Flyttar till Borås

Först tänkte jag skriva i rubriken att vi flyttar från Växjö, men jag kom på att det låter så negativt. Hellre att jag flyttar till någonting än flyttar från.

Det är sista kvällen/natten i Växjö för mig på många år, verkar det som. Och Nybro kommer jag inte heller tillbaka till på länge. Det är en enorm bladvändare, detta nyår.

För er som inte vet: jag har sagt upp mig från Nybro där jag haft tjänst som slagverkslärare på kulturskolan. I januari 2012 börjar jag på Viskaforsskolan som musiklärare, 100%. Jag har nitton klasser med ca 22-23 elever i genomsnitt i varje klass, årskurserna 3-9.

Det bästa med bytet är att jag slipper pendla. Tur och retur Växjö-Nybro har jag haft tre timmar per dag, från dörr till dörr. Tur och retur Borås-Viskafors kommer bli 45-50 minuter per dag, från dörr till dörr. Det är skillnad, det.

Det näst bästa är arbetstiderna. Jag börjar förvisso tidigt varje dag. I gengäld slutar jag senast 16:30. Senast! I Nybro har det varit ett tidigt slut på arbetsdagen. Även om jag börjat senare i Nybro har pendlandet gjort att jag ändå förlorat hela dagen fram till 20:30 på kvällarna, när jag kommit hem. Jag kommer komma hem senast 17, 17:30 från och med att jag börjar i Viskafors. Det känns helt underbart.

Arbetstiderna kan ge mig större möjligheter till rutiner. Rutiner som hjälper mig att återhämta mig snabbare, eftersom jag får mer tid till det. Varje dag. Arbetstiderna ger mig också möjligheter till fritid, något som varit en bristvara varje dag jag jobbat i Nybro (vilket inte alltid har varit fem dagar i veckan, men jag har inte heller fått betalt för det jag inte jobbar - dessutom kostar pendelkortet, en månadsbiljett på SJ, skjortan).

Jag får en bättre lön och har mindre utgifter. Vi bor dessutom granne med ICA Maxi, så vi kommer handla billigt. Vi har större kyl och frys, vilket gör det värt att köpa storpack.

Det bästa med bytet är att jag slipper pendla och att jag får bättre arbetstider. Konsekvensen av det är dock det allra bästa med hela bladvändningen.

Att flytta till Borås och jobba i Viskafors innebär att jag får flytta ihop med min fru igen, för det första. Hon jobbar som vikarie i matte och tyska på Bäckängsgymnasiet i Borås och har under höstterminen bott hos sina föräldrar. Jag har bott ensam i Växjö. Det har varit nyttigt, vår relation är nog starkare nu. Men en termin räcker.

Arbetstiderna och antalet minuter spenderade på pendling ger mig mer tid hemma, tillsammans med min fru.

En liten notis om att jag kommer sakna mina elever i Nybro bör ju få plats i detta inlägg. Bara så ni vet.

Nu ska jag tillbringa en sista natt i Växjö. I morgon ska det packas det sista, bäras ner och in och ut och in, det ska städas och inspekteras, och det ska köras och packas ut och in, och sen ska det sovas. Hela nyår.

Sen tar vi nya tag 2012!

Gott Nytt År!

Svar på kommentar

Hej!Har just läst inläggen från 29/10 2009 fram till 14/12 2011.Hur har det gått för dig?// K. 

Tackar som frågar och intresserar sig. Jag slutade med Venlafaxin Krka efter ungefär ett år, eftersom jag fick biverkningar som var besvärliga. I efterhand har jag lärt att personer med ME/CFS oftare än andra kan råka ut för biverkningar. I mitt fall reagerade jag med en slags krampkänning som gjorde att jag ofta kände mig tvungen att gäspa och sträcka på mig, som om jag nyss vaknat. Inte så obehagligt till att börja med, men efter ett år av dygnet-runt-har-precis-vaknat-känning, samt att det dessutom gjorde mig väldigt trött, tyckte jag att det räckte.


Jag fick då istället Voxra, och jag är mycket nöjd med det preparatet.


Vidare har jag till och från haft mer eller mindre ont i ryggen. Delvis har det berott på att jag är lite stor om magen och är inte så tränad på något sätt i kroppen, men idag är jag ganska säker på att det blivit värre av min sjukdom. Ipren har varit min värktablett länge, men så har jag upptäckt att Burana inte gör mig lika slö, och magen mår bättre av den värktabletten också.


Slutligen har jag fått testa Anti-V. Det står inte mycket om Anti-V på internet. Det står att det är ett kosttillskott och att det består av humussyra. Vad exakt det ger för effekt kan jag inte hitta. Jag har dock märkt att de perioder jag äter Anti-V får jag mer ork att klara av vardagliga sysslor, huvudet är mer på skaft och jag känner mig om inte frisk så åtminstone friskare - jag klarar av vad en frisk skulle klara av, även om hon var trött.


