Reflektioner över loop - frilanskursen

När jag undersökte mina kundsegment hittade jag följande:

1. Kyrkan
- Kyrkoherden
- Prästen
- Kantorn

2. Orkestern
- Orkesterledaren / föreningens ordförande
- Styrelsemedlemmarna
- Dirigenten
- Musikerna

3. Privatelever
- Nybörjare
- Amatörer
- Avancerade

Jag har skrivit hypoteser om nästan alla kundsegment, med fokus på beslutsfattarna. Eftersom jag är ny på att loopa har jag dock fokuserat på två segment: kyrkans kantorer och orkesterns beslutsfattare. Av dessa två har jag fått bra svar från två kantorer, samt pratat allmänt med ytterligare en kantor samt en orkesterordförande.

Orkesterordförande har beskrivit deras långsiktiga mål att "lära" publiken att lyssna och ta till sig ny musik. Orkestern är en symfoniorkester, som för tillfället alltid har gästdirigenter. De har en tillfällig lösning, nämligen ett samarbete med en kompositör, och deras behov är ny musik som inte är för svår att ta till sig för publiken, till exempel musik som är som längst i tid 7-8 minuter. Jag har skrivit ett verk på beställning från denna orkester, ett verk som blivit 15 minuter långt, och önskemålet från ordförande är att jag kortar ner det, gärna med hälften. Något som för mig som kompositör, då jag redan skrivit verket (som är väldigt personligt, eftersom det är tillägnat min mormor, som somnade in sommaren 2011), är väldigt svårt och jobbigt. Här måste jag vara mycket noga med vad jag faktiskt bestämmer mig för - ska jag våga stå för hela verket och vägra korta ner det, och i och med det riskera framtida samarbete med orkestern, eller ska jag gå emot mig själv och kapa ett personligt verk för att öka chansen att få skriva mer för orkestern. Jag har själv vuxit upp med orkestern, och det är många som känner mig i och runt orkestern, men det är ingen garanti för att få skriva igen för orkestern. Tyvärr. Det finns för- och nackdelar med båda alternativen, något som jag dock inte kommer gå in på vidare i detta blogginlägg.

Istället går jag vidare i min reflektion, och tänker kort beskriva vad jag fått ut av kantorn jag pratat med, men som jag inte rakt ut frågat om problem och behov. Kantorn, som jag även känner privat, har hört av sig till mig för att få mig att spela på en musikgudstjänst i sommar. Givetvis har jag då frågat om vad de är ute efter, och sommartemat är förstås självklart. Problem kan finnas med utrustning, och jag har gett råd och tips om vad de behöver, och sagt att om de har svårt att fixa det själva kan jag hjälpa till med det, till exempel högtalare till elpiano, eller till och med elpiano. Kantorn själv upplevde själva bokningen av musiker svår, eftersom hon inte tidigare gjort det. Min erfarenhet av spelningar och vad som kan behövas och vad som behöver kollas upp är då kritisk. Även vad jag kan ta betalt av en församling är viktig att ha koll på, så att kantorn inte känner sig lurad. Här behöver jag ta kontakt med andra musiker för att höra med dem vad de tar betalt, så att jag kan hänvisa till vad musiker kostar. Det handlar framförallt om trovärdighet, både gentemot mig som musiker, och gentemot kunden, för att denne ska känna att hon inte får sin arbetsgivare att betala för mycket.

Så till de svar jag fått av kantorer som jag rakt ställt frågan till: vad är ditt största problem, och vad är ditt största behov?

Jag trodde jag visste att ekonomin skulle vara det största problemet, även om jag nämnde vad som faktiskt verkar vara det största problemet för en kantor: tid. Tid att öva, och tid på det egna instrumentet, nämligen orgeln. För den ena är det hög beläggning i kyrkan som gör att hon inte kan öva, och för den andra handlar det om att kyrkan håller på att bli en, med hans ord, "papperstiger". "Vi kyrkomusiker ägnar nuförtiden allt mera av vår arbetstid åt sammanträden, pappersvändande, planering, utvärdering, målskrivning, kontrakts- stifts- och pastoratsamlingar mm istället för att ägan oss åt att utöva musik", skriver han.

Båda har ett stort behov av att få spela mer orgel. Den ena behöver få tid och möjlighet att öva mer och förbereda sig. Hon skriver att hon ibland kan "sakna förståelsen från arbetskamrater eftersom ingen annan i mitt arbetslag är musiker och därmed inte till fullo förstå hur det funkar att arbeta som musiker. Det hade ibland bara känts skönt att få förståelse när man säger att man har mycket jobb". Den manliga kollegarn uttrycker också ett behov av att få spela mer, till exempel genom att få ge orgelkonserter oftare, samt att få sluta administrera och dirigera.

Den senare har även ett behov av en meningsfull fritid. Han skriver: "Ibland känns det som om jag i viss mån skulle vara 'livegen', såtillvida att jag ibland känner att jag inte sedan länge har haft möjligheten att 'styra' över mitt eget liv. Det är alltid 'någon annan' som vill att jag ska utföra något, i stället för det som jag personligen skulle vilja ta min tid i anspråk för. Förr i världen så fanns mobiltelefonen med alltid, numera ligger den inne på köksbordet när jag är ledig och är ute 'på gården'..." Nämnas kan att den senare har varit sjukskriven för utbrändhet.

Slutligen har den manliga kollegan även uttryckt ett önskemål om att musiken i kyrkan helt ska vara sakral, inte profan. "Allt vad vi gör i kyrkan är en gudstjänst, d. v. s. människors tjänst åt och inför Gud! (...) Det som inte kan motiveras som en gudstjänst anser jag att vi inte heller ska göra i kyrkan". Han beskriver även ett behov av att kyrkan ska återgå till centringen kring gudstjänsterna på söndagar, "d. v. s. människors gemensamma tjänst åt och inför Gud. 'Vardagsarbete' är väl gott och väl, men flyttar fokus från det som är det centrala och egentligen nödvändiga, nämligen människors möte med Gud i församlingens gemensamma gudstjänst".

Det den manliga kantorn uttrycker här är något jag trodde var prästers och kyrkoherdars största behov, nämligen att få människor till kyrkan och fylla kyrkbänkarna, för kantorn särskilt på söndagar.

För att summera kantorns problem och behov, så handlar det största problemet för båda kantorerna om brist på tid att få spela på sitt instrument, vare sig det handlar om att öva och förbereda sig, eller om det handlar om att själv få spela konserter. Behovet är liknande, att få förståelse för hur det är att jobba som musiker, att få spela mer, och att all musik som spelas i kyrkan är en del av gudstjänsten.

Har du mina hypoteser gällande framförallt kantorn och till viss del orkesterledaren infriats eller grusats? Till stor del gissade jag rätt - brist på tid är det största problemet för kantorn, och även om jag gissade på att den ekonomiska situationen skulle vara det största problemet var tiden en av mina hypoteser. Jag nämnde även i min hypotes att sakral orgelmusik är ett behov hos kantorn, och den manliga kantorn nämner att han har ett behov av att dels få spela mer själv, dels att allt i kyrkan kan motiveras som en gudstjänst, "människors tjänst åt och inför Gud". Det tror jag även hans kvinnliga kollega, och övriga kantorer, instämmer med. Detta kan låta som en självklarhet, att all musik i kyrkans rum är motiverad som åtminstone delvis sakral, men som den manliga kantorn även nämner, att låtar som innehåller textraderna "det ska va gott å leva, annars kan det kvitta" och "där bränner jag mitt brännvin själv" inte tillhör kyrkorummet eller gudstjänsten. Han nämner det i samband med en begravning, och även om jag kan hålla med honom om att vissa textrader kan vara olämpliga i ett kyrkorum och i vissa sammanhang, är jag mån om att de anhöriga ska få bestämma vad som spelas. Det är trots allt de som kände personen, inklusive vad som passar som musik vid dennes begravning. Jag kommer troligtvis fortsätta loopa den aktuella kantorn om profan musik som kan tolkas som sakral, till exempel Björn Skifs Håll mitt hjärta, eller Coldplays Fix you, men som han skriver själv ska musiken bara kunna motiveras som en gudstjänst för att klara sig förbi hans filter.

