Ett ord jag stör mig på är ordet "svensklärare"!
Emelie kommenterade just att jag ofta använder ordet "svensklärare" istället för att helt enkelt säga att jag har svenska på gymnasiet. Och jag håller med. Det är ganska fånigt.
Det finns en anledning till att jag använder det, och det är för att det heter "svensklärare" och inte "svenskalärare"!
Och anledningen till att jag använder ordet, är för att jag tycker att "svenskalärare" borde vara rätt, men är det inte, och därför måste jag nästan överanvända ordet "svensklärare" för att klara av att säga det.
Men jag funderar på att strunta i reglerna och säga "svenskalärare" istället. Enda anledningen till att det heter "svensklärare" är av historiska skäl! Jag ska inte gå in på detaljerna, men det var grammatiskt korrekt att inte lägga till ett "a" mellan orden i sammansättningen.
Men idag är den grammatiken antik, i stort sett. Ett språk (vilket som helst) lever, därför att ett språk kan bara användas av något som lever. Något som är dött använder inte språk. Ett språk lever alltså det liv som användarna tillåter det att leva. Därför utvecklas alltid språket.
Grammatiken som styrde ordet "svensklärare" är gammalmodig. Ser man på ordet idag, tolkar säkert många det "en lärare som lär ut förmågan att vara svensk", inte "en lärare som lär ut språket svenska".
På sätt och vis kan man säga att lärarrollen i ämnet svenska är just att lära ut hur det är att vara svensk, därför att ämnet innehåller så mycket mer än bara språket. Men eftersom ämnet utgår från det svenska språket, anser jag att det inte direkt lär ut förmågan att vara svensk, men däremot indirekt, som en följd av inriktningen på det svenska språket.
Svenskan och Sveriges kultur står i stort sett i direkt förbindelse med varandra, särskilt den politiska kulturen, men även mycket annat. Men det är fortfarande så att språket utgör grunden i ämnet "svenska" i både grundskola och gymnasium i Sverige.
Därför borde det alltså i rimlighetens namn heta "svenskalärare", en lärare som lär ut svenska språket.
Eller hur?
/ Tille
torsdag 27 augusti 2009
Svininfluensa vs ME/CFS
Det kan hända att jag kämpar mot en förkylning (eller att den kommer så fort jag slappnar av), men det kan också vara så att allt stoj och alarm kring svininfluensan gör att folk blir sjuka. Relax, man!
Jag försöker att inte stressa upp mig, utan göra allt i sinom tid.
Stressar jag upp mig blir jag trött, blir jag trött orkar jag inte göra något, orkar jag inte göra något vill jag inte göra något, vill jag inte göra något blir jag bara sittande, blir jag bara sittande blir jag deprimerad och vill till slut ingenting ändå mer. Till slut vill jag inte ens ingenting.
Då råder tomhet bakom en fasad av förtvivlan. Eller kanske är det tvärtom? Vad vet jag?
Jo, jag vet väldigt mycket. Har du någonsin läst en bok som heter Momo eller kampen om tiden? Gör det. Då förstår du att det du tror om dig själv som är dåligt inte är du själv som tror om dig själv. Det är omvärlden. Och du ska inte alltid lita på den. Du ska lita på din inre röst, den som säger att du alltid duger, precis som du är.
Under veckan har jag varit på trumkurs och inrett mitt nya rum. Jag har även varit på Viktväktarna, och vågen stod på 85,4kg. Jag hade gått ner mer än 3kg innan sommaren. Nu står den totala viktminskningen på 0,9kg. Det är nästan som att börja om från början. Igen.
Det är tröttsamt, men jag får inte ge upp. Varför skulle jag ge upp? Det är bara att gå tillbaka till ritbordet och skissa på ytterligare tankar och mentala procedurer för att klara av att äta sunt och motionera rätt.
Det är tuffare för mig som har ME/CFS, säg vad ni vill, men det är jag övertygad om. Känslan av att vara en besvikelse inför både mig själv och min omgivning är starkare hos någon som har ME/CFS, och det tvingar hjärnan att söka andra sätt att belöna eller trösta, och i mitt fall har det blivit mat. Många med mig känner igen sig. Några dricker, andra röker, snusar, många tar droger. Det finns många sätt man kan bli beroende av substanser och sinnesrörelser som känns bra, kortsiktigt, men dåligt långsiktigt om man inte får i sig en daglig dos (som ofta ökar för var dag som går).
Jag äter. Mat, godis och snacks. Helst smörgåsar med kall chokladmjölk, eller chokladkakor, helst Fazer mint. Är jag på gott humör räcker det med Lindt mörk choklad med vaniljsmak (Madagaskar 70%), en bit.
På tåget hem har jag, sen i våras, börjat ta med grönsaksstavar hemifrån. Morot, gurka och paprika knaprar jag på, samt dricker en Jalla yoghurt. Det räcker nästan hela vägen hem och jag blir i stort sett mätt av det också.
Men oftast, särskilt när jag är hemma (nästan aldrig på jobbet, av någon anledning), mår jag dåligt. Mitt eget sällskap vantrivs jag med, särskilt när kroppen och huvudet dråsar ihop i soffan framför tv:n. Då blir det en del dålig mat, eftersom jag inte orkar göra något annat än ett par smörgåsar - och chokladmjölken som tröst.
Igår kväll kunde jag inte somna. Jag har varit uppe i varv i mer än en vecka, så jag var tvungen att sitta och titta på tv till halv ett innan jag kunde gå in till Emelie och slappna av. Därför är jag trött idag. Jag försöker, som jag beskrev ovan, att inte stressa. Jag ska handla idag, och vill helst göra det innan Emelie kommer hem (hon vikarierar för en lärare i tyska på Katedralskolan i en månads tid), men jag tvingar mig själv att tänka att det inte är nödvändigt. Jag måste inte.
Jag måste ingenting idag, för jag har bestämt mig för följande: idag och imorgon är jag inte på plats på jobbet. Jag tar emot samtal från elever och målsmän som ger mig de tider de helst vill ha trumlektion på. I helgen ska jag jobba - då ska jag sätta schemat. Från och med måndag ska jag börja ringa - eller skicka brev - till eleverna med deras tider. Skickar jag brev får de ringa upp mig så snart de har fått brevet, och då bestämmer vi vilken vecka schemat börjar gälla.
Det ska också bli spännande på måndag, för då möter jag min klass i svenska för första gången! Det ser jag fram emot, och det ska jag planera för de här dagarna också.
Förutom allt ovan har jag både en marimba och en vibrafon, och kanske lite pengar från kommunen att köpa dem, på gång! Jag kanske får fortbildningspengar att åka till Stockholm med och se Steve Gadd på Fasching i oktober, och nästa höst kanske kanske åker jag och Emelie till Senegal och hotellet Le Bendoula utanför Kafountine, där jag var våren 2002. Men ingenting är hundra bestämt än!
/ Tille
Jag försöker att inte stressa upp mig, utan göra allt i sinom tid.
Stressar jag upp mig blir jag trött, blir jag trött orkar jag inte göra något, orkar jag inte göra något vill jag inte göra något, vill jag inte göra något blir jag bara sittande, blir jag bara sittande blir jag deprimerad och vill till slut ingenting ändå mer. Till slut vill jag inte ens ingenting.
Då råder tomhet bakom en fasad av förtvivlan. Eller kanske är det tvärtom? Vad vet jag?
