Idag kom bara tre till slagverksensemblen. Men det blev riktigt, riktigt bra ändå.
Den tolfte december klockan sexton noll noll är det konsert i Nybro. Julkonsert med Nybro Kulturskola, dess elever och lärare. Då är det premiär för Nybro Slagverksensemble.
Vi blir nog inte någon stor ensemble, men vi gör desto större succé, det kan jag nog lova! Idag kom tre elever. Några hade inte tid att komma, en annan hann inte och en tredje kunde inte. Bara några få menar att det inte är något för dem. Och det är ju frivilligt, förstås.
Nästa termin hoppas jag fler vill och kan vara med. Vi som hade rep idag hade i alla fall jättekul, och jag längtar redan till nästa onsdag!
I övrigt tänker jag friskare tankar. Jag är trött, men inte deppad. Jag ser världen på ett annat sätt, och sådant som tidigare påverkade mig väldigt negativt, småsaker och vad folk sa till mig, är ingenting som påverkar mig alls nu. Jag kan se att friska människor kan strunta i sånt, medan det sjuka i deprimerade människor tar fasta på just småsaker och använder det för att orsaka mental smärta, negativa tankar.
Jag har påbörjat min tredje vecka med Venlafaxin. Nu ska det på allvar börja bli bättre, även om jag känt en klar förbättring redan första veckan. I januari ska det ha uppnått "full effekt", som läkaren sa.
Imorgon bitti ska jag ha telefonträff med en ny läkare. Min förre läkare har ju flyttat från Birka till Teleborg. Eftersom det är svårt för mig att hinna med ett besök på vårdcentralen ringer istället läkaren till mig och hör sig för hur det går med medicinen. Jag åker med ett senare tåg.
Snart är det helg!
/ Tille
onsdag 11 november 2009
måndag 9 november 2009
Fixade NFS MW!
Nu funkar datorn igen. Jag vet inte vad som är problemet, men vi får väl se hur länge den håller sig.
Något konstigt är det fortfarande med överklockningen, så någon som vet hur man återställer datorn så den inte är överklockad längre?
Nå, idag har den varit snäll och låtit mig klara NFS Most Wanted. Hurra!
I övrigt har jag haft en lång arbetsdag, och imorgon väntar en ändå längre.
Godnatt!
/ Tille
Något konstigt är det fortfarande med överklockningen, så någon som vet hur man återställer datorn så den inte är överklockad längre?
Nå, idag har den varit snäll och låtit mig klara NFS Most Wanted. Hurra!
I övrigt har jag haft en lång arbetsdag, och imorgon väntar en ändå längre.
Godnatt!
/ Tille
söndag 8 november 2009
Kortvarig glädje
Jag hade datorn på i totalt en timme, kanske två. Sen hänger den sig och går återigen inte att starta.
Igår kväll funkade den som vanligt hela kvällen. Idag satte jag på den efter en fantastisk dag med Emelie. Jag fixade frukost på säng, vi har handlat och vi har lagat god mat och sett på underhållande tv, och bara tagit det lugnt.
Så var det dags. Mina sista race mot bossen Razor i racerspelet Need for speed Most Wanted. Emelie satt bredvid och hejade. Jag klarade två av banorna i första, två i andra. Jag var på väg att vinna femte och sista banan, när spelet hängde sig.
Det hjälpte inte med tangentkombinationer, så tillslut var jag tvungen att trycka på Resetknappen. Och då var vi plötsligt tillbaka på ruta ett. Datorn går igång, men kommer inte ens till DOS! Det händer - ingenting. Mer än att fläktarna går igång, drar upp på max och sedan stannar av och står och brummar beskedligt.
Den väntar på något. Men den får inga besked.
Igår startade den bara sådär och påstod att överklockningen fallerat såpass många gånger att den raderat överklockningen och återgått till normal hastighet. Då kom vi in i Setup och märkte att datorn inte heller hittade hårddisken med Vista. Det krävdes en ganska bra nedmontering av chassi och hårddisk för att rätta till det problemet, men sen funkade ju datorn! Varför slutade den fungera igen?!?
Vad fan är problemet?!?!?
Så vad ska jag göra nu? Jag får åka till Nybro imorgon, ringa Caspus PC i Växjö och fråga om de gör hembesök utanför campus. Gör dem det får jag be dem komma nån tid då Emelie är hemma, för jag kommer hem för sent på kvällarna för att hinna, och jag åker för tidigt på morgonen.
Det kommer kosta pengar och tid och energi. Önskar jag hade sluppit detta tills Venlafaxinet hade börjat verka lite mer...
Jag är så förbannad på dessa datorer från helvetet!
/ Tille
Igår kväll funkade den som vanligt hela kvällen. Idag satte jag på den efter en fantastisk dag med Emelie. Jag fixade frukost på säng, vi har handlat och vi har lagat god mat och sett på underhållande tv, och bara tagit det lugnt.