Vad gäller orkesterledaren har jag inte loopat tillräckligt för att varken dementera eller cementera mina hypoteser och antaganden, vilket var att behålla publiken från gång till gång, men i fallet med den orkesterledaren jag har pratat med är svikande problem egentligen inte uttalat stort problem. Deras mål är att spela nyskriven, svårare musik, och i det ligger att behålla publiken från gång till gång, så till syvene och sist är det orkesterns största behov. Problemet ligger i att få nyskriven musik att bli begriplig för en publik som inte är van vid moderna harmonier och melodier. I det ligger ett önskemål om inte alltför komplicerad (för publikens öron, åtminstone, men även för musikerna, som kan ha svårt för komplicerade rytmer, till exempel) nyskriven musik, och inte heller verk som är för långa. En vidare hypotes, som jag behöver loopa mer för att verifiera, är då att det troligtvis varierar kraftigt vad olika orkestrar kan spela för musik, beroende på deras tradition och vad deras trogna publik är van vid.

Ett långt blogginlägg om ganska lite loop, men det är trots allt en början, och sammanfattningsvis av hela blogginlägget har jag trots allt både kunnat verifiera en del av mina hypoteser, samtidigt som annat kommit fram som jag till en början troligtvis skulle kunna tro inte kan hjälpa mig, men som troligtvis kan implementeras i ett paketerbjudande. Även så till synes irrelevanta uppgifter som att en kantor har behov av en meningsfullare fritid skulle troligtvis i slutändan kunna användas i till exempel en pitch för att sälja mina tjänster och produkter. Det återstår att se...

Kundsegment - vad jag VET att jag TROR

Kursen i Frilans innebär att jag får lära mig att vara en entrepenör för tjänster som jag kan erbjuda, såsom kompositör, musiker och privatlärare.

För att kunna erbjuda enskilda och paketerade tjänster som lockar och löser problem, måste jag ta reda på vilka behov och problem som kunder står inför, och erbjuda en lösning.

Första steget är att dela upp kunderna i segment, och sedan beskriva vad jag VET att jag TROR om de olika kunderna. Nedan är min inlämning till kursledarna. Deras utvärdering av min inlämning tänker jag också lägga ut här. Om jag kommer ihåg.

Kundsegment

Jag delar upp mina kunder i tre huvudsegment (inom parentes mitt bidrag som frilansare):

1. Orkestrar (komposition)
2. Kyrkan (komposition och musiker)
3. Privatelever (lärare)

Orkestrar

Till en orkester kan jag bidra med nyskrivna och anpassade kompositioner och arrangemang. Huvudsegmentet orkestrar kan delas upp i följande interna kunder (inom parentes hur de kan bidra till stycket som komponeras):

1. Musiker (kan bidra med förslag på förbättringar för enskilda stämmor och är viktiga för att bestämma svårighetsgraden på stycket jag skriver)
2. Dirigent (kan bidra med förslag på förbättringar på verket som helhet, samt har stort inflytande på vad som spelas i orkestern – är dock ej beslutsfattare)
3. Styrelsemedlemmar (består oftast av medlemmar ur orkestern, men som styrelsemedlemmar har man inflytande över utbetalning av gage, samt över den musik som kommer spelas i orkestern)
4. Ordförande (beslutsfattare)

Ordförande i orkesterförening

Eftersom ordförande i en orkesterförening, eller en beslutsfattare över musiken som ska spelas i en orkester eller en ensemble som jag vill skriva för, är det högsta hönset, beskriver jag bara dennes behov och problem.
En ordförande har ett behov av duktiga musiker och dirigenter, som kan leda orkestern att spela både äldre och nyare musik. Musiken behöver befinna sig i en nivå som passar orkestern, men även publiken. Publik är förstås också något som en ordförande har ett behov av, samt en bra kontakt med press och media. Vidare behövs finansiering av diverse projekt och lokalhyra, samt ett visst mått av bra PR.

Problem som kan dyka upp för ordförande kan vara att musiker och dirigenter inte gör sitt jobb – inte övar eller läser in sig på musiken – så att de inte lever upp till den standard som orkestern bör kunna leverera. Musiker som blir sjuka med kort varsel inför konserter, särskilt de stämmor som bara har en musiker att förlita sig på, är också reella problem, men kanske snarare dirigentens. Vad gäller nyskriven musik är risken för långa, krångliga och svårtillgängliga verk överhängande. Men det största problemet för en ordförande i en orkester är svikande publik. Det kan bero på många saker, men till syvene och sist behövs betalande publik som återkommer till nästa och nästa och nästa konsert. Utan publik, ingen musik. ”Om en musiker spelar på sitt instrument och det inte finns någon publik, finns musiken då?” Så, jag VET att jag TROR att det största problemet för en ordförande i en orkesterförening är att behålla publiken från konsert till konsert.

Här finns förvisso ytterligare ett segment, nämligen publiken, som ju är den sista i ledet att faktiskt njuta frukterna av musiken jag skrivit för orkestern. Publiken är inte en betalande kund till mig, men däremot till orkestern. Orkesterns beroende av en betalande publik blir även mitt beroende och problem, eftersom jag inte kan få uppdrag av orkestern om de inte har råd att betala mig för det. Problemet är orkesterns, och därför även mitt. Publiken är en extern kund för orkestern.

Kyrkan

Kyrkan innebär i allmänhet alla kristna kyrkor med inslag av både sakral och profan musik som komplement till deras verksamhet, men i synnerhet Svenska Kyrkan. Till kyrkan kan jag bidra med nyskrivet och anpassat musikaliskt material, samt även medverka som musiker.

Kyrkosegmentet kan delas upp på följande undersegment:

1. Kantor (ansvarar för musiken och har stort inflytande över vem som spelar vad, dock ej direkt beslutsfattare)
2. Präst (påverkar besluten och kan ansvara för helheten, kan bidra med teman och predikar)
3. Kyrkoherde (beslutsfattare och ansvarig för församlingen och de anställda)

Kantor

Kantorns behov och problem har oftast med ekonomi att göra. Att anställa musiker att spela på till exempel gudstjänster, eller beställa musik, baseras helst på välgörenhet och frivillighet. Det finns en begränsad budget för att anställa musiker, så kantorn måste oftast själv spela. För en kantor finns oftast en passion att spela sakral musik, ofta på orgel, och det finns förvisso gott om musik skriven på orgel, men kanske inte alltid anpassad till nutid eller tema, till exempel begravningsmusik. Ibland skulle det nog också vara kul att spela nyskriven musik, helst skriven för den specifika organisten, och för ett specifikt ändamål, till exempel, återigen, begravning (det är ett reellt exempel från en specifik kantors behov). Jag tror också att tid är ett problem för kantorn. Att själv öva, samtidigt som planering och administration ska skötas, samt kontakt med både musiker, kollegor och arbetsgivare för att få ihop en bra helhetsupplevelse av musik och kristet budskap är ett tidskrävande arbete. Vidare kan det vara ett problem att inte få fatta snabba beslut när det behövs. Men ekonomin VET jag att jag TROR är det största problemet för en kantor.

Präst

En prästs behov och problem handlar om att få fram det kristna budskapet i många sociala sammanhang och på många olika sätt. Bland annat ska prästen predika och skapa en bra helhetsupplevelse av många olika typer av gudstjänster, bland annat begravningar och vigslar, men också vanliga gudstjänster varje söndag, högmässor, musikgudstjänster och mindre gudstjänster på äldreboenden eller i församlingshemmet på onsdagskvällen. Vidare ska en präst möta människor på tu man hand eller i små grupper för undervisning eller samtal om stort och smått, från död till liv, samt medverka till att de anställda för församlingen trivs, gör sitt jobb och mår bra. Ett av de största problemen är, liknande det för en orkesterförenings ordförande, den sviktande församlingen, kyrkobänkar som gapar tomma. En kyrka utan församling är en tom kyrka, och en tom kyrka utgör ingen bra utgångspunkt för en präst som vill sprida det kristna budskapet. Det enskilt största problemet OCH behovet för en präst VET jag alltså att jag TROR är de tomma kyrkbänkarna, samt svårigheten att sprida det kristna budskapet till människorna, även om människorna inte kommer till kyrkan varje söndag.