Jo, jag vet väldigt mycket. Har du någonsin läst en bok som heter Momo eller kampen om tiden? Gör det. Då förstår du att det du tror om dig själv som är dåligt inte är du själv som tror om dig själv. Det är omvärlden. Och du ska inte alltid lita på den. Du ska lita på din inre röst, den som säger att du alltid duger, precis som du är.
Under veckan har jag varit på trumkurs och inrett mitt nya rum. Jag har även varit på Viktväktarna, och vågen stod på 85,4kg. Jag hade gått ner mer än 3kg innan sommaren. Nu står den totala viktminskningen på 0,9kg. Det är nästan som att börja om från början. Igen.
Det är tröttsamt, men jag får inte ge upp. Varför skulle jag ge upp? Det är bara att gå tillbaka till ritbordet och skissa på ytterligare tankar och mentala procedurer för att klara av att äta sunt och motionera rätt.
Det är tuffare för mig som har ME/CFS, säg vad ni vill, men det är jag övertygad om. Känslan av att vara en besvikelse inför både mig själv och min omgivning är starkare hos någon som har ME/CFS, och det tvingar hjärnan att söka andra sätt att belöna eller trösta, och i mitt fall har det blivit mat. Många med mig känner igen sig. Några dricker, andra röker, snusar, många tar droger. Det finns många sätt man kan bli beroende av substanser och sinnesrörelser som känns bra, kortsiktigt, men dåligt långsiktigt om man inte får i sig en daglig dos (som ofta ökar för var dag som går).
Jag äter. Mat, godis och snacks. Helst smörgåsar med kall chokladmjölk, eller chokladkakor, helst Fazer mint. Är jag på gott humör räcker det med Lindt mörk choklad med vaniljsmak (Madagaskar 70%), en bit.
På tåget hem har jag, sen i våras, börjat ta med grönsaksstavar hemifrån. Morot, gurka och paprika knaprar jag på, samt dricker en Jalla yoghurt. Det räcker nästan hela vägen hem och jag blir i stort sett mätt av det också.
Men oftast, särskilt när jag är hemma (nästan aldrig på jobbet, av någon anledning), mår jag dåligt. Mitt eget sällskap vantrivs jag med, särskilt när kroppen och huvudet dråsar ihop i soffan framför tv:n. Då blir det en del dålig mat, eftersom jag inte orkar göra något annat än ett par smörgåsar - och chokladmjölken som tröst.
Igår kväll kunde jag inte somna. Jag har varit uppe i varv i mer än en vecka, så jag var tvungen att sitta och titta på tv till halv ett innan jag kunde gå in till Emelie och slappna av. Därför är jag trött idag. Jag försöker, som jag beskrev ovan, att inte stressa. Jag ska handla idag, och vill helst göra det innan Emelie kommer hem (hon vikarierar för en lärare i tyska på Katedralskolan i en månads tid), men jag tvingar mig själv att tänka att det inte är nödvändigt. Jag måste inte.
Jag måste ingenting idag, för jag har bestämt mig för följande: idag och imorgon är jag inte på plats på jobbet. Jag tar emot samtal från elever och målsmän som ger mig de tider de helst vill ha trumlektion på. I helgen ska jag jobba - då ska jag sätta schemat. Från och med måndag ska jag börja ringa - eller skicka brev - till eleverna med deras tider. Skickar jag brev får de ringa upp mig så snart de har fått brevet, och då bestämmer vi vilken vecka schemat börjar gälla.
Det ska också bli spännande på måndag, för då möter jag min klass i svenska för första gången! Det ser jag fram emot, och det ska jag planera för de här dagarna också.
Förutom allt ovan har jag både en marimba och en vibrafon, och kanske lite pengar från kommunen att köpa dem, på gång! Jag kanske får fortbildningspengar att åka till Stockholm med och se Steve Gadd på Fasching i oktober, och nästa höst kanske kanske åker jag och Emelie till Senegal och hotellet Le Bendoula utanför Kafountine, där jag var våren 2002. Men ingenting är hundra bestämt än!
/ Tille
lördag 22 augusti 2009
En trött lördag
Min ME/CFS gör sig påmind.
Dagen började bra, men jag har alltmer halkat ner i trötthetsträsket. Eftersom begreppet utbränd numera kallas utmattningssyndrom kan ME/CFS inte på ren svenska kallas för kroniskt utmattningssyndrom, eftersom de två inte är samma sak. Det ena kan följa på det andra, men det är som förkylning och lunginflammation. Det kan få lunginflammation av förkylning och vice versa, men de båda är långt ifrån samma sak.
Jag vet inte om liknelsen är tillräcklig eller ens ackurat, men jag ville hitta nån typ av liknelse, och den är inte så dum, särskilt inte om man ser det symboliskt.
Men det är svårt att tänka på andra när man har mycket ont, eller är mycket trött. Det skulle vara enkelt om man hittade en mening med lidandet. Men det gör inte jag.
Jag har inte hittat någon bra anledning till varför jag skulle må som jag gör. Tröttheten skapar en mycket negativ spiral, och min depression (för en depression är vad det är - tillfällig, ja, men ändå en depression) går ut över Emelie.
Vi bråkar mycket sådana här dagar. Vi brukar bli sams och prata igenom det (vi har klarat det innan vi somnar varje gång hittills), men det tär på självkänslan att den man älskar få stå ut med så mycket.
Jag vill ju hjälpa till. Men jag vill inte att hon gör saker för mig som går ut över hennes eget liv. Att Emelie älskar mig så mycket blir olidligt jobbigt när jag vet hur mycket det tär på henne när jag inte kan visa att jag älskar henne. När jag inte kan göra de allra enklaste saker hemma, för jobbet (som jag älskar och kan genomföra i många timmar utan att överhuvudtaget känna trötthet) gör mig så otroligt trött och tröttheten gör mig så otroligt deprimerad att jag inte kommer ur soffan.
Jag vill inte heller göra saker som att städa, diska, tvätta och laga mat för hennes skull, utan för min skull, alternativt för vår skull.
Jag gömmer mig bakom dator och tv, datorspel och filmer, när kraven på mig själv att göra saker för hennes skull, eller skuldkänslorna för att hon göra saker för mig och bränner ut sig själv på köpet, blir för stora.
Att vara ensam ibland behöver dock inte vara en negativ sak.
Ibland behöver man sköta sig själv och strunta i andra.
Nu ska jag därför spela lite datorspel.
/ Tille
Dagen började bra, men jag har alltmer halkat ner i trötthetsträsket. Eftersom begreppet utbränd numera kallas utmattningssyndrom kan ME/CFS inte på ren svenska kallas för kroniskt utmattningssyndrom, eftersom de två inte är samma sak. Det ena kan följa på det andra, men det är som förkylning och lunginflammation. Det kan få lunginflammation av förkylning och vice versa, men de båda är långt ifrån samma sak.
Jag vet inte om liknelsen är tillräcklig eller ens ackurat, men jag ville hitta nån typ av liknelse, och den är inte så dum, särskilt inte om man ser det symboliskt.
"Du bryter ryggraden, jag bryter lillfingret.
Klart du har ont, men jag har också ont.
Man kan inte jämföra smärta."
- Sara Gigja, 2003
Klart du har ont, men jag har också ont.
Man kan inte jämföra smärta."
- Sara Gigja, 2003
Men det är svårt att tänka på andra när man har mycket ont, eller är mycket trött. Det skulle vara enkelt om man hittade en mening med lidandet. Men det gör inte jag.
Jag har inte hittat någon bra anledning till varför jag skulle må som jag gör. Tröttheten skapar en mycket negativ spiral, och min depression (för en depression är vad det är - tillfällig, ja, men ändå en depression) går ut över Emelie.
