Lycka genom Aktiv kärlek

Jag måste bara få citera ur Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov, för klassiker som Dostojevskij kan inte låta bli att berätta och beskriva viktiga frågor på ett så underbart sätt. Samtliga länkar öppnas i ett nytt fönster, och går till svenska resp. engelska Wikipedia (informationen på Wikipedia reserveras för sin exakthet).

Bakgrunden till det ni kan läsa nedan är svårbeskriven, men kort handlar det om ett besök i ett kloster, där starets Zosima möter ett antal kvinnor på gården. De har alla olika bekymmer som Zosima rådger dem om och sedan välsignar dem, så att de blir lyckliga. Och lycka är budskapet i staretsens rådgivning: "Människorna har ju skapats för att vara lyckliga, och den som är helt lycklig kan med full rätt säga om sig själv: 'Jag har fullgjort Guds vilja här på jorden.' Alla rättfärdiga, alla helgon, alla de heliga martyrerna har varit lyckliga människor."

Kvinnan som staretsen pratar med i utdraget nedan beskriver förtvivlat sin brist på tro i fråga om livet efter detta. Hon frågar bland annat: "Hur kan man bevisa det, hur ska man kunna bli övertygad?" Och staretsen svarar:

- Ja, förvisso är det outhärdligt. Men man kan inte bevisa någonting, man kan bara bli övertygad.

- Hur då? På vilket sätt?

- Genom att utöva aktiv kärlek. Försök att älska era medmänniskor aktivt och outtröttligt. Allteftersom ni gör framsteg i kärlek, kommer ni också bli övertygad om Guds existens och om er själs odödlighet. Om ni kan nå fram till fullständig självuppoffring i kärleken till er nästa, då kommer ni fram till en orubblig tro, och intet tvivel kommer att kunna tränga in i er själ. Det där vet man säkert, det bara är så.

- Aktiv kärlek? Det blir ju ett nytt problem, och vilket problem, vilket problem! Ser ni jag älskar människorna, tro mig, jag älskar dem så mycket att jag ibland drömmer om att lämna allt, allt vad jag har, lämna Lise [kvinnans handikappade dotter, min not.] och blir barmhärtighetssyster. Jag blundar, tänker och drömmer, och i sådana stunder känner jag en obetvinglig kraft inom mig. Inga sår, inga varbölder skulle kunna avskräcka mig. Jag skulle lägga förband och tvätta rent med mina egna händer, jag skulle vaka vid dessa lidande människors sida, jag skulle kunna kyssa deras sår...

- Ja, det där är ju inte så litet och det är bra att ni tänker på och drömmer om det, just det här och ingenting annat. Ibland gör ni då utan att ni själv vet om det i själva verket en god gärning.

- Jo, visserligen, men hur länge kan jag stå ut att leva ett sådant liv? fortsatte hon i upprörd och nästan exalterad ton. Det är det allra största problemet! Och det är det problem som jag grubblar allra mest på. När jag blundar så där, frågar jag mig själv: hur länge kommer du att kunna hålla ut så där? Och om den sjuke, vars sår du tvättar, inte genast visar dig tacksamhet utan i stället besvärar dig med nycker och infall, inte lägger märke till och uppskattar din kärleksfulla vård, skriker på dig, kommer med orimliga krav, kanske till och med klagar på dig för dina överordnade (som ju ofta är fallet med svårt sjuka) - hur går det då? Kommer din kärlek att räcka till då eller inte? Och då - kan ni tänka er, konstaterade jag med en rysning: om det finns någonting som med ett slag skulle kunna kyla ned min "aktiva" kärlek till människorna så är det just en sådan otacksamhet. Med ett ord, jag är en lönarbetare, jag kräver omedelbar lön, det vill säga lön för min möda, kärlek som lön för kärlek. Annars kommer jag inte att kunna älska någon.

Hon hade fått ett anfall av verkligt självplågeri och när hon slutat, såg hon med utmanande beslutsamhet på staretsen.

