Dag fem till ända

Nu har jag gått fem dagar med Venlafaxin Krka 75 mg. Jag gäspar och är emellanåt trött, men jag känner en förändring i mina ögon.

Det är en positiv förändring - de orkar mer. De är mer öppna, inte så ansträngda, inte så trötta. Huvudet är också i förändring, det känns. Något i hjärnan, något som är bra, ökar.

Biverkningarna återkommer, särskilt gäspningarna och krampkänningarna. Det är som om gäspningen hänger kvar, ända från magen och upp i halsen. Ibland ända ut i fingrarna. Som om man vill kura ihop sig hela tiden. Det är en mysig känsla, men den kan bli lite irriterande i längden, och jag hoppas jag blir normal igen.

Jag har haft en lång arbetsdag. Jag vaknar vid 7 och åker tåg vid 9. Börjar jobba vid 10. Sen har jag inte haft mycket ledigt, förutom lunchen, förrän jag slutar vid sex på kvällen. Jag har haft trumelever och en lektion i svenska, samt ett möte. Och individuella samtal med två elever i svenskan, varav ett av dem varade i en halvtimme, kanske mer. Det är mina första individuella samtal med elever över huvud taget, och det gick väl si och så, men jag tror att jag vänjer mig.

Nu är det dags att komma i säng. Jag har en lång vecka framför mig. Jag är redan trött, efter en dag, men å andra sidan är de tre första dagarna ganska intensiva och långa. Måndag och tisdag blir extra jobbiga pga lektionerna i svenska. Torsdagslektionen är inte lika jobbig, eftersom jag haft onsdagen på mig att lugna nerverna, och sedan har helgen att se fram emot.

Det låter som om jag inte trivs på jobbet, att det är pest och pina att ha eleverna i svenska. Och visst är det det, men det beror på min ovana och oerfarenhet att stå inför elever i ett klassrum och vara lärare på heltid (i alla fall under en och samma lektion, ett helt läsår). Det beror bara delvis på eleverna.

/ Tille