Så var det dags. Mina sista race mot bossen Razor i racerspelet Need for speed Most Wanted. Emelie satt bredvid och hejade. Jag klarade två av banorna i första, två i andra. Jag var på väg att vinna femte och sista banan, när spelet hängde sig.
Det hjälpte inte med tangentkombinationer, så tillslut var jag tvungen att trycka på Resetknappen. Och då var vi plötsligt tillbaka på ruta ett. Datorn går igång, men kommer inte ens till DOS! Det händer - ingenting. Mer än att fläktarna går igång, drar upp på max och sedan stannar av och står och brummar beskedligt.
Den väntar på något. Men den får inga besked.
Igår startade den bara sådär och påstod att överklockningen fallerat såpass många gånger att den raderat överklockningen och återgått till normal hastighet. Då kom vi in i Setup och märkte att datorn inte heller hittade hårddisken med Vista. Det krävdes en ganska bra nedmontering av chassi och hårddisk för att rätta till det problemet, men sen funkade ju datorn! Varför slutade den fungera igen?!?
Vad fan är problemet?!?!?
Så vad ska jag göra nu? Jag får åka till Nybro imorgon, ringa Caspus PC i Växjö och fråga om de gör hembesök utanför campus. Gör dem det får jag be dem komma nån tid då Emelie är hemma, för jag kommer hem för sent på kvällarna för att hinna, och jag åker för tidigt på morgonen.
Det kommer kosta pengar och tid och energi. Önskar jag hade sluppit detta tills Venlafaxinet hade börjat verka lite mer...
Jag är så förbannad på dessa datorer från helvetet!
/ Tille
lördag 7 november 2009
Datorn funkar igen!
Veckan har gått bra, trots att jag inte haft någon egen dator att använda. Nu har jag det igen, och jag är verkligen superlättad! Tur man har snälla och kompetenta vänner!
Arbetsveckan har gått ovanligt bra, men jag har fått lida lite av det. Igår och idag har jag varit mycket trött och ganska deppad, omotiverad och, rent ut sagt, lat. Emelie får tåla alldeles för mycket.
Men ikväll kom en gemensam kompis till oss på besök, en datorkompetent och otroligt empatisk, jordnära och rolig man i sina bästa år. Jag och han satte oss ner med datorn.
Datorn märkte väl att det var någon kompetent person i närheten, återställde överklockningen och startade. För det var "datortrimningen" som var problemet. Den funkade inte som den skulle, och datorn funkade därför inte.
Vi var tvungna att leta upp ett annat tangentbord (tack Emelie för att du hittade det), starta om datorn ett antal gånger, skruva isär och plocka bort delar av chassit, ta ut en hårddisk och skruva av höljet, sätta dit en sladd och montera ihop alltihop igen. Sedan funkade datorn som vanligt. Med den skillnaden att den inte längre är överklockad.
Jag ska testa Need for speed Most wanted först imorgon, hade jag tänkt.
När vi äntligen fått igång datorn (en stoooor lättnad, eftersom jag var rädd att det skulle vara ett större problem, t.ex. en söndrig kabel, trasigt minne eller kanske t.o.m. moderkortet) satte vi oss vid matbordet och åt Emelies nybakade och goda morotsbröd (receptet hittar du i UnderbaraClaras blogg). Och hade allmänt supermysigt.
Slutligen spelade vi en omgång Carcassonne. Jag ska väl låta bli att tala om resultatet, särskilt som jag förlorade med ganska mycket... De lyckades komma på samma poäng - 123 - medan jag var ytterst nära men ändå inte klarade att komma över ens 100p. Jag fick 99!
Vissa har reagerat på några kommentarer i min blogg. Till er som oroar er över mig - gör inte det. Jag bryr mig inte. Jag kan t.o.m. anse det en aning komiskt, både kommentarerna som innehåll och kommentarerna som sådana.
Däremot kan jag vara lite orolig för att liknande kommentarer huserar i andras bloggar som författas av människor som tar illa vid sig. Dock är det fortfarande så att den som ger sig in i bloggleken får allt bloggleken tåla. Jag vet att det finns de som läser och kommenterar av andra anledningar än de flesta människor gör. Det får man helt enkelt ta. Jag ger mig inte in i några diskussioner med personer jag inte vill diskutera med. Och den som startar en blogg måste vara medveten om den stora variation av människor som läser och kommenterar bloggar.
Det är ju trevligt i alla fall att folk läser min blogg!
Trevlig helg, allihop!
/ Tille
Arbetsveckan har gått ovanligt bra, men jag har fått lida lite av det. Igår och idag har jag varit mycket trött och ganska deppad, omotiverad och, rent ut sagt, lat. Emelie får tåla alldeles för mycket.
Men ikväll kom en gemensam kompis till oss på besök, en datorkompetent och otroligt empatisk, jordnära och rolig man i sina bästa år. Jag och han satte oss ner med datorn.
Datorn märkte väl att det var någon kompetent person i närheten, återställde överklockningen och startade. För det var "datortrimningen" som var problemet. Den funkade inte som den skulle, och datorn funkade därför inte.
