Sidor

torsdag 14 augusti 2008

Tre dagar

En lång period har förflutit sen sist jag skrev, och då menar jag inte bara enligt klockan. När man är deprimerad är varje timme en evighet, men ändå alldeles för kort, för man vill egentligen inte att klockan ska röra sig alls. Det man vill är att tiden stannar och att man får vara deppad ifred tills det går över. Först då kan världen snurra vidare.

TISDAG 12:E AUGUSTI
Klockan 10 befann jag mig i väntsalen på Gottfriesmottagningen i Mölndal (Krokslätts Torg). Där skulle jag då tagits emot av läkaren och med dr Olof Zachrisson, men pga personliga omständigheter som innefattade frugans arbetsvistelse i Indien och barn som skulle hämtas och lämnas blev han försenad 30 minuter. Jag fick försäkra honom flera gånger att det var okej, innan han slutade be om ursäkt för förseningen.

En lång "psykomedicinsk" (mitt ordval) intervju inledde undersökningarna jag kommer genomgå för att eventuellt kunna få en diagnos på min trötthet, och kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) är vad som i första hand kontrolleras i mitt fall. Frågorna i intervjun ställdes som mestadels öppna frågor. De behandlade hela mitt psykosociala och medicinska liv, från födsel till vuxen ålder. Det inkluderade allt från barnsjukdomar till tonårens mobbning och frustrationer över det och andra saker, och vuxenålderns depressionsfaser.

Därefter togs blodprover i armvecket för bland annat blodsocker, ämnesomsättning, vitamin D och B12. Provsvaren förväntas komma tillbaka normala. Efter det fortsatte intervjun, fast nu med frågor upplästa från ett häfte. Dessa frågor handlade om psykosociala åkommor, såsom psykos, ångest, ätstörningar, självmordstankar m.m.

Slutligen sammanfattade Zachrisson intervjun. Han sa att jag inte hade några psykosociala störningar eller sjukdomar, bortsett från att jag då och då hamnar i depressionstillstånd, som också kan vara ganska länge. Jag kunde inget annat göra än att säga att det är så jag också upplevt det under flera års tid. Kanske ända sedan jag blev mobbad i mellanstadiet.

Zachrisson menade att det inte fanns fog för det, men om han skulle rekommendera ett antidepressivt medel skulle det handla om ett milt ämne som finns i bland annat Prozac och Cipramil, och jag är ganska säker på att det handlade om Fluoxetin.

Vi skulle ses om tre veckor (femte september), och jag sa att jag kunde tänka på det där med antidepressivt tills dess.

- Det är inget du behöver fundera på, sa han då.

- Jo, sa jag, jag vill tänka på det, eftersom min inställning hittills till antidepressivt har varit väldigt kritiskt.

- Vilket du bör fortsätta med, svarade han,
men det är bra att ha flera olika behandlingssätt till hands.

Så skiljdes vi åt, utan handslag. Och det kändes konstigt. Ingenting var egentligen sagt som jag inte redan visste. Men Zachrisson var noga. Han ville veta nästan allt om mitt psykosociala och medicinska liv. Inte bara de senaste åren, utan hela livet. Det kändes konstigt.

Jag kände mig nästan tom efteråt. Men jag åkte i alla fall in till stan, åt på Burger King, handlade lite och åkte sedan hem.

Jag var trött och tänkte mycket på vad han hade sagt om depressionsfaserna. Det är verkligen så det har varit, men först nu har en läkare sagt det till mig. En läkare som vet.

Jag var på väg tillbaka till mig själv - sedan en vecka tillbaka hade jag kommit i en period av extra trötthet och depp, och varit på väg tillbaka men halkat ner igen - och jag ville gå upp på Ramberget och se fyrverkerierna över Göteborgs stad när de invigde Kulturkalaset, och jag trodde det började 23.50 och varade i tio minuter. Det var bara det sista jag mindes rätt.

23.10 hörde jag de sista knallarna och fattade inte att det var det (ville inte fatta) förrän jag slog upp tiden på hemsidan.

En sådan liten sak var nog för att slå av benen på mig. Därav det hemska inlägget här på bloggen.

Fyrverkerier över en stad är något jag alltid längtar efter att få se. När jag missar det rycker jag ändå vanligtvis på axlarna, även om jag blir väldigt besviken. I det tillstånd jag befann mig i när jag missade Kulturkalasets fyrverkerier var det nog för att sänka mig i evigt mörker, som berättat i ingressen ovan.

Men jag somnade tillslut, närmare halv två på natten. Och nästa dag grydde, trots allt.

ONSDAG 13:E AUGUSTI
Strax innan klockan 10 vandrade jag utmed Andra Långgatan i Göteborg. Där mötte jag Pär Mollberg, min BB-kompis lillebror, som ledde en cykel och hade sällskap med sin flickvän. Det tog ett flertal sekunder innan jag kunde placera honom och nämna honom vid namn, för jag var definitivt inte beredd att möta honom där. Men han bodde på Andra Långgatan, så helt märkligt var det inte - förutom att vi skulle promenera på gatan samtidigt just då.