Vanligtvis är det nämligen så att jag har svårt att motivera mig till saker, och min energi tryter så fort jag sätter igång med något, det kan vara så vardagligt som att diska eller städa - och jag är inte lat. Det har jag fått bevisat för mig själv de få gånger, oftast under Anti-V-perioder, som jag kommit hem från jobbet och trots att jag varit mycket trött ändå orkat ställa mig att diska. Det är vad jag vill orka för jämnan, men där är jag begränsad i min sjukdom.


Med nya mediciner som hjälper mot symtomen har jag orkat mer och ser framtiden an mer positivt än förut. Om det en dag kommer en bot mot ME/CFS är ju den ultimata drömmen, men så länge det finns mediciner som kan stärka immunförsvaret och stilla energiförlusten och stärka lusten och orken, är jag nöjd.

Kommentarschatt

Det är ju trevligt när jag kan bidra till nya bekantskaper. Till de som inte orkar bry sig om kommentarsfälten:

 Anonym sa...

Tack för svar!
Jag har haft sjukdomen i ca 4 - år, så det är ju skönt att äntligen veta vad man har att jobba med.
Jag älskar mitt jobb, som Fritidsledare å kan inte tänka mig att vara hemma, men min kropp vill annat. Försöker nu arbetarsträna och hoppas att det går vägen!
Visst vill jag leva, få jag har man å barn, men ibland känns allt bara tugnt å svart. Vill men orkar inte.
Är dock lycklig lottad då jag har en underbar doktor som vet allt om Me !!!!
Har fått mycket hjälp. Och jag har en fantastisk chef, det hjälper mycket.
Jag önskar alla en god jul !
Kramarom/ Karin

24 december 2011 12:28

 Anne sa...

Skulle vilja veta vad det är för doktor. Läkare som vet något över huvudtaget om ME verkar sällsynta. Jag, som också har diagnosen ME/CFS har också haft tur med "min" läkare. Han har gått med på att ta de prover och remittera mig till ställen som jag bett om. Men jag har själv fått leta ev. behandlingar.
Anne

25 december 2011 20:00

 Anonym sa...

Han heter Anders å finns på Gotahälsan i Mjölby.
Mvh/ Karin

25 december 2011 21:16

 Anne sa...

Honom har jag hört talas om på RME.
Om du inte redan är med i Riksförbundet för ME/CFS så kan jag varmt rekommendera det.
Gott Nytt År
önskar Anne

26 december 2011 14:40

 Anonym sa...

Jo det är jag :-)
Vi kanske hörs där!
Kram å gott nytt år/ Karin

26 december 2011 22:37

 Anne sa...

Skrev ett inlägg om min arbetssituation under anneander igår på forum om du vill läsa. Fler har skrivit i den "tråden" - så ja, vi kanske ses där:-)
Kram/ Anne

27 december 2011 11:43

Om att ha ME/CFS

ME/CFS är mer på tapeten än förut. Förståelsen växer för var dag som går, även om ett botemedel ännu inte upptäckts. Och fortfarande kan det vara svårt att förklara för omgivningen.

Jag fick en kommentar till ett inlägg om hur man får diagnosen. Här är kommentaren:

Hej!
Fick min diagnos i juni i år, och har väl först nu insett vad jag har. Sorg i hjärtat, men ändå hoppfull. Dock otrolig skönt att veta vad som min kropp har drabbats av och att kunna förklara för nära å kära!
Är intresserad av vad du äter, motionerar å tänker runt ME.
Är skönt att läsa om att du jobbar å har ett liv, många bloggar om ME är så svarta . Känns härligt med hopp å framtidstro!
Önskar dig en fin jul och ny år!
Mvh/ Karin

För det första vill jag också önska dig, Karin, en fin jul och ett gott nytt år. Faktum är att mitt nästa år kommer bli en stor bladvändare. Från och med 22 december är jag på pappret anställd vid Viskaforsskolan utanför Borås, och från och med 1 januari är Nybro Kulturskola ett avslutat arbetskapitel. Ungefär. Jag kommer se till att vara nåbar för kollegor och elever under hela vårterminen, men i sommar kapar jag arbetsrelaterade kontakter.

För att svara på dina frågor, Karin, så har jag inte jättebra koll på vad jag äter. Jag motionerar väldigt lite och har inte så mycket jag kan berätta om mina tankar, mer än att dem är många.

Jag vet dock att jag av vissa livsmedel mår sämre. Jag får sockerchocker av godis och får hjärtklappning av det, likaså snabba kolhydrater som snabbmakaroner kan jag må sämre av. Då reagerar jag med extrem trötthet och utmattning, hjärtklappning och fysisk smärta i hela kroppen. Det är inte särskilt kul.

Motionen har jag under åren blivit sämre av, men att inte motionera är heller ingen särskilt bra idé. Det gäller att hitta sitt sätt att motionera utan att ens sjukdom påverkas nämnvärt. Jag ska försöka börja styrketräna igen, så småningom. Det har jag gjort förr. Samtidigt utvecklas min ME/CFS på olika sätt - med åren har vissa saker förbättrats, och andra har försämrats. Motionsrelaterade symtom har blivit vanligare. Jag reagerar på mat oftare än förut. På ett sätt är det positivt - det är mat som inte är så nyttig eller om jag ätit för mycket som jag reagerar på. Vad gäller motionen kan problemen ha att göra med att jag tar ut mig för fort och försöker öka takten för fort. Jag tvingas därmed dra ner på takten, vilket gynnar min situation.

