Tre dagar

En lång period har förflutit sen sist jag skrev, och då menar jag inte bara enligt klockan. När man är deprimerad är varje timme en evighet, men ändå alldeles för kort, för man vill egentligen inte att klockan ska röra sig alls. Det man vill är att tiden stannar och att man får vara deppad ifred tills det går över. Först då kan världen snurra vidare.

TISDAG 12:E AUGUSTI
Klockan 10 befann jag mig i väntsalen på Gottfriesmottagningen i Mölndal (Krokslätts Torg). Där skulle jag då tagits emot av läkaren och med dr Olof Zachrisson, men pga personliga omständigheter som innefattade frugans arbetsvistelse i Indien och barn som skulle hämtas och lämnas blev han försenad 30 minuter. Jag fick försäkra honom flera gånger att det var okej, innan han slutade be om ursäkt för förseningen.

En lång "psykomedicinsk" (mitt ordval) intervju inledde undersökningarna jag kommer genomgå för att eventuellt kunna få en diagnos på min trötthet, och kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) är vad som i första hand kontrolleras i mitt fall. Frågorna i intervjun ställdes som mestadels öppna frågor. De behandlade hela mitt psykosociala och medicinska liv, från födsel till vuxen ålder. Det inkluderade allt från barnsjukdomar till tonårens mobbning och frustrationer över det och andra saker, och vuxenålderns depressionsfaser.

Därefter togs blodprover i armvecket för bland annat blodsocker, ämnesomsättning, vitamin D och B12. Provsvaren förväntas komma tillbaka normala. Efter det fortsatte intervjun, fast nu med frågor upplästa från ett häfte. Dessa frågor handlade om psykosociala åkommor, såsom psykos, ångest, ätstörningar, självmordstankar m.m.

Slutligen sammanfattade Zachrisson intervjun. Han sa att jag inte hade några psykosociala störningar eller sjukdomar, bortsett från att jag då och då hamnar i depressionstillstånd, som också kan vara ganska länge. Jag kunde inget annat göra än att säga att det är så jag också upplevt det under flera års tid. Kanske ända sedan jag blev mobbad i mellanstadiet.

Zachrisson menade att det inte fanns fog för det, men om han skulle rekommendera ett antidepressivt medel skulle det handla om ett milt ämne som finns i bland annat Prozac och Cipramil, och jag är ganska säker på att det handlade om Fluoxetin.

Vi skulle ses om tre veckor (femte september), och jag sa att jag kunde tänka på det där med antidepressivt tills dess.

- Det är inget du behöver fundera på, sa han då.

- Jo, sa jag, jag vill tänka på det, eftersom min inställning hittills till antidepressivt har varit väldigt kritiskt.

- Vilket du bör fortsätta med, svarade han, men det är bra att ha flera olika behandlingssätt till hands.

Så skiljdes vi åt, utan handslag. Och det kändes konstigt. Ingenting var egentligen sagt som jag inte redan visste. Men Zachrisson var noga. Han ville veta nästan allt om mitt psykosociala och medicinska liv. Inte bara de senaste åren, utan hela livet. Det kändes konstigt.

Jag kände mig nästan tom efteråt. Men jag åkte i alla fall in till stan, åt på Burger King, handlade lite och åkte sedan hem.

Jag var trött och tänkte mycket på vad han hade sagt om depressionsfaserna. Det är verkligen så det har varit, men först nu har en läkare sagt det till mig. En läkare som vet.

Jag var på väg tillbaka till mig själv - sedan en vecka tillbaka hade jag kommit i en period av extra trötthet och depp, och varit på väg tillbaka men halkat ner igen - och jag ville gå upp på Ramberget och se fyrverkerierna över Göteborgs stad när de invigde Kulturkalaset, och jag trodde det började 23.50 och varade i tio minuter. Det var bara det sista jag mindes rätt.

23.10 hörde jag de sista knallarna och fattade inte att det var det (ville inte fatta) förrän jag slog upp tiden på hemsidan.

En sådan liten sak var nog för att slå av benen på mig. Därav det hemska inlägget här på bloggen.