- Det här påminner mig exakt om det som en läkare en gång för länge sedan berättade för mig. Det var en äldre och förvisso mycket klok man. Han berättade lika uppriktigt som ni, visserligen på ett skämtsamt, bittert skämtsamt sätt: jag är full av kärlek till människorna, sade han, men jag förvånas över mig själv: ju mer jag älskar mänskligheten som grupp, ju mindre älskar jag människorna som enskilda individer, det vill säga var och en särskilt. I mina tankar, sade han, drömmer jag ofta om hur jag ska tjäna mänskligheten och kanske skulle jag verkligen kunna gå till korset för människorna, om detta plötsligt begärdes av mig, men samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet att jag inte står ut med att leva tillsammans med någon i samma rum ens två dagar i sträck. Så fort någon kommer mig för nära, trycker han ned min självkänsla och hindrar min frihet. Redan efter ett dygn kan jag komma att avsky även den bästa människa: i det ena fallet kanske bara för att han sitter kvar för länge vid middagsbordet, i ett annat fall för att hna har snuva och ideligen snyter sig. Jag blir en människofiende, säger han, så snart någon kommer mig bara en liten smula för nära. Och i stället har det alltså alltid blivit så, att ju mera jag kommit att känna motvilja mot enskilda individer desto större har min kärlek blivit till mänskligheten som helhet.

- Men vad ska man göra då? Vad kan man göra i ett sådant här fall? Kan man bli annat än förtvivlad?

- Jo då, redan det är bra att det finns någonting som gör er verkligt betryckt. Gör vad ni kan och förmår och det ska räknas er tillgodo. Ni har redan uträttat mycket, eftersom ni vunnit en så djup och uppriktig självinsikt. Om anledning till att ni nu talat så öppet med mig bara är att ni ville ha beröm för er sanningskärlek, så där som ni nu fått av mig, så kommer ni naturligtvis aldrig att prestera några underverk i fråga om aktiv kärlek, då kommer allt bara att stanna i era drömmar och hela ert liv ila förbi som en drömbild. Då kommer ni också att sluta tänka på det där om det kommande livet och ni kommer av er själv till sist att bli lugnare.

- Ni har alldeles tillintetgjort mig! Först nu, just i detta ögonblick när ni talade, har jag förstått att jag i själva verket bara var ute efter att få ert beröm för att jag var så uppriktig, när jag berättade det där om att ajg inte står ut med otacksamhet. Ni har viskat sanningen om mig själv i mitt öra, ni har genomskådat mig och kommit att förstå mig själv!

- Menar ni verkligen det? Nu, när ni gjort denna bekännelse, tror jag att ni är uppriktig och att ni är god i själ och hjärta. Om ni inte uppnår lycka, så kom alltid ihåg att ni är på den rätta vägen och försök inte lämna den. Och det viktigaste, undvik lögn, alla sorters lögn, lögn mot er själv framförallt. Ge akt på er lögn, betrakta den noga varje timme, varje minut. Undvik också att känna äckel och motvilja, både mot andra och mot er själv: det som ni finner motbjudande hos er själv blir rent och behagligt bara därigenom att ni lägger märke till det hos er själv. Undvik rädsla, även om rädslan bara är en föjld av varje lögn. Var aldrig rädd för er klenmodighet, när det gäller att uppnå kärlek, oroa er inte heller därviid för mycket för dåliga handlingar. Jag är ledsen att jag inte har något mera trösterikt att säga er, ty det är ju så att den aktiva kärleken i jämförelse med den som man upplever i sina drömma är hård och skrämmande. Den drömda kärleken vill ha snabba stordåd, som raskt kan utföras och är synliga för alla. Här kan det faktiskt gå ända därhän att man rentav offrar sitt liv, under förutsättning att det inte drar ut för länge utan sker snabbt som på scenen och att alla tittar på och applåderar. Den aktiva kärleken - det är arbete och uthållighet och för somliga kanske rentav en hel vetenskap. Men jag förbereder er på att i samma stund som ni med fasa konstaterar, inte bara att ni, trots alla era ansträngningar inte närmat er målet, utan till och med tycker er ha avlägsnat er från det - i samma stund, det vill jag förbereda er på, har ni plötsligt uppnått målet och då kan ni tydligt bli varse den undergörande kraften från Herren, som alltid älskat er och som hela tiden i hemlighet väglett er. Förlåt mig, nu kan jag inte stanna kvar längre hos er, man väntar på mig. På återseende.