Slutligen mina tankar om ME/CFS. Givetvis har jag också mina dåliga dagar, och de har varit många under åren. Dem dagarna när jag inte orkar titta på tv, sitta vid datorn, lyssna på musik eller radio och inte orkar gå ut, inte laga mat, inte äta, inte sova, bara ligger i sängen och försöker stå ut. De jobbigaste dagarna orkar jag inte tänka på självmord. Och det är vanligt förekommande att det först är när människan mår bättre man orkar tänka på och genomföra självmord. Det är tragiskt, men många gånger sant.

Jag har dock inga sådana tankar längre. Sjukdomen och åren har gett mig insikten om att allt har sin tid. Förra våren tog jag ut mig med både jobb och distanskurser, totalt 155% arbete, och loven, kvällarna, nätterna, helgerna, allt annat än jobbet och kurserna led av min brist på energi. Inklusive min fru. Vi hade en mycket slitsam vår på grund av mitt val att både jobba och studera. Även en frisk människa skulle ha det svårt. Faktum är att jag känner till ett par som driver en restaurang i Nybro (20elvan (öppnas i nytt fönster), det är rekommenderat att äta sin lunch där - billigt, enkelt och mycket gott. Dessutom är dem mycket trevliga och tillmötesgående) som hade liknande problem medan maken jobbade heltid på sitt förra jobb och dessutom deltid med sin fru på restaurangen. De löste det genom att maken sa upp sitt heltidsjobb och började jobba heltid på restaurangen istället.

Jag gör ett liknande val varje dag. Jag prioriterar min relation till min fru, jag anser det vara det viktigaste i mitt liv. Jobbet kommer alltid att engagera mig, och min nyfikenhet och kunskapstörst kommer inte minska, men det får inte tillåtas ta över mitt liv igen.

Vidare tänker jag gå med i RME, Riksförbundet för ME-patienter, genom vilka man kan få mycket och intressant information som hjälper en att förstå sin sjukdom bättre. Dessutom kan man få tips på preparat som kan förbättra situationen något, om än inte bota en.

Nu börjar jag bli en aning trött och orkar inte skriva mer. Jag har orkat skriva så här mycket tack vare mina snabba tangentbordsfingrar. För att sammanfatta inlägget är det inte så konstigt om många bloggare som har ME skriver svart om sin situation. Det är inte en sjukdom som är så trevlig. Samtidigt är en lösning att prioritera vad man mår bra av, och inte låta någonting ta över ens liv. Det är en lång process, särskilt med tanke på att energin som krävs är begränsad.

Min fru är mattelärare. Hon har lärt mig att man kan lösa uppgifter på fler sätt än det mest uppenbara. Jag har också lärt mig att ibland kan det fungera att göra det omvända mot vad man tror är rätt. Till exempel kan man lära sig att "det ordnar sig" faktiskt stämmer, till stor del. Istället för att själv försöka ställa allt till rätta, och ensam göra allt jobb, kan man luta sig tillbaka och vänta in rätt tid, då "det" ordnar sig. Man kan också lära sig att be om hjälp. Särskilt ska man göra detta, om energin är begränsad.

Återigen, för att sammanfatta: du är inte ensam. Det är dags att vi lär oss det.

Båraryds kyrka i Allt för Sverige

I det här klippet får Brian veta lite om sin farfarsfar, som konfirmerades i Båraryds kyrka. I avsnittet får Brian träffa kyrkoherde Ingemar Nilsson och får till skänks en bibel från tre år före farfarsfaderns konfirmation.

Det var i Båraryds kyrka som jag och Emelie gifte oss. Det var trevligt att se bilder från kyrkan på SVT.

Brians del börjar cirka 40 minuter in i avsnittet, och varar i nästan fem minuter. Länken är brukbar fram till 18 januari 2012.

http://svtplay.se/v/2592130/allt_for_sverige/del_2_av_8__astrid_lindgren-bonanza_i_smaland?sb,p167320,2,f,-1

En hälsning till någon som mår dåligt

Det här är en kommentar till ett av mina inlägg, när jag började äta Venlafaxin Krka. Idag äter jag Voxra, och har kombinerat med naturläkemedlet Anti-V, som hjälper mig att återhämta mig snabbare.


Lennart som skriver mår väldigt dåligt. Vad jag egentligen önskar är att den som ändå skriver sitt namn i kommentaren också lämnar ett sätt för mig att ta kontakt, för vad finns det annars att göra även om jag vill hjälpa.


Att Lennart inte tror att någon bryr sig är en sak - att inte kunna bry sig är en annan.


Det här är min vädjan till dig, Lennart Johansson, att maila mig: mrtille@gmail.com. Eller i en kommentar lämna din egen mail-adress, så jag kan ta kontakt med dig och visa att det faktiskt finns dem som bryr sig, även när du mår jättedåligt och inte tror att någon gör det. Vi känner inte varandra, men jag förstår att du har ångest och svåra problem, särskilt runt omkring dig, problem som du inte kan göra något åt för tillfället. Du behöver någon att prata med.


