Panikattack i vargatimmen

Enligt Wikipedia (och jag har inte hittat någon annan källa som anger mer exakt tid) inträffar vargtimmen mellan klockan 3-5.

Strax efter fyra i natt vaknar jag och märker att jag behöver gå på toa. Som vanligt är jag halvsovande och bryr mig inte om att gå upp.

Plötsligt sticker det till i höger tinning, och jag blir med ens klarvaken. Vad var det? Migrän? Det sticker till igen och genom mitt huvud far det en skräckinjagande tanke: "Jag har fått en hjärnblödning". Tanken far vidare och läser i bipacksedeln till mina Venlafaxin: "mycket sällsynta biverkningar: mörk avföring som tyder på inre blödning".

Plötsligt mår jag illa och allt snurrar omkring mig, jag kallsvettas och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vrider och vänder mig lite och Emelie vaknar till och mumlar något. Jag reser på mig och säger att jag ska gå på toa, och menar det. Jag försöker tänka förnuftigt och vinglar ut i badrummet.

Jag sätter mig på toa och börjar kissa, men allt snurrar, jag är rädd att jag ska svimma och jag är rädd att jag ska spy, och jag vill inte spy förrän jag har spolat. Samtidigt som tanken "jag har fått en hjärnblödning" snurrar runt i huvudet och samtidigt som bilder far runt i hjärnan som visar mig som handikappad, fysiskt och psykiskt, pga hjärnblödningen, och jag ser ambulansljus och hör sirener, samtidigt försöker jag förgäves tänka förnuftigt - "jag har inte fått hjärnblödning!" Men eftersom jag inte kan komma på några argument för den tesen, hjälper det föga eller intet.

Tillslut reser jag mig från toan, hastigt, okontrollerat, och vinglar fram till handfatet. Jag sköljer av händerna och tar tag i tvålen, men den är hal och hoppar ur min hand ner på golvet. Jag inser att jag inte kommer kunna ta upp den, tvättar av den tvål jag har på händerna, inser att jag kommer att svimma om jag inte lägger mig ner, försöker ta mig ner på golvet och ramlar i stort sett omkull.

Jag lägger upp fötterna på toastolen och märker att det inte hjälper. Jag försöker sparka på badrumsdörren för att göra Emelie uppmärksam men jag når inte riktigt, så tillslut ropar jag.

- Emelie?

- Ja? ropar Emelie halvsovande.

- Kan du komma hit?

Jag hör hur Emelie inser att det är viktigt, för hon blir ens klarvaken och kommer hastigt ur sängen. När hon kommer in till mig blir hon förskräckt. Hon har hört att det dunkat i badrummet och när jag ropade, tja, ni kan ju själva tänka er. Hon hajar till och jag skyndar mig att säga att jag har ångest, för det har jag insett att det är. Jag tror dock att jag inte haft ångest tidigare, eftersom det här är en fullkomligt ny och skräckfylld upplevelse. Men jag tror nu i efterhand att jag haft ångest förut. Detta var dock min första panikattack.

Emelie är otrolig. Hon hämtar en kudde och hjälper mitt huvud att lägga sig tillrätta. Själv är jag ganska stel och försöker slappna av, inte röra mig, för rör jag mig får jag hjärnblödning, svimmar jag, dör jag. Sedan tar Emelie en handduk och lägger över mig för att jag inte ska frysa. Golvet är kallt, men det är nästan skönt. Slutligen tar Emelie min hand och sätter sig bredvid.

Jag var rädd att Emelie skulle bli panikslagen och börja gråta. Det har hänt förr när minsta misstanke om sjukdom eller olycka har funnits. Men när det verkligen gäller är hon fullkomligt lugn och sansad. Hon tar mig på allvar, men talar om för mig att jag inte kan ha fått hjärnblödning. Hon förklarar vad hon tror är skillnaden mellan hjärnblödning och stroke, menar att jag i vilket fall som helst inte har fått hjärnblödning, och tar hand om mig.