Vi bråkar mycket sådana här dagar. Vi brukar bli sams och prata igenom det (vi har klarat det innan vi somnar varje gång hittills), men det tär på självkänslan att den man älskar få stå ut med så mycket.
Jag vill ju hjälpa till. Men jag vill inte att hon gör saker för mig som går ut över hennes eget liv. Att Emelie älskar mig så mycket blir olidligt jobbigt när jag vet hur mycket det tär på henne när jag inte kan visa att jag älskar henne. När jag inte kan göra de allra enklaste saker hemma, för jobbet (som jag älskar och kan genomföra i många timmar utan att överhuvudtaget känna trötthet) gör mig så otroligt trött och tröttheten gör mig så otroligt deprimerad att jag inte kommer ur soffan.
Jag vill inte heller göra saker som att städa, diska, tvätta och laga mat för hennes skull, utan för min skull, alternativt för vår skull.
Jag gömmer mig bakom dator och tv, datorspel och filmer, när kraven på mig själv att göra saker för hennes skull, eller skuldkänslorna för att hon göra saker för mig och bränner ut sig själv på köpet, blir för stora.
Att vara ensam ibland behöver dock inte vara en negativ sak.
Ibland behöver man sköta sig själv och strunta i andra.
Nu ska jag därför spela lite datorspel.
/ Tille
tisdag 18 augusti 2009
Efter de två första jobbdagarna...
Nu har jag jobbat i två dagar, och jag känner mig redan helt slut i både kropp och huvud.
Det har varit två väldigt intressanta och roliga dagar, det är inget fel på varken arbetsplats eller kollegor, det måste tryckas på. Mitt arbetslag är roligt, trevligt och målinriktat. Målresultat som elevinflytande och resultat har bestämts att 100% av tillfrågade elever ska i slutändan känna att de på något sätt kunnat påverka och att lika många ska få godkänt i ämnen som är viktiga, t.ex. matte. Siktar man högt, når man högt.
Det har varit mycket info. Jag har fått veta lite mer detaljerat vad mitt arbete på Åkrahäll innebär.
18% av min tjänst innebär arbetet som svensklärare, och det som tillhör, t.ex. planering och förberedelsetid, samt efterarbete som genomläsning och rättning av elevernas arbeten.
Jag ska också medverka i vart fjärde arbetslagsmöte, som är på tisdagar 07:45, vilket innebär att jag måste åka från Växjö 06:28, vilket i sin tur innebär att jag måste vakna vid 05:00... Skönt då att det bara är vart fjärde möte, vilket inte nödvändigtvis innebär var fjärde vecka, utan mer sällan än så!
Resterande 2% består i att vara hjälpreda för klassföreståndarna. Tills jag tänkt ut en bättre titel. Arbetet består i att vidarebefordra information till eleverna och fungera som en länk mellan huvudklassföreståndarna och eleverna. Jag kommer alltså inte att ansvara för informationen eller sammanställningen av den, bara spridningen av den.
Anledningen till att vara hjälpreda på detta vis är inte bara för att dryga ut min tjänst med de två procentenheter som fattades för att få fulltjänst i Nybro kommun, utan för att ingen av de två klassföreståndarna har hela EC09 någon gång i veckan. Jag, däremot, har hela klassen samtidigt tre gånger i veckan.
Förtydligande angående beteckningen EC09: Elprogrammet (EC) har tre inriktningar på Åkrahäll, elteknik, elektronik och IT. Istället för att kalla årskurserna för 1, 2 och 3, benämns klasserna vid deras startår. EC09 är alltså de gymnasieelever som börjar hösten 2009. De behåller sedan den beteckningen resten av tiden på gymnasiet.
Jag tycker det inte är mer än rätt att jag får vara den här länken, med tanke på hur mycket tid jag ägnar åt dem. Det är viktigt att få kontakt med eleverna, inte bara genom sitt ämne utan även genom det övriga arbetet i deras skolgång. Elevernas resultat i övriga ämnen är en minst lika viktig prioritet som elevernas resultat i lärarens eget ämne. Det låter som en självklarhet, men när läraren har fullt upp att planera, genomföra, utvärdera, analysera och omarbeta sitt eget ämnes innehåll kan det vara lätt att glömma elevernas övriga ämnen.
Jag får inte ta i för mycket och jobba mer än jag behöver, mer än det jag får betalt för. Det är ju trots allt bara 20% jag jobbar totalt på Åkrahäll. Övriga 80% är ju Kulturskolan, och det är ju där jag ska lägga mitt krut i första hand.
Jag hade gärna varit klassföreståndare för en klass, men då hade jag velat ha den omvända situationen - 80% på gymnasiet och 20% på Kulturskolan. För elevernas skull främst - vem vill ha en lärare som inte kan lägga 100% på sina elever?
Jag har haft enorm lycka med mitt yrke så långt. Jag tackar Gud varje dag att jag får ha ett så bra jobb, att det kom till mig just som jag behöver det, även mitt i finanskrisen. Kan jag ha fått det bättre? På något sätt? Jag kan inte se det.
Visst, jag kunde fått arbeta närmare Växjö, men med tanke på hur långt bort Nybro ligger från Växjö är det inte alls farligt med 45-50 minuters enkel tågresa för att komma dit, och dessutom går tågen relativt ofta. Med en månadsbiljett är det bara att kliva på vilket tåg som helst, när som helst.
Realistiskt sett har jag helt enkelt fått ett så bra jobb som man någonsin kunde begära så här i början av min yrkesutövning. En perfekt erfarenhetsbas att jobba med - jag får inblick i det mesta som rör läraryrket idag.
Efter de två inledande dagarna är jag slut i både kroppen och huvudet. Jag har cyklat tur och retur till stationen i Växjö, och även tur och retur till skolan från stationen i Nybro. Dessutom har jag fått mycket information och många nya intryck, trots att jag var en hel del på Åkrahäll i våras. Det är skönt att allt inte är nytt. Det blir dock några nätter då jag sover med Ipren i kroppen för att kunna slappna av...
Imorgon börjar Kulturskolearbetet, och då ska hela gänget till Flerohopp, ett samhälle en dryg mil norr om Nybro. Där ska vi gå tipspromenad och snacka både kul och allvar.
Vill också nämna att på torsdag kommer vi få en trumkurs på "afrikanska" - Sadie Haidara, som är vd för West African Travel, kommer att lära oss spela djembe.
Det var till sydvästra Senegal och hotellet Le Bendoula strax utanför byn Kafountine som jag åkte på trum- och danskurs våren 2002. Jag har träffat Sadie. Jag misstänker att han kommer ha svårt att känna igen mig, men det är inte omöjligt, om jag påminner honom om vad som hände då - när banditerna ur forna gerillan kom och sköt ner bybor med "fel" efternamn... Usch, det var hemskt!
Jag har två stora djembe-trummor, och en minitrumma, som inhandlades där i Senegal. Den ena gjordes från grunden, med inskriptioner som jag fick välja - palmer, "Fear no fear", "Ilan" (mitt afrikanska namn) och "Christian".
Nu måste jag kolla upp lite annat, men till nästa gång kan jag roa er med följande trevliga Youtube-klipp från centralstationen i Antwerpen, där ett tv-bolag fick några dansare att dansa lite.
Mycket nöje.