Jag förstår att du inte vill ha försörjningsstöd, att du vill fortsätta som vanligt. Men tyvärr är uppenbarligen sanningen den att du behöver fortsatt vård. Det är inte dig det är fel på, inte dig som person. Du har hamnat i en situation där du blivit sjuk, ungefär som en blandsjukdom där delar av sjukdomen kan hävas med medeciner, och den andra med samtal och övningar.


Hör av dig till mig, Lennart, och prata lite med någon som inte tar ut några pengar eller gentjänster eller krav. Jag lämnar förstås inte några garantier för att samtal med mig skulle hjälpa, men jag ska försöka, på mitt sätt.


Skriv till mig!

jag mår ganska dålig och är i rätt dåligt skick... jag har ätit venlafaxin i 2 år men i söndags tog de sista 2 kapslarna slut, jag har inte pengar helt enkelt att lösa ut mer från receptet, jag har inte pengar heller att gå till min läkare på måndag, Han ringde mig idag förresten. Dr: Stefan Sundeman fr vårdcentralen adolfsberg i örebro.. Han tyckte jag kunde gå till det sociala och be om försörjningsstöd, så att jag kan fortsätta att få vård.. Jag vill inte ha försörjningsstöd, jag vill ha ett arbete och försörja mig själv.. Alternativet är ju givet och det blir nog så rätt snart.. tyvärr, det går inte så bra för mig bara kort sagt, jag mår jättekonstigt nu när venlafaxinet oönskat ska ut ur mitt system.. om någon nu orkar att bry sig? jag vet inte ens varför jag skrev detta alls. jag fryser och är bara så trött, jag saknar min kära dotter Amanda 15 år, hon flyttade ifrån mig för ett år sedan och hon hatar mig säger hon, men hon vill inte säga varför. Jag älskar henne och jag är så stolt över henne och jag vill bara krama henne en sista gång, men förstår att det inte kommer att hända. Vart gick det fel egentligen, vad var det som hände? nåja.. the show must go on. men för mig är det nog färdigt.. kraften är borta bara. mvh lennart johansson

Avtackad

Jag har nu blivit avtackad på jobbet, och det känns befriande. Snart är bladet helt vänt, och jag kan börja mitt nya liv i Borås.

Bussfånge

Sitter tillfälligt strandad på buss 4 mot Högstorp som inte kan starta och tvingas lyssna på radio i bussen (helt okej) och samtidigt någon fruktansvärd musik i hörlurar som någon idiot förstör sina öron med fullständigt, vilket jag hade kunnat bry mig mindre om ifall personen ifråga inte hade förstört öronen på resten av människorna i bussen.

Kan det inte få falla under förargelseväckande beteende eller misshandel? Lyssna inte på musik på extrem volym! Om du inte bryr dig om dina egna öron, så bry dig om mina!

Förlorad sexlust vid ME/CFS

En kvinna skrev i en kommentar till mig en fråga om sin man, som tappat sexlusten sen han drabbats av ME/CFS. Han fick nyligen diagnosen i Mjölby av en auktoriserad läkare. Hon saknar den sexuella relationen med sin man och undrar om det är vanligt.

Så här svarade jag:

Att man förlorar sin sexlust är ganska naturligt om man får ME/CFS. Det hänger kanske inte ihop med själva sjukdomen, men det hänger ihop med sjukdomsbilden. Att man känner sig för trött för att leva är ingen direkt kick, och att man är för trött för att ha sex gör det inte hela bättre. Det känns som om man inte duger, att man inte orkar. Din man kanske har blivit deprimerad pga sin situation. I en depression är det vanligt att man förlorar lusten för sex, eftersom man förlorat lusten för det mesta. Din man bör söka en samtalspartner, en terapeut eller psykolog, och ni måste kunna prata om att kanske försöka ha lugn, trygg och skön smeksex för att få din man att återfå sitt självförtroende. Att man som sjuk i ME/CFS inte kan ha sex pga sjukdomen tror jag inte stämmer - det beror på hur man har sex om man orkar eller inte, och om hur man som sjuk hanterar situationen.

Och jag kan tillägga, att ja, jag har märkt av att min sexlust minskade. Allt eftersom åren gått har jag mer och mer lärt mig hantera både min ME/CFS och den depression som jag anser var en konsekvens av min energiförlust, och jag har också märkt att sjukdomen sakta men säkert drar sig tillbaka om jag ser till att vila med avslappningsövningar, röra mig lite och äta rätt. Av detta har kommit att jag även fått sexlusten mer och mer tillbaka, och jag har blivit mer och mer självsäker i mötet med min hustru.

Det är alltså inte viktigast att någon av er presterar något när ni är tillsammans med varandra, och det är viktigt att förmedla den kravlöshet som är viktig för att sex ska bli personligt utvecklande och energipåfyllande. För gör ni det rätt kommer din man att må bättre av att ha sex med dig, men det är viktigt att inte pressa, utan att samtala och föra dialog om hur ni skulle kunna ha sex utan att din man blir orolig för att inte orka.