Fyrverkerier över en stad är något jag alltid längtar efter att få se. När jag missar det rycker jag ändå vanligtvis på axlarna, även om jag blir väldigt besviken. I det tillstånd jag befann mig i när jag missade Kulturkalasets fyrverkerier var det nog för att sänka mig i evigt mörker, som berättat i ingressen ovan.

Men jag somnade tillslut, närmare halv två på natten. Och nästa dag grydde, trots allt.

ONSDAG 13:E AUGUSTI
Strax innan klockan 10 vandrade jag utmed Andra Långgatan i Göteborg. Där mötte jag Pär Mollberg, min BB-kompis lillebror, som ledde en cykel och hade sällskap med sin flickvän. Det tog ett flertal sekunder innan jag kunde placera honom och nämna honom vid namn, för jag var definitivt inte beredd att möta honom där. Men han bodde på Andra Långgatan, så helt märkligt var det inte - förutom att vi skulle promenera på gatan samtidigt just då.

Efter den trevliga pratstunden gick jag vidare till Andra Långgatan 19, där xtravaganza precis öppnat sitt nya viktcenter. I väntat på att få träffa kvinnan jag skulle få information av blev jag och en till runtvisad, och även om allt inte var helt klart verkade lokalerna jättefina. Det skulle ordnas med en soffgrupp och en öppen spis, ett rum skulle göras fint för massagestolar, det fanns omklädningsrum för både herrar och damer med duschar, ett litet pentri där man kunde ta en kopp kaffe eller värma sin soppa, och de anställda hade sina kontor i direkt anslutning till styrketräningslokalen, med stora fönster och öppna dörrar.

Informationsmötet avhandlades på 30 minuter och tog egentligen inte upp något jag inte redan hade läst på deras hemsida eller visste innan. Slutligen kom hon till betalningen, och det var hutlösa summor som en stackars student inte hade en suck till chans att betala.

- Jag har ju anmält mig till testgruppen, sa jag. Kommer jag få betala något för det om jag kommer med i den?

- De första fem veckorna är helt gratis, svarade hon. Sedan får man betala för maten, dvs. våra pulverprodukter.

Jag ifrågasatte att testpersoner skulle vara tvungna att betala och gjorde klart att xtravaganza inte var något för mig om jag inte kom med i testgruppen eftersom jag inte skulle ha en chans att klara av betalningen.

På detta svarade hon - ingenting. Hon sa knappt ett ord, utan knep mest igen och det kändes som att hon tyst i tanken tänkte "mötet är avslutat". Som en robot. Vi tog i alla fall artigt i hand innan vi skiljdes åt.

Något nedslagen promenerade jag sedan från Andra Långgatan till Hagakyrkan, upp till Vasagatan och följde den till Avenyn, svängde höger och gick förbi scenen på Götaplatsen, mellan konstmuseet och Artisten upp till Universitetsbiblioteket. En nätt promenad, och det var skönt att slå sig ner vid datorn där jag kollade upp kurslitteratur.

Allt jag skulle ha fanns på Pedagogiska biblioteket vid Grönsakstorget, så jag tog en nätt promenad till. En av böckerna fanns dock mitt emot Handelshögskolan, i Kurs- och Tidningsbiblioteket, så jag gick ner till Vasagatan igen och promenerade till slutet av gatan.

Jag lånade boken och satte mig sen på New Dehli Restaurang. Åt tandoorikyckling för 60 kronor och drack jos för ytterligare tio. Maten var okej, men inte lika bra som på Bombay Restaurang på Andra Långgatan. Men jag hade ändå gjort rätt val, för jag hade funderat på att gå till Wasakällaren. Mina grannar pratade dock högt.

- Ja, det här var gott.

- Ja, mycket bättre än Wasakällaren.

- Jaha, vaddå?

- Man fick inplastad mat, värmd i micron, för 65-70 spänn! De kunde ju ha haft maten stående i köket, undangömt för gästerna så att de inte såg vad de fick, men nejdå - de förvarade det vid disken i ett litet kylskåp, så man såg när de tog fram det och gick ut i köket och stoppade in det i micron. Man fick ju maten på en tallrik, förstås, men man funderade på vad det skulle stå under förpackningen när man vände på den - Felix eller nått.