/ Tille
Det har varit två väldigt intressanta och roliga dagar, det är inget fel på varken arbetsplats eller kollegor, det måste tryckas på. Mitt arbetslag är roligt, trevligt och målinriktat. Målresultat som elevinflytande och resultat har bestämts att 100% av tillfrågade elever ska i slutändan känna att de på något sätt kunnat påverka och att lika många ska få godkänt i ämnen som är viktiga, t.ex. matte. Siktar man högt, når man högt.
Det har varit mycket info. Jag har fått veta lite mer detaljerat vad mitt arbete på Åkrahäll innebär.
18% av min tjänst innebär arbetet som svensklärare, och det som tillhör, t.ex. planering och förberedelsetid, samt efterarbete som genomläsning och rättning av elevernas arbeten.
Jag ska också medverka i vart fjärde arbetslagsmöte, som är på tisdagar 07:45, vilket innebär att jag måste åka från Växjö 06:28, vilket i sin tur innebär att jag måste vakna vid 05:00... Skönt då att det bara är vart fjärde möte, vilket inte nödvändigtvis innebär var fjärde vecka, utan mer sällan än så!
Resterande 2% består i att vara hjälpreda för klassföreståndarna. Tills jag tänkt ut en bättre titel. Arbetet består i att vidarebefordra information till eleverna och fungera som en länk mellan huvudklassföreståndarna och eleverna. Jag kommer alltså inte att ansvara för informationen eller sammanställningen av den, bara spridningen av den.
Anledningen till att vara hjälpreda på detta vis är inte bara för att dryga ut min tjänst med de två procentenheter som fattades för att få fulltjänst i Nybro kommun, utan för att ingen av de två klassföreståndarna har hela EC09 någon gång i veckan. Jag, däremot, har hela klassen samtidigt tre gånger i veckan.
Förtydligande angående beteckningen EC09: Elprogrammet (EC) har tre inriktningar på Åkrahäll, elteknik, elektronik och IT. Istället för att kalla årskurserna för 1, 2 och 3, benämns klasserna vid deras startår. EC09 är alltså de gymnasieelever som börjar hösten 2009. De behåller sedan den beteckningen resten av tiden på gymnasiet.
Jag tycker det inte är mer än rätt att jag får vara den här länken, med tanke på hur mycket tid jag ägnar åt dem. Det är viktigt att få kontakt med eleverna, inte bara genom sitt ämne utan även genom det övriga arbetet i deras skolgång. Elevernas resultat i övriga ämnen är en minst lika viktig prioritet som elevernas resultat i lärarens eget ämne. Det låter som en självklarhet, men när läraren har fullt upp att planera, genomföra, utvärdera, analysera och omarbeta sitt eget ämnes innehåll kan det vara lätt att glömma elevernas övriga ämnen.
Jag får inte ta i för mycket och jobba mer än jag behöver, mer än det jag får betalt för. Det är ju trots allt bara 20% jag jobbar totalt på Åkrahäll. Övriga 80% är ju Kulturskolan, och det är ju där jag ska lägga mitt krut i första hand.
Jag hade gärna varit klassföreståndare för en klass, men då hade jag velat ha den omvända situationen - 80% på gymnasiet och 20% på Kulturskolan. För elevernas skull främst - vem vill ha en lärare som inte kan lägga 100% på sina elever?
Jag har haft enorm lycka med mitt yrke så långt. Jag tackar Gud varje dag att jag får ha ett så bra jobb, att det kom till mig just som jag behöver det, även mitt i finanskrisen. Kan jag ha fått det bättre? På något sätt? Jag kan inte se det.
Visst, jag kunde fått arbeta närmare Växjö, men med tanke på hur långt bort Nybro ligger från Växjö är det inte alls farligt med 45-50 minuters enkel tågresa för att komma dit, och dessutom går tågen relativt ofta. Med en månadsbiljett är det bara att kliva på vilket tåg som helst, när som helst.
Realistiskt sett har jag helt enkelt fått ett så bra jobb som man någonsin kunde begära så här i början av min yrkesutövning. En perfekt erfarenhetsbas att jobba med - jag får inblick i det mesta som rör läraryrket idag.
Efter de två inledande dagarna är jag slut i både kroppen och huvudet. Jag har cyklat tur och retur till stationen i Växjö, och även tur och retur till skolan från stationen i Nybro. Dessutom har jag fått mycket information och många nya intryck, trots att jag var en hel del på Åkrahäll i våras. Det är skönt att allt inte är nytt. Det blir dock några nätter då jag sover med Ipren i kroppen för att kunna slappna av...
Imorgon börjar Kulturskolearbetet, och då ska hela gänget till Flerohopp, ett samhälle en dryg mil norr om Nybro. Där ska vi gå tipspromenad och snacka både kul och allvar.
Vill också nämna att på torsdag kommer vi få en trumkurs på "afrikanska" - Sadie Haidara, som är vd för West African Travel, kommer att lära oss spela djembe.
Det var till sydvästra Senegal och hotellet Le Bendoula strax utanför byn Kafountine som jag åkte på trum- och danskurs våren 2002. Jag har träffat Sadie. Jag misstänker att han kommer ha svårt att känna igen mig, men det är inte omöjligt, om jag påminner honom om vad som hände då - när banditerna ur forna gerillan kom och sköt ner bybor med "fel" efternamn... Usch, det var hemskt!
Jag har två stora djembe-trummor, och en minitrumma, som inhandlades där i Senegal. Den ena gjordes från grunden, med inskriptioner som jag fick välja - palmer, "Fear no fear", "Ilan" (mitt afrikanska namn) och "Christian".
Nu måste jag kolla upp lite annat, men till nästa gång kan jag roa er med följande trevliga Youtube-klipp från centralstationen i Antwerpen, där ett tv-bolag fick några dansare att dansa lite.
Mycket nöje.
/ Tille
söndag 16 augusti 2009
Har arbetat - ska arbeta mer
Nu har jag jobbat i många timmar med schema inför läsåret.
Nu är det dags att vara lite duktig och diska, medan Emelie lagar till lite mat.
Imorgon är det arbete som gäller, och en tidig morgon - jag måste upp vid sex för att vara på jobbet halv nio. Tjosan!
Ja, ja, jag vet - det finns de som definitivt har det värre!
Diska var det ja.
/ Tille
Nu är det dags att vara lite duktig och diska, medan Emelie lagar till lite mat.
Imorgon är det arbete som gäller, och en tidig morgon - jag måste upp vid sex för att vara på jobbet halv nio. Tjosan!
Ja, ja, jag vet - det finns de som definitivt har det värre!
Diska var det ja.
/ Tille
Bilder på lägenheten
På begäran publicerar jag några bilder på lägenheten och hoppas att det ger ett hum om hur den ser ut.
Än så länge är det mesta av lägenheten belamrat med lådor och kassar och mycket är i en enda röra. Jag har letat fram några av de många bilderna jag tagit som inte visar på den värsta röran.
Till Karola: Lycka till i Frankrike! Hoppas du ska göra nått kul som du samtidigt kan vila i. Då blir nog din CFS inte lika jobbig att leva med. Hoppas du fortfarande kan läsa och kommentera i min blogg!
Till David: Om möjligt har jag inte riktigt samma restriktiva hållning till datorer - de kan vara nyttiga trots att de inte är uppkopplade mot internet. Men jo, delvis håller jag allt med dig!
Köket - tomt men fräscht.
Vardagsrummet med balkongen
Det blivande arbetsrummet med ingång till
klädkammaren, som är genomgång till...
... sovrummet. Så småningom kommer jag kanske
publicera en bild på Emelies härliga överkast också.