Vi var tvungna att leta upp ett annat tangentbord (tack Emelie för att du hittade det), starta om datorn ett antal gånger, skruva isär och plocka bort delar av chassit, ta ut en hårddisk och skruva av höljet, sätta dit en sladd och montera ihop alltihop igen. Sedan funkade datorn som vanligt. Med den skillnaden att den inte längre är överklockad.
Jag ska testa Need for speed Most wanted först imorgon, hade jag tänkt.
När vi äntligen fått igång datorn (en stoooor lättnad, eftersom jag var rädd att det skulle vara ett större problem, t.ex. en söndrig kabel, trasigt minne eller kanske t.o.m. moderkortet) satte vi oss vid matbordet och åt Emelies nybakade och goda morotsbröd (receptet hittar du i UnderbaraClaras blogg). Och hade allmänt supermysigt.
Slutligen spelade vi en omgång Carcassonne. Jag ska väl låta bli att tala om resultatet, särskilt som jag förlorade med ganska mycket... De lyckades komma på samma poäng - 123 - medan jag var ytterst nära men ändå inte klarade att komma över ens 100p. Jag fick 99!
Vissa har reagerat på några kommentarer i min blogg. Till er som oroar er över mig - gör inte det. Jag bryr mig inte. Jag kan t.o.m. anse det en aning komiskt, både kommentarerna som innehåll och kommentarerna som sådana.
Däremot kan jag vara lite orolig för att liknande kommentarer huserar i andras bloggar som författas av människor som tar illa vid sig. Dock är det fortfarande så att den som ger sig in i bloggleken får allt bloggleken tåla. Jag vet att det finns de som läser och kommenterar av andra anledningar än de flesta människor gör. Det får man helt enkelt ta. Jag ger mig inte in i några diskussioner med personer jag inte vill diskutera med. Och den som startar en blogg måste vara medveten om den stora variation av människor som läser och kommenterar bloggar.
Det är ju trevligt i alla fall att folk läser min blogg!
Trevlig helg, allihop!
/ Tille
onsdag 4 november 2009
Premiär för Nybro Slagverksensemble
Idag har jag lidit av sömnbristens huvudvärk hela dagen.
Jag la mig sent och sov dessutom illa i natt. Men förutom det har dagen gått bra.
Nybro Slagverksensemble blev lite mindre än jag tänkt mig från början, men sex personer stark har den spelat sig igenom sitt första stycke. Och förhoppningsvis dyker det upp fler nästa gång, istället. Det kan helt enkelt inte bli annat än bättre från och med nu!
Biverkningar idag? Gäspattacker med krampkänningar, så intensiva att mina ögon tåras. Kan emellanåt vara ganska frustrerande, men jag får nog vara glad att det inte är värre än så.
Nu är det dags att gå och lägga sig. Det kanske inte blir före tio, men jag börjar göra mig i ordning för sängen före tio, i alla fall. Alltid något!
/ Tille
Jag la mig sent och sov dessutom illa i natt. Men förutom det har dagen gått bra.
Nybro Slagverksensemble blev lite mindre än jag tänkt mig från början, men sex personer stark har den spelat sig igenom sitt första stycke. Och förhoppningsvis dyker det upp fler nästa gång, istället. Det kan helt enkelt inte bli annat än bättre från och med nu!
Biverkningar idag? Gäspattacker med krampkänningar, så intensiva att mina ögon tåras. Kan emellanåt vara ganska frustrerande, men jag får nog vara glad att det inte är värre än så.
Nu är det dags att gå och lägga sig. Det kanske inte blir före tio, men jag börjar göra mig i ordning för sängen före tio, i alla fall. Alltid något!
/ Tille
tisdag 3 november 2009
Dag sex
Gäspattackerna har varit intensiva idag. Men jag har sluppit huvudvärk, i alla fall.
Och jag har inte varit så trött heller.
Hade ytterligare två samtal med två elever i svenska idag. En av dem klämde fram att han ville skriva en bok, så jag sa "varför inte". Nu ska han ha det som biprojekt vid sidan av övriga svenskan.
Funderar på att starta en liten skrivarstuga 15 minuter före eller efter torsdagslektionen. De i klassen jag har som vill får komma och plugga svenska eller skriva vad de vill då. De som önskar kan också läsa upp sina verk, och åhörarna får kanske kommentera. Men vi får se.
Just nu håller jag på med ett nytt projekt - jag måste fylla upp min tjänst så mycket det går med nya elever i kulturskolan. Ikväll fick jag in en, men en annan hade ångrat sig. Det var en tjej som hade uttalat en önskan att få spela, och jag har bara killar att undervisa, så jag såg fram emot att få in henne i mitt schema.
Det var tråkigt att hon hade ångrat sig.
Detta är andra kvällen i rad som vi kommer i säng för sent. Illa. Och jag har ju långa dagar.
Jag måste gå och duscha nu.
Imorgon börjar Nybro Slagverksensemble!
/ Tille
Och jag har inte varit så trött heller.
