Billy Bob Thornton intervjuas i kanadensisk radio

Billy Bob Thornton är en skådespelare som startade ett band för ca två år sen, i vilken han är trummis. Men trummorna släpar de inte omkring kl 6 på morgonen.

I övrigt är Billy Bob Thornton så känd att det inte spelar ett dugg roll vad han säger. Uppenbarligen. Och Michael Swaim har tagit fasta på det och översatt vad personerna egentligen säger...

Original:
http://www.cracked.com/blog/billy-bob-goes-ballistic-with-subtext-titles/

Jobbig vecka

Helgen har varit mycket bra, med grill, besök och shopping. Men veckan som kommer känns motig.

I fredags åkte vi till stan, shoppade och skrev lägenhetskontrakt. I lördags åkte vi till Samarkand och handlade igen. På söndagen grillade jag en flintastek medan Emelie gjorde en gudomligt god potatissallad, och på eftermiddagen/kvällen kom Alfrida på besök. Vi åt tacopaj och såg Liftarens Guide till Galaxen (Don't Panic). Mycket trevligt.

Ryggen gör dock fortfarande ont, och värktabletterna gör mig trött, liksom värken, förstås. Det känns motigt att åka till jobbet, för jag är rädd att jag inte ska orka med att kontrollera mina pedagogiska krafter. Tröttheten - min kryptonit.

Mina pengar har försvunnit också, i form av återbetalningar av skulder m.m. Och problemet är att om jag betalar tillbaka skulderna för fort har jag inga pengar för resten av månaden och måste låna igen. Tur att jag har en snäll flickvän och en snäll mamma, som inte kräver några räntor.

Otroligt att hon som student och lever på CSN har nästan hela sitt bidrag kvar när månaden är slut, och jag, som jobbar och får 73% mer i lön, har inga pengar kvar. Kan ju förvisso bero på att jag lånat och lämnar tillbaka alla mina pengar till Emelie...

Ikväll ska jag gå på mitt första möte någonsin med Viktväktarna (sidan kan inte öppnas i Firefox). Känns både bra och uselt på samma gång. Jag har jobbat med Viktväktarmat förut och det har då gått riktigt bra. Men jag har gjort det ensam, och i längden funkade inte det. Senast jag använde Viktväktarmat gick jag ner åtta kilo. Sen kom jul och nyår, och ett halvår senare hade jag gått upp nio kilo. Sen dess har jag hyst stora tvivel till mig själv och mina möjligheter att gå ner i vikt och behålla en målvikt.

Så jag är ganska orolig för att ett medlemskap i Viktväktarna kommer vara slöseri med pengar, men jag måste investera i min egen hälsa på något sätt, och de föregående investeringarna har ju lett till bra saker, även om jag inte kunnat behålla allt jag fått mig till del.

Nu måste jag till jobbet. (Jag håller fortfarande på att skriva plugget/skolan, jag måste nog vänja mig av vid det - även om det inte är helt fel: jag jobbar ju faktiskt på en skola).

Vi får komma hem!

Tack alla som bett för oss. Vi får komma hem!

I några dagar har jag och Emelie gått som på nålar, och bett och förtvivlat, hoppats och drömt om vartannat. Lägenheten vi såg i måndags kväll var verkligen allt vi drömde om - fint läge, nära till allt, lugnt område och jättefräsch, ända ut i trapphuset! Nuvarande hyresgästerna har gjort helfint i lägenheten, och en fräschare trea, i ett så bra område, finns nog inte att tillgå till det priset i Växjö!

Och idag, när tankarna på lägenheten var som mest frånvarande, ringer Hyresbostäder.

Vi fick den!

75,5 kvm. Sandviksvägen 36A.

Falsk ischias

Sen två veckor tillbaka har jag rejäl ryggvärk. Och idag fick jag åka akut till vårdcentralen i Nybro.

Jag skrämde kollegorna rejält när jag, likblek i ansiktet och svettig, stapplade in på Lelles rum, mitt under pågående lektion, och hest kraxade fram: "Du, jag mår inte bra".

Lelle undrar om det är dags att skjutsa till stationen så jag kan komma till Växjö. Men jag säger att det är sjukhuset som gäller.

- Va? Det i Växjö eller Kalmar, då? frågar Lelle, som börjar bli orolig.

- Har de inget här i Nybro? frågar jag.

Lelle skakar på huvudet, men Timmy, som tittat in, säger att det finns en vårdcentral. Lelle är nog lite skraj.