Kyrkoherde

En kyrkoherdes problem och behov är liknande dem för en präst, till exempel de gapande tomma kyrkobänkarna och hur det kristna budskapet sprids till människorna. Men en kyrkoherde har även ett övergripande ansvar för församling och anställda. Kyrkoherden är beslutsfattare kring många olika saker, förutom att hen ska göra samma arbete som en präst (predika, undervisa, möta människor och samtala). Kyrkoherden vallar kyrkan som helhet i det pastorat hen arbetar. Problemen som uppstår handlar säkert om ekonomiska frågor, men det är nog till syvene och sist svårigheten att få ut det kristna budskapet även till de som sover eller tittar på tv när prästen står i kyrkan och predikar för tomma bänkar. Att få församlingen att tro på det kristna budskapet, att få dem att hoppas och tro på Gud, kyrkan, sina medmänniskor och sig själva, samt livet efter döden, är inte bara en passion för en kyrkoherde, utan även ett ansvar. Så, liksom en anställd präst, VET jag att jag TROR att kyrkoherdens största problem och behov är att få ut det kristna budskapet till församlingen i synnerhet och till människorna i allmänhet.

Privatelever

Huvudsegmentet privatelever kan delas upp på olika sätt – dels i ålder, dels hur mycket de kan sen tidigare. Eftersom det senare kan gälla över åldersgränser, men det förra inte spelar lika stor roll, delar jag upp huvudsegmentet Privatelever i tre undersegment:

1. Nybörjare
2. Amatörer
3. Avancerade

Det finns ytterligare ett segment – professionella. Förvisso skulle jag kunna vända mig till dem också, men jag tror att de snarare söker sig till högskolor och universitet, både nationellt och internationellt. Dessutom är jag osäker på om jag är tillräckligt kunnig för att undervisa redan väldigt duktiga musiker eller teoretiker.
Jag kan undervisa i ämnena slagverk och musikteori, samt nybörjare i piano och komposition. Nedan utgår jag dock från undervisning slagverk, mer specifikt trumset.

Redan nu kan jag nämna ett problem, som kanske inte alla är medvetna om från början, men som de flesta upplever som ett problem redan efter kort tid – brist på tid. Inte nog med att man en gång i veckan eller varannan vecka ska vara på en lektion, antingen hemma eller någon annanstans, man behöver också öva mellan lektionerna. Med många fritidsintressen och med jobb och familj kan det vara ett stort problem, hur gammal man än är, och oavsett hur avancerad man än är. Dessutom är pengar ofta ett problem – det kan vara kostsamt att införskaffa instrumentet och det kostar att underhålla det. Dessutom kan det kosta mycket pengar att ta lektioner, oavsett om det är genom en kulturskola, Medborgarskolan, Studiefrämjandet eller privat. Det senare är oftast också det dyraste alternativet, men dock det mest flexibla.

Nybörjare 

Oavsett ålder TROR jag att jag VET att nybörjarens största behov är att de vill spela ett instrument och att deras största problem är att de inte har någon lärare. De har kanske stått i kö till en kulturskola eller upplever sig för gamla för att gå till en skola. Andra problem kan ha med tid och pengar att göra.

Amatörer

En amatör har spelat några år och vill antingen byta lärare (till exempel på grund av flytt) eller har haft uppehåll ett tag och vill ta tag i det igen. En amatör har haft en lärare eller två, men inte kommit så långt än. Behovet VET jag att jag TROR är fortfarande att få spela trummor, men också att bli bättre. Problemet för en amatör VET jag att jag TROR är troligtvis självkritiken och motivationen. Som amatör har man börjat uppmärksamma att det innebär självdisciplin och övning mellan lektionerna för att utvecklas märkbart och i ett bekvämt tempo.

Avancerad

På avancerad nivå börjar vi kalla eleven för musiker, skulle jag vilja påstå. Den avancerade eleven har spelat många år och har kanske haft både en och två lärare. Eleven har troligtvis aldrig gjort ett seriöst uppehåll utan hållit igång sitt övande och spel relativt regelbundet. Behovet för en avancerad elev TROR jag att jag VET är att bli ändå bättre, säkrare och tryggare i sitt spel. Problemet för en avancerad elev TROR jag att jag VET är hur eleven kan förbättras på egen hand. En avancerad elev vill fortsätta att utvecklas, även om en lärare inte finns tillgänglig eller om man är trött på att ta lektioner. Den avancerades behov OCH problem VET jag att jag TROR är förmågan att undervisa sig själv.

Sammanfattning

Ordförande i orkesterförening

Problem/behov: en återkommande publik

Kantor

Problem/behov: anpassad musik för specifika aktiviteter samt begränsad budget

Präst 

Problem/behov: att sprida det kristna budskapet trots tomma kyrkbänkar, samt att fylla kyrkbänkarna

Kyrkoherde

Problem/behov: liksom prästen att sprida det kristna budskapet och fylla kyrkbänkarna, med ansträngd ekonomi

Nybörjareleven

Problem/behov: att få spela, spela, spela, fast utan att veta hur

Amatöreleven

Problem/behov: att få spela, spela, spela, samt klara av självkritiken och öka motivationen och disciplinen för övning

Den avancerade eleven

Problem/behov: att bli självständig i sin utveckling

Varför skulle jag jobba med musik?

Jag har ME och borde väl ägna mig åt att ta hand om min sjukdom? Varför går jag då en kurs i Frilans för att kunna hålla igång mitt företag, som är väl en nog så jobbig sysselsättning?

Ta en titt och lyssna på det här videoklippet:

Läs den här kommentaren jag hittade under klippet:

You guys changed me. I never believed in miracles. I'm a cutter, and your music always helps me relax and think twice if I should cut. Thank you! Never stop creating music! 

(översatt för icke engelskspråkiga: Ni har förändrat mig. Jag trodde inte på mirakel. Jag skär mig själv, och er musik hjälper mig att slappna av och tänka en gång till innan jag skär mig. Tack! Sluta aldrig skapa musik!)

Jag har ingen övermodig tro på att jag räddar världen när jag komponerar eller spelar musik.

Men jag tror på musiken och dess helande kraft. Både för mig själv och för andra.

Det är en tuff bransch, men jag hoppas att det i slutändan är värt det.

Att gå ner i vikt

Att gå ner i vikt skulle troligtvis vara inte bara nyttigt, utan kanske livsavgörande, för mig. Jag har några stora hinder framför mig. Att skriva om det kommer troligtvis inte funka, men man kan ju göra ett försök.

Tre hinder ser jag som de allra största.

1. Min sjukdom, ME.
Den gör mig ofta väldigt trött, hängig och deppig, och minsta aktivitet kan göra mig utslagen i dagar. Därför blir motionen jobbig att överhuvudtaget ägna sig åt, men även hemmavid blir små saker jobbiga, till exempel att laga mat och att diska, troligtvis två av de viktigaste aktiviteterna att ägna sig åt om jag vill gå ner i vikt.

2. Mitt självförtroende och erfarenhet.
Min karriärcoach vid Medarbetarcentrum (som jag fått tack vare ett uppsägningsavtal mellan mig och Borås Stad) har sagt att erfarenhet och självförtroende hänger ihop. Av erfarenhet får man antingen dåligt eller bra självförtroende, och vad gäller viktminskning har jag många bra, men lika många, om inte fler, dåliga erfarenheter. Senast gick jag ner åtta kilo under en hösttermin, bara för att ha gått upp nio till nästa höst. Därefter har jag inte lyckats gå ner i vikt.

3. Kunskaper om mat och viktminskning.
Jag har inte kunskaperna om vilken mat som är bra att äta i förhållande till mig, min sjukdom och hur mycket jag rör på mig. Jag vet inte vad proteiner, kolhydrater m.m. egentligen är, vad de betyder för kroppen och hur jag reagerar på olika matvaror.