Hade ytterligare två samtal med två elever i svenska idag. En av dem klämde fram att han ville skriva en bok, så jag sa "varför inte". Nu ska han ha det som biprojekt vid sidan av övriga svenskan.
Funderar på att starta en liten skrivarstuga 15 minuter före eller efter torsdagslektionen. De i klassen jag har som vill får komma och plugga svenska eller skriva vad de vill då. De som önskar kan också läsa upp sina verk, och åhörarna får kanske kommentera. Men vi får se.
Just nu håller jag på med ett nytt projekt - jag måste fylla upp min tjänst så mycket det går med nya elever i kulturskolan. Ikväll fick jag in en, men en annan hade ångrat sig. Det var en tjej som hade uttalat en önskan att få spela, och jag har bara killar att undervisa, så jag såg fram emot att få in henne i mitt schema.
Det var tråkigt att hon hade ångrat sig.
Detta är andra kvällen i rad som vi kommer i säng för sent. Illa. Och jag har ju långa dagar.
Jag måste gå och duscha nu.
Imorgon börjar Nybro Slagverksensemble!
/ Tille
måndag 2 november 2009
Dag fem till ända
Nu har jag gått fem dagar med Venlafaxin Krka 75 mg. Jag gäspar och är emellanåt trött, men jag känner en förändring i mina ögon.
Det är en positiv förändring - de orkar mer. De är mer öppna, inte så ansträngda, inte så trötta. Huvudet är också i förändring, det känns. Något i hjärnan, något som är bra, ökar.
Biverkningarna återkommer, särskilt gäspningarna och krampkänningarna. Det är som om gäspningen hänger kvar, ända från magen och upp i halsen. Ibland ända ut i fingrarna. Som om man vill kura ihop sig hela tiden. Det är en mysig känsla, men den kan bli lite irriterande i längden, och jag hoppas jag blir normal igen.
Jag har haft en lång arbetsdag. Jag vaknar vid 7 och åker tåg vid 9. Börjar jobba vid 10. Sen har jag inte haft mycket ledigt, förutom lunchen, förrän jag slutar vid sex på kvällen. Jag har haft trumelever och en lektion i svenska, samt ett möte. Och individuella samtal med två elever i svenskan, varav ett av dem varade i en halvtimme, kanske mer. Det är mina första individuella samtal med elever över huvud taget, och det gick väl si och så, men jag tror att jag vänjer mig.
Nu är det dags att komma i säng. Jag har en lång vecka framför mig. Jag är redan trött, efter en dag, men å andra sidan är de tre första dagarna ganska intensiva och långa. Måndag och tisdag blir extra jobbiga pga lektionerna i svenska. Torsdagslektionen är inte lika jobbig, eftersom jag haft onsdagen på mig att lugna nerverna, och sedan har helgen att se fram emot.
Det låter som om jag inte trivs på jobbet, att det är pest och pina att ha eleverna i svenska. Och visst är det det, men det beror på min ovana och oerfarenhet att stå inför elever i ett klassrum och vara lärare på heltid (i alla fall under en och samma lektion, ett helt läsår). Det beror bara delvis på eleverna.
/ Tille
Det är en positiv förändring - de orkar mer. De är mer öppna, inte så ansträngda, inte så trötta. Huvudet är också i förändring, det känns. Något i hjärnan, något som är bra, ökar.
Biverkningarna återkommer, särskilt gäspningarna och krampkänningarna. Det är som om gäspningen hänger kvar, ända från magen och upp i halsen. Ibland ända ut i fingrarna. Som om man vill kura ihop sig hela tiden. Det är en mysig känsla, men den kan bli lite irriterande i längden, och jag hoppas jag blir normal igen.
Jag har haft en lång arbetsdag. Jag vaknar vid 7 och åker tåg vid 9. Börjar jobba vid 10. Sen har jag inte haft mycket ledigt, förutom lunchen, förrän jag slutar vid sex på kvällen. Jag har haft trumelever och en lektion i svenska, samt ett möte. Och individuella samtal med två elever i svenskan, varav ett av dem varade i en halvtimme, kanske mer. Det är mina första individuella samtal med elever över huvud taget, och det gick väl si och så, men jag tror att jag vänjer mig.
Nu är det dags att komma i säng. Jag har en lång vecka framför mig. Jag är redan trött, efter en dag, men å andra sidan är de tre första dagarna ganska intensiva och långa. Måndag och tisdag blir extra jobbiga pga lektionerna i svenska. Torsdagslektionen är inte lika jobbig, eftersom jag haft onsdagen på mig att lugna nerverna, och sedan har helgen att se fram emot.
Det låter som om jag inte trivs på jobbet, att det är pest och pina att ha eleverna i svenska. Och visst är det det, men det beror på min ovana och oerfarenhet att stå inför elever i ett klassrum och vara lärare på heltid (i alla fall under en och samma lektion, ett helt läsår). Det beror bara delvis på eleverna.