Slutligen måste jag ge följande råd: ge det tid. ME/CFS går inte över på en natt, inte en vecka, inte en månad. Det dröjer år om man inte får vård, och med vård menar jag i det här fallet samtalsterapi. Din man måste lära sig att leva med sin sjukdom, och det är svårt, men det går. Avslappningsövningar, bra mat och lagom mycket motion, anpassat för honom som individ, och samtalsterapi är en bra kombination. En del mår bra av att få antidepressiva preparat - själv tar jag en Voxra om dagen.

Att leva med ett konstant energiläckage är för vem som helst förödande för självförtroende och självbild. Det gäller att förstå att man inte är sin sjukdom, att man inte kan hjälpa att man är sjuk. Samtidigt gäller det att få hjälp att få upp sitt självförtroende genom att genomföra sånt man inte trodde att man orkade, och att ge och ta emot gåvor eller smicker för att hjälpa sin självbild.

Ge det tid, sök hjälp och prata med varandra. Det är min sammanfattning.

Det blir inte bättre

http://www.lararnasnyheter.se/eva-lis-siren/2011/09/14/regeringen-drar-tillbaka-lon-under-lararlyftet

Så, vi ska arbeta mer, och plugga mer, och vi får inga lönelyft och inga pluggpengar. Hur menar regeringen att detta ska gå till?

För de som inte orkar läsa artikeln står det att

Två tredjedelar av pengarna ska användas till att arrangera själva fortbildningen vid universitet och högskolor. Den resterande tredjedelen – en halv miljard fördelad på fyra år – ska utgå som stimulansbidrag till kommuner och friskolor.

Det kan låta mycket med en halv miljard, men för det första är det fördelat på fyra år, för det andra finns det ganska många kommuner och friskolor i vårt land.

Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, menar att detta bekräftar att skolreformen är kraftigt underfinansierad.

Jag funderar främst över varför regeringen över huvud taget inte ens nämner lönelyft som ett alternativ i skolreformen.

Regeringen satsar på skolan - men var är lönelyftet?

http://www.regeringen.se/content/1/c6/17/49/63/2ba15ffc.pdf

Det är bra att Regeringen satsar på skolan, förstås. Det satsas på:

1. Karriärsutvecklingsreform
2. Lärarlyftet II
3. Yrkeslärare
4. Kompetensutveckling för förskollärare och -chefer

Men var är lönen? Var är lönelyftet? Alla menar att lärare har för dåliga löner i relation till den ekonomiska utvecklingen och att vi borde ha mer. Var är regeringens satsning på lärarnas löner?

I pdf-filen ovan visas diagram på elevernas minskade kompetens i läsning, matematik och naturvetenskap. Det är den ökade andelen eget arbete som anses vara anledningen till försämrade resultat.

Antalet förstahandssökande till lärarutbildningarna i landet har också sjunkit. Så här står det i rapporten om det:

Det har inte funnits några utvecklingsmöjligheter i yrket. Den enda möjligheten att ”göra karriär” har varit att bli rektor. Lönerna har sjunkit i relation till andra jämförbara yrken och lönespridningen har varit liten, det vill säga en mycket kompetent lärare som har arbetat länge har inte kunnat få upp sin lön i särskilt hög grad jämfört med dem som är nya i yrket. När man jämför lönerna för högstadielärare som har varit yrkesaktiva i 15 år har de svenska lärarna bland de lägsta lönerna inom OECD. (Regeringkansliet, 2011-09-14)

Jaha. Sen står det inte mer.

Men vad tusan, gör någonting åt det där då! Om nu lönen erkänns vara låg, kan vi höja lönerna då? Kan vi kanske satsa lite pengar på det också? Kan vi inte göra det till första prioritet, istället för karrärsutvecklingen? Och hur mycket pengar har inte satsats på lärarlegitimationen, som kostar pengar att skaffa, om man överhuvudtaget kan skaffa den, utan att ett öre har avsatts till högre löner?

Jag börjar verkligen tröttna på regeringens vi-ska-inte-göra-som-folket-vill-mentalitet!

Minnestal till mormor

Tack.

Tack, alla, som kommit hit, till Villstad kyrka, för att ta farväl av, och minnas, Eva. Min mormor.

Det finns många ord som kan beskriva Eva. Tacksamhet är ett. Därför inledde jag detta tal med just tacksamhet.

Ödmjukhet är ett annat ord. Eva förstod sin betydelse för andra människor, men hon föll aldrig till föga för högmod. Därför var hennes tacksamhet alltid ärlig och från hjärtat.

Glädje, och att vara glad, är också ord som stämmer överens med Eva. Därför är hennes önskan, att hennes begravning blir ljus, och att den präglas av vördnadsfylld humor. Skrattet får gärna eka, tillsammans med gråten.

Var trygg i dig själv. Känn empati och ha förståelse. Då går du i Evas fotspår.

Tacksamhet, ödmjukhet, ärlighet, livsglädje, trygghet, empati och förståelse. Det finns fler ord.

För mig betyder hon två saker som står över dessa. Kärlek, förstås, och inspiration.