Jag har hållit mig kring 95 kilo i några år, men nyligen märkte jag att jag sakta börjat klättra uppåt mot 100 kilo. Jag är 170 cm lång, och borde därför väga någonstans kring 70 kg, kanske lite under, för att min kropp ska må som bäst, i alla fall enligt generella regler. Där tar min kunskap i stort sett slut.

Jag har inte testat många dietkurer. Faktum är att jag egentligen bara testat två: Viktväktarna och försök med två dietister. Viktväktarförsöket gick under med senaste stora viktökningen. Dietisterna har förbrukats dels genom att jag själv inte såg det möjligt att följa råden, dels genom att den senaste dietisten inte har hört av sig för en ny tid senast hon var tvungen att avboka vårt möte. Jag har inte orkat ta upp den saken, men kanske borde göra det igen.

Ytterligare ett hinder, i alla fall som jag ser det idag, är tiden. Jag har flera andra saker som jag behöver tänka på, till exempel att skaffa en inkomst, helst genom ett jobb, och inte genom sjukskrivning. Ett jobb som jag klarar av utan att min ME tar över för mycket. Jag skulle också vilja sparka igång mitt eget företag, men istället funderar jag på att lägga ner det tills vidare. Slutligen måste jag lära mig att slappna av, ta det lugnt, vila, men även hitta en bra balans mellan det och aktiviteter, till exempel motion och styrketräning. Idag ägnar jag en stor del av min vakna tid sittande vid en dator, vid en tv, eller med en mobiltelefon i handen i en stol, en soffa eller i en säng.

Tiden, orken, lusten, viljan, tron. Alla dessa är hinder jag måste komma förbi på ett eller annat sätt. Helst utan en massa hjärtliga klichéer och goda råd, och helst utan metoder som kostar mer pengar än maten och den naturliga, vardagliga motionen som är gratis. Så även om jag vet att Viktväktarnas recept funkar vill jag helst inte gå efter de recepten. Egentligen skulle jag vilja skapa min egen mat utefter kunskaper kring mat och matlagning, men jag vet inte hur realistiskt det är.

Kanske jag måste skriva upp mål och delmål, någon slags handlingsplan. Det behöver jag göra även för mitt arbetssökande, mitt eget företag, min motion, hushållssysslor, vila...

Ett av mina stora personliga problem är att jag vill att allt ska hända nu, idag, eller senast om några timmar, helst igår. Jag är väldigt otålig, tålamodet tryter väldigt snabbt. Och jag har heller inget till övers för personliga misslyckanden, även om jag i mitt inre vet att det inte finns något sådant.

Ett annat stort problem är att jag ägnar allt för mycket tid åt att tänka på såna här saker sent på kvällen när jag egentligen borde slappna av i tankarna för att kunna somna. I några år har jag varit tvungen att sova på sömntablett. Jag har varit tvungen att ta en tablett varje kväll väldigt länge nu, men jag har bestämt mig för att aldrig ta mer än en tablett. Min sömntablett heter Imovane.

Så vad ska jag göra? Ja, inte ska jag sitta uppe inatt och gnaga på mitt huvud med dessa tankar, i alla fall. Jag ska ta en dusch och komma i säng. Varför skriver jag det här blogginlägget? Kanske för att få råd, stöd och hjälp av dig som läser. Ärligt talat är jag väldigt osäker, för likaväl som kommentarer om min viktminskningsresa skulle kunna hjälpa kan de stjälpa. Även i det fallet har jag dåligt självförtroende, eftersom erfarenheterna säger att om jag talar om det så kan jag inte gå i mål.

Men vad har jag att förlora? Ingenting. Absolut ingenting. Faktum är att trots att jag inte ville att den här resan skulle handla om klichéer så verkar det som att jag får börja med en: jag har inget att förlora, men allt att vinna.

Tvivel. Eller...?

Idag fick jag en kommentar på Diagnos: kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS).

Hej jag är snart 61 år och har haft ME sedan 1997.Jag upplever att jag INTE blir bättre, snarare tvärtom. Det är en fruktansvärd sjukdom att ha.Man vill så mycket men ingenting blir gjort. Nån enstaka dag kan jag känna mej som innan sjukdomen bröt ut och då "brakar" jag på med allt, för att nästa dag och några dagar framåt vara helt utslagen. Har haft en ordentlig maginfluensa för ett par veckor sedan som höll i sej i nästa 10- 14 dagar.Är totalt utmattad och orkeslös efter denna pers.Skulle pröva vad som helst för att åtminstone komma tillbaka till tiden före influensan. Vet ju inte om det går tillbaka dit eller om jag har fått en påspädning som kommer att haka sej fast. Min allra högsta önska är att det en dag skall komma ett läkemedel som botar oss allesamman som LIDER av ME. "FJRAnn" 

FJRAnn, det är ju inte roligt att få höra att risken är stor att sjukdomen bara blir värre och värre, men samtidigt är det viktigt att sanningen alltid kommer fram. ME är en svår och komplicerad sjukdom, relativt lätt att förklara (jag känner mig sjuk och orkeslös mest hela tiden, med enstaka bra dagar), oerhört svår att förstå.

Den senaste veckan har jag ställts inför ett par frågor som måste besvaras, och de är svåra att besvara. Jag är, liksom FJRAnn (jag har åtminstone tolkat det så), en väldigt aktiv person. Jag känner igen mig i hens "Man vill så mycket men ingenting blir gjort. Nån enstaka dag kan jag känna mej som innan sjukdomen bröt ut och då 'brakar' jag på med allt, för att nästa dag och några dagar framåt vara helt utslagen". Jag vet hur det är.

Jag önskar att jag skulle kunna ha ett halvtidsjobb, till exempel på ett kontor, som montör på en industri eller ett enklare säljjobb i en trevlig butik, och halvtid arbeta som musiker, kompositör och privatlärare i ett eget företag.

Frågan är - kan jag göra det? Orkar jag det? Och finns det verkligen plats för mig på arbetsmarknaden? Kostar jag inte mer pengar än jag drar in, sjuk som jag är? Varken jag eller en blivande arbetsgivare kommer veta det.

Finns det någon arbetsgivare som vågar satsa på mig? Särskilt med vittnesmål som FJRAnn, som upplever att hen inte blir bättre, snarare tvärtom, är risken stor att den arbetsgivare jag möter inte vågar satsa på mig.

Den här veckan är jag extra trött och hängig, så det är kanske min lilla inre pessimist som pratar. Jag försöker hålla något litet hopp uppe och inte vara alltför klängig med mina klagomål på sociala webbplatser och i min blogg. Jag tror ju egentligen att jag kan klara av det.

Eller...?

Uppsökande kundtjänst - AFA Försäkring

Onsdagen den 21 november skrev jag att jag återigen var helt sjukskriven. Idag fick jag följande kommentar på det blogginlägget:

Hej Christian!
Jag heter Gustav och jag jobbar med uppsökande kundtjänst för AFA Försäkring. Jag såg att du skriver om att du är sjukskriven. Om du jobbar eller har jobbat på en arbetsplats som har kollektivavtal kan du omfattas av en sjukförsäkring utan att veta om det. Om du har frågor om oss eller om vår sjukförsäkring så hjälper vi gärna till. Du kan ringa till oss på Kundcenter på telefonnummer 0771-88 00 99 mellan 8-17 på vardagar, eller nå oss på facebook.com/afaforsakring. Du kan också anmäla din sjukskrivning direkt via vår hemsida.
Här kan du läsa mer om vår sjukförsäkring: http://www.afaforsakring.se/sjukforsakring
Vill du veta mer om uppsökande kundtjänst och hur vi hittade dig kan du läsa om det här:
http://www.afaforsakring.se/uppsokande_kundtjanst
Vänliga hälsningar
Gustav
AFA Försäkring

Först blev jag lite upprörd, för det kändes som om det var direktreklam. Men jag tänkte om ganska snabbt.

Så här skriver de på sin webbplats (följ länkarna ovan):

Ingen ska gå miste om ersättning från våra försäkringar. Därför informerar vi de som bloggar om att de är arbetsskadade, långtidssjukskrivna eller föräldralediga om våra försäkringar. 