Paniken avtar sakta. Det är otroligt härligt när den gör det. Som när jag svimmade första gången. När känslan av illamående ersätts med ett härligt lugn. Jag svettas ett tag till, pannan är fuktig, och tillslut kan jag resa mig upp på knäna. Där sitter jag en stund till, med handduken över axlarna och ryggen. Jag plockar upp tvålen, tvättar händerna, och leds in till sängen av Emelie.

Vi ligger och pratar en stund. Klockan är efter fem och jag inser att det är vargtimmen. Jag är säker på att jag läst det någonstans, att vargtimmen innebär flest mardrömmar och även ångestattacker. Vi släcker tillslut och somnar om.

Jag har fått min första panikattack. Aldrig har jag känt en sådan rädsla förut. Samtidigt känns det både häftigt och härligt - ja, faktiskt - för jag är en erfarenhet rikare som kommer hjälpa mig förstå andra människor.

Slutligen vill jag belägga att det var en panikattack genom att citera ur boken "Psyk." av Jan-Otto Ottosson (tack Sara Jörgensen för att jag fick köpa den av dig). I texten har jag ibland skrivit kommentarer inom [klamrar].

Panikattack
I beteckningen panikattack ligger tonvikten mer på attacker än panik, eftersom inte alla attacker behöver ha panikens svårighetsgrad. Minst fyra av nedanstående symtom skall ingå, därav ett som tillhör de första fyra. Symtomen skall ha kommit plötsligt [ja], snabbt nå sitt maximum [ja] och hålla på minst några minuter [ja].

1. Palpitationer, bultande hjärta eller ökad hjärtfrekvens [jag tror det]
2. Svettningar [ja]
3. Darrning eller skakning [jag tror det]
4. Muntorrhet [ja]
5. Svårighet att andas [nej]
6. Kvävningskänsla [nej]
7. Obehag eller smärta i bröstet [nej]
8. Illamående eller magbesvär [ja]
9. Känslor av yrsel, ostadighet, virrighet, svimfärdighet [ja]
10. Derealisation eller depersonalisation [nej]
11. Rädsla att förlora kontrollen eller sitt förstånd [ja]
12. Dödsångest [en aning]
13. Frossbrytningar eller blodvallningar [jag tror inte det]
14. Parestesier (domningar eller klåda) [nej]

[...]
Panikattacker föregås i ungefär hälften av fallen av en tids olust, spänning, nedstämdhet och svårighet att koppla av men kan också komma som en blixt från klar himmel [jag har mått dåligt och haft svårt att koppla av. Samtidigt känns det som att det kom som en blixt från klar himmel]. I allmänhet har den första panikattacken gjort ett så starkt intryck att människor med stor exakthet kan ange tidpunkten och de yttre omständigheterna [garanterat]. Den första panikattacken kommer i regel på dagen, men debuten kan också inträffa efter någon timmes sömn eller fram på efternatten, i "vargtimmen" [vad var det jag sa!]. Nattliga attacker kommer i övergången från lättare till djupare sömn och har inte samband med mardrömmar [stämmer - jag drömde inget hemskt]. [...] En negativ händelse, såsom samlevnadsproblem, sjukdom hos anhöriga eller ekonomiska trångmål, föregår attacken i ungefär hälften av fallen [för min del handlar det nog främst om medicineringen].

En panikattack är en överväldigande, intensivt obehaglig och ibland ohygglig upplevelse som ställer all tidigare olust och smärta i skuggan [i alla fall i stunden - jag har aldrig känt något liknande, men idag mår jag lika bra som igår, förutom att jag är lite tröttare]. Det är den diffusa, ogripbara karaktären som bidrar till detta och som gör att irrationell ångest upplevs svårare än realångest; man är panikslagen utan att det finns något i yttervärlden som kan förklara det [jag för min del hade den stickande känslan i tinningen och tanken att jag hade fått en hjärnblödning, men samtidigt var det så långsökt att jag inte kunde för mitt liv förstå varför jag inte kunde tänka förnuftigt]. Den intuitiva tolkningen av panikattacker är att man håller på att dö, bli vansinnig eller förlora kontrollen över sig själv [kan man räkna in rädslan för att bli fysiskt och psykiskt handikappad?]. Det leder till ett imperativt [vädjande, utropande] behov av hjälp. Här föreslår inte vanliga trygghetskällor, såsom make [jag skulle vilja skriva partner] eller förälder, och mottagningarnas väntetider är inte förenlig med behovet av akut hjälp [för min del hjälpte närvaron av Emelie, och jag kan tänka mig att det delvis berodde på att jag själv var medveten om att det var ångest].