Eva skapade hela sitt liv. Poesi och bilder, och mycket annat. Inspirationen tycktes alltid finnas med henne. Hon var, och är, min inspiration. Av henne har jag lärt mig vad alla ord betyder, som beskriver Eva.

Trots allt det som beskriver Eva, finns risken att någon i församlingen inte bara sörjer, utan även ångrar. Ångrar att allt inte blev sagt. Att allt inte blev gjort. Du kanske är rädd att Eva inte förstod att du brydde dig, att du älskade henne.

För många år sen var Eva akut sjuk. Ingen visste säkert hur allvarligt. Jag besökte Eva i Ryd, och hon var sängliggandes. Jag satt på sängkanten, och jag frågade henne rätt ut, om hon var rädd för döden.

Hon nästan skrattade lite, och sa, ”Nej, det är jag inte. Det är klart att jag vill leva. Jag har mycket kvar att uppleva och göra, och mycket kvar att lyssna på. Men när döden kommer, välkomnar jag honom.”

Jag berättade att jag var rädd för att känna just så, som du kanske känner. Att det fanns osagda ord, ogjorda gärningar, att jag inte besökt henne tillräckligt ofta eller tillräckligt många gånger. Att känna så, när det var för sent.

Där och då bestämde vi något, som haft stor betydelse för mig i min sorg.

Vi bestämde att allt var sagt. Allt var gjort. Vi hade träffats, och vi hade sagt farväl i förväg. Det var färdigt. Ingen av oss skulle behöva ångra något osagt eller ogjort. Och om känslan ändå uppstod, var vi inte längre bort, än en bön.

Jag besökte Eva sista gången en dryg vecka före hennes bortgång. Jag höll hennes hand och samtalen var korta. Mellan samtalen satt vi tysta med hennes tankar. Hon fick se och höra en inspelad konsert, som jag genomfört kvällen före. Den enda av mina konserter som hon inte kunnat närvara vid. Och mitt i sin smärta kunde hon luta huvudet tillbaka, blunda – och somna. Det var glädje och stolthet att kunna ge henne det i form av min musik.

Trots det erkände jag min ånger för min hustru, när vi kom hem. Jag hade aldrig sagt ”Jag älskar dig” till mormor, även om jag visste att det kanske var sista gången jag såg henne i livet. I sann Eva-anda svarade min hustru, att jag hade sagt det. Kanske inte med de orden, men genom vad jag hade gjort för henne. Och jag förstod, att ord inte betyder allt, och att kärlek ibland kan förmedlas mer ärligt, om det sker omedvetet. Och tidpunkten spelar inte heller så stor roll.

Vi hade ju sagt och gjort att vi behövde säga och göra.

Och det som där och då gällde mellan henne och mig, gäller för oss alla, här och nu.

Så ångra varken det osagda och ogjorda, eller det som har sagts eller gjorts. Du är förlåten. Du är förstådd. Eva är tacksam för den kärlek du har visat, hon vet att hon själv inte var perfekt, men värd att älskas ändå.

Känn trygghet inför Evas bortgång, följ i hennes fotspår och gör gott för din medmänniska. Känn empati och förstå även den som gjort dig illa. Förlåt, och älska.

För att verkligen understryka, att detta i första hand är Evas önskan, ska jag avsluta detta tal med Evas egna ord, som i all sin enkelhet, tydligt beskriver, hur Eva vill att du minns, och sörjer.

Gråt inte
när jag inte längre finns
Önska något gott du minns

Gråt inte
det är tidens gång
Minns mig med musik och sång

Gråt inte
av sorg och smärta
Jag lever kvar i ditt hjärta

Begravning imorrn

Imorgon begravs min mormor. Sorgearbetet pågår, jag har nog fortfarande inte förstått att Eva är borta för alltid. Hon finns ju så tydligt inom mig. Men aldrig krama om, aldrig röra igen.

Dock tala med. I bön. Där finns hon alltid. I mitt minne syns och hörs hon. Och i mitt hjärta inspirerar hon.

Jag ska tala och spela piano på gudstjänsten. Kanske lägger ut talet på bloggen senare.

Gråt inte

Gråt inte
när jag inte längre finns
Önskar något gott du minns

Gråt inte
det är tidens gång
Minns mig med musik och sång

Gråt inte
av sorg och smärta
Jag lever kvar i ditt hjärta

Eva Magnusson
* 16 januari 1924
+ 27 juli 2011

PS
Jag gråter ändå.

Om hoppet och ljuset

Long time no see.

Jag sitter och tittar på Tron: Legacy för tredje gången på två dagar. Mycket tack vare grafiken och historien (tydligt om ont och gott med väl invävda moralkakor och visdomsord), men framförallt för musiken (Daft Punk), är jag helt såld på filmen.

Jag har aldrig själv spelat Tron, förrän nu. Jag visste inte ens vad det var när filmen Legacy kom. Men filmen är helcool. Jag har inte varit så förtjust i en film sen K-PAX med Kevin Spacey.

Kanske passar musiken och filmen min sinnesstämning just nu: ödesmättat. Något händer nämligen just i detta nu, som inte är lika kul.

Min mormor är döende.

Hon ligger, klar i huvudet men trött i kroppen, på ett hem och vilar inför den sista resan hem.

