för West African Travel, kommer att lära oss spela djembe.

Det var till sydvästra Senegal och hotellet Le Bendoula strax utanför byn Kafountine som jag åkte på trum- och danskurs våren 2002. Jag har träffat Sadie. Jag misstänker att han kommer ha svårt att känna igen mig, men det är inte omöjligt, om jag påminner honom om vad som hände då - när banditerna ur forna gerillan kom och sköt ner bybor med "fel" efternamn... Usch, det var hemskt!

Jag har två stora djembe-trummor, och en minitrumma, som inhandlades där i Senegal. Den ena gjordes från grunden, med inskriptioner som jag fick välja - palmer, "Fear no fear", "Ilan" (mitt afrikanska namn) och "Christian".

Nu måste jag kolla upp lite annat, men till nästa gång kan jag roa er med följande trevliga Youtube-klipp från centralstationen i Antwerpen, där ett tv-bolag fick några dansare att dansa lite.

Mycket nöje.





/ Tille

Har arbetat - ska arbeta mer

Nu har jag jobbat i många timmar med schema inför läsåret.

Nu är det dags att vara lite duktig och diska, medan Emelie lagar till lite mat.

Imorgon är det arbete som gäller, och en tidig morgon - jag måste upp vid sex för att vara på jobbet halv nio. Tjosan!

Ja, ja, jag vet - det finns de som definitivt har det värre!

Diska var det ja.

/ Tille

Bilder på lägenheten

På begäran publicerar jag några bilder på lägenheten och hoppas att det ger ett hum om hur den ser ut.

Än så länge är det mesta av lägenheten belamrat med lådor och kassar och mycket är i en enda röra. Jag har letat fram några av de många bilderna jag tagit som inte visar på den värsta röran.

Till Karola: Lycka till i Frankrike! Hoppas du ska göra nått kul som du samtidigt kan vila i. Då blir nog din CFS inte lika jobbig att leva med. Hoppas du fortfarande kan läsa och kommentera i min blogg!

Till David: Om möjligt har jag inte riktigt samma restriktiva hållning till datorer - de kan vara nyttiga trots att de inte är uppkopplade mot internet. Men jo, delvis håller jag allt med dig!

Köket - tomt men fräscht.

Vardagsrummet med balkongen

Det blivande arbetsrummet med ingång till
klädkammaren, som är genomgång till...

... sovrummet. Så småningom kommer jag kanske
publicera en bild på Emelies härliga överkast också.

Så här fint kan vardagsrummet komma att se ut - igen.
Fast man kanske får bortse från kartonger och
diverse påsar till höger i bilden. Kanske borde
beskurit bilden innan publicering...? Photoshop, någon?

Allt eftersom arbetet med att inreda vår fina lägenhet fortskrider kommer det kanske fler bilder. Det är dock en hel del att göra innan vår lägenhet är så fin att den tål att visas i bloggen!

/ Tille

Äntligen Internet!

Äntligen, efter en hel del strul, grått hår, huvudvärk och tandagnisslande, funkar internet i den nya lägenheten! Och imorgon ska telefonen kopplas in.

Det började med att jag plockade fram Emelies router och skulle koppla in den i väggen. Då upptäcktes det att internetuttaget i vardagsrummet var en så kallad "comhem-koppling", en skruvkoppling (man skruvar in den i väggen), och man var alltså tvungen att ha ett modem som passade för det.

Det hade jag, men var? Jag letade igår kväll tills jag blev svettig, och tillslut, i en låda längst ner i en stapel längst in bland flera staplar och kassar, hittade jag en påse som det stod "modem" på. I den låg mitt modem, nätadapter och en kabel. Jag kopplade in allt tills bara kopplingen mellan väggen och modemet återstod. Då visade sig att kabeln, som jag trodde var "comhem-kabeln", var en tv-kabel för antennen.

Jag misstänker att jag gjort ett misstag - skickat med comhem-kabeln med tv:n och tv-kabeln med modemet. I vilket fall som helst kunde jag inte göra mer.