- Utdrag ur: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij

En lugn och bra dag

Mamma har sovit över och började inte sin utbildningsdag förrän 16 idag, så vi har haft en kvalitetsdag.

Vi har pratat mycket, jag och mamma, om allt möjligt, och under förmiddagen hjälpte hon mig att söka jobb genom att lyssna på mina personliga brev. Jag har sökt ett perfekt jobb för mig: 80% mu/sv år 7-9, samt några andra musiktjänster. Väldigt spännande.

Sen har vi varit ute ganska mycket, handlat och försökt mata fåglar. Jag har lagat mat åt oss, som mamma berömde mig för (alltid lika kul att få beröm), vi har vilat och fikat med pepparkakor, glögg och tända ljus.

Vad som saknades?

Emelie, förståss.

* * * *

Tänk att jag tar min lärarexamen om en dryg månad! Tänk, efter den 16 januari har jag inget skolarbete kvar att göra!

Och jag har ingen aning om hur det ser ut efter det! Jag har sökt jobb, men ingen har hört av sig och varit intresserade av att få veta mer om min kompetens än. Jag hoppas få jobb, men var det blir och hur mitt boende kommer bli har jag faktiskt ingen som helst aning om.

Tänk att jag inte har det! Jag trodde på sätt och vis att jag skulle ha det. Att ett jobb skulle vara lätt att fixa. Och om det inte skulle vara det, att jag skulle ha världens ångest för min ekonomiska framtid.

Men det är lugnt, faktiskt. Jag har ingen ångest. Jag är bara väldigt spänd på hur det kommer bli!

Jag har ju som sagt ingen som helst aning, och det är helt enkelt underbart!

Önskar du livet av mig?

Kommentarer som önskar livet ur mig undanbedes.

I mitt inlägg Deppad skrev jag mina tankar när jag mådde riktigt dåligt. En tidigare kommentar hånade mig, och en nyligen skriven kommentar verkar önska livet ur mig.

Om kommentatorn inte gör det förstår jag inte riktigt vitsen med kommentaren och önskar ett förtydligande.

Patrick Johansson sa...

Ang. Suicid

http://www.sjalvmord.com/

Jag känner till den här hemsidan, och den är fruktansvärd, eftersom Självmordsguiden peppar människor att ta livet av sig (oavsett vad författaren till den anser). Jag rekommenderar människor som är deprimerade eller inte önskar veta hur man tar livet av sig på det mest effektiva sättet att undvika den här hemsidan. Personligen anser jag att författaren borde polisanmälas för vållande till annans död, eftersom det finns de som bevisligen följt rekommendationerna i Självmordsguiden och därav genomfört ett fullbordat självmord.

Att rekommendera den hemsidan för någon som uttrycker depressiva tankar på internet förstår jag verkligen inte vitsen med. Då anser jag att det är bättre att ägna sig åt vettigare saker, t.ex. en utbildning i social gemenskap på internet, än att försöka få sina medmänniskor att ta livet av sig.

Och, som sagt, om syftet var något annat än jag tolkar det, önskar jag ett förtydligande, Patrick.

Toddler

Här kommer ett kort "I'm alive"-inlägg.

Hej, allihop. Jag mår bättre. Trött, förstås, det dröjer innan jag kan säga "idag känner jag mig riktigt pigg och glad" och verkligen mena det - jag har snarare mer eller mindre trötta dagar.

Kursen jag går nu är indelad i två perioder - en teoridel och en praktisk projektdel. Inför projektet har jag haft en klar idé med vad jag vill göra, men ingen att göra det med. Jag har fiskat i flera veckor efter någon som kan tänka sig vara med på idén, men ingen har nappat - förrän igår.