- Hur smakade det då?

- Det smakade väl helt okej, men det var ju inte direkt något fantastiskt heller, för den delen.

- Nej, man förväntar ju sig lite finess i alla fall.

Jag skrattade tyst för mig själv men skämdes sedan för mina fördomar. Det var arbetare som satt bredvid mig. Medelålders, men inga genuina göteborgare. Att de skulle förvänta sig finess orsakade mitt lilla fnissanfall, men varför inte, tänkte jag sedan. Vad gör jag själv?

För att inte slumra till av matkoman gick jag snart till Pedagogiska Biblioteket via Viktoriabron. Jag hittade en av de två böckerna jag skulle låna. Gick sedan till Bältesspännarparken där jag tittade lite i tälten som var uppsatta för Kulturkalaset, men det var inget intressant, så jag sprang ifatt en spårvagn och åkte hem.

Den här eftermiddagen och kvällen tog jag inga risker. Jag tog det lugnt, åt mat, gick en promenad och såg sedan en film och åt popcorn. Det åskade lite, men inte så mycket, och inte så nära. Jag rensade lite papper och skrev in några texter i datorn, sedan gjorde jag mig i ordning, skrev dagbok, läste lite och släckte strax innan midnatt.

IDAG
Inte så mycket hänt idag, än så länge. Jag har ätit frukost och skrivit i min blogg. Jag har även packat en del.

Jag ska diska, laga mat, diska igen (det behövs), slänga sopor, beställa biljett och åka till Borås. Där ska jag träffa Emelie med familj. Jag längtar.

Inte tänkt på självmord...?

Just nu kan en liten grej sänka mig totalt. Varför ska det få vara så...

Vad är livet värt om man inte får komma ifatt det? Jag vill sova. Jag vill må bra.

Det enda som händer är att folk får mig att må skit!

Jag sa till läkaren som intervjuade mig att jag det senaste halvåret inte tänkt på självmord.

Det är riktigt nära inatt...

Robin Williams Stand Up Comedy

Sent på natten...

Fördelen med att vara inne i en period då man inte klarar av att göra sådant som är bra för en är att man hittar roliga videoklipp på Youtube. Och nu har jag precis lärt mig hur man lägger upp dem i sin Blogger-blogg. Mycket nöje.

Robin Williams - "I've got a drug to make you harder than chinese algebra!"

Fortsättning från 02:06 och framåt:

Planering

Idag händer inte så mycket.

Jag är ensam hemma, eftersom mamma följt med Samuel till Tranås. Nu flyttar han på riktigt, det är tänkt att han nu ska stanna i Tranås tills han börjar den 20:e augusti på musiklinjen på folkhögskolan Sommenbygden.

Här hemma har jag ansökt om studiemedel för den allra sista terminen och skrivit lite på min bok. Jag är fortfarande inte klar med den första terminen, men tänkte försöka bli det under de sista dagarna i frihet.

Jag kommer vara fri efter den här veckan också, men inte på samma sätt. Planeringen börjar ta form inför de sista skälvande sommarveckorna.

• måndag 11:e augusti: resa till Göteborg.

• tisdag 12:e augusti: besök hos överläkare Olof Zachrisson på Gottfriesmottagningen, Krokslätts Torg 5 (Mölndal) för undersökning av min trötthet och brist på energi.

• onsdag 13:e augusti: informationsmöte på xtravaganza i Linné.

• torsdag 14:e augusti: resa till Borås.

• lördag 16:e augusti: resa till Lidköping.

• Vecka 34: resa till Gulleryd.
  

• Vecka 35: resa till Växjö. Resa till Göteborg.

• 1 september: skolstart i Göteborg, sista terminen.

Som sagt, det händer inte så mycket idag. Men jag har ju bloggat lite i alla fall.

Ditten om datten och bilder

Mer Fabian, Samuel flyttar till Tranås, Sara Jörgensen har fött ett barn och jag ansöker om att bli testperson för xtravaganza - jag vill gå ner i vikt och stanna där!