Lelle ber Timmy ta över lektionen, jag kämpar på mig mina skor men skiter i allt annat. Sedan skjutsar Lelle mig till vårdcentralen, där han leder mig in och sedan springer runt och letar efter en sjuksköterska. När jag är väl omhändertagen kutar han tillbaka till jobbet - där hans elev har stannat kvar för att höra hur det var med mig.

Vad som hänt är följande: på grund av ryggvärken har jag försökt ta värktabletter under veckan, vilket har mildrat värken måttligt och dessutom gjort mig väldigt slö. Dessutom har värken bara blivit värre och värre, och jag känner ett behov av kraftigare grejer.

Jag kommer ihåg att jag för några år sen (18/4 2005) bröt ett ben i vänster hand under en karateträning. Jag fick lite värktabletter då av det trekantiga slaget - om ni förstår vad jag menar. Alltså, man fick lägga bilnycklarna på hyllan när man tog dem. Panocod.

Jag letade upp dem och tog en på morgonen, men det hjälpte måttligt, som vanligt. Doseringen för vuxna var 1-2 tabletter 3-4 gånger dagligen mot värk, så vid lunchtid tog jag ytterligare två tabletter.

Under pågående lektion 1½ timme senare började jag känna något i mellangärdet, och jag började bli hes. Värken tilltog och det började bli lite svårt att andas. När lektionen var slut och eleven gått ut genom dörren, slängde jag pärmen i golvet och funderade på vad som höll på att hända. Svetten började så smått tränga fram och jag förstod att det hade något med Panocoden att göra.

Så jag gick in till Lelle, och sedan vet ni vad som hände tills dess jag kom till vårdcentralen och blev omhändertagen.

Så vad hände?

Jag hade faktiskt, innan jag gick in till Lelle, kollat i bipacksedeln efter biverkningar. Bland mindre vanliga fanns följande: "Kramp i gallvägen kan förekomma hos de som har benägenhet till detta". Jag hade dock aldrig haft kramp i gallvägen - inte förrän nu visste jag att det fanns något som hette gallvägen. Genom biverkningen slog jag två flugor i en smäll och fick både lära mig att det fanns något som hette gallvägen, och var den fanns.

Ett litet tag efter att Lelle hade gått, medan jag låg på britsen och pratade med sjuksköterskorna (som var jättelugna och snälla och mycket professionella), avtog smärtan i mellangärdet, och jag slutade svettas. Jag darrade dock ett bra tag efteråt, för jag blev ganska tagen. Ryggen blev inte heller bättre av detta äventyr.

EKG togs, och sedan fick jag ligga en stund i enrum, innan det kom in en läkare.

Jag fann mig plötsligt i samtal med läkaren som om han var en terapeut. Vi pratade om väldigt mycket, från mobbning och självförtroende till motion och hälsa. Gud är bra intressant i sina sätt att nå in i människor. Aldrig kunde jag ana att allt jag, under de senaste veckorna, läst, gjort, sagt och varit med om, som varit så jobbigt och gjort så ont, skulle nå hit, till en brits på Nybro vårdcentral, i samtal med en läkare.

Jag var väldigt orolig när jag åkte in till vårdcentralen i bilen med Lelle. Tänk om jag skulle behöva åka ambulans till ett sjukhus? Tänk om jag behövde magpumpas? Tänk om det redan var försent? Tänk om jag råkade somna, och aldrig vaknade igen?

Den upplevelsen var också ganska väckande.

Egentligen visade det sig att det inte var någon fara alls. EKG-mätningen visade att min klocka tickar på som vanligt. Det var som sagt bara en mindre vanligt förekommande biverkning på läkemedlet Panocod.

Panocoden lämnade jag för övrigt i handen på läkaren innan jag tackade och gick. Emelie frågade mig ikväll om jag bara gick utan att betala.

- Eh, ja, det gjorde jag faktiskt!

Jag hade inte haft en tanke på det när jag gick - jag var bara så tacksam för att jag kunde ta mig därifrån på egna ben!

Ja, jag gick faktiskt hela vägen tillbaka till skolan. Ni skulle sett Lelles min när jag klev in i hans undervisningsrum. Större ögon och mun har jag aldrig sett, framförallt inte så länge. Han verkade inte kunna tro sina egna ögon!

Han var övertygad om att jag hade satt min sista fot på jobbet den dagen, och kanske till och med för ett antal dagar framöver, innan min hälsa skulle tillåta att jag kom tillbaka. Så när jag plötsligt dök upp där, utan att ha hört av mig, blev han jättepaff.