Så här fint kan vardagsrummet komma att se ut - igen.
Fast man kanske får bortse från kartonger och
diverse påsar till höger i bilden. Kanske borde
beskurit bilden innan publicering...? Photoshop, någon?
Allt eftersom arbetet med att inreda vår fina lägenhet fortskrider kommer det kanske fler bilder. Det är dock en hel del att göra innan vår lägenhet är så fin att den tål att visas i bloggen!
/ Tille
Än så länge är det mesta av lägenheten belamrat med lådor och kassar och mycket är i en enda röra. Jag har letat fram några av de många bilderna jag tagit som inte visar på den värsta röran.
Till Karola: Lycka till i Frankrike! Hoppas du ska göra nått kul som du samtidigt kan vila i. Då blir nog din CFS inte lika jobbig att leva med. Hoppas du fortfarande kan läsa och kommentera i min blogg!
Till David: Om möjligt har jag inte riktigt samma restriktiva hållning till datorer - de kan vara nyttiga trots att de inte är uppkopplade mot internet. Men jo, delvis håller jag allt med dig!
Köket - tomt men fräscht.
Vardagsrummet med balkongen
Det blivande arbetsrummet med ingång tillklädkammaren, som är genomgång till...
... sovrummet. Så småningom kommer jag kanskepublicera en bild på Emelies härliga överkast också.
Så här fint kan vardagsrummet komma att se ut - igen.Fast man kanske får bortse från kartonger och
diverse påsar till höger i bilden. Kanske borde
beskurit bilden innan publicering...? Photoshop, någon?
Allt eftersom arbetet med att inreda vår fina lägenhet fortskrider kommer det kanske fler bilder. Det är dock en hel del att göra innan vår lägenhet är så fin att den tål att visas i bloggen!
/ Tille
torsdag 13 augusti 2009
Äntligen Internet!
Äntligen, efter en hel del strul, grått hår, huvudvärk och tandagnisslande, funkar internet i den nya lägenheten! Och imorgon ska telefonen kopplas in.
Det började med att jag plockade fram Emelies router och skulle koppla in den i väggen. Då upptäcktes det att internetuttaget i vardagsrummet var en så kallad "comhem-koppling", en skruvkoppling (man skruvar in den i väggen), och man var alltså tvungen att ha ett modem som passade för det.
Det hade jag, men var? Jag letade igår kväll tills jag blev svettig, och tillslut, i en låda längst ner i en stapel längst in bland flera staplar och kassar, hittade jag en påse som det stod "modem" på. I den låg mitt modem, nätadapter och en kabel. Jag kopplade in allt tills bara kopplingen mellan väggen och modemet återstod. Då visade sig att kabeln, som jag trodde var "comhem-kabeln", var en tv-kabel för antennen.
Jag misstänker att jag gjort ett misstag - skickat med comhem-kabeln med tv:n och tv-kabeln med modemet. I vilket fall som helst kunde jag inte göra mer.
Idag var jag på sjukhuset och gjorde allergitest. Jag är allergisk mot katt och timotej (gräs) i första hand, björk, hund, och häst något mindre. Jag har fått en blankett för fysisk aktivitet på recept, så får vi se om jag utnyttjar det.
Efteråt letade jag upp en affär som sålde en "comhem-kabel". Att det kallades för det fick jag reda på i den tredje butiken jag besökte som visade sig ha den till salu - Kjell & Co. 45 kronor. Det skulle det vara värt för att få igång internet, tyckte jag.
Jag kom hem och kopplade i det. Jag antog att jag skulle få upp Wexnets hemsida - men icke. För det första har uppkopplingen varit svår att få stabil, därefter dök en hemsida upp - Tele2! Dessutom var det tillfälligt tekniskt fel och ett telefonnummer till supporten. Jag var tvungen att ringa med min mobiltelefon, eftersom den fasta inte kopplats in än. Mer än tio minuters väntetid!
Men under tiden jag satt och väntade kom Emelie och påminde mig om något den förre hyresgästen sagt - att i vardagsrummet fanns en koppling för Tele2, och i hallen en för Wexnet. Eftersom jag inte sett något uttag alls för internet i hallen blev jag irriterad, men jag gick ut och tittade, och upptäckte då en vit låda på väggen ovanför ytterdörren, som såg misstänkt ut. När jag tittade närmre upptäckte jag att det var små lock som skydd för något, som jag kunde lyfta på. Tadaa! Under det fanns nätverkskoppling, vilket gjorde att jag inte behövde köpa den där "comhem-kabeln", trots allt!
Jag kopplade upp, och efter några timmars försök att genomföra Wexnets enkla installation lyckades jag äntligen. Problemen bestod i att uppkopplingen mot internet var mycket ostabil just när jag skulle genomföra ansökningen, så det tog väldigt lång tid innan det var tillräckligt stabilt.
Sen funkade det inte i alla fall. Jag gav upp och satte mig vid tv:n ett par timmar och åt lite kvällsmat. Tröttheten låg tung över mig och jag var helt slut.
Efter ett tag kom jag på att jag inte hade startat om datorn efter slutförd ansökning, så jag startade om datorn - and here I am! Hurra! Det funkar!!!
Nu kan jag äntligen kolla hur mycket pengar jag har på banken, jag kan kolla mitt schema för läsåret, jag kan mejla - och jag kan blogga!
Jag har en del att göra, och om du har läst så här långt kan jag tänka mig att du är ganska trött. Så jag ska bara tala om vad jag ska göra imorgon, så kanske jag berättar mer imorrn kväll eller nån gång i helgen.
Imorgon klockan nio är jag på plats på Åkrahällskolan i Nybro för lite info för nyanställda. Schemat för dagen ser ut som följer:
Nu ska här surfas!
/ Tille
Det började med att jag plockade fram Emelies router och skulle koppla in den i väggen. Då upptäcktes det att internetuttaget i vardagsrummet var en så kallad "comhem-koppling", en skruvkoppling (man skruvar in den i väggen), och man var alltså tvungen att ha ett modem som passade för det.
Det hade jag, men var? Jag letade igår kväll tills jag blev svettig, och tillslut, i en låda längst ner i en stapel längst in bland flera staplar och kassar, hittade jag en påse som det stod "modem" på. I den låg mitt modem, nätadapter och en kabel. Jag kopplade in allt tills bara kopplingen mellan väggen och modemet återstod. Då visade sig att kabeln, som jag trodde var "comhem-kabeln", var en tv-kabel för antennen.
Jag misstänker att jag gjort ett misstag - skickat med comhem-kabeln med tv:n och tv-kabeln med modemet. I vilket fall som helst kunde jag inte göra mer.
Idag var jag på sjukhuset och gjorde allergitest. Jag är allergisk mot katt och timotej (gräs) i första hand, björk, hund, och häst något mindre. Jag har fått en blankett för fysisk aktivitet på recept, så får vi se om jag utnyttjar det.
Efteråt letade jag upp en affär som sålde en "comhem-kabel". Att det kallades för det fick jag reda på i den tredje butiken jag besökte som visade sig ha den till salu - Kjell & Co. 45 kronor. Det skulle det vara värt för att få igång internet, tyckte jag.
Jag kom hem och kopplade i det. Jag antog att jag skulle få upp Wexnets hemsida - men icke. För det första har uppkopplingen varit svår att få stabil, därefter dök en hemsida upp - Tele2! Dessutom var det tillfälligt tekniskt fel och ett telefonnummer till supporten. Jag var tvungen att ringa med min mobiltelefon, eftersom den fasta inte kopplats in än. Mer än tio minuters väntetid!