[...]
Med eller utan behandling avtar ångesten efter hand. [...] Attacken efterlämnar en känsla av matthet, blandad med tacksam förvåning att man fortfarande lever och har kvar sitt förstånd [ja, även om jag visste att det var ångest och att det inte var något farligt, var jag ändå tacksamt förvånad över hur tanken att jag fått en hjärnblödning sakta tonade bort].

[...]
Debutåldern för paniksyndrom kan variera mellan 5 [!] och 50 år (medeltal 27 år [jag är 28]), och de flesta inträffar mellan 16 och 40 år. Spontana attacker kommer i genomsnitt omkring 10 år tidigare än situationsutlösta attacker [min var situationsutlöst, med tanke på att jag är ganska säker på att det är medicinen som orsakat den].

/ Tille

Har kunnat jobba idag

Under förmiddagen orkade jag jobba, och mitt huvud är klarare nu när jag fått medicinen.

Anledningen till att jag mår bättre psykiskt kan jag tacka biverkningarna för. Jag sitter ofta vid tv och datorspel för att slippa tänka på hur jag mår. Biverkningarna - gäspningarna, dåsigheten, krampkänningarna, huvudvärken och svettningarna - gör att jag automatiskt tänker på något annat, och jag behöver därför inte må dåligt.

Angående krampkänningarna - när jag gäspar tar kroppen längre tid på sig än normalt att slappna av, och styrkan i händerna försvinner ett tag. Känslan finns hela tiden, något spänner i bröstet, halsen och magen.

Som mindre vanlig bieffekt finns krampattack medskrivet i bipacksedeln. Jag hoppas det stannar vid att jag har krampkänningar. Det är inte helt obehagligt, det är som när man har gått och lagt sig och vill kura ihop sig. Problemet är att jag känner det hela tiden.

Jag är inte särskilt rädd för bieffekterna. De kan inte skada mig. I värsta fall får jag en krampattack och måste kanske till sjukhuset. Då är det kanske dags att byta medicin. Men jag tror faktiskt inte det blir värre än så här.

Just nu är jag i en upp-period. Men jag tar en dag i taget. Har ingen aning om hur nästa dag ser ut rent psykiskt - och jag vill inte veta heller.

Jag blev färdig med förberedelserna inför måndag idag på förmiddagen, i alla fall, och jag har rättat uppgifterna som mina fredagselever i gehörs- och musiklära hade gjort. Duktiga teoretiskt - men praktiskt?

Nåja, de kommer lära sig, det ska jag se till. De är duktiga och vill lära sig, så det ska bli roligt. Och svenskan? Jag är mest orolig för den, för de är inte lika engagerade, men jag ska ha individuella samtal med allihop under tre veckor nu, så får vi se om jag inte kan engagera någon eller några lite mer. Det ska bli spännande, utmanande och roligt, samtidigt som det kommer ta väldigt mycket energi, är jag rädd.

Tänkte att eleverna i svenska ska få en skrivövning varje vecka - skriv en kort, romantisk text, ett personligt brev (cv), en thriller, en manual, en chatkonversation, en sms-konversation, en händelse skildrad från det andra könet etc. Korta texter i olika situationer, med olika perspektiv. Spännande att se hur det skulle kunna bli. Börjar med det när de ska jobba muntligt, så de inte tappar skrivandet.