/ Tille
söndag 1 november 2009
Datorstrejk och pingis
Tur att Emelie har en bärbar dator. Den är inte så snabb, men den funkar bra sen många år tillbaka.
Till skillnad från min, som slutade funka ikväll. Jag spelade Need for speed Most wanted och klarade mig till sista racerföraren - Razor. Sen gick vi och spelade pingis, jag och Emelie.
Det var kul, vi spelade i en timme. När vi kom hem ville jag klara spelet genom att slå Razor. Och då startar inte datorn. Datorn startar, men skärmen förblir blank.
Någon i Växjö-området som kvickt kan komma på hembesök och hjälpa mig?
Jag hoppas få hjälp i veckan, annars vet jag inte riktigt vad jag gör - jag måste komma åt det jag har i datorn!
Nu ska jag duscha och komma i säng. Jag hoppas på en ostörd sömn i natt, och så får vi se hur jag klarar av att jobba heltid under tiden jag går mina två första veckor med Velnafaxin.
Jag ska inte sticka under stol med att den kemiska påverkan i huvudet är ganska obehaglig och det känns konstigt i både kropp och huvud. Detta var fjärde dagen med psykofarmaka.
/ Tille
Till skillnad från min, som slutade funka ikväll. Jag spelade Need for speed Most wanted och klarade mig till sista racerföraren - Razor. Sen gick vi och spelade pingis, jag och Emelie.
Det var kul, vi spelade i en timme. När vi kom hem ville jag klara spelet genom att slå Razor. Och då startar inte datorn. Datorn startar, men skärmen förblir blank.
Någon i Växjö-området som kvickt kan komma på hembesök och hjälpa mig?
Jag hoppas få hjälp i veckan, annars vet jag inte riktigt vad jag gör - jag måste komma åt det jag har i datorn!
Nu ska jag duscha och komma i säng. Jag hoppas på en ostörd sömn i natt, och så får vi se hur jag klarar av att jobba heltid under tiden jag går mina två första veckor med Velnafaxin.
Jag ska inte sticka under stol med att den kemiska påverkan i huvudet är ganska obehaglig och det känns konstigt i både kropp och huvud. Detta var fjärde dagen med psykofarmaka.
/ Tille
Panikattack i vargatimmen
Enligt Wikipedia (och jag har inte hittat någon annan källa som anger mer exakt tid) inträffar vargtimmen mellan klockan 3-5.
Strax efter fyra i natt vaknar jag och märker att jag behöver gå på toa. Som vanligt är jag halvsovande och bryr mig inte om att gå upp.
Plötsligt sticker det till i höger tinning, och jag blir med ens klarvaken. Vad var det? Migrän? Det sticker till igen och genom mitt huvud far det en skräckinjagande tanke: "Jag har fått en hjärnblödning". Tanken far vidare och läser i bipacksedeln till mina Venlafaxin: "mycket sällsynta biverkningar: mörk avföring som tyder på inre blödning".
Plötsligt mår jag illa och allt snurrar omkring mig, jag kallsvettas och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vrider och vänder mig lite och Emelie vaknar till och mumlar något. Jag reser på mig och säger att jag ska gå på toa, och menar det. Jag försöker tänka förnuftigt och vinglar ut i badrummet.
Jag sätter mig på toa och börjar kissa, men allt snurrar, jag är rädd att jag ska svimma och jag är rädd att jag ska spy, och jag vill inte spy förrän jag har spolat. Samtidigt som tanken "jag har fått en hjärnblödning" snurrar runt i huvudet och samtidigt som bilder far runt i hjärnan som visar mig som handikappad, fysiskt och psykiskt, pga hjärnblödningen, och jag ser ambulansljus och hör sirener, samtidigt försöker jag förgäves tänka förnuftigt - "jag har inte fått hjärnblödning!" Men eftersom jag inte kan komma på några argument för den tesen, hjälper det föga eller intet.
Tillslut reser jag mig från toan, hastigt, okontrollerat, och vinglar fram till handfatet. Jag sköljer av händerna och tar tag i tvålen, men den är hal och hoppar ur min hand ner på golvet. Jag inser att jag inte kommer kunna ta upp den, tvättar av den tvål jag har på händerna, inser att jag kommer att svimma om jag inte lägger mig ner, försöker ta mig ner på golvet och ramlar i stort sett omkull.
Jag lägger upp fötterna på toastolen och märker att det inte hjälper. Jag försöker sparka på badrumsdörren för att göra Emelie uppmärksam men jag når inte riktigt, så tillslut ropar jag.
- Emelie?
- Ja? ropar Emelie halvsovande.
- Kan du komma hit?
Jag hör hur Emelie inser att det är viktigt, för hon blir ens klarvaken och kommer hastigt ur sängen. När hon kommer in till mig blir hon förskräckt. Hon har hört att det dunkat i badrummet och när jag ropade, tja, ni kan ju själva tänka er. Hon hajar till och jag skyndar mig att säga att jag har ångest, för det har jag insett att det är. Jag tror dock att jag inte haft ångest tidigare, eftersom det här är en fullkomligt ny och skräckfylld upplevelse. Men jag tror nu i efterhand att jag haft ångest förut. Detta var dock min första panikattack.