Men han skjutsade mig till stationen, lättad, förstås. Och chefen, Mikael, hade också varit jätteorolig. Men han hörde mig i bakgrunden när han ringde till Lelle för att fråga vad som hänt. Jag skrek:

- I'm alive, I'm alive, it's a miracle, I'm alive!

Sen träffade jag honom på stationen också, när Lelle släppte av mig. Ytterligare ett sammanträffande som gjort att skyllas på Gud.

Ryggvärken då?

Inte bra. Det molar och hugger och är inte kul alls. Men! Jag är glad att jag lever.

Jag är mycket glad att jag lever!

Underbar lägenhet

Jag och Emelie var på visning igår. Och vi är kära.

Oj, vad vi vill ha lägenheten vi tittade på häromdagen. Men tyvärr är vi inte först att få erbjudande. Och de som är före har tackat ja.

Vi är på sjätte plats, men tre har tackat nej, en har inte svarat (kommer troligen tacka nej), och en har tackat ja.

Ja-tackarna var på besök samtidigt med oss. En nyskild (?) medelålders kvinna med två tonårsbarn. Lägenheten i fråga är på 77kvm, trea. Det är för trångt för dem, men kvinnan menade att de var desperata och hade i stort sett redan tackat ja till lägenheten.

Det krävs ett smärre under om vi ska få lägenheten, men jag kan inte låta bli att hoppas. Var så nervös inför att ringa till Hyresbostäder och fråga om vilken plats vi låg på att jag efteråt började gråta. Det smärtar så att vi, som det ser ut nu, kommer missa lägenheten, som var så fin och fräsch och iordninggjord av nuvarande hyresgästen (som dessutom önskade att vi fick den, istället för kvinnan med tonåringarna), med så lite som en enda köplats!

Det kändes som att komma hem. Och vi får inte komma tillbaka hem.

Videoblogg

Lite videofilmer från tiden som gått.

Innehåll: Brorsonen Fabian i vårvädret, bräkande får hos pappa och Gill samt med dålig kvalitet på bild och ljud - Hulebäcksgymnasiets åk 2 framför Dans "Improvisation", skrivet av undertecknad, 2009-04-17.

Jag, Fabian och Kattis

Fabian och mobiltelefonen

Fabian pratar

Det kittlas när Fabian undersöker mitt öra

Lammen tystnar...

... inte! Får har verkligen personligheter
i sitt sätt att bräka!

Bräkchock

När fåren hör pappa slå i tunnan med
kraftfoder, är det först till kvarn!

Hulebäcksgymnasiets slagverkselever åk 2
framför mitt stycke Dans "Improvisation"
vid en konsert i Mölnlycke kulturhus
17 april 2009.
Ber om ursäkt för att ljud och bild
inte är av bästa kvalitet.

Glad Påsk!

Ägg, gul färg och kycklingar. Nu är det påsk!

För min del börjar påsklovet först på tisdag på allvar, för jag jobbar ju inte på fredagar i vilket fall som helst, och måndag är en röd dag. Men det känns ändå som att lovet börjar imorgon.

Jag ska fatta mig ganska kort, för klockan är mycket, jag är grymt trött och dessutom lite stressad - jag packar en del ikväll för att det inte ska bli så mycket imorgon.

Imorgon bitti åker jag från lägenheten 8:30 med buss till stan, och därifrån tar jag tåg 9:06 till Borås kl 11. Jag ska få träffa min älskling igen, underbart! Jag har saknat henne väldigt mycket, veckan har inte gått så bra som den har gjort tidigare när hon var här också.

Vi ska fira påsk i Lidköping och Borås, som det ser ut nu. Jag vet inte riktigt alla planer, men jag hänger med på vadsomhelst, i stort sett, bara jag får vara med Emelie!

Jag hoppas också att mitt ryggont ska gå över om jag får spendera lite tid med Emelie. Jag har nog spelat lite för mycket trummor på sistone, faktiskt.

Sanningen är att jag inte är van vid att öva så mycket som jag gjort, och jag har även övat sådant jag inte haft muskler för, som t.ex. snabb och mycket bastrumma, med både höger och vänster fot. Jag sitter otroligt mycket bakom ett trumset och spelar, oavsett om det är svårt eller lätt (för mig, inte för eleven - för eleven är faktiskt det mesta ganska svårt). Ryggen har lite svårt för att klara av det.

Jag räknar med att övning ger färdighet och träning ger muskler, så om några veckor kommer värken försvinna, eftersom jag blir säkrare på vilka muskler jag ska använda, och de muskler som används blir starkare.