Hur?Genom att använda Google alerts får vi rapporter om de som bloggar om arbetsskada, sjukskrivning eller föräldraledighet. Vårt kundcenter besöker bloggarna för att se om de är aktuella för vår försäkring och skriver i så fall in en kommentar och tipsar om hur man kontaktar oss. 

Vad händer sedan?
Vi följer de kommentarer vi har lagt in under en vecka för att se om några frågor dyker upp. Enligt lag får vi inte besvara enskilda ärenden i sociala medier, men kontakta oss gärna via telefon. 

Ring oss på 0771-88 00 99 klockan 8.00-17.00 på vardagar så kan vi hjälpa dig med dina frågor och ditt ärende.

För det första vill jag tipsa alla som är arbetsskadade, långtidssjukskrivna eller föräldralediga om AFA. Jag visste om försäkringen genom tips från familjen, så jag har kunnat utnyttja min försäkring. De utgår helt från vad Försäkringskassan delar ut, så det enda du behöver göra är att ansöka om AFA försäkring, så länge du ingår i ett kollektivavtal. Följ länkarna ovan för att läsa mer. Du behöver bara ha kontakt med Försäkringskassan efter det. Inte ens när din sjukskrivning avslutas och du kontaktar Försäkringskassan för att spara din SGI behöver du säga till AFA - de baserar som sagt din försäkring på vad du får från Försäkringskassan. Får du inga pengar från FK, får du inga pengar från AFA. Enkelt och smärtfritt.

För det andra vill jag fråga dig som läser vad du tycker om uppsökande kundtjänst. Det liknar ju uppsökande reklam, men det kan man väl kanske inte kalla det i det här fallet - jag menar, reklam innebär ju att du ska köpa (läs förlora pengar), men här vill de göra mig uppmärksam på att det finns pengar att få som jag kanske inte visste om.

Personligen vill jag nog ändå tacka AFA för deras uppsökande kundtjänst. Det är första gången jag varit med om det, och jag vill nog påstå att det är bland annat AFA:s förtjänst att det är bra att jag är sjuk i Sverige. Och kollektivavtalets.

Året 2012

2012 var året då jag både inledde min karriär som lärare på allvar, och avslutade den.

Det började för ett drygt år sedan. Jag bodde i Växjö och min fru, som fått jobb i Borås, bodde under terminen hos sina föräldrar. Jag pendlade till Nybro där jag jobbade som trumlärare på Kulturskolan. Via Arbetsförmedlingens hemsida fick jag nys om ett jobb i Borås Stad som nästan lät för bra för att vara sant. 100 procent fast som musiklärare för år 3-9. Jag sökte - och fick det. Jag sa upp mig i Nybro, vi fick en ny lägenhet i centrala Borås, och det kändes som om det skulle gå bra, även om jag under jullovet inte riktigt visste hur jag skulle planera det nya jobbet.

Måndag 8 januari kom jag som ny till både yrke och arbetsplats. Det fanns ingen tid att vänja sig, dagen därpå kom eleverna. Som musiklärare har man alla elever en gång i veckan. För mig betydde det över 400 elever. Det finns de som har det värre, men jag har vanligtvis svårt med namn.

Att planera lektioner för så många årskurser, och så många olika klasser, och att lära sig namn och administrativa regler samtidigt, visade sig i kombination med en eftersatt musiksal utan grupprum svårare att handskas med än jag i min vildaste fantasi hade kunnat, eller velat, tänka mig. Efter tre veckor satt jag en torsdagsmorgon och grät inför arbetsdagen.

Jag sjukskrev mig, och känslor av svek, skuld, skam och misslyckande kröp obönhörligt närmare. Jag berättade för rektorn om min sjukdom, ME, och att jag verkligen inte hade trott att den skulle ha påverkat mig så mycket. Det jag sa var fullkomligt sant. Det var dock inte sista gången jag var övertygad om något som visade sig vara en chimär.

Rektorn var från början till slut förstående och så hjälpsam hon kunde. Jag återgick på 50 procent efter sportlovet, men det tog inte lång tid innan jag var tvungen att gå ner i tjänst. Jag fick i uppdrag att ta hand om eleverna i år nio resten av terminen, något jag faktiskt klarade av.

Samtidigt blev jag utredd av Previa på uppdrag av Borås stad. En läkare, en arbetsterapeut och en psykolog träffade mig varsin gång, och sen träffade psykologen mig en gång till. De kom fram till att jag mådde bäst av små grupper och mindre stress. Jag fick personligen för första gången hjälp att förstå inte bara sjukdomen utan även hur jag påverkades. Samtidigt utreddes jag i Mölndal vid Gottfriesmottagningen för att få B12-sprutor, och de visade sig ha väldigt god effekt på mig. Den fruktade hjärndimman lyfte, och i samband med sprutorna fick jag känna på hur jag skulle må som frisk. Det var tio år sedan jag kände mig så pigg.

Under sommaren fasade jag ut Voxra, ett antidepressivt medel, och rent psykiskt mådde jag genast mycket bättre. Inför hösten, som åtminstone skulle inledas med 50 procent, kände jag mig hoppfull.

Jag klarade mig bra fram till höstlovet, men då hade krafterna sinat. Jag trodde fortfarande att jag skulle kunna gå upp till 75 procent efter jullovet, och jag lät få människor veta att det fanns en tvekan och en oro. Den avgörande droppen var min planering från höstlovet till jul, och hur den planeringen slog ut.

Jag insåg att jag mådde lika dåligt igen som jag gjorde i början av året, även om jag psykiskt tålde det bättre. Jag insåg även att det inte kunde fortsätta så här. Jag sjukskrev mig och lät tanken på att byta karriär lägga sig, och berättade så för arbetsgivaren om mitt beslut. Borås stad genomförde därför omgående en omplaceringsutredning, och jag fick veta att det bara fanns ett jobb i hela kommunen som jag eventuellt kunde få, nämligen Planadministratör.

Det visade sig dock att jag inte var behörig för det heller, och trots att facket låg på för att arbetsgivaren skulle hitta ett jobb åt mig inom kommunen stod det till slut klart att jag stod arbetslös i min tjänst, och facket ringde mig och frågade om lov att förhandla om min uppsägning åt mig.

Den 21 december 2012 förhandlades därför fram ett avtal mellan mig och Borås stad som börjar gälla 1 januari 2013. Tack vare facket - för de som funderar på vad de är bra för - blev det ett bra avtal, som ger mig ett gott avgångsvederlag och även innehåller följande formulering: "Avgångsvederlaget är samordningsfritt och utgår oavsett om Christian Andersson erhåller annan anställning eller ej." Avtalet förhandlades fram mellan min arbetsgivare och facket utan att min närvaro erfodrades. Det var verkligen skönt! I slutskedet av avtalet, som gick ovanligt fort och smärtfritt tack vare både facket och representanterna för Borås Stad, satt jag utanför förhandlingsrummet och väntade på beskedet. Allt var slutformulerat och underskrivet av båda parter under loppet av några timmar.

Sammanfattningsvis är facket bra för mer än stora avtal som gäller alla lärare. Facket är, för alla yrkeskategorier, bäst för den lilla människan, inte för det stora antalet. Det stora antalet behövs dock för att facket ska kunna hjälpa den lilla människan. Snälla, alla som funderar på att hoppa av facket, tänk på detta: du hjälper alla dina kollegor genom att vara med i facket, inte för de få stora förhandlingarna, utan för de många små!

Så, vad händer nu? Tja, jag kommer i alla fall inte sitta på mina händer och låta avgångsvederlaget betala mina räkningar.

För det första står det i avtalet att jag ska genomföra Livs- och karriärplaneringen, något jag ser fram emot.

För det andra har jag anmält mig till en kurs i frilans som musiker, en distanskurs vid Göteborgs universitet på kvartsfart. I samband med den kommer jag för det tredje att satsa på mitt eget företag, Rhythm & Harmony, i vilket jag tänker sälja mina tjänster som slagverkare, kompositör och lärare.