Idag var jag på sjukhuset och gjorde allergitest. Jag är allergisk mot katt och timotej (gräs) i första hand, björk, hund, och häst något mindre. Jag har fått en blankett för fysisk aktivitet på recept, så får vi se om jag utnyttjar det.

Efteråt letade jag upp en affär som sålde en "comhem-kabel". Att det kallades för det fick jag reda på i den tredje butiken jag besökte som visade sig ha den till salu - Kjell & Co. 45 kronor. Det skulle det vara värt för att få igång internet, tyckte jag.

Jag kom hem och kopplade i det. Jag antog att jag skulle få upp Wexnets hemsida - men icke. För det första har uppkopplingen varit svår att få stabil, därefter dök en hemsida upp - Tele2! Dessutom var det tillfälligt tekniskt fel och ett telefonnummer till supporten. Jag var tvungen att ringa med min mobiltelefon, eftersom den fasta inte kopplats in än. Mer än tio minuters väntetid!

Men under tiden jag satt och väntade kom Emelie och påminde mig om något den förre hyresgästen sagt - att i vardagsrummet fanns en koppling för Tele2, och i hallen en för Wexnet. Eftersom jag inte sett något uttag alls för internet i hallen blev jag irriterad, men jag gick ut och tittade, och upptäckte då en vit låda på väggen ovanför ytterdörren, som såg misstänkt ut. När jag tittade närmre upptäckte jag att det var små lock som skydd för något, som jag kunde lyfta på. Tadaa! Under det fanns nätverkskoppling, vilket gjorde att jag inte behövde köpa den där "comhem-kabeln", trots allt!

Jag kopplade upp, och efter några timmars försök att genomföra Wexnets enkla installation lyckades jag äntligen. Problemen bestod i att uppkopplingen mot internet var mycket ostabil just när jag skulle genomföra ansökningen, så det tog väldigt lång tid innan det var tillräckligt stabilt.

Sen funkade det inte i alla fall. Jag gav upp och satte mig vid tv:n ett par timmar och åt lite kvällsmat. Tröttheten låg tung över mig och jag var helt slut.

Efter ett tag kom jag på att jag inte hade startat om datorn efter slutförd ansökning, så jag startade om datorn - and here I am! Hurra! Det funkar!!!

Nu kan jag äntligen kolla hur mycket pengar jag har på banken, jag kan kolla mitt schema för läsåret, jag kan mejla - och jag kan blogga!

Jag har en del att göra, och om du har läst så här långt kan jag tänka mig att du är ganska trött. Så jag ska bara tala om vad jag ska göra imorgon, så kanske jag berättar mer imorrn kväll eller nån gång i helgen.

Imorgon klockan nio är jag på plats på Åkrahällskolan i Nybro för lite info för nyanställda. Schemat för dagen ser ut som följer:

• Kl 09.00 Kaffe
• Kl 09.30 Skolledning, Elevhälsan och lärarfacken presenterar sig
• Kl 10.30 Träff med mentor/fadder
• Ca 12.00 Nyanställda och mentorer bjuds på lunch om så önskas.

Nästa vecka sätter det igång på allvar - jag berättar mer en annan gång!

Nu ska här surfas!
/ Tille

Färden går mot Växjö...

Sista sommardagen i Gulleryd innan jobbet tar vid. Imorgon åker jag och Emelie till Växjö.

Jag och lillebror spelade sista kyrkospelningen för sommaren i Bosebo idag vid elva. Det var en 45 minuters gudstjänst för fyra församlingsmedlemmar. Vi var fler som jobbade i kyrkan än som besökte den - fem. Emelie jämnade ut det lite genom att varken vara församlingsmedlem eller anställd.

Bosebo kyrka, Gislaved pastorat

Det var flera fina psalmer vi spelade - psalm 21 (Måne och sol), psalm 1 (Gud vi lovar dig), och psalm 289 (Guds kärlek är som stranden), t.ex.