Efter den trevliga pratstunden gick jag vidare till Andra Långgatan 19, där xtravaganza precis öppnat sitt nya viktcenter. I väntat på att få träffa kvinnan jag skulle få information av blev jag och en till runtvisad, och även om allt inte var helt klart verkade lokalerna jättefina. Det skulle ordnas med en soffgrupp och en öppen spis, ett rum skulle göras fint för massagestolar, det fanns omklädningsrum för både herrar och damer med duschar, ett litet pentri där man kunde ta en kopp kaffe eller värma sin soppa, och de anställda hade sina kontor i direkt anslutning till styrketräningslokalen, med stora fönster och öppna dörrar.

Informationsmötet avhandlades på 30 minuter och tog egentligen inte upp något jag inte redan hade läst på deras hemsida eller visste innan. Slutligen kom hon till betalningen, och det var hutlösa summor som en stackars student inte hade en suck till chans att betala.

- Jag har ju anmält mig till testgruppen, sa jag. Kommer jag få betala något för det om jag kommer med i den?

- De första fem veckorna är helt gratis, svarade hon. Sedan får man betala för maten, dvs. våra pulverprodukter.

Jag ifrågasatte att testpersoner skulle vara tvungna att betala och gjorde klart att xtravaganza inte var något för mig om jag inte kom med i testgruppen eftersom jag inte skulle ha en chans att klara av betalningen.

På detta svarade hon - ingenting. Hon sa knappt ett ord, utan knep mest igen och det kändes som att hon tyst i tanken tänkte "mötet är avslutat". Som en robot. Vi tog i alla fall artigt i hand innan vi skiljdes åt.

Något nedslagen promenerade jag sedan från Andra Långgatan till Hagakyrkan, upp till Vasagatan och följde den till Avenyn, svängde höger och gick förbi scenen på Götaplatsen, mellan konstmuseet och Artisten upp till Universitetsbiblioteket. En nätt promenad, och det var skönt att slå sig ner vid datorn där jag kollade upp kurslitteratur.

Allt jag skulle ha fanns på Pedagogiska biblioteket vid Grönsakstorget, så jag tog en nätt promenad till. En av böckerna fanns dock mitt emot Handelshögskolan, i Kurs- och Tidningsbiblioteket, så jag gick ner till Vasagatan igen och promenerade till slutet av gatan.

Jag lånade boken och satte mig sen på New Dehli Restaurang. Åt tandoorikyckling för 60 kronor och drack jos för ytterligare tio. Maten var okej, men inte lika bra som på Bombay Restaurang på Andra Långgatan. Men jag hade ändå gjort rätt val, för jag hade funderat på att gå till Wasakällaren. Mina grannar pratade dock högt.

- Ja, det här var gott.

- Ja, mycket bättre än Wasakällaren.

- Jaha, vaddå?

- Man fick inplastad mat, värmd i micron, för 65-70 spänn! De kunde ju ha haft maten stående i köket, undangömt för gästerna så att de inte såg vad de fick, men nejdå - de förvarade det vid disken i ett litet kylskåp, så man såg när de tog fram det och gick ut i köket och stoppade in det i micron. Man fick ju maten på en tallrik, förstås, men man funderade på vad det skulle stå under förpackningen när man vände på den - Felix eller nått.

- Hur smakade det då?

- Det smakade väl helt okej, men det var ju inte direkt något fantastiskt heller, för den delen.

- Nej, man förväntar ju sig lite finess i alla fall.

Jag skrattade tyst för mig själv men skämdes sedan för mina fördomar. Det var arbetare som satt bredvid mig. Medelålders, men inga genuina göteborgare. Att de skulle förvänta sig finess orsakade mitt lilla fnissanfall, men varför inte, tänkte jag sedan. Vad gör jag själv?

För att inte slumra till av matkoman gick jag snart till Pedagogiska Biblioteket via Viktoriabron. Jag hittade en av de två böckerna jag skulle låna. Gick sedan till Bältesspännarparken där jag tittade lite i tälten som var uppsatta för Kulturkalaset, men det var inget intressant, så jag sprang ifatt en spårvagn och åkte hem.

Den här eftermiddagen och kvällen tog jag inga risker. Jag tog det lugnt, åt mat, gick en promenad och såg sedan en film och åt popcorn. Det åskade lite, men inte så mycket, och inte så nära. Jag rensade lite papper och skrev in några texter i datorn, sedan gjorde jag mig i ordning, skrev dagbok, läste lite och släckte strax innan midnatt.

IDAG
Inte så mycket hänt idag, än så länge. Jag har ätit frukost och skrivit i min blogg. Jag har även packat en del.

Jag ska diska, laga mat, diska igen (det behövs), slänga sopor, beställa biljett och åka till Borås. Där ska jag träffa Emelie med familj. Jag längtar.

1 kommentar:

polly sa...

hehe. coolt att du sprang på brossan.

Elvisthecomic.se

Elvisthecomic.se
Hur mycket är en kvinna värd? (Ser du inte vad det står? Kommentera i ett blogginlägg!)