Jag och min mormor har ett nära förhållande. Förutom första gången hon såg mig, då hon var rädd för att hålla i mig, har vi alltid vara nära varandra.

Det var till henne jag flydde när jag rymde hemifrån. Det var till henne jag gick när jag hade goda nyheter. Det var till henne jag gick när jag var ledsen.

Det var till henne jag gick när jag ville spela UNO.

Hon har alltid, och kommer alltid, att älska mig. Liksom jag alltid har, och alltid kommer att, älska henne.

Min älskade mormor, som blir sämre och sämre för var dag, har varit en riktig krutgumma! Vi har flera såna i det släktledet. En av dem födde barn vid spisen, tvättade, matade dem och sövde dem, och lagade sedan maten färdigt till männen som senare kom tillbaka från sina arbeten.

Mormor själv har alltid arbetat, både fysiskt och mentalt. Poet, fotograf, musiker (gitarr, orgel, sång), hon har hållit i studiecirklar, åkt runt i världen. Vad jag vet finns ingen som inte tycker om min mormor. Hon är och har alltid varit älskad av alla hon mött, på ett eller annat sätt. Och hon har alltid älskat tillbaka.

Det är kanske därför hon är så älskad. Hon älskar först. Hon är den första att respektera. Du hinner inte först. Hon respekterar och älskar före alla andra.

Hon har nog alltid varit min främsta inspiration. Det är från henne jag lärt mig att vara kreativ. Det är från henne jag fått mina önskningar att göra något för min medmänniska. Det är hon som lärt mig att det bästa är att älska först och aldrig hata.

Jag hoppas verkligen att vi talat tillräckligt med varandra för att hon ska veta det. Jag tror det.

Jag träffade henne senast i måndags. Jag nämnde för min hustru idag att jag är rädd att jag inte sa "Jag älskar dig" till henne. Men då sa min hustru: "Du sa det. Du kanske inte gjorde det med orden, det minns jag inte, men vad du sa i övrigt och vad du gjorde, och hur du såg på henne... du sa det."

Och jag förstod. Och jag förstod att mormor hade förstått. Att hon vet.

För flera år sen satt vi och pratade. Vi pratade om döden, och hur vi såg på det. Mormor var inte rädd. Och när vi hade pratat färdigt, sa vi att vi aldrig skulle behöva säga något mer. Vi skulle veta. Vi skulle veta vad vi kände för varandra, och när vi skulle skiljas, och inte allt blev sagt, skulle det ändå vara sagt.

Det kanske var sista gången jag såg henne i detta liv i måndags.

Hon log och skrattade lite då och då, men ofta satt hon och tittade ut i ingenting, i egna tankar, i koncentration mot smärtan och kanske tänkte hon på sin förestående resa. Allvarlig i ansiktet, men med ljuset hos någon som lever, och som har levt, och som tänkt fortsätta leva, fullt med hopp och glädje i och omkring sig.

Jag tvivlar inte på att när hon dör, delar hon upp sitt ljus och sprider det över världen. Den som önskar tar till sig det ljuset och får uppleva det.

Ju fler som tar till sig mormors ljus, desto mer ljus finns att tillgå. Det är inte bara mormor som sprider sådant ljus när hon dör. Hon gör det tillsammans med många människor.

Min tro är att alla sprider sitt ljus och delar med sig av det till de som önskar när de dör.

Min mormors ljus är starkt. Många kan ta del av det. Och det är mormors enda önskan. Att hennes arv är något som hjälper och stärker. Det är därför hon har skrivit poesi och musik, det är därför hon har målat och fotograferat. Det är därför hon har levt. För att inspirera. För att glädja. För att ge hoppet åter till de som tvivlar.

Så kommer jag minnas min mormor.

Jag älskar dig, mormor. Jag ska göra mitt bästa för att föra ditt arv vidare.

Om hur man får diagnos ME/CFS

Detta är ett inlägg som svar på Millas kommentar. Hoppas du läser.

Milla skriver:

Hamnade på din blogg av en slump när jag letade information om ME/CFS. Undrar om du mår bättre nu. Hur lyckades du få diagnos överhuvudtaget? Min läkare vägrar ta mig på allvar, och tänker inte skicka remiss till Mölndal. Jag har räknat ut att jag måste ha haft detta i ca 6 år. Hälsningar, Milla

Jag mår bättre idag (tackar som frågar). Jag är fortfarande trött och har låga energireserver, som snabbt tar slut om jag jobbar för hårt för många dagar i streck. Men är jag försiktig och vilar och sover, äter rätt och motionerar lite grann så håller jag min ME/CFS i schack.

Nåväl, jag gör väl kanske inte allt det här. Inte hela tiden, i alla fall. Å andra sidan mår jag inte alltid så bra, heller. Jag rekommenderar sund kosthållning, daglig vardagsmotion, kanske nån längre promenad ibland, samt regelbundna sovtider och vaksamhet på den trötthet som besegrar oss.

Jag har hjälpmedel i form av sömnmedel (Imovane 5mg, tablett) och antidepressivt (Voxra 150mg, tablett). Sådant får man förstås prova ut. Jag har testat flera olika sömnmedel och antidepressiva medel, och med Imovane och Voxra har jag en bra kombination.