Dagen som förlöpt har varit sommarsolig och inte för varm - ändå blev det åska i eftermiddag. Storebror var ute med brorsonen Fabian. Mina bröder hjälptes åt att byta batteri i lillebrors bil och göra den fin, så han kan sälja den nån gång. Nån som är intresserad av en guldfärgad (ljusbrun) Mitsubishi Carisma -00? Den är ganska fräsch, faktiskt. Hade jag haft råd kanske jag hade köpt den själv.

Jag har försökt packa en del, men det har gått trögt. Det gör det när man är väldigt trött.

Dels lider jag fortfarande av efterverkningarna av fredagens migrän och den nattens svårighet att somna (slocknade inte förrän efter två på natten). Dels var det min mosters 60-årsfest igår kväll, och min mage krånglade en hel del, förutom att det blev sent.

Så jag vaknade utvilad och med en känsla av produktivitet i fredags, för en gångs skull. Senast jag gjorde det var många månader sedan. Tack vare migränen, insomningsbesväret och magkrånglet är jag tillbaka på noll. Nej, inte riktigt - produktivitetskänslan finns faktiskt kvar, åtminstone lite grann. Det svåra är att göra något av det, när man är fruktansvärt trött.

Jag hoppas på en positiv förändring när jag får flytta till Växjö på allvar, bo med Emelie och jobba, komma in i vanor och rutiner som gör det lättare att planera in, och genomföra, träning. Något av det första jag ska göra när vi fått igång internet i lägenheten är att anmäla mig till Göteborgsvarvet. Storebror och svägerskan var med i år, de sprang på runt 2:30. Om jag klarar det vet jag inte, men jag ska anmäla mig i år och försöka komma runt, i alla fall.

Eventuellt får jag skjuts med en kollega, som nämnt att hon också skulle vilja springa (om hon inte redan hade gjort det, minns inte detta riktigt).

Min vän Thomas har börjat blogga. Det är kul. Spana in hans blogg här: http://thomasdotblog.blogspot.com/
Det var också bra att han började med det, för då fick jag veta att han är nyförlovad och tänker gifta sig nästa år - samma sommar som jag och Emelie planerat. Vi får försöka se till att vi inte planerar samma datum. Det skulle vara lite dumt, eftersom jag misstänker att vi båda skulle bjuda varandra med respektive på våra respektive bröllop, och dessutom planerar att bjuda många gemensamma vänner. Skulle vara lite dumt om de (ni) var tvungna att välja mellan mig och Thomas!

Vet ni, det finns inget bättre än att titta upp från datorn och titta rakt upp i stjärnorna. Stjärnorna som tillhör Emelies underbara ögon!

Emelie kom hit igår eftermiddag, strax innan vi åkte på 60-årsfesten (hon orkade!). Det är ljuvligt att få vara med henne igen, särskilt när man vet att nu är det för en lång tid framöver.

En lång tid framöver, förutom tiden jag jobbar i Nybro, vilket blir ganska mycket tid nu när jag ska jobba 100%. Det viktigaste är dock att vi bor i samma lägenhet och sover bredvid varandra i något som ska likna en dubbelsäng men egentligen bara är två sängar bredvid varandra. Om vi binder fast sängarna är det mindre risk att de åker i sär och en av oss eller båda hamnar på golvet mellan sängarna.

Det är en senare fråga. Ikväll ska vi packa ut mina grejer i bilen, och imorrn åker vi mot Växjö. Härligt!

/ Tille

Huvudvärk och Fabian

Idag vaknade jag och kände mig utvilad och produktiv för första gången på mycket länge. Riktigt positiv kände jag mig. Sen fick jag synrubbningar.

Det börjar som en prick i centrum av mitt synfält. Jag märker det när jag försöker läsa - det blir helt enkelt svårt, för jag ser inte vad jag läser. Det växer som en eldslåga i ultrarapid i en båge antingen upp till höger, eller upp till vänster. Idag stack bågen åt vänster.