För det fjärde ska jag gå till Arbetsförmedlingen och söka ett jobb för rutiner, kollegor och stabil inkomst.

För det femte kommer jag fortsätta att göra mitt bästa för att förstå min sjukdom och hur den påverkar mig, och jag vill lära mig leva med den, i tron och hoppet att det en gång forskas fram en bot.

För det sjätte kommer jag att gå till en arbetsterapeut och jag är anmäld till en avspänningsgrupp på Solhem.

2012 var ett övergångsår. Jag faller lätt i fällan att tro att min dröm att bli lärare är krossad och att min utbildning och väg dit är bortkastad tid och energi. Men jag har varit lärare, och utbildning är sällan om någonsin värdelöst. Allt jag hittills lärt mig och allt jag gått igenom har ett värde och en mening i sig, oavsett om det har betydelse för framtiden eller ej.

Inför 2013 hyser jag ett hopp om ett nytt liv, bättre anpassat till min nuvarande hälsa. Dessutom saknas inte drömmar. Jag har bara inte haft den rätta tron. Nu tvingas jag nästan till tro, och jag får göra det bästa av situationen. Jag är orolig för att allt ovan ställer till det - att det är för mycket. Jag hoppas bara att det inte blir så tungt eller så mycket som det låter.

Den här gången lurar jag i alla fall inte mig själv. Jag är fortfarande sjuk, kanske sämre än förut. Men jag är mer medveten om konsekvenserna.

Och även om jag många gånger har varit nära så ger jag inte upp. Att släppa läraryrket är inte så mycket att ge upp som att ta en paus, eller förändra sättet att arbeta som lärare. Jag ger inte upp. Jag går vidare.

Vi ses på andra sidan året. Gott Nytt År!

/ Christian Tille Andersson, Borås 2012-12-29

Diskussionen om paralleller

"Vi 80-talister går och bär på en längtan efter något större som förenar när allting individanpassas. Vi älskar friheten i egna Spotifylistor, urvalet på Netflix, bloggar och statusuppdateringar på Facebook och Twitter. Men i smyg avskyr vi ändå att det saknas något som inte spretar åt alla håll. Vi behöver traditioner som består, något som vi kan enas över i lunchrummet."
- Vedrana Sivac, BT 23 nov.

Vedrana pratar om På spåret, som i år presenterar jubileumslag i form av vinnare från åren som gått. Det är traditionen, enligt henne. Nu kan jag inte säga att jag håller med henne om att På spåret inte skulle vara något annat än det, för jag tycker nog att anledningen till att man tycker om På spåret är just "att Cecilia Hagen och Lennart 'Hoa Hoa' Dahlgren tävlar mot Martina och Erik Haag (...) de karistmatiska programledarna - Kristian Luuk och Fredrik Lindström (...) [a]tt man känner sig stolt och lyckad när man har svarat rätt på frågorna".

Jag har varit på en föreläsning med Tomas Sjödin, om vikten av att vila och kunna ta det lugnt, att låta kroppen och sinnet "tröttas", som man gör med gamla båtar innan de kan hålla resten av sommaren (att "trötta" en båt innebär att man låter den tyngas ner under vatten tills de torkade bräderna har svällt och båten tätats). Att det måste få vara okej att vara trött, och ändå mer om man är i den situationen jag är - sjuk.

Tomas Sjödin nämnde också att vi har ett behov av att lyssna på varandra. Det finns en balans i att låta livet flyta, att känna "flow", och att låta livet stanna upp, att ta en paus, parkera en stund och låta det djupa inom dig komma upp till ytan.

För "flow" är att flyta på ytan, menade Sjödin, och jag håller med. Det kan kännas jättehärligt att bara låta livet flyta utan att jag behöver tänka så mycket, men det är bara yta. Vad finns det inuti? Vad är det som gör dig Dig? Vad är det som gör mig Mig?

Att stanna upp är att tänka på döden också. Att vi en gång ska dö. Jag måste erkänna att jag blev lite kall inombords - jag var nog inte riktigt beredd på att tänka på döden. Jag menar, jag är inte rädd för döden. Det har jag inte varit på åratal. Däremot har jag nog, när jag tänker efter, varit väldigt rädd för livet.

När jag insjuknade i ME var jag bara lite drygt 20 år gammal. Jag visste inte att det var det jag hade drabbats av, och jag förstod inte varför jag var så trött och hängig. Jag var deprimerad, det förstod jag, men det var inte det enda - något saknades, något fattades, det var inte bara depression. Det var därför jag inte ville pröva antidepressiva. Jag "visste" att det inte skulle hjälpa.

Jag förstod inte min sjukdom när jag fick diagnosen 2008. Det hjälpte inte att få en diagnos, så länge jag inte fick hjälp att hantera den. Under åren som gått har jag haft stort stöd i min mamma, som även hon har fått diagnosen ME, och som inte drabbats av depression utan har kunnat söka hjälp genom forum och kontakter.

Själv har jag varit ensam, något Sjödin också tog upp som en vanlig konsekvens till trötthet. Är du trött? Då vill jag inte ha med dig att göra, för jag måste beblanda mig med människor som påverkar mig positivt. Så vem vill ha med mig att göra om jag är trött och hängig? Ingen. Ingen alls. Jag är fullständigt ensam.

När mamma kommer på besök till oss i Borås är vi trötta tillsammans. Sjödin hade en vän som han var ärlig inför och sa att han inte orkade ha det där mötet på det där fiket vid den där tiden den där dagen, och efter en stunds tystnad i telefonen hade vännen frågat "vill du vara trött ensam, eller ska vi vara trötta tillsammans". Den första timmen de hade suttit på kaféet och ätit spenatsoppa hade de inte sagt ett ord. De fick inte heller jättemycket gjort den andra timmen när de långsamt tog upp och pratade kort om det de hade planerat att tala om, men det var inte poängen, förstod Sjödin. Poängen var att de inte var ensamma i sin trötthet, och det hjälpte.

Jag, genom min ME och min depression, har sökt mig till vänner och bekanta, men de vänner som önskat att jag skulle vara ärlig har jag stött bort genom att inte våga vara ärlig emot. Och de vänner som egentligen kanske inte varit mina vänner har vänt mig ryggen när jag varit ärlig och sagt att jag mår dåligt.

ME och depression, trötthet och nedstämdhet - vem vill umgås med sådana människor när de har en karriär att tänka på. Väldigt få. Och de få som ändå vill vara min vän har jag inte orkat umgås med, dels för att jag mår som jag mår, men också för att mitt självförtroende och min tillit till människor har minskat med åren som gått. Jag menar, att jag är trött en dag eller två, eller kanske en vecka, det är ju alla då och då, men vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut och år in? Vem tror verkligen på någon som jämnt är trött och mår dåligt? Vem orkar bry sig? Så många har vänt mig ryggen för att jag varit ärlig och sagt att jag inte mår bra. Varför skulle jag fortsätta försöka?

Nu har jag hamnat i en parkeringsruta. Jag har försökt i snart ett år att arbeta med det jag drömde om att få arbeta som innan jag blev sjuk. Drömmarna som nu inte kan bli av för att jag är sjuk. Kanske det någon gång i framtiden kommer behandlingar eller till och med en bot för ME, och då blir jag så gott som frisk, eller helt frisk, men det är inte idag. Inte här och nu. Här och nu är jag sjuk.

Inom de begränsningar som min ME utgör håller inte de drömmar och önskningar om livet som jag har haft hittills.

Livet blev inte som jag hade tänkt mig.

Men Sjödins ord kom i precis rätt tid.

"Det är som det är".

Livet blev inte som jag hade tänkt mig, men nu är livet som det är.

Inom de begränsningar som min ME utgör finns det möjligheter och dörrar som öppnas, som jag kanske inte hade sett eller lagt märke till om jag inte hade blivit sjuk.

Jag hade stora planer. Jag ville bli känd. En superlärare, en författare, en kompositör, arrangör och dirigent. Jag ville föreläsa och utbilda, spela musik och vara fysiskt aktivt med karate, styrketräning, löpning. Allting superstort, superkänt, superbra.

För mig. Jag ville bli rik. Jag ville stora drömmar.