Men under tiden jag satt och väntade kom Emelie och påminde mig om något den förre hyresgästen sagt - att i vardagsrummet fanns en koppling för Tele2, och i hallen en för Wexnet. Eftersom jag inte sett något uttag alls för internet i hallen blev jag irriterad, men jag gick ut och tittade, och upptäckte då en vit låda på väggen ovanför ytterdörren, som såg misstänkt ut. När jag tittade närmre upptäckte jag att det var små lock som skydd för något, som jag kunde lyfta på. Tadaa! Under det fanns nätverkskoppling, vilket gjorde att jag inte behövde köpa den där "comhem-kabeln", trots allt!
Jag kopplade upp, och efter några timmars försök att genomföra Wexnets enkla installation lyckades jag äntligen. Problemen bestod i att uppkopplingen mot internet var mycket ostabil just när jag skulle genomföra ansökningen, så det tog väldigt lång tid innan det var tillräckligt stabilt.
Sen funkade det inte i alla fall. Jag gav upp och satte mig vid tv:n ett par timmar och åt lite kvällsmat. Tröttheten låg tung över mig och jag var helt slut.
Efter ett tag kom jag på att jag inte hade startat om datorn efter slutförd ansökning, så jag startade om datorn - and here I am! Hurra! Det funkar!!!
Nu kan jag äntligen kolla hur mycket pengar jag har på banken, jag kan kolla mitt schema för läsåret, jag kan mejla - och jag kan blogga!
Jag har en del att göra, och om du har läst så här långt kan jag tänka mig att du är ganska trött. Så jag ska bara tala om vad jag ska göra imorgon, så kanske jag berättar mer imorrn kväll eller nån gång i helgen.
Imorgon klockan nio är jag på plats på Åkrahällskolan i Nybro för lite info för nyanställda. Schemat för dagen ser ut som följer:
- Kl 09.00 Kaffe
- Kl 09.30 Skolledning, Elevhälsan och lärarfacken presenterar sig
- Kl 10.30 Träff med mentor/fadder
- Ca 12.00 Nyanställda och mentorer bjuds på lunch om så önskas.
Nu ska här surfas!
/ Tille
söndag 9 augusti 2009
Färden går mot Växjö...
Sista sommardagen i Gulleryd innan jobbet tar vid. Imorgon åker jag och Emelie till Växjö.
Jag och lillebror spelade sista kyrkospelningen för sommaren i Bosebo idag vid elva. Det var en 45 minuters gudstjänst för fyra församlingsmedlemmar. Vi var fler som jobbade i kyrkan än som besökte den - fem. Emelie jämnade ut det lite genom att varken vara församlingsmedlem eller anställd.
Det var flera fina psalmer vi spelade - psalm 21 (Måne och sol), psalm 1 (Gud vi lovar dig), och psalm 289 (Guds kärlek är som stranden), t.ex.
Dagen som förlöpt har varit sommarsolig och inte för varm - ändå blev det åska i eftermiddag. Storebror var ute med brorsonen Fabian. Mina bröder hjälptes åt att byta batteri i lillebrors bil och göra den fin, så han kan sälja den nån gång. Nån som är intresserad av en guldfärgad (ljusbrun) Mitsubishi Carisma -00? Den är ganska fräsch, faktiskt. Hade jag haft råd kanske jag hade köpt den själv.
Jag har försökt packa en del, men det har gått trögt. Det gör det när man är väldigt trött.
Dels lider jag fortfarande av efterverkningarna av fredagens migrän och den nattens svårighet att somna (slocknade inte förrän efter två på natten). Dels var det min mosters 60-årsfest igår kväll, och min mage krånglade en hel del, förutom att det blev sent.
Så jag vaknade utvilad och med en känsla av produktivitet i fredags, för en gångs skull. Senast jag gjorde det var många månader sedan. Tack vare migränen, insomningsbesväret och magkrånglet är jag tillbaka på noll. Nej, inte riktigt - produktivitetskänslan finns faktiskt kvar, åtminstone lite grann. Det svåra är att göra något av det, när man är fruktansvärt trött.
Jag hoppas på en positiv förändring när jag får flytta till Växjö på allvar, bo med Emelie och jobba, komma in i vanor och rutiner som gör det lättare att planera in, och genomföra, träning. Något av det första jag ska göra när vi fått igång internet i lägenheten är att anmäla mig till Göteborgsvarvet. Storebror och svägerskan var med i år, de sprang på runt 2:30. Om jag klarar det vet jag inte, men jag ska anmäla mig i år och försöka komma runt, i alla fall.
Eventuellt får jag skjuts med en kollega, som nämnt att hon också skulle vilja springa (om hon inte redan hade gjort det, minns inte detta riktigt).
Min vän Thomas har börjat blogga. Det är kul. Spana in hans blogg här: http://thomasdotblog.blogspot.com/
Det var också bra att han började med det, för då fick jag veta att han är nyförlovad och tänker gifta sig nästa år - samma sommar som jag och Emelie planerat. Vi får försöka se till att vi inte planerar samma datum. Det skulle vara lite dumt, eftersom jag misstänker att vi båda skulle bjuda varandra med respektive på våra respektive bröllop, och dessutom planerar att bjuda många gemensamma vänner. Skulle vara lite dumt om de (ni) var tvungna att välja mellan mig och Thomas!
Emelie kom hit igår eftermiddag, strax innan vi åkte på 60-årsfesten (hon orkade!). Det är ljuvligt att få vara med henne igen, särskilt när man vet att nu är det för en lång tid framöver.
En lång tid framöver, förutom tiden jag jobbar i Nybro, vilket blir ganska mycket tid nu när jag ska jobba 100%. Det viktigaste är dock att vi bor i samma lägenhet och sover bredvid varandra i något som ska likna en dubbelsäng men egentligen bara är två sängar bredvid varandra. Om vi binder fast sängarna är det mindre risk att de åker i sär och en av oss eller båda hamnar på golvet mellan sängarna.
Det är en senare fråga. Ikväll ska vi packa ut mina grejer i bilen, och imorrn åker vi mot Växjö. Härligt!
/ Tille
Jag och lillebror spelade sista kyrkospelningen för sommaren i Bosebo idag vid elva. Det var en 45 minuters gudstjänst för fyra församlingsmedlemmar. Vi var fler som jobbade i kyrkan än som besökte den - fem. Emelie jämnade ut det lite genom att varken vara församlingsmedlem eller anställd.
Det var flera fina psalmer vi spelade - psalm 21 (Måne och sol), psalm 1 (Gud vi lovar dig), och psalm 289 (Guds kärlek är som stranden), t.ex.
Dagen som förlöpt har varit sommarsolig och inte för varm - ändå blev det åska i eftermiddag. Storebror var ute med brorsonen Fabian. Mina bröder hjälptes åt att byta batteri i lillebrors bil och göra den fin, så han kan sälja den nån gång. Nån som är intresserad av en guldfärgad (ljusbrun) Mitsubishi Carisma -00? Den är ganska fräsch, faktiskt. Hade jag haft råd kanske jag hade köpt den själv.
Jag har försökt packa en del, men det har gått trögt. Det gör det när man är väldigt trött.
Dels lider jag fortfarande av efterverkningarna av fredagens migrän och den nattens svårighet att somna (slocknade inte förrän efter två på natten). Dels var det min mosters 60-årsfest igår kväll, och min mage krånglade en hel del, förutom att det blev sent.