Om jag upptäcker synrubbningen i tid och kan ta värktabletter (helst en kombination av en Ipren plus en Voltaren - det funkar för mig, men kanske inte för andra), blir det inte så farligt. Första gången jag drabbades av det sov jag. När jag vaknade gjorde jag det för jag hade ont i huvudet.

Vi pratar helt enkelt om migrän. Det är en lätt form av migrän, men den gör mig sängliggandes i flera timmar. Kan gå upp korta stunder och äta eller gå på toa. Men för länge i sittande eller stående läge mår jag illa och måste lägga mig igen.

Under eftermiddagen gick värken över, men trött fortsätter jag vara i ungefär ett dygn.

Produktivitetskänslan sitter tack och lov fortfarande i, och nu blir den intensivare, för imorgon kommer Emelie hit! Hurra!

Rättare sagt, jag hoppas att Emelie kommer hit. Hon jobbade sista arbetsdagen idag och jag vet att hon är väldigt trött nu. Det känner vi alla igen, misstänker jag - när man haft en lång period av intensitet av något slag, då är det jobbigt att sluta arbeta - det är då man säckar ihop.

Nu måste jag nästan citera Frankl lite. Han talar om hur människor som spänt sig till det yttersta, t.ex. soldater eller krigsfångar, gått in i väggen först när kriget eller fångenskapen plötsligen är slut.

När det gäller denna psykiatriska sida av problemet, har jag redan i ett tidigare sammanhang talat om den psykiska motsvarigheten till den så kallade dykarsjukan. Liksom dykaren, som hissas upp från stora djup med högt lufttryck till ytan, löper stora risker om inte upphissandet sker i etapper, så löper också människan risker, om hon plötsligt befrias från ett starkt psykiskt tryck.
- Viktor E. Frankl, "Livet har mening", s. 108

Nå, han talar förvisso om lite extraordinära mentala situationer framförallt, men jag anser att det även fungerar rent fysiskt. Frankl talar ju även om hur nära relation kropp och psyke har, så han skulle nog hålla med mig - en idrottare som springer 100 meter slutar inte springa omedelbart efter målgång. Han joggar en bit till och stannar av pö om pö.

Detta gäller även löpare som springer marathon. Direkt efter målgång bör man inte stanna omedelbart och lägga sig ner. Man bör jogga en stund till eller åtminstone promenera vidare tills pulsen går ner. Kroppen löper annars stor risk att skadas.

Har man jobbat en hel sommar i hemtjänsten har man antagligen varit på sin vakt för alarm och andra spänningssituationer. När det då tar slut, och spänningen avtar, då blir man trött i både kropp och själ. Inte bara sådär nattatrött, utan helt enkelt orkeslös.

Men jag hoppas Emelie orkar komma hit imorgon.

Storebror, svägerska och brorson Fabian var här idag igen. De kom på besök för att laga lunch till sig själva, efter att ha varit på besök i Gislaved. De stannade till kvällen, då vi grillade och åt i kvällssolen.

Jag och mina två bröder kastade lite freesbee, och sedan tennisboll, till varandra. Det är en underbar känsla att leka lite på en gräsmatta, långt från stora vägar som låter mycket. När jag växte upp i Ryd gjorde vi det nära Nissastigen (26:an), och det var alltid mycket ljud från vägen. Här i Gulleryd är det alldeles tyst, för det mesta!

Och igår kväll var vi hos dem och firade Fabian ett år (han fyllde 26e juli). Nedan kommer lite bilder från igår och idag.

Far och son.

Min far och mina bröder monterar en av
Fabians födelsedagspresenter.

Fabian hjälper till på sitt sätt.

Vad ska nu det här föreställa? En ny stol att sitta och äta i?

Inga ord är nödvändiga för att beskriva hur roligt det var!

Ändå roligare när både pappa...

... och farbror busade med honom samtidigt!

En lycklig Fabilur, och en ganska lycklig
farfar också, för den delen!

GRATTIS FABIAN ETT ÅR!