Inom ramen för min ME ryms inte dessa stora drömmar, och det är ett sorgearbete som följer nu när jag insett att jag måste hitta nya drömmar att följa. Jag förlorar de stora drömmarna till förmån för de små.

Något jag däremot har förstått är att de små drömmarna inte nödvändigtvis behöver bli de små konsekvenserna. Det lilla jag gör för min medmänniska räcker, och många bäckar små gör en stor å. Det jag gör för mig, det gör jag ock för andra.

För mig. Jag vill bli rik genom de små drömmarna.

Genom det lilla jag gör kan jag fortfarande nå ut.

Jag hoppas att jag med min blogg kan nå ut.

Jag vill nå ut med min berättelse. Balansvågen handlar om att väga det ytliga mot det djupa, det stora mot det lilla, aktiviteterna mot vilan. Det roliga mot det jobbiga.

Döden mot livet.

Kanske vägningen kommer visa att det inte handlar om motsatser.

Det är paralleller.

Sjukskriven

Det är andra gången jag kraschar på samma arbetsplats. Det blir inte en tredje gång. Jag kommer vara helt sjukskriven tills jag fått tag i ett annat jobb.

Helt officiellt blir det väl egentligen inte förrän jag har läkarintyget i handen, men jag har pratat med min chef nu och vi har kommit underfund med att jag troligtvis inte kommer tillbaka till mitt nuvarande jobb som musiklärare i grundskolan.

I slutet av januari kraschade jag med min ME. Jag blev heltidssjukskriven och mådde dessutom mycket dåligt mentalt, eftersom jag blev chockad av min reaktion och kände enorma skuldkänslor för att jag upplevde att jag svek arbetsgivaren, men framförallt klienterna, det vill säga eleverna.

Under våren testade jag 50 procent arbete, men var tvungen att gå ner till 25 procent. Det innebar att jag jobbade som musiklärare för dåvarande nior, för att de skulle få en adekvat undervisning sin sista termin. Själv tycker jag att de, under omständigheterna, fick en ganska bra sista termin. Eleverna har dock sista ordet, men jag hoppas att de tyckte det var helt okej.

Till hösten började jag på 50 procent och det har funkat fram till efter höstlovet (höstlovet var vecka 44). För de resterande veckorna fram till jul hade jag ganska stora och krävande planer. Något som gick upp i rök när jag för en dryg vecka sedan inte orkade stanna kvar på jobbet hela dagen, utan var tvungen att gå hem.

Sen dess har jag inte orkat gå tillbaka i arbete.

Och nu är det alltså i stort sett klart. Jag kommer inte tillbaka som musiklärare på grundskolan. Det finns många orsaker, men jag tänker inte ta upp dem här. Den största orsaken är trots allt min ME.

Och vi kan prata hur mycket som helst om att gräva ner sig i sjukdomen, att leva i sjukdomen eller liknande klyschor. Det spelar ingen roll hur mycket en cancersjuk person försöker leva normalt - hon är fortfarande cancersjuk. En förkylning kan man strunta i, men symptomen är ändå där (snuvan, huvudvärken, tröttheten...). Med ME kan man också försöka leva normalt, men symptomen kommer man fortfarande inte ifrån.

Värk i kroppen och huvudet, "hjärndimman" som gör det svårt att koncentrera sig på inlärning och planering (att skriva och formulera sig har aldrig egentligen varit ett bekymmer för mig, bara om det handlar om något jag tidigare inte har tänkt på, och tro mig - det jag skriver om nu har jag tänkt mycket på), tröttheten...

Det går inte ihop sig med mitt nuvarande jobb. Och skolan förtjänar en lärare som är frisk och kan ta hand om eleverna. Hade jag bara varit frisk...

... men det är det som är grejen. Jag har längtat efter ett sånt här arbete (om sanningen ska fram önskade jag väl hellre jobb på ett gymnasium, men det har varit en fascinerande upplevelse), och sen jag gick i högstadiet, det vill säga sen i mitten av 90-talet, har jag varit övertygad om att jag vill bli lärare.

Nu, ett år efter att jag kraschade på allvar, har jag förstått att jag måste acceptera min nuvarande livssituation och se möjligheterna innanför de begränsningar som min ME binder mig inom.

Att vara grundskollärare är utanför den ram som ME erbjuder mig att verka inom.

Jag hoppas bara att jag kan hitta "mitt" jobb.

Inlägg från Ingela

Ingela har kommenterat ett inlägg från 20 september 2008 (öppnas i nytt fönster).

Hejsan. Jag är helt ny på att läsa och än mindre svara på bloggar.. men då jag sökte information om hur andra kan ha det med ME så ville jag inte låta ditt rop bara passera! Känner igen mig! Sitter här och deppar för att inte ngn på riktigt bryr sig och inte har jag diagnos och inte ngr "verktyg" att ta i tu med situationen heller... så för mig var det värdefullt att hitta denna sida! Jag jobbar inte mer än 25%, hemifrån, hur mkt jobbar du? Känner mig inte alls hurtig utan snarare misstänksam när ngn försöker få mig att "snabba mig på med en lösning." - om ni förstår vad jag menar.. tack för att ni lyssnade en stund. Bra med sådana här sidor! MVH Ingela

Nu var ju förstås 2008 ett tag sen, men känslan bestod länge. Ingela (jag tror det är samma Ingela, i alla fall) skrev ytterligare en kommentar till mitt inlägg 3 september 2012.

Känner du dig bättre för att du vet varför du mår som du gör.. lättar depressionen då..? Känner mig ovanligt deppig igen efter att ha träffat läkare som ordinerade D-vitaminer mot tröttheten..som jag haft i olika grader i 10år.. Tvivlar ändå på mig själv och undrar om jag har skaffat mig en dålig vana i att vara dålig..med värk, inflammationer och trötthet.. inte motivation till ngt heller..Vad tror du som vet att du har ME?

Jag tror inte att jag mådde bättre för att jag fick min diagnos. Min depression lättade inte. Den blev heller inte värre. Det handlar inte om att få diagnos. Det handlar om information. Information om sjukdomen, behandlingar, forskning, sig själv.

För att få rätt information om ME bör man besöka följande sida: http://www.rme.nu/. Där finns information om var man kan få bra vård, vilket man inte kan få på alla vårdcentralen - det ska gudarna veta.

Depressionen kommer inte av sjukdomen. Depressionen kommer av det självtvivel och självhat som kan uppstå när orken sinar.

Där kan diagnos och rätt vård hjälpa dig att förstå, och kan du gå med i en stödgrupp för ME-patienter kan du få råd och stöd från människor som vet precis vad du går igenom, eftersom de går igenom det också. Orkar du finns det ett forum på RME:s hemsida där du kan läsa om andras frågor, självtvivel, strider med vårdcentraler och försäkringskassor m.m. Men även goda historier om hur vi växer som människor när vi går genom hårda tider.

Ingela: det låter som om du har ME. Du bör hitta en vårdcentral som tar emot dig med den hypotesen, och som ger dig rätt undersökningar, diagnos och behandlingar. Du bör hitta medmänniskor som förstår din situation och inte dömer dig. För en sak ska du veta:

DET ÄR INTE DITT FEL!

ME är en neurologisk sjukdom, troligtvis ett väl dolt virus i till exempel ryggmärgen, som påverkar nervernas impulser till hjärnan och sänker din smärttröskel. Därav din värk. Även tröttheten är felaktiga impulser och obalanser i de kemiska substanserna i din hjärna.

Det är inte ditt fel!

ME är inte en depression. Det är en fysisk sjukdom som det forskas mer och mer om, tyvärr mer utanför Sveriges gränser än innanför, vilket gör att det är svårt att hitta rätt vård och information. Vilket i sin tur gör att du misstänkliggörs och får fel behandlingar som inte hjälper. Vilket i sin tur troligtvis orsakar din depression, eftersom du då börjar tvivla på dig själv och dina aktiviteter. Men det är inte ditt fel!