Så jag vaknade utvilad och med en känsla av produktivitet i fredags, för en gångs skull. Senast jag gjorde det var många månader sedan. Tack vare migränen, insomningsbesväret och magkrånglet är jag tillbaka på noll. Nej, inte riktigt - produktivitetskänslan finns faktiskt kvar, åtminstone lite grann. Det svåra är att göra något av det, när man är fruktansvärt trött.
Jag hoppas på en positiv förändring när jag får flytta till Växjö på allvar, bo med Emelie och jobba, komma in i vanor och rutiner som gör det lättare att planera in, och genomföra, träning. Något av det första jag ska göra när vi fått igång internet i lägenheten är att anmäla mig till Göteborgsvarvet. Storebror och svägerskan var med i år, de sprang på runt 2:30. Om jag klarar det vet jag inte, men jag ska anmäla mig i år och försöka komma runt, i alla fall.
Eventuellt får jag skjuts med en kollega, som nämnt att hon också skulle vilja springa (om hon inte redan hade gjort det, minns inte detta riktigt).
Min vän Thomas har börjat blogga. Det är kul. Spana in hans blogg här: http://thomasdotblog.blogspot.com/
Det var också bra att han började med det, för då fick jag veta att han är nyförlovad och tänker gifta sig nästa år - samma sommar som jag och Emelie planerat. Vi får försöka se till att vi inte planerar samma datum. Det skulle vara lite dumt, eftersom jag misstänker att vi båda skulle bjuda varandra med respektive på våra respektive bröllop, och dessutom planerar att bjuda många gemensamma vänner. Skulle vara lite dumt om de (ni) var tvungna att välja mellan mig och Thomas!
Vet ni, det finns inget bättre än att titta upp från datorn och titta rakt upp i stjärnorna. Stjärnorna som tillhör Emelies underbara ögon!
Emelie kom hit igår eftermiddag, strax innan vi åkte på 60-årsfesten (hon orkade!). Det är ljuvligt att få vara med henne igen, särskilt när man vet att nu är det för en lång tid framöver.
En lång tid framöver, förutom tiden jag jobbar i Nybro, vilket blir ganska mycket tid nu när jag ska jobba 100%. Det viktigaste är dock att vi bor i samma lägenhet och sover bredvid varandra i något som ska likna en dubbelsäng men egentligen bara är två sängar bredvid varandra. Om vi binder fast sängarna är det mindre risk att de åker i sär och en av oss eller båda hamnar på golvet mellan sängarna.
Det är en senare fråga. Ikväll ska vi packa ut mina grejer i bilen, och imorrn åker vi mot Växjö. Härligt!
/ Tille
fredag 7 augusti 2009
Huvudvärk och Fabian
Idag vaknade jag och kände mig utvilad och produktiv för första gången på mycket länge. Riktigt positiv kände jag mig. Sen fick jag synrubbningar.
Det börjar som en prick i centrum av mitt synfält. Jag märker det när jag försöker läsa - det blir helt enkelt svårt, för jag ser inte vad jag läser. Det växer som en eldslåga i ultrarapid i en båge antingen upp till höger, eller upp till vänster. Idag stack bågen åt vänster.
Om jag upptäcker synrubbningen i tid och kan ta värktabletter (helst en kombination av en Ipren plus en Voltaren - det funkar för mig, men kanske inte för andra), blir det inte så farligt. Första gången jag drabbades av det sov jag. När jag vaknade gjorde jag det för jag hade ont i huvudet.
Vi pratar helt enkelt om migrän. Det är en lätt form av migrän, men den gör mig sängliggandes i flera timmar. Kan gå upp korta stunder och äta eller gå på toa. Men för länge i sittande eller stående läge mår jag illa och måste lägga mig igen.
Under eftermiddagen gick värken över, men trött fortsätter jag vara i ungefär ett dygn.
Produktivitetskänslan sitter tack och lov fortfarande i, och nu blir den intensivare, för imorgon kommer Emelie hit! Hurra!
Rättare sagt, jag hoppas att Emelie kommer hit. Hon jobbade sista arbetsdagen idag och jag vet att hon är väldigt trött nu. Det känner vi alla igen, misstänker jag - när man haft en lång period av intensitet av något slag, då är det jobbigt att sluta arbeta - det är då man säckar ihop.
Nu måste jag nästan citera Frankl lite. Han talar om hur människor som spänt sig till det yttersta, t.ex. soldater eller krigsfångar, gått in i väggen först när kriget eller fångenskapen plötsligen är slut.
Detta gäller även löpare som springer marathon. Direkt efter målgång bör man inte stanna omedelbart och lägga sig ner. Man bör jogga en stund till eller åtminstone promenera vidare tills pulsen går ner. Kroppen löper annars stor risk att skadas.
Har man jobbat en hel sommar i hemtjänsten har man antagligen varit på sin vakt för alarm och andra spänningssituationer. När det då tar slut, och spänningen avtar, då blir man trött i både kropp och själ. Inte bara sådär nattatrött, utan helt enkelt orkeslös.
Men jag hoppas Emelie orkar komma hit imorgon.
Storebror, svägerska och brorson Fabian var här idag igen. De kom på besök för att laga lunch till sig själva, efter att ha varit på besök i Gislaved. De stannade till kvällen, då vi grillade och åt i kvällssolen.
Jag och mina två bröder kastade lite freesbee, och sedan tennisboll, till varandra. Det är en underbar känsla att leka lite på en gräsmatta, långt från stora vägar som låter mycket. När jag växte upp i Ryd gjorde vi det nära Nissastigen (26:an), och det var alltid mycket ljud från vägen. Här i Gulleryd är det alldeles tyst, för det mesta!
Och igår kväll var vi hos dem och firade Fabian ett år (han fyllde 26e juli). Nedan kommer lite bilder från igår och idag.
Far och son.
Min far och mina bröder monterar en av
Fabians födelsedagspresenter.
Fabian hjälper till på sitt sätt.
Vad ska nu det här föreställa? En ny stol att sitta och äta i?
Inga ord är nödvändiga för att beskriva hur roligt det var!
Ändå roligare när både pappa...
... och farbror busade med honom samtidigt!
En lycklig Fabilur, och en ganska lycklig
farfar också, för den delen!
GRATTIS FABIAN ETT ÅR!
Det börjar som en prick i centrum av mitt synfält. Jag märker det när jag försöker läsa - det blir helt enkelt svårt, för jag ser inte vad jag läser. Det växer som en eldslåga i ultrarapid i en båge antingen upp till höger, eller upp till vänster. Idag stack bågen åt vänster.
Om jag upptäcker synrubbningen i tid och kan ta värktabletter (helst en kombination av en Ipren plus en Voltaren - det funkar för mig, men kanske inte för andra), blir det inte så farligt. Första gången jag drabbades av det sov jag. När jag vaknade gjorde jag det för jag hade ont i huvudet.
Vi pratar helt enkelt om migrän. Det är en lätt form av migrän, men den gör mig sängliggandes i flera timmar. Kan gå upp korta stunder och äta eller gå på toa. Men för länge i sittande eller stående läge mår jag illa och måste lägga mig igen.
Under eftermiddagen gick värken över, men trött fortsätter jag vara i ungefär ett dygn.
Produktivitetskänslan sitter tack och lov fortfarande i, och nu blir den intensivare, för imorgon kommer Emelie hit! Hurra!
Rättare sagt, jag hoppas att Emelie kommer hit. Hon jobbade sista arbetsdagen idag och jag vet att hon är väldigt trött nu. Det känner vi alla igen, misstänker jag - när man haft en lång period av intensitet av något slag, då är det jobbigt att sluta arbeta - det är då man säckar ihop.