Emelie är otrolig. Hon hämtar en kudde och hjälper mitt huvud att lägga sig tillrätta. Själv är jag ganska stel och försöker slappna av, inte röra mig, för rör jag mig får jag hjärnblödning, svimmar jag, dör jag. Sedan tar Emelie en handduk och lägger över mig för att jag inte ska frysa. Golvet är kallt, men det är nästan skönt. Slutligen tar Emelie min hand och sätter sig bredvid.
Jag var rädd att Emelie skulle bli panikslagen och börja gråta. Det har hänt förr när minsta misstanke om sjukdom eller olycka har funnits. Men när det verkligen gäller är hon fullkomligt lugn och sansad. Hon tar mig på allvar, men talar om för mig att jag inte kan ha fått hjärnblödning. Hon förklarar vad hon tror är skillnaden mellan hjärnblödning och stroke, menar att jag i vilket fall som helst inte har fått hjärnblödning, och tar hand om mig.
Paniken avtar sakta. Det är otroligt härligt när den gör det. Som när jag svimmade första gången. När känslan av illamående ersätts med ett härligt lugn. Jag svettas ett tag till, pannan är fuktig, och tillslut kan jag resa mig upp på knäna. Där sitter jag en stund till, med handduken över axlarna och ryggen. Jag plockar upp tvålen, tvättar händerna, och leds in till sängen av Emelie.
Vi ligger och pratar en stund. Klockan är efter fem och jag inser att det är vargtimmen. Jag är säker på att jag läst det någonstans, att vargtimmen innebär flest mardrömmar och även ångestattacker. Vi släcker tillslut och somnar om.
Jag har fått min första panikattack. Aldrig har jag känt en sådan rädsla förut. Samtidigt känns det både häftigt och härligt - ja, faktiskt - för jag är en erfarenhet rikare som kommer hjälpa mig förstå andra människor.
Slutligen vill jag belägga att det var en panikattack genom att citera ur boken "Psyk." av Jan-Otto Ottosson (tack Sara Jörgensen för att jag fick köpa den av dig). I texten har jag ibland skrivit kommentarer inom [klamrar].
Panikattack
I beteckningen panikattack ligger tonvikten mer på attacker än panik, eftersom inte alla attacker behöver ha panikens svårighetsgrad. Minst fyra av nedanstående symtom skall ingå, därav ett som tillhör de första fyra. Symtomen skall ha kommit plötsligt [ja], snabbt nå sitt maximum [ja] och hålla på minst några minuter [ja].
Panikattacker föregås i ungefär hälften av fallen av en tids olust, spänning, nedstämdhet och svårighet att koppla av men kan också komma som en blixt från klar himmel [jag har mått dåligt och haft svårt att koppla av. Samtidigt känns det som att det kom som en blixt från klar himmel]. I allmänhet har den första panikattacken gjort ett så starkt intryck att människor med stor exakthet kan ange tidpunkten och de yttre omständigheterna [garanterat]. Den första panikattacken kommer i regel på dagen, men debuten kan också inträffa efter någon timmes sömn eller fram på efternatten, i "vargtimmen" [vad var det jag sa!]. Nattliga attacker kommer i övergången från lättare till djupare sömn och har inte samband med mardrömmar [stämmer - jag drömde inget hemskt]. [...] En negativ händelse, såsom samlevnadsproblem, sjukdom hos anhöriga eller ekonomiska trångmål, föregår attacken i ungefär hälften av fallen [för min del handlar det nog främst om medicineringen].
En panikattack är en överväldigande, intensivt obehaglig och ibland ohygglig upplevelse som ställer all tidigare olust och smärta i skuggan [i alla fall i stunden - jag har aldrig känt något liknande, men idag mår jag lika bra som igår, förutom att jag är lite tröttare]. Det är den diffusa, ogripbara karaktären som bidrar till detta och som gör att irrationell ångest upplevs svårare än realångest; man är panikslagen utan att det finns något i yttervärlden som kan förklara det [jag för min del hade den stickande känslan i tinningen och tanken att jag hade fått en hjärnblödning, men samtidigt var det så långsökt att jag inte kunde för mitt liv förstå varför jag inte kunde tänka förnuftigt]. Den intuitiva tolkningen av panikattacker är att man håller på att dö, bli vansinnig eller förlora kontrollen över sig själv [kan man räkna in rädslan för att bli fysiskt och psykiskt handikappad?]. Det leder till ett imperativt [vädjande, utropande] behov av hjälp. Här föreslår inte vanliga trygghetskällor, såsom make [jag skulle vilja skriva partner] eller förälder, och mottagningarnas väntetider är inte förenlig med behovet av akut hjälp [för min del hjälpte närvaron av Emelie, och jag kan tänka mig att det delvis berodde på att jag själv var medveten om att det var ångest].
[...]