Gottfriesmottagningen i Mölndal: http://www.gottfriesclinic.com/hem.html

Tel: 031-343 23 97

Jag jobbar idag 50 procent och hoppas att jag orkar gå upp till 75 procent redan den här terminen (jag säger terminer, eftersom jag jobbar som musiklärare på en grundskola).

När man mår sådär dåligt som jag gjorde då och som Ingela känner sig idag är det inte lätt för någon att komma på något uppmuntrande. Jag ska inte ens försöka peppa, för det kan vara värre. Jag vill däremot säga till dig, Ingela, att jag lyssnar. Och läser.

När det gäller människokroppen och -knoppen finns inga quick-fix om man inte redan mår ganska bra. Är kropp och knopp i olag är det värre. Då måste det få ta den tid det tar, och man måste få hjälp. Och hur lätt är det när man inte orkar?

Det gäller att kämpa vidare. Tillåta sig dagar då du mår sämre, och vänta med att ta tag i saker tills de där dagarna för tillfället håller sig på avstånd. Notera dagarna du mår bättre. Låt det gå veckor. Månader. År. Det gör ingenting.

Du lever. Det räcker. Låt Gud ta hand om resten, som det står i Bibeln.

Jag är inte längre deprimerad!

I somras valde jag att fasa ut min antidepressiva medicin, Voxra. Idag har jag gjort två självskattningstest.

MADRS (Montgomery åsberg Depression Ratin Scale) självskattning.

Tolkning:
0-11 poäng - Ej deprimerad
12-20 poäng - Mild depression
>20 poäng - Indikerar hög sannolikhet för egentlig depression om tillståndet varat mer än 2 veckor
>40 poäng - Bör inläggning på psykiatrisk klinik övervägas.

Mitt resultat: 6

Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD)

Ångest
0-6 Ingen besvärande ångest
7-10 Mild till måttlig ångest
>10 Förekomst av eventuell ångeststörning

Mitt resultat: 7

Depression
0-6 Ej deprimerad
7-10 Nedstämd
>10 Risk för depressionstillstånd som kan kräva läkarbehandling

Mitt resultat: 1

Jag kan också nämna att en del poäng grundar sig i min sjukdom, ME.

För ett halvår sedan hade jag haft Mild depression på MADRS-testet samt måttlig ångest och nedstämd till risk för depressionstillstånd.

Idag är jag frisk!

Intelligenta Anonym

Åter en intelligent kommentar från Anonym, som visar att Anonym inte har läst mitt/mina inlägg eller bryr sig om att kommentera för någon annan sak än för att vara elak. Tänk hur lätt det är att gömma sig bakom möjligheten att vara anonym. Dessutom intressant att Anonym gnäller på att jag gnäller...

bla bla bla Gör något åt det istället för att gnälla som en liten flicka.

Kära, herr/fru/fröken/androgyna/hermafrodita Anonym

Om du hade läst mitt inlägg eller för den delen föregående inlägg hade du förstått att jag gör redan något åt situationen. Att vidare påstå att jag gnäller som en liten flicka är missvisande, eftersom även små pojkar kan gnälla. Slutligen skulle jag gärna ha frågat dig om råd om vad du tycker att jag borde göra åt min situation, eftersom du verkar ha den kunskapen, men tråkigt nog har du inte lämnat varken namn eller telefonnummer, eller för den delen mejl eller personnummer, så jag kan tyvärr inte följa några råd. Om du skulle vilja nå mig och ge mig råd, kan du göra det på följande adress:

anonyma.kommentarer@kan.draditpepparnvaxer.nu

Med vänliga hälsningar

Christian Andersson

Kommentar och spelning

Jag blir alltid osäker när jag skriver om min sjukdom, särskilt efter kommentarer från läkare och psykologer som kallar mig egocentrisk och att jag lever för mycket i min sjukdom. Jag tror att jag påverkar min omgivning negativt. Jag har den senaste tiden försökt se till att aldrig tala särskilt mycket om mig själv, såvida inte frågan ställs, och alltid se till att ställa samma fråga tillbaka till den jag pratar med. Jag tror det är positivt.

Samtidigt är jag som sagt osäker när det gäller att skriva en blogg om hur jag egentligen känner mig eller hur jag egentligen mår i min sjukdom, för jag är rädd att det ska upplevas som att jag klagar och att jag "förhåller mig negativt till livet", som psykologen på Previa tyckte att jag gjorde.

Uppenbarligen kan sanningen ändå vara positiv, för jag fick en lång kommentar från Claudia Gillberg. Här är hennes kommentar i sin helhet.

Känner igen mig i det du beskriver. Att leva för mycket i sin sjukdom - skulle man säga så till en AIDS eller cancersjuk person? Vi förhåller oss ju till livet och hur vi mår genom att vara lite extra insatta och att du rabblat upp diagnoskriterier är väl fullt normalt när ingen annan ur medicinska professionskåren gör det (det skulle sitta däremot fint om du ville påbörja lite läsning för egen del). Men vad kommentarerna framför allt visar är att ingen som du har varit i kontakt med vet eller begriper vad ME innebär för dig/oss i termer av svåra smärtor och funktionsnedsättning. Jag vet förstås inte hur tungt din ME är, men min har gått från 'mild' till 'moderate/severe' för ett år sedan. Jag skulle bli förtvivlad om en okunnig person ansåg att jag kunde jobba i mindre grupper osv (är universitetslärare). Jag är med i RME och gör lite jobb åt dem. Men dem som jag gillar bäst är Invest in ME, en brittisk organisation. Det finns också några fantastiska resurssidor på facebook, t ex ME Matters. Håller tummarna att du håller dig på den nivå du befinner dig nu.Du får inte bli sämre bara för att någon utan kunskap anser dig vara 'tillräckligt frisk' . Problemet är att vi kan snabbt bli så mycket sämre, ev. permanent, om vi överanstränger oss. Det är inte psykologen eller din läkare som sedan ligger där i ett mörkt rum utan adekvat medicinsk hjälp, utan du själv - utan att läkaren gör ett hembesök eller bryr sig om dina smärtor, annat än kanske skriva ut något marginellt starkare än Alvedon. Du tycks förhålla dig helt fantastiskt bra till livet, men du har en svår sjukdom, som åtminstone du själv måste ta på allvar, om ingen annan gör det. Sådan är vår verklighet. Önskar dig allt gott, ska följa din blogg. Själv är jag på Twitter, så ditt inlägg här länkar jag gärna.

Tack, Claudia, för dina ord, dina råd och din PR för min blogg. Det är bara vi som har ME som riktigt kan förstå hur sjukdomen kan påverka oss, och tyvärr har inte många läkare eller psykologer, eller arbetsgivare, upplevt något som ens kan liknas vid symptomen man får när man har ME. Värken och tröttheten är inte lik någon värk eller trötthet. Fibromyalgiska patienter kan känna igen värken, och utbrända kan känna igen tröttheten, men ME har både och.

Jag har lärt mig på kort tid att förhålla mig till min sjukdom på ett sätt som gör att jag kan göra mer utan att få jobbiga bakslag. Två medicinska förändringar påverkar nog också positivt - dels fasar jag ut min antidepressiva medicin, Voxra, dels tar jag en spruta med B12-vitaminer en gång i veckan. Detta är behandlingar, och risken finns att kroppen vänjer sig vid det (som den gjort med Holistic Anti-V), men behandlingar som höjer livsstandarden rejält.

Jag tycker mig känna igen mig i din önskan och vilja att vara aktiv. Du är lärare och aktiv med twitter och RME. Något jag insett att jag måste prioritera och sovra med är vad jag är aktiv med och vad jag planerar att göra. Inför hösten som kommer har jag bestämt mig för att satsa på att jobba för att orka på lång sikt, något jag inte varit så duktig på tidigare. Jag hoppar gärna på olika till synes roliga och intressanta och viktiga tåg, samtidigt som jag håller på med något mer varaktigt, vilket gör att jag inte orkar med det varaktiga, det vill säga jobbet. Det var bland annat därför jag gick in i väggen i februari.

Många ME-drabbade är väldigt aktiva personligheter egentligen, både mentalt och fysiskt. Det gör det hela mer tragiskt.

---

Något som däