Att gå ner i vikt

Att gå ner i vikt skulle troligtvis vara inte bara nyttigt, utan kanske livsavgörande, för mig. Jag har några stora hinder framför mig. Att skriva om det kommer troligtvis inte funka, men man kan ju göra ett försök.

Tre hinder ser jag som de allra största.

1. Min sjukdom, ME.
Den gör mig ofta väldigt trött, hängig och deppig, och minsta aktivitet kan göra mig utslagen i dagar. Därför blir motionen jobbig att överhuvudtaget ägna sig åt, men även hemmavid blir små saker jobbiga, till exempel att laga mat och att diska, troligtvis två av de viktigaste aktiviteterna att ägna sig åt om jag vill gå ner i vikt.

2. Mitt självförtroende och erfarenhet.
Min karriärcoach vid Medarbetarcentrum (som jag fått tack vare ett uppsägningsavtal mellan mig och Borås Stad) har sagt att erfarenhet och självförtroende hänger ihop. Av erfarenhet får man antingen dåligt eller bra självförtroende, och vad gäller viktminskning har jag många bra, men lika många, om inte fler, dåliga erfarenheter. Senast gick jag ner åtta kilo under en hösttermin, bara för att ha gått upp nio till nästa höst. Därefter har jag inte lyckats gå ner i vikt.

3. Kunskaper om mat och viktminskning.
Jag har inte kunskaperna om vilken mat som är bra att äta i förhållande till mig, min sjukdom och hur mycket jag rör på mig. Jag vet inte vad proteiner, kolhydrater m.m. egentligen är, vad de betyder för kroppen och hur jag reagerar på olika matvaror.

Jag har hållit mig kring 95 kilo i några år, men nyligen märkte jag att jag sakta börjat klättra uppåt mot 100 kilo. Jag är 170 cm lång, och borde därför väga någonstans kring 70 kg, kanske lite under, för att min kropp ska må som bäst, i alla fall enligt generella regler. Där tar min kunskap i stort sett slut.

Jag har inte testat många dietkurer. Faktum är att jag egentligen bara testat två: Viktväktarna och försök med två dietister. Viktväktarförsöket gick under med senaste stora viktökningen. Dietisterna har förbrukats dels genom att jag själv inte såg det möjligt att följa råden, dels genom att den senaste dietisten inte har hört av sig för en ny tid senast hon var tvungen att avboka vårt möte. Jag har inte orkat ta upp den saken, men kanske borde göra det igen.

Ytterligare ett hinder, i alla fall som jag ser det idag, är tiden. Jag har flera andra saker som jag behöver tänka på, till exempel att skaffa en inkomst, helst genom ett jobb, och inte genom sjukskrivning. Ett jobb som jag klarar av utan att min ME tar över för mycket. Jag skulle också vilja sparka igång mitt eget företag, men istället funderar jag på att lägga ner det tills vidare. Slutligen måste jag lära mig att slappna av, ta det lugnt, vila, men även hitta en bra balans mellan det och aktiviteter, till exempel motion och styrketräning. Idag ägnar jag en stor del av min vakna tid sittande vid en dator, vid en tv, eller med en mobiltelefon i handen i en stol, en soffa eller i en säng.

Tiden, orken, lusten, viljan, tron. Alla dessa är hinder jag måste komma förbi på ett eller annat sätt. Helst utan en massa hjärtliga klichéer och goda råd, och helst utan metoder som kostar mer pengar än maten och den naturliga, vardagliga motionen som är gratis. Så även om jag vet att Viktväktarnas recept funkar vill jag helst inte gå efter de recepten. Egentligen skulle jag vilja skapa min egen mat utefter kunskaper kring mat och matlagning, men jag vet inte hur realistiskt det är.

Kanske jag måste skriva upp mål och delmål, någon slags handlingsplan. Det behöver jag göra även för mitt arbetssökande, mitt eget företag, min motion, hushållssysslor, vila...

Ett av mina stora personliga problem är att jag vill att allt ska hända nu, idag, eller senast om några timmar, helst igår. Jag är väldigt otålig, tålamodet tryter väldigt snabbt. Och jag har heller inget till övers för personliga misslyckanden, även om jag i mitt inre vet att det inte finns något sådant.

Ett annat stort problem är att jag ägnar allt för mycket tid åt att tänka på såna här saker sent på kvällen när jag egentligen borde slappna av i tankarna för att kunna somna. I några år har jag varit tvungen att sova på sömntablett. Jag har varit tvungen att ta en tablett varje kväll väldigt länge nu, men jag har bestämt mig för att aldrig ta mer än en tablett. Min sömntablett heter Imovane.

Så vad ska jag göra? Ja, inte ska jag sitta uppe inatt och gnaga på mitt huvud med dessa tankar, i alla fall. Jag ska ta en dusch och komma i säng. Varför skriver jag det här blogginlägget? Kanske för att få råd, stöd och hjälp av dig som läser. Ärligt talat är jag väldigt osäker, för likaväl som kommentarer om min viktminskningsresa skulle kunna hjälpa kan de stjälpa. Även i det fallet har jag dåligt självförtroende, eftersom erfarenheterna säger att om jag talar om det så kan jag inte gå i mål.

Men vad har jag att förlora? Ingenting. Absolut ingenting. Faktum är att trots att jag inte ville att den här resan skulle handla om klichéer så verkar det som att jag får börja med en: jag har inget att förlora, men allt att vinna.