Med eller utan behandling avtar ångesten efter hand. [...] Attacken efterlämnar en känsla av matthet, blandad med tacksam förvåning att man fortfarande lever och har kvar sitt förstånd [ja, även om jag visste att det var ångest och att det inte var något farligt, var jag ändå tacksamt förvånad över hur tanken att jag fått en hjärnblödning sakta tonade bort].
[...]
Debutåldern för paniksyndrom kan variera mellan 5 [!] och 50 år (medeltal 27 år [jag är 28]), och de flesta inträffar mellan 16 och 40 år. Spontana attacker kommer i genomsnitt omkring 10 år tidigare än situationsutlösta attacker [min var situationsutlöst, med tanke på att jag är ganska säker på att det är medicinen som orsakat den].
/ Tille
Strax efter fyra i natt vaknar jag och märker att jag behöver gå på toa. Som vanligt är jag halvsovande och bryr mig inte om att gå upp.
Plötsligt sticker det till i höger tinning, och jag blir med ens klarvaken. Vad var det? Migrän? Det sticker till igen och genom mitt huvud far det en skräckinjagande tanke: "Jag har fått en hjärnblödning". Tanken far vidare och läser i bipacksedeln till mina Venlafaxin: "mycket sällsynta biverkningar: mörk avföring som tyder på inre blödning".
Plötsligt mår jag illa och allt snurrar omkring mig, jag kallsvettas och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vrider och vänder mig lite och Emelie vaknar till och mumlar något. Jag reser på mig och säger att jag ska gå på toa, och menar det. Jag försöker tänka förnuftigt och vinglar ut i badrummet.
Jag sätter mig på toa och börjar kissa, men allt snurrar, jag är rädd att jag ska svimma och jag är rädd att jag ska spy, och jag vill inte spy förrän jag har spolat. Samtidigt som tanken "jag har fått en hjärnblödning" snurrar runt i huvudet och samtidigt som bilder far runt i hjärnan som visar mig som handikappad, fysiskt och psykiskt, pga hjärnblödningen, och jag ser ambulansljus och hör sirener, samtidigt försöker jag förgäves tänka förnuftigt - "jag har inte fått hjärnblödning!" Men eftersom jag inte kan komma på några argument för den tesen, hjälper det föga eller intet.
Tillslut reser jag mig från toan, hastigt, okontrollerat, och vinglar fram till handfatet. Jag sköljer av händerna och tar tag i tvålen, men den är hal och hoppar ur min hand ner på golvet. Jag inser att jag inte kommer kunna ta upp den, tvättar av den tvål jag har på händerna, inser att jag kommer att svimma om jag inte lägger mig ner, försöker ta mig ner på golvet och ramlar i stort sett omkull.
Jag lägger upp fötterna på toastolen och märker att det inte hjälper. Jag försöker sparka på badrumsdörren för att göra Emelie uppmärksam men jag når inte riktigt, så tillslut ropar jag.
- Emelie?
- Ja? ropar Emelie halvsovande.
- Kan du komma hit?
Jag hör hur Emelie inser att det är viktigt, för hon blir ens klarvaken och kommer hastigt ur sängen. När hon kommer in till mig blir hon förskräckt. Hon har hört att det dunkat i badrummet och när jag ropade, tja, ni kan ju själva tänka er. Hon hajar till och jag skyndar mig att säga att jag har ångest, för det har jag insett att det är. Jag tror dock att jag inte haft ångest tidigare, eftersom det här är en fullkomligt ny och skräckfylld upplevelse. Men jag tror nu i efterhand att jag haft ångest förut. Detta var dock min första panikattack.
Emelie är otrolig. Hon hämtar en kudde och hjälper mitt huvud att lägga sig tillrätta. Själv är jag ganska stel och försöker slappna av, inte röra mig, för rör jag mig får jag hjärnblödning, svimmar jag, dör jag. Sedan tar Emelie en handduk och lägger över mig för att jag inte ska frysa. Golvet är kallt, men det är nästan skönt. Slutligen tar Emelie min hand och sätter sig bredvid.
Jag var rädd att Emelie skulle bli panikslagen och börja gråta. Det har hänt förr när minsta misstanke om sjukdom eller olycka har funnits. Men när det verkligen gäller är hon fullkomligt lugn och sansad. Hon tar mig på allvar, men talar om för mig att jag inte kan ha fått hjärnblödning. Hon förklarar vad hon tror är skillnaden mellan hjärnblödning och stroke, menar att jag i vilket fall som helst inte har fått hjärnblödning, och tar hand om mig.
Paniken avtar sakta. Det är otroligt härligt när den gör det. Som när jag svimmade första gången. När känslan av illamående ersätts med ett härligt lugn. Jag svettas ett tag till, pannan är fuktig, och tillslut kan jag resa mig upp på knäna. Där sitter jag en stund till, med handduken över axlarna och ryggen. Jag plockar upp tvålen, tvättar händerna, och leds in till sängen av Emelie.
