Panikattack i vargatimmen

Enligt Wikipedia (och jag har inte hittat någon annan källa som anger mer exakt tid) inträffar vargtimmen mellan klockan 3-5.

Strax efter fyra i natt vaknar jag och märker att jag behöver gå på toa. Som vanligt är jag halvsovande och bryr mig inte om att gå upp.

Plötsligt sticker det till i höger tinning, och jag blir med ens klarvaken. Vad var det? Migrän? Det sticker till igen och genom mitt huvud far det en skräckinjagande tanke: "Jag har fått en hjärnblödning". Tanken far vidare och läser i bipacksedeln till mina Venlafaxin: "mycket sällsynta biverkningar: mörk avföring som tyder på inre blödning".

Plötsligt mår jag illa och allt snurrar omkring mig, jag kallsvettas och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vrider och vänder mig lite och Emelie vaknar till och mumlar något. Jag reser på mig och säger att jag ska gå på toa, och menar det. Jag försöker tänka förnuftigt och vinglar ut i badrummet.

Jag sätter mig på toa och börjar kissa, men allt snurrar, jag är rädd att jag ska svimma och jag är rädd att jag ska spy, och jag vill inte spy förrän jag har spolat. Samtidigt som tanken "jag har fått en hjärnblödning" snurrar runt i huvudet och samtidigt som bilder far runt i hjärnan som visar mig som handikappad, fysiskt och psykiskt, pga hjärnblödningen, och jag ser ambulansljus och hör sirener, samtidigt försöker jag förgäves tänka förnuftigt - "jag har inte fått hjärnblödning!" Men eftersom jag inte kan komma på några argument för den tesen, hjälper det föga eller intet.

Tillslut reser jag mig från toan, hastigt, okontrollerat, och vinglar fram till handfatet. Jag sköljer av händerna och tar tag i tvålen, men den är hal och hoppar ur min hand ner på golvet. Jag inser att jag inte kommer kunna ta upp den, tvättar av den tvål jag har på händerna, inser att jag kommer att svimma om jag inte lägger mig ner, försöker ta mig ner på golvet och ramlar i stort sett omkull.

Jag lägger upp fötterna på toastolen och märker att det inte hjälper. Jag försöker sparka på badrumsdörren för att göra Emelie uppmärksam men jag når inte riktigt, så tillslut ropar jag.

- Emelie?

- Ja? ropar Emelie halvsovande.

- Kan du komma hit?

Jag hör hur Emelie inser att det är viktigt, för hon blir ens klarvaken och kommer hastigt ur sängen. När hon kommer in till mig blir hon förskräckt. Hon har hört att det dunkat i badrummet och när jag ropade, tja, ni kan ju själva tänka er. Hon hajar till och jag skyndar mig att säga att jag har ångest, för det har jag insett att det är. Jag tror dock att jag inte haft ångest tidigare, eftersom det här är en fullkomligt ny och skräckfylld upplevelse. Men jag tror nu i efterhand att jag haft ångest förut. Detta var dock min första panikattack.

Emelie är otrolig. Hon hämtar en kudde och hjälper mitt huvud att lägga sig tillrätta. Själv är jag ganska stel och försöker slappna av, inte röra mig, för rör jag mig får jag hjärnblödning, svimmar jag, dör jag. Sedan tar Emelie en handduk och lägger över mig för att jag inte ska frysa. Golvet är kallt, men det är nästan skönt. Slutligen tar Emelie min hand och sätter sig bredvid.

Jag var rädd att Emelie skulle bli panikslagen och börja gråta. Det har hänt förr när minsta misstanke om sjukdom eller olycka har funnits. Men när det verkligen gäller är hon fullkomligt lugn och sansad. Hon tar mig på allvar, men talar om för mig att jag inte kan ha fått hjärnblödning. Hon förklarar vad hon tror är skillnaden mellan hjärnblödning och stroke, menar att jag i vilket fall som helst inte har fått hjärnblödning, och tar hand om mig.

Paniken avtar sakta. Det är otroligt härligt när den gör det. Som när jag svimmade första gången. När känslan av illamående ersätts med ett härligt lugn. Jag svettas ett tag till, pannan är fuktig, och tillslut kan jag resa mig upp på knäna. Där sitter jag en stund till, med handduken över axlarna och ryggen. Jag plockar upp tvålen, tvättar händerna, och leds in till sängen av Emelie.

Vi ligger och pratar en stund. Klockan är efter fem och jag inser att det är vargtimmen. Jag är säker på att jag läst det någonstans, att vargtimmen innebär flest mardrömmar och även ångestattacker. Vi släcker tillslut och somnar om.