Samuel flyttade sina saker till Tranås i helgen, och Andreas hjälpte honom. Igår var jag med dem i Ullared när Samuel köpte saker till sitt första hushåll, och Andreas köpte bodys, tvättlappar och våtservetter.

Och så ett stort grattis till min vän Sara Jörgensen! Hon har fött en Simon, och jag är inte helt säker, men jag tror det var den 4 augusti. 49 cm lång och 3765 gram. Stolta föräldrar, Sara och Emil, är nog väldigt lyckliga!

Fabian växer och mår bra, det är en väldigt lugn, eftertänksam och snäll kille, skriker väldigt lite, gnyr desto mer och är ett riktigt matvrak. Här kommer Emelie till Gulleryd i sina föräldras Citroën C5.

Och vi åkte så småningom till Nissafors och hälsade på brorsonen Fabian.

Så har jag även anmält mig som testperson till xtravaganza:s viktminskningsprogram. De öppnar nytt i Göteborg, i Gårda, Linné och Mölndal, och jag har valt att anmäla mig till Linné, eftersom det är närmast skolan (jag ska ju gå på Pedagogen den termin som kommer) och eftersom jag kan ta mig dit snabbt och lätt med spårvagn 6 från Hisingen.

Detta mejl skickade jag till xtravaganza. Då jag läste upp det för mamma som skulle godkänna det började jag gråta. Vikten har förstört mycket för mig under åren.

Hej, xtravaganza.

Jag ansöker om att få vara en av de trettio personer som tillsammans ska gå ner trehundra kilo i vikt. Jag önskar anmäla mig till viktcentret i Linné.

Jag har varit ganska stor om framförallt magen sen jag var 9-10 år. Min övervikt smög sig på pga framväxande astma och allergi. Innan dess var jag smal och energisk, sällan still.

Idag är jag 27 år, och under de senaste åren har jag gått fram och tillbaka i vikt i mina försök att gå ner och hålla den. Men förgäves, när jag gått ner i vikt har jag inte kunnat hålla vikten och jag har tillslut blivit tyngre och rundare än vad jag var när jag började gå ner i vikt.

Jag är orolig för min hälsa. Jag vet att jag mår bättre av lägre vikt, smalare midja och mycket rörelse, och jag tycker det är roligt att motionera. Egentligen. Men pga min vikt är det jobbigt, och därför avstår jag från det. Istället sitter jag inomhus och äter fel kost. Jag vet också att min värk i rygg, nacke, axlar och slutligen huvud beror på övervikten och magens storlek, och att jag mår bättre när jag är lättare och smalare, jag tänker lättare. Min dröm är att vara så smal att jag inte känner någon värk i ryggen och att jag är lika energisk som jag var när jag var liten.

Som det är nu mår jag inte bra, och jag är rädd att min övervikt kommer stjälpa mig i mitt kommande arbete som lärare. Mitt yrkesmål är också att bli någon form av mental tränare, gärna för ungdomar i skolan. Men som jag sa, jag mår inte bra som det är nu, och så länge jag inte mår bra i mig själv kan jag inte hjälpa andra lika effektivt.

Min flickvän och jag vill gifta oss i augusti 2010. Mitt mål, om jag får vara med i testgruppen, är att då har blivit smal och blivit regissör av mitt eget liv, så att jag, smal, frisk, sund och som en förebild för andra går mot altaret i kyrkan.

Jag hoppas på en plats i testgruppen för att få en chans att nå mina mål och drömmar. De krossas allt för ofta som det är nu. Jag har gett upp hoppet om att klara det på egen hand.

Tack på förhand!
/ Christian Andersson, Göteborg

Strax efteråt har jag fått boka in mig på en tid. Nästa onsdag kl 10 ska jag på informationsmöte som tar ca 45 minuter. Om jag får bli testperson vet jag inte, men hoppas kan man alltid.

Håll tummarna för mig.

Pengar kontra ledig tid

Nu har mina sista sparpengar gått åt. Men är det värt pengarna att vara ledig på sommaren?