Ska försöka lugna ner mig lite. Jag är inte frisk än, och de två första veckorna, tja, jag vill helst inte planera för långt framåt. Jag har idéer som jag ska testa när den dagen kommer. Innan dess ska jag försöka ta det lugnt.

/ Tille

Andra dagen

Illamående och krampkänningar har jag inte haft lika mycket idag, men jag är trött, svettig och har huvudvärk. En del av det är ganska säkert biverkningar.

Jag tycker inte jag kan koncentrera mig lika bra heller. Jag har rättat uppsatser hela dagen, men vad som borde ta en kvart tar flera timmar. Jag uthärdar inte arbetet på samma sätt.

Nu har jag inte så jobbigt arbete kvar, dock. Mycket arbete, men jag tror det går ganska fort. Det är inte lika mycket att vara tvungen att tänka efter för. Mest ordbehandling, där jag bara behöver fundera ut hur jag ska göra rent visuellt, med tabeller o dyl. Resten är bara att skriva av från vad jag redan skrivit.

Klockan är lite över nio. Jag ska kolla mina mejl och sen gå i säng.

Jag känner mig lite som en försökskanin som testar den här medicinen, den här modellen. Det känns konstigt, och jag är orolig inför de två veckorna som komma skall. Men alla som testat eller vet något om antidepressiva läkemedel säger samma sak - det är jobbigt i två veckor, sen blir det bättre!

Jag längtar dit.

Tror jag. För samtidigt som jag längtar till den dagen jag vaknar och känner att jag faktiskt mår bra, samtidigt är jag ganska rädd för den dagen! Vad ska jag göra då? Vad händer då? Jag är van att må dåligt. När vanan bryts, vad ska den ersättas med? Kommer mitt liv bli tomt, eller kommer jag finna meningen med livet?

Jag tror, och hoppas, på det senare. Förstås. Annars hade jag aldrig i livet gått med på att käka tabletter för att må bättre!

För min, för jobbet, framförallt för Emelies skull.

/ Tille

Venlafaxin Krka 75 mg

Rubriken på dagens inlägg är namnet på medicinen jag från och med idag har börjat svälja hel på morgonen.

Under terminens gång har jag mått sämre och sämre, samtidigt som jag fått en insikt.

Jag, som person, kan väldigt mycket. Jag är otroligt kreativ, glad, positiv, bra på mitt jobb och vet att jag kan gå ner i vikt, motionera, springa Göteborgsvarvet och skriva en bok.

Jag har dock två sjukdomar, som påverkar varandra, och mig, negativt.

Den första vet de flesta om: ME/CFS, på svenska kroniskt trötthetssyndrom. Jag läcker energi och har längre återhämtningstid än de flesta.

Den andra har jag pratat om, men har nu fått en kvalificerad gissning av en läkare vad det kan röra sig om: unipolär depression.

Bipolär depression, eller manodeppressivitet, känner de flesta till. Då har man perioder av djup depression, som följs av maniska perioder, där kreativitet, produktivitet och överflöd av positiva känslor dominerar livet.

Unipolär depression innebär perioder av depression mellan perioder av tillstånd där man är "frisk", dvs fungerar normalt. Man är glad och positiv, ledsen och negativ, fast på ett sätt som inte är överdrivet som vid depression.

Det var AT-läkaren Ola Thorén på vårdcentralen Birka (han ska inom kort byta till Teleborg) som gjorde denna kvalificerade gissning. Han bedömde att min depression inte är så illa att han skickade mig till psykvården, utan kunde skriva ut följande preparat: Venlafaxin Krka, 75 mg.

Följande citat kommer från FASS.se (http://www.fass.se/ - om Venlafaxin Krka 75 mg):

Venlafaxin Krka är ett antidepressivt medel från en grupp läkemedel som kallas serotonin-noradrenalin-återupptagshämmare (SNRI), och det används för att behandla symtom vid depression.

Jag tar en kapsel, till en början, på morgonen i samband med frukost. Under två veckors tid kan tabletterna göra mitt tillstånd värre, sedan vänder det (förhoppningsvis).