Jag kommer inte ihåg om jag fick remiss till Mölndal (Gottfriesmottagningen) eller om jag gick dit i alla fall. Om din läkare inte tar dig på allvar, se då till att du får byta läkare och få ett annat utlåtande. Det har du rätt till. Det var nämligen på Gottfriesmottagningen jag fick min diagnos.

Jag kan i alla fall intyga att livet är inte slut bara för att man fått ME/CFS. Som med de flesta allvarliga sjukdomar människan kan drabbas av är få så allvarliga att man inte kan anpassa sig till det nya liv det innebär. Allt kan man inte göra som man kanske tidigare önskat. Men med anpassningen bör det ske en mental anpassning också. Sinnesrobönen är vad du kan använda för att förstå vad du kan förändra, och vad du behöver acceptera:

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera vad jag inte kan förändra

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden

Jag pendlar till mitt jobb som trum- och musikteorilärare varje dag, jobbar 80% och pluggar på distans 75%. Visst är jag trött ibland, och i långa sjok. Men det funkar. Med lite hjälp på traven (läs medecin).

/ Christian

Vistaprint

Vistaprint erbjuder gratisprodukter via e-mail. Men man får ändå betala för frakten.

Jag hörde på Plånboken när någon ringde in och frågade om Vistaprints reklam och frågade om deras marknadsföring via mejl, där de med stora bokstäver säger att det är helt gratis att beställa de produkter de marknadsför i mejlet, och sedan tar de ändå betalt för frakten. Enligt Plånboken var det falsk marknadsföring.

Vistaprints hemsida är helt på svenska (vistaprint.se, åtminstone). Deras kundservice har en svensk mejladress. Jag använder ett formulär på deras svenska kundsupportsida och får svar - på engelska. De kan inte läsa eller skriva på svenska. När jag tittar närmare finns det röd text på sidan där jag ska skriva i formuläret att de bara erbjuder support på engelska.

Inte nog med att de håller på med falsk marknadsföring - de kan inte erbjuda support på mitt språk, trots reklam, webbplats och kundsupportsidor på svenska. Det gör mig ganska sur, faktiskt.

Sexköp?

Från tjuvlyssnat.se (det är förresten inte killen som skriver bloggen som handlade på Apoteket i Göteborg):

Apoteket Focus-huset, Göteborg

En ung kille är näst på tur i kön och skall köpa bl.a. kondomer. Tjejen i kassan ~20, verkar anstränga sig för att verka så naturlig och professionell som möjligt.
Tjejen: 175 kr då tack!
Killen fipplar med pengarna och tittar ner i golvet när han räcker över dem. Tjejen i kassan försöker nu ännu hårdare att få kontakt och se avslappnad ut.
Tjejen: Tack, då blir det 25 kronor tillbaka. Vill du ha kvitto?
Killen: Neej tack… eller jo! Eller äsch näe. Jo, kanske.
Tjejen: Vill du ha kvittot eller inte?
Killen: Aa tack, eller nej…
Folk i kön bakom börja sucka.
Tjejen: Kvitto eller inte?
Killen: Jag tar det.
Tjejen (räcker leende över kvittot): Här har du ditt knull! Kvitto!! Kvitto menar jag!

Fler skådespelare i klassrummet

Jag har precis tittat på Debatt del 5 av 18 våren 2011 (SVT Play).

Det handlar om lärares kompetenser, och en sak håller jag fullständigt med om: vi lärare har inte fått någon som helst utbildning i retorik och hur-delen i pedagogiken. Vi har inte fått veta hur viktigt vårt kroppsspråk är. Vi har inte fått veta hur viktigt det är att inspirera, och vilken grund som är viktig att stå på för att kunna göra det.

Kvaliteten på VFU:n är undermålig många gånger - de lärare som ska handleda studenten är inte alltid tillräckligt bra på att handleda.

Läraren är den som står eleven närmast. Det är på det viset definitivt läraren som är viktigast för eleven. Läraren bör därför få bra utbildning från början, men också en större del fortbildning under yrkesverksamheten.

Absolut måste politikerna sluta skära ner på skolan och ungdomarna. De måste också se till att lärarutbildningen verkligen grundar sig i en verklighet som är reell. AT-tjänstgöring är definitivt en bra idé. Lärarna måste få mer tid och lära sig kunna utnyttja det.

Eleven Ernst är helt otrolig på att uttrycka sig, och jag tycker att han har helt rätt.

"Det är inte lärarens kompetens som brister, utan deras förmåga att förmedla den kunskapen till eleven. Det blir bara halvtaskigt och flummigt och inte alls intressant."

"Om vi elever är jag-fixerade måste ju en lärare kunna klara av det också. Det är ju fortfarande deras arbete."

Tycker också om den andre elevens inlägg om att det satsas mer pengar på att "ge ut datorer till eleverna än att ge ut pedagoger".

Mer retorik, skådespeleri, inspiration och kroppsspråk i lärarutbildningen och som fortbildning för redan yrkesverksamma!

/ Tille