Vi ligger och pratar en stund. Klockan är efter fem och jag inser att det är vargtimmen. Jag är säker på att jag läst det någonstans, att vargtimmen innebär flest mardrömmar och även ångestattacker. Vi släcker tillslut och somnar om.
Jag har fått min första panikattack. Aldrig har jag känt en sådan rädsla förut. Samtidigt känns det både häftigt och härligt - ja, faktiskt - för jag är en erfarenhet rikare som kommer hjälpa mig förstå andra människor.
Slutligen vill jag belägga att det var en panikattack genom att citera ur boken "Psyk." av Jan-Otto Ottosson (tack Sara Jörgensen för att jag fick köpa den av dig). I texten har jag ibland skrivit kommentarer inom [klamrar].
Panikattack
I beteckningen panikattack ligger tonvikten mer på attacker än panik, eftersom inte alla attacker behöver ha panikens svårighetsgrad. Minst fyra av nedanstående symtom skall ingå, därav ett som tillhör de första fyra. Symtomen skall ha kommit plötsligt [ja], snabbt nå sitt maximum [ja] och hålla på minst några minuter [ja].
- Palpitationer, bultande hjärta eller ökad hjärtfrekvens [jag tror det]
- Svettningar [ja]
- Darrning eller skakning [jag tror det]
- Muntorrhet [ja]
- Svårighet att andas [nej]
- Kvävningskänsla [nej]
- Obehag eller smärta i bröstet [nej]
- Illamående eller magbesvär [ja]
- Känslor av yrsel, ostadighet, virrighet, svimfärdighet [ja]
- Derealisation eller depersonalisation [nej]
- Rädsla att förlora kontrollen eller sitt förstånd [ja]
- Dödsångest [en aning]
- Frossbrytningar eller blodvallningar [jag tror inte det]
- Parestesier (domningar eller klåda) [nej]
Panikattacker föregås i ungefär hälften av fallen av en tids olust, spänning, nedstämdhet och svårighet att koppla av men kan också komma som en blixt från klar himmel [jag har mått dåligt och haft svårt att koppla av. Samtidigt känns det som att det kom som en blixt från klar himmel]. I allmänhet har den första panikattacken gjort ett så starkt intryck att människor med stor exakthet kan ange tidpunkten och de yttre omständigheterna [garanterat]. Den första panikattacken kommer i regel på dagen, men debuten kan också inträffa efter någon timmes sömn eller fram på efternatten, i "vargtimmen" [vad var det jag sa!]. Nattliga attacker kommer i övergången från lättare till djupare sömn och har inte samband med mardrömmar [stämmer - jag drömde inget hemskt]. [...] En negativ händelse, såsom samlevnadsproblem, sjukdom hos anhöriga eller ekonomiska trångmål, föregår attacken i ungefär hälften av fallen [för min del handlar det nog främst om medicineringen].
En panikattack är en överväldigande, intensivt obehaglig och ibland ohygglig upplevelse som ställer all tidigare olust och smärta i skuggan [i alla fall i stunden - jag har aldrig känt något liknande, men idag mår jag lika bra som igår, förutom att jag är lite tröttare]. Det är den diffusa, ogripbara karaktären som bidrar till detta och som gör att irrationell ångest upplevs svårare än realångest; man är panikslagen utan att det finns något i yttervärlden som kan förklara det [jag för min del hade den stickande känslan i tinningen och tanken att jag hade fått en hjärnblödning, men samtidigt var det så långsökt att jag inte kunde för mitt liv förstå varför jag inte kunde tänka förnuftigt]. Den intuitiva tolkningen av panikattacker är att man håller på att dö, bli vansinnig eller förlora kontrollen över sig själv [kan man räkna in rädslan för att bli fysiskt och psykiskt handikappad?]. Det leder till ett imperativt [vädjande, utropande] behov av hjälp. Här föreslår inte vanliga trygghetskällor, såsom make [jag skulle vilja skriva partner] eller förälder, och mottagningarnas väntetider är inte förenlig med behovet av akut hjälp [för min del hjälpte närvaron av Emelie, och jag kan tänka mig att det delvis berodde på att jag själv var medveten om att det var ångest].
[...]
Med eller utan behandling avtar ångesten efter hand. [...] Attacken efterlämnar en känsla av matthet, blandad med tacksam förvåning att man fortfarande lever och har kvar sitt förstånd [ja, även om jag visste att det var ångest och att det inte var något farligt, var jag ändå tacksamt förvånad över hur tanken att jag fått en hjärnblödning sakta tonade bort].
[...]
Debutåldern för paniksyndrom kan variera mellan 5 [!] och 50 år (medeltal 27 år [jag är 28]), och de flesta inträffar mellan 16 och 40 år. Spontana attacker kommer i genomsnitt omkring 10 år tidigare än situationsutlösta attacker [min var situationsutlöst, med tanke på att jag är ganska säker på att det är medicinen som orsakat den].
/ Tille
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Elvisthecomic.se
Hur mycket är en kvinna värd? (Ser du inte vad det står? Kommentera i ett blogginlägg!)