Vi hade en heldag om konflikthantering, och den delen av svåra samtal som handlade om att "tydligt föra talan" (det finns två viktiga aspekter av att tala om svåra saker på ett konstruktivt sätt, nämligen "empatiskt lyssnande" och "tydligt föra talan"). När jag kom tillbaka från lunchrasten möttes jag av David, en medlem i en grupp med 7 medlemmar. Han sa att de var beredda att splittras i två för att göra saker och ting enklare - en grupp på sju personer var lite väl många.

Jag fick berätta om min idé (intervjuer med elever och lärare vid åk 2-3 på en eller flera gymnasieskolor om vanligaste konflikten på skolan och rekommenderad lösning) och sedan gick tre personer loss - David, Jannike och Carina - och gick med mig istället. Min idé har därmed blivit ett grupp-projekt, och jag är väldigt stolt och glad!

Jag hade kunnat göra projektet själv, och jag har sagt det, men med tillägget att det skulle vara roligare och enklare att göra det tillsammans med någon. Och David, Jannike och Carina har gått med mig frivilligt och tycker att idén är bra och vill göra något av den. Det känns jätteskönt.

Veckan som hittills gått har varit lugn schemamässigt - en heldag igår, annars ingenting. Men jag har planerat in flertalet timmar på Pedagogen för att läsa igen kurslitteraturen, som jag försakat i några veckor. Idag tvättar jag, inväntar en visning av lägenheten och sen ska jag in till stan för att låna en kursbok på Institutionen för arbetsvetenskap (AV), eftersom just den boken (Handbok för konflikthantering av Kjell Ekstam) inte finns att låna på något bibliotek och är för dyr att köpa på adlibris (ca 300kr) utan att ha kollat i den först.

I helgen åker jag till Borås och blivande svärföräldrarna. Emelie ska förstås också dit. Det ska bli skönt att få komma dit, brukar känna mig så lugn och trygg där.

Tills dess jag hör av mig igen, kika på den är lille killen som uppenbarligen har magiska krafter - han får en jättelik publik att hurra och jubla på kommando!

Toddler Leads the Celebration

Här finns ingenting.

Jag har en helt vansinnigt dålig dag idag. Baksmälla, antar jag. Läste en artikel i GP idag om att olyckliga ser mer på tv, därför att de under tiden känner sig lyckligare. Jag känner igen mig.

Idag är en ruskigt jobbig dag. Baksmälla efter gårdagens godissupande. Att ha sockerberoende kan jämföras med alkoholism, enligt exempelvis svt:s Toppform (http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=15856&a=357429).

Och det känns verkligen som att det skulle kunna vara så som alkoholister känner. Igår gick jag ut på en promenad, och jag ville inte, men var samtidigt jäkligt envis - jag visste vart mina ben bar mig. Visst, jag gick en omväg till godisaffären, men jag visste att det var mitt enda mål.

Jag kunde vända när som helst. Jag kände det. Jag visste det. Det fanns så många tillfällen som jag kunde valt annorlunda.

Men jag gjorde det inte. Jag "kunde" vända, men egentligen kunde jag inte. Jag "ville" vända, men egentligen ville jag inte. Jag "visste" att jag kunde vända, men egentligen visste jag att jag inte skulle göra det.

Jag var för rädd för att komma tillbaka tomhänt till lägenheten och utstå abstinensbesvären på kvällen. Ensam. Utan hjälp.

Och jag gick hem med 458 gram lösgodis.

Och på kvällen såg jag lägenheter i färger. Det var underbart. Jag fick tillbaka kreativiteten och inspirationen, och jag kunde prata om vad jag kände. Det lösgjorde så mycket inom mig.

Samtidigt visste jag vad som väntade. Morgondagen. Det som idag är.

Och jag är så trött på hela skiten. Jag orkar inte prata med någon. Jag orkar inte bry mig om någonting. Jag sitter mest vid datorn och tv:n för att slippa tänka. För när det blir tyst och jag inte har några intryckskällor, då står tiden still och helvetet visar sig i form av gråsvart vardag med en trång lägenhet där ingenting händer och där ingenting lever. Inte ens jag.

Här finns ingenting för mig.

Här finns ingenting.

Ingenting.