Jag ska blir bättre på att träna styrketräning och andra fysiska aktiviteter, något jag planerar tillsammans med Emelie.

Och så vidare. Godnatt. Och Glad Påsk!

Emelie fyller 24 år! +Ensam

Grattis Emelie som fyller 24 år idag!

Emelie fyller 24 år idag, och det firades igår med buller och brak! En fest för familjerna i vår lilla lya på 35kvm.

Vi blev ganska många:

• Jag och Emelie
  
• Emelies mamma och pappa
• Emelies syster och man
• Min mamma och nuvarande man (de är inte gifta)
• Min lillebror
• Min storebror med fru och barn

Totalt 11 ½ gäster. Fabian stal det mesta av uppmärksamheten, han är 8 månader nu lite drygt, pratar och rör sig så där underbart klumpigt som barn gör när det försöker nå sådant som ligger lite för långt bort på golvet, som nog var tur att Emelie hann med att moppa innan gästerna kom och la en unge på.

Tack alla som kom. Det var jätteskönt att få känna hur alla kommer så bra överens!

* * *

Emelie har åkt med sina föräldrar till Borås. Jag är ensam hemma.

Det är både för- och nackdelar. Att få rå om sig själv är en fördel. Att få tillfälle att städa, diska, laga mat och tvätta är också, tro det eller ej, en fördel. Oavsett hur jämställt jag och Emelie än önskar att det skulle vara hemma hos oss, så är det Emelie som sköter hemmet. Jag ska förklara varför med en del exempel.

Emelie har koll på hur tvätten skall tvättas för att få bästa resultat och kläder som håller. Hon delar upp tvätten rätt och doserar tvättmedel och sköljmedel rätt. Själv slänger jag i färg 60, färg 40 och vit 60, och vad som är ljusa och mörka kläder bryr jag mig inte om. Doseringen sker oftast på en höft, men jag har för mig att de flesta gångerna har det gått ganska bra. Men här i Växjö vill jag inte blanda mig i för mycket, för jag gör inte "rätt", dvs enligt Emelie. OBS! att detta är MIN uppfattning, inte något som Emelie rår över. Men det blir ändå som att jag hjälper Emelie, inte att vi tvättar.

Det är här Emelies lägenhet. Inte min. Jag flyttade in i en lägenhet som Emelie redan betalade för, och jag får inte skrivas på kontraktet, eftersom jag inte studerar vid Växjö Universitet (det är en studentlägenhet). De allra flesta möblerna och sakerna som finns här är Emelies, och det var Emelie som inredde lägenheten från början.

Detta tycker man ju inte borde göra något, men på något sätt får vi båda för oss att jag måste fråga Emelie vad jag ska göra, var jag ska lägga saker, var jag får placera mina saker m.m. Detta påverkar också maten, och det blir oftast Emelie som kommer på vad vi ska äta och sedan lagar maten.

Båda är dåliga på att kommunicera. Jag vänjer mig allt för snabbt vid att någon annan gör allt det där som måste göras. Och om sanningen ska fram - och det ska den ju - så är jag ganska bekväm och vill inte diska, laga mat, tvätta och städa, om någon annan gör det utan att gnota. Och Emelie gnotar inte. I alla fall inte högt, och inte förrän efteråt.

Som sagt, vi borde bli bättre på att kommunicera, båda två.

Och vi söker efter en ny lägenhet. Vi var ju på visning häromdagen, men lägenheten var för trång. "Bara" 77kvm för en fyra. Två av rummen blev väldigt små, och det var överhuvudtaget en ganska trång planlösning. Balkongen var inglasad och hade kontakt med kök och sovrum, men bara dörr från köket. Färgerna var fina men mörka, särskilt som fönstrena (två-glas) var ganska små.

Paret som bodde där, ganska unga (20-årsåldern), hade städat, något som nästan märktes. Tjejen sa att "det är två lampor i lägenheten som inte fungerar, men eftersom vi snart flyttar härifrån tyckte vi inte det var lönt att göra något åt det". Det luktade också en del rök i lägenheten, och jag gissar att de stått på balkongen, med stängda balkongfönster och öppen balkongdörr, och tänkt att "vad duktig jag är som står ute och röker".

Priset tog de när jag tittade lite i deras bokhylla och upptäckte en stor, svart dildo med ringar runt (för extra njutning). Då ville jag mest på ett trevligt sätt snabbt komma därifrån.

Vi tackade nej till lägenheten. Området (Araby) är säkert lugnt och skönt, men ganska brunt och trist, i alla fall vad vi kunde se. Vi kanske inte hade fått erbjudande på lägenheten i alla fall.