Jag har fått min första panikattack. Aldrig har jag känt en sådan rädsla förut. Samtidigt känns det både häftigt och härligt - ja, faktiskt - för jag är en erfarenhet rikare som kommer hjälpa mig förstå andra människor.

Slutligen vill jag belägga att det var en panikattack genom att citera ur boken "Psyk." av Jan-Otto Ottosson (tack Sara Jörgensen för att jag fick köpa den av dig). I texten har jag ibland skrivit kommentarer inom [klamrar].

Panikattack
I beteckningen panikattack ligger tonvikten mer på attacker än panik, eftersom inte alla attacker behöver ha panikens svårighetsgrad. Minst fyra av nedanstående symtom skall ingå, därav ett som tillhör de första fyra. Symtomen skall ha kommit plötsligt [ja], snabbt nå sitt maximum [ja] och hålla på minst några minuter [ja].

1. Palpitationer, bultande hjärta eller ökad hjärtfrekvens [jag tror det]
2. Svettningar [ja]
3. Darrning eller skakning [jag tror det]
4. Muntorrhet [ja]
5. Svårighet att andas [nej]
6. Kvävningskänsla [nej]
7. Obehag eller smärta i bröstet [nej]
8. Illamående eller magbesvär [ja]
9. Känslor av yrsel, ostadighet, virrighet, svimfärdighet [ja]
10. Derealisation eller depersonalisation [nej]
11. Rädsla att förlora kontrollen eller sitt förstånd [ja]
12. Dödsångest [en aning]
13. Frossbrytningar eller blodvallningar [jag tror inte det]
14. Parestesier (domningar eller klåda) [nej]

[...]
Panikattacker föregås i ungefär hälften av fallen av en tids olust, spänning, nedstämdhet och svårighet att koppla av men kan också komma som en blixt från klar himmel [jag har mått dåligt och haft svårt att koppla av. Samtidigt känns det som att det kom som en blixt från klar himmel]. I allmänhet har den första panikattacken gjort ett så starkt intryck att människor med stor exakthet kan ange tidpunkten och de yttre omständigheterna [garanterat]. Den första panikattacken kommer i regel på dagen, men debuten kan också inträffa efter någon timmes sömn eller fram på efternatten, i "vargtimmen" [vad var det jag sa!]. Nattliga attacker kommer i övergången från lättare till djupare sömn och har inte samband med mardrömmar [stämmer - jag drömde inget hemskt]. [...] En negativ händelse, såsom samlevnadsproblem, sjukdom hos anhöriga eller ekonomiska trångmål, föregår attacken i ungefär hälften av fallen [för min del handlar det nog främst om medicineringen].

En panikattack är en överväldigande, intensivt obehaglig och ibland ohygglig upplevelse som ställer all tidigare olust och smärta i skuggan [i alla fall i stunden - jag har aldrig känt något liknande, men idag mår jag lika bra som igår, förutom att jag är lite tröttare]. Det är den diffusa, ogripbara karaktären som bidrar till detta och som gör att irrationell ångest upplevs svårare än realångest; man är panikslagen utan att det finns något i yttervärlden som kan förklara det [jag för min del hade den stickande känslan i tinningen och tanken att jag hade fått en hjärnblödning, men samtidigt var det så långsökt att jag inte kunde för mitt liv förstå varför jag inte kunde tänka förnuftigt]. Den intuitiva tolkningen av panikattacker är att man håller på att dö, bli vansinnig eller förlora kontrollen över sig själv [kan man räkna in rädslan för att bli fysiskt och psykiskt handikappad?]. Det leder till ett imperativt [vädjande, utropande] behov av hjälp. Här föreslår inte vanliga trygghetskällor, såsom make [jag skulle vilja skriva partner] eller förälder, och mottagningarnas väntetider är inte förenlig med behovet av akut hjälp [för min del hjälpte närvaron av Emelie, och jag kan tänka mig att det delvis berodde på att jag själv var medveten om att det var ångest].

[...]
Med eller utan behandling avtar ångesten efter hand. [...] Attacken efterlämnar en känsla av matthet, blandad med tacksam förvåning att man fortfarande lever och har kvar sitt förstånd [ja, även om jag visste att det var ångest och att det inte var något farligt, var jag ändå tacksamt förvånad över hur tanken att jag fått en hjärnblödning sakta tonade bort].

[...]
Debutåldern för paniksyndrom kan variera mellan 5 [!] och 50 år (medeltal 27 år [jag är 28]), och de flesta inträffar mellan 16 och 40 år. Spontana attacker kommer i genomsnitt omkring 10 år tidigare än situationsutlösta attacker [min var situationsutlöst, med tanke på att jag är ganska säker på att det är medicinen som orsakat den].

/ Tille