Jag sökte arbete via tre av de större bemanningspoolerna i Gislaved, och på åtminstone ett av dem såg det "ljust" och "lovande" ut. Men i sista stund började deras kunder lämna återbud på anställda, och jag hamnade bakom de som redan lovats arbete. När de garantianställda fått jobb fanns det inte längre något kvar till mig, och sedan blev det industrisemester.

Nu är det inte längre lönt att skaffa ett jobb, främst med tanke på att jag har resten av sommaren planerat. Dessutom tror jag inte att det finns något jobb som anställer något på två veckor, där man tjänar såpass att det är lönt. Fast, det är klart, jag vet ju att det handlar om min inställning och att min ekonomi behöver varenda liten krona!

Dock är det så, som min mor redan har gissat, att jag mår bra av att slippa jobba. Jag hör om folk som sliter på jobbet och vantrivs på sommaren, och att det bara finns en enda anledning till att de gör det: pengar. Och visst, pengar hade gjort mig lycklig i längden ifall jag hade haft mer än ett halvår kvar. Men det har jag inte. I januari 2009 tar jag examen, och i februari hoppas jag att jag har ett om inte fast jobb så åtminstone ett tillfälligt tills jag får fast anställning. Det innebär mer pengar.

Så ja, visst är det stressande att inte ha några pengar, men nej, det har inte varit så jobbigt att jag inte kunnat slappna av. Några veckor in på sommaren var det jobbigt, jag trodde inte jag skulle klara sommaren och min hyra om jag inte fick något jobb. Men sedan jag insåg att jag hade sparade pengar just av den här anledningen så släppte den ångesten.

Jag har alltså haft en bra sommar och har inte suttit sysslolös. Tvärtom. Jag har haft massor av kul saker att göra.

Idag ska jag städa lite. Samuel har precis åkt till Tranås med sitt första flyttlass och kommer eventuellt inte hem förrän imorgon. Om några timmar dyker Magnus upp i Gislaved och då ska jag hämta honom. Ikväll kanske vi grillar och tar det lugnt, och imorgon kommer Emelie hit. Kanske hon hinner hit innan jag måste skjutsa Magnus till nästa bil som tar honom till Värnamo. Emelie stannar sedan till söndag.

Resten av sommaren ser ut så här: jag stannar i Gulleryd åtminstone en dryg vecka till, sedan far jag till Göteborg för att undersökas för min trötthet. Därefter tar jag mig till Borås och spenderar ytterligare några dagar där med Emelie (vi ska t.ex. till Lidköping och träffa hennes morfar). Efter det åker jag och Emelie till Gulleryd några dagar, och sist men inte minst far vi till hennes nya lägenhet (andra hands, förvisso, men för henne är den ju ny) i Växjö och är där några dagar, innan jag slutligen åker tillbaka till Göteborg, där jag börjar nästa termin, den sista, den 1:a september.

Så ser det ut.

Jag skriver första delen av fyra planerade på min bok i sommar, men jag vet inte om jag hinner färdigt med den. Jag ska försöka skriva i nästa vecka. Medan jag har besök är det lite svårare. Under höstterminen ska jag skriva på ett intermezzo mellan del 1 och 2.

Boken ska handla om mitt liv och mina funderingar under folkhögskolan ht2001-vt2003. Del 1-4 är terminerna, och intermezzon mellan delarna är två jullov och ett sommarlov.

Några av höjdpunkterna som kommer att vara med i boken:

• Jag träffar Jonas Gardell ensam på ett hotellrum i Växjö
• Jag reser till Senegal på en dans- och trumkurs
• Jag går en intensivkurs på körskola i Halmstad och tar så småningom körkort
• Mina kompositioner spelas upp av elever vid folkhögskolan och proffstrion TribukaitPetterssonBerg
• Min religiösa tro utvecklas till något som hjälper snarare än stjälper

Det finns alltså många anledningar till att läsa min bok när den så småningom och förhoppningsvis utkommer, men pga studier, trötthet och så småningom även arbete går arbetet med boken väldigt långsamt. Jag har inte heller alltid självförtroendet till den, vilket gör att arbetet ofta ligger nere. En konstnärs förbannelse, må hända.

Nu måste jag städa inför Magnus' hitkomst.