Vi väntar på bättre erbjudande, och lägenheter med en bra planlösning som vi båda tycker är spännande. En trea på 70-80kvm, med klädkammare, kyl och frys bredvid varandra, balkong (icke inglasad), i Centrum, på Söder, Öster eller norra Teleborg.

Vi får helt enkelt se vad som händer.

Blev lurad i vårvädret

Två elever lurade mig, annars var första april lugnt. Och solen lyser varmt!

Göteborgs-Postens aprilskämt genomskådade jag ganska fort. Att bygga innan man fått bygglov och att man kunde flytta hjulet en meter för att kunna söka bygglov igen var liksom lite för otroligt. Att överhuvudtaget bygga ett pariserhjul på en flytande brygga i älven...? Kom igen, GP, lite bättre kan ni, även om det var lite roligt.

I skolan lurade två elever mig - en sa att han blivit skjuten i ryggen med en soft air-gun. Han verkade ganska ledsen och irriterad, så jag trodde på honom. Men sen smilade han till, pekade på mig och sa "april, april".

En annan elev, som är mycket ung till sinnet, skojade om en geting. Jag spelade med för att glädja, och man kan säga att både elevens spratt och mitt skådespeleri funkade bra.

I övrigt lurade ingen mig, vad jag vet. Däremot hörde jag om mer eller mindre trevliga skämt. En kollega berättade om en bekants barn som lurade sina syskon genom att komma hem och säga att mamma var död. Som sagt, mer eller mindre trevliga skämt.

Kollegan själv spelade med sitt band på kvällen. På morgonen skrev han sms till sin bandkompis och sa att han brutit armen och inte kunde spela på kvällen. Det blev lite panik innan skämtet avslöjades.

Förra året hade han lurat sina musikbekanta att han fått ett skivkontrakt. När han avslöjade skämtet var de som hörde av sig så inriktade på att det var sant att de ändå fortsatte fråga om var, när, hur och så vidare. Frågan är väl också om skämtet var roligt, med tanke på att ett skivkontrakt är kul - men att det inte är sant inte är lika roligt.

Jag är nöjd med att höra om skämt och avslöja sådana som media drar till med. Att själv bli lurad, tja, det beror på hur jag blir lurad, märkte jag. De två eleverna gjorde ju det därför att de uppskattar mig som lärare och människa, insåg jag. Men hade jag blivit lurad på ett mer elakt sätt hade jag inte uppskattat det, och det är därför jag avböjer skämt - jag vill helst inte riskera att råka ut för ett elakt april-skämt.

I övrigt har jag haft en bra arbetsvecka, och idag ska jag baka en rejäl och härlig Chokladtryffelkaka. Enligt kommentarerna, och Emelie, är det urgod, så jag hoppas bara att jag klarar av att göra den. Det blir lite marsipankycklingar också, hade jag tänkt.

Imorgon bjuder jag och Emelie på kalas för närmaste familjen. Det är kombinerat födelsedags- och ihopflyttningsfest. Det ska bli mycket trevligt, om än trångt. 11,5 personer i vår tvåa på 35kvm. Kul!

På söndag ska jag och Emelie tillsammans med Emelies föräldrar till ICA Maxi och handla. Sedan åker Emelie med sina föräldrar hem till Borås, där hon stannar över påsk. Hon har nämligen schemafritt veckan före påsk, medan jag får mitt påsklov efter påsk. Ser både fram emot och inte fram emot nästa vecka.

Ikväll kanske vi går på visning av en lägenhet i Araby. Den verkar trevlig, men vi kommer nog att tacka nej, som det ser ut nu. Vi vill flytta in 1/8, och de lägenheterna med inflyttning då har ännu inte kommit ut. Det är fortfarande 1/6 och 1/7, och dessutom vill vi vara kräsna, eftersom vi ska bo i nästa lägenhet ganska länge, förhoppningsvis.

Har ni förresten lagt märke till vårvädret? Efter de kalla vintermånaderna är det ju rena sommarvärmen ute! Fantastiska vårmornar med härlig vårluft! Underbart!

Take care!

Inga första april-skämt för mig, tack

Det är första april, och jag ämnar låta bli att skämta med någon, eftersom jag inte vill bli lurad själv.

Därför ber jag å det bestämdaste att ingen lurar mig idag.

Jag slutade uppskatta första april-skämt riktade mot mig (eller från mig) för flera år sen.

Jag hoppas många läser och respekterar detta.