Jag ska här genast avslöja att jag är rädd. Rädd för att jobba när jag inleder intagandet av antidepressiva medel som kan göra det värre att koncentrera sig, fokusera, jobba, leva. Men för min skull, jobbets skull (elevernas skull), och framförallt för Emelies skull, måste jag göra det här.

Jag har testat terapiformer, tre stycken, och fler terapeuter. Alla har funkat, på sitt sätt, men de har inte botat mig. Jag är trött på att prata, för det hjälper inte.

Jag vet vem jag är, och jag vet att jag har två sjukdomar genom vilka jag ser och lever mitt liv. Jag vill botas från vad jag botas kan. Och depressionen kan jag botas från, om jag får ta antidepressiva medel som påverkar mitt serotonin, vilket jag är ganska säker på att det råder brist på.

Jag är jag, inte mina sjukdomar. Men mina sjukdomar är i mig, påverkar mig, gör att jag ser världen som om jag hade en svart tröja dragen över ögonen. Tack vare att jag känner mig själv så pass bra att jag vet vad jag kan, är ljuset i rummet tänt och jag kan se genom mörkret. Hade det varit släckt - hade jag inte känt mig själv - hade jag inte sett någonting. Då hade allt varit ett enda, tjockt mörker.

Jag tog den första tabletten idag. Jag har haft biverkningar. Gäspningar, dåsighet. Gäspningarna har följts av en känsla av lättare kramp i bröst och hals. Dåsigheten är artificiell - skapad av något annat än min egen kropp. Förhoppningsvis är det så det kommer kännas om jag blir trött och känner mig deprimerad. Förhoppningsvis känns depressionen mer artificiell när den skapas av medicinen och inte av mig själv.

Om den skapas av medicinen. För risken finns att medicinen bara påverkar hjärnan att tro att jag mår ändå sämre, och då är det fortfarande min kropp som producerar depressionen och de negativa tankarna.

Till min storebror vill jag nu säga, att jag upplevt den där andra världen. När man är deprimerad och känner sig som om man var en annan människa, i en annan värld. Att allt är overkligt. Att allt bara är en mardröm.

Och nu tar jag Venlafaxin. Kommer det göra mitt liv artificiellt, eller kommer mitt riktiga jag äntligen hitta hålet i tröjan där huvudet ska igenom?

Kommer jag få bli mig själv, på riktigt?

/ Tille

Ta vara på din fritid

Jag har inte haft tid eller ork att skriva, men här kommer en kort uppdatering.

Det har varit väldigt mycket i Nybro, det mesta som är annorlunda har skett där.

Mitt schema har, efter flera rundor med chefer, planerare, arbetslag och facket, äntligen ändrats till det bättre. Tidigare var jag tvungen att gå upp någon gång mellan 5-7 varje dag och komma hem 20.30 tre till fyra dagar i veckan, ibland 19.30 och på fredagar 17.30. Nu kan jag oftare gå upp först vid 7 och komma hem 19.30 tre dagar i veckan, 19.30 en dag och 17.30 fredagar.

Jag har också lärt mig att ta vara på min fritid. Jag går en gratis distanskurs om hur man kan förhålla sig till tiden, och kursavsnittet jag precis har läst har handlat om just fritiden och att lämna jobbet på jobbet. Så här skrev jag som en kommentar till kursavsnittet:

"Jag har lärt mig att rent fysiskt är jag inte på jobbet när jag är hemma, därför behöver jag inte vara det mentalt. Vissa saker måste jag förbereda och planera hemma, men då gör jag det med begränsningen att det jag använder för att förbereda och planera är bara för tillfället jobbet. Viktigast är att JAG SJÄLV ALDRIG ÄR MITT JOBB! Jag lägger en skyddande mental mur mellan mitt personliga jag och jobbet. Denna skyddande mentala mur heter PROFESSIONALITET. Funkar bra, men man måste aktivt använda denna mur, annars funkar det inte alls."

Hoppas någon mer än jag får nytta av det!

/ Tille