Nu måste jag nästan citera Frankl lite. Han talar om hur människor som spänt sig till det yttersta, t.ex. soldater eller krigsfångar, gått in i väggen först när kriget eller fångenskapen plötsligen är slut.
När det gäller denna psykiatriska sida av problemet, har jag redan i ett tidigare sammanhang talat om den psykiska motsvarigheten till den så kallade dykarsjukan. Liksom dykaren, som hissas upp från stora djup med högt lufttryck till ytan, löper stora risker om inte upphissandet sker i etapper, så löper också människan risker, om hon plötsligt befrias från ett starkt psykiskt tryck.Nå, han talar förvisso om lite extraordinära mentala situationer framförallt, men jag anser att det även fungerar rent fysiskt. Frankl talar ju även om hur nära relation kropp och psyke har, så han skulle nog hålla med mig - en idrottare som springer 100 meter slutar inte springa omedelbart efter målgång. Han joggar en bit till och stannar av pö om pö.
- Viktor E. Frankl, "Livet har mening", s. 108
Detta gäller även löpare som springer marathon. Direkt efter målgång bör man inte stanna omedelbart och lägga sig ner. Man bör jogga en stund till eller åtminstone promenera vidare tills pulsen går ner. Kroppen löper annars stor risk att skadas.
Har man jobbat en hel sommar i hemtjänsten har man antagligen varit på sin vakt för alarm och andra spänningssituationer. När det då tar slut, och spänningen avtar, då blir man trött i både kropp och själ. Inte bara sådär nattatrött, utan helt enkelt orkeslös.
Men jag hoppas Emelie orkar komma hit imorgon.
Storebror, svägerska och brorson Fabian var här idag igen. De kom på besök för att laga lunch till sig själva, efter att ha varit på besök i Gislaved. De stannade till kvällen, då vi grillade och åt i kvällssolen.
Jag och mina två bröder kastade lite freesbee, och sedan tennisboll, till varandra. Det är en underbar känsla att leka lite på en gräsmatta, långt från stora vägar som låter mycket. När jag växte upp i Ryd gjorde vi det nära Nissastigen (26:an), och det var alltid mycket ljud från vägen. Här i Gulleryd är det alldeles tyst, för det mesta!
Och igår kväll var vi hos dem och firade Fabian ett år (han fyllde 26e juli). Nedan kommer lite bilder från igår och idag.
Far och son.
Min far och mina bröder monterar en avFabians födelsedagspresenter.
Fabian hjälper till på sitt sätt.
Vad ska nu det här föreställa? En ny stol att sitta och äta i?
Inga ord är nödvändiga för att beskriva hur roligt det var!
Ändå roligare när både pappa...
... och farbror busade med honom samtidigt!
En lycklig Fabilur, och en ganska lyckligfarfar också, för den delen!
GRATTIS FABIAN ETT ÅR!torsdag 6 augusti 2009
Uppdatering
Min blogg var uppenbarligen saknad, och det räcker med en person så känner jag för att skriva igen.
Fast jag har ingen inspiration att berätta något. Jag står inför så mycket, och jag har huvudet överallt utom där jag borde ha det - här och nu.
Jag vaknar på mornarna och är orolig och nervös inför skolstarten. Jag fick utökat arbete innan sommaren, så det blir mer att göra nu i höst än jag hade innan våren.
Innan våren var jag bara trumlärare i Kulturskolan i Nybro, och hade elever i grundskolan och gymnasiet. Totalt 80%.
Till hösten blir jag i Kulturskolan trumlärare, lärare i musikteori och slagverksensembleledare, och jag har fått jobb på gymnasieskolan Åkrahäll som svensklärare för en el-etta. Totalt 100%.
Det är kul att få jobb mitt i finanskrisen, särskilt i ett yrke där det skärs ner mer än det anställs. Samtidigt blir det en ordentligt uppgradering i arbetstyngd, något som jag både ser fram emot och skräms av.
Att arbeta som svensklärare blir till exempel första gången jag gör. Det nya skrämmer ju ganska ofta. Nog för att jag har två års studier och ett antal veckors praktik, men det blir aldrig verkligheten att studera och träna ett yrke. Nu är det på riktigt. Jag ska planera terminsvis, inte bara för en-fem intensiva veckor.
Nog om det. I slutet av juli fyllde brorsonen Fabian ett år! Hurra hurra hurra! Här kommer lite bilder på min underbara lille vän:
Fabian blir nyfiken och släpper vad han har för händer...
Vad gör du, farbror Tille?
Farmor och Fabian
Jag rensade gången utanför mammas hus.
Progression...
Färdigt!
Fabian på promenad. Egentligen går han oftast
med stöd av bara en hand, och några gånger
har han gått flera steg helt utan stöd.
Blåbär blev snabbt en favorit!
På upptäcksfärd på hård och sträv yta... Men lika glad ändå!
Fast jag har ingen inspiration att berätta något. Jag står inför så mycket, och jag har huvudet överallt utom där jag borde ha det - här och nu.
Jag vaknar på mornarna och är orolig och nervös inför skolstarten. Jag fick utökat arbete innan sommaren, så det blir mer att göra nu i höst än jag hade innan våren.
Innan våren var jag bara trumlärare i Kulturskolan i Nybro, och hade elever i grundskolan och gymnasiet. Totalt 80%.
Till hösten blir jag i Kulturskolan trumlärare, lärare i musikteori och slagverksensembleledare, och jag har fått jobb på gymnasieskolan Åkrahäll som svensklärare för en el-etta. Totalt 100%.
Det är kul att få jobb mitt i finanskrisen, särskilt i ett yrke där det skärs ner mer än det anställs. Samtidigt blir det en ordentligt uppgradering i arbetstyngd, något som jag både ser fram emot och skräms av.
Att arbeta som svensklärare blir till exempel första gången jag gör. Det nya skrämmer ju ganska ofta. Nog för att jag har två års studier och ett antal veckors praktik, men det blir aldrig verkligheten att studera och träna ett yrke. Nu är det på riktigt. Jag ska planera terminsvis, inte bara för en-fem intensiva veckor.
Nog om det. I slutet av juli fyllde brorsonen Fabian ett år! Hurra hurra hurra! Här kommer lite bilder på min underbara lille vän:
Fabian blir nyfiken och släpper vad han har för händer...
Vad gör du, farbror Tille?
Farmor och Fabian
Jag rensade gången utanför mammas hus.
Progression...
Färdigt!
Fabian på promenad. Egentligen går han oftastmed stöd av bara en hand, och några gånger
har han gått flera steg helt utan stöd.
Blåbär blev snabbt en favorit!
På upptäcksfärd på hård och sträv yta... Men lika glad ändå!Så till sist en liten inbjudan: gå in på YouTube, sök på MrTille och lyssna på mina inspelningar av:
Logga gärna in och kommentera och ranka! Du kan även i så fall prenumerera på min kanal, och kan därför få veta när jag lägger upp fler filmer. Det hoppas jag nämligen kunna göra så småningom!
Mycket nöje!
/ Tille
Logga gärna in och kommentera och ranka! Du kan även i så fall prenumerera på min kanal, och kan därför få veta när jag lägger upp fler filmer. Det hoppas jag nämligen kunna göra så småningom!
Mycket nöje!
/ Tille
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Elvisthecomic.se
Hur mycket är en kvinna värd? (Ser du inte vad det står? Kommentera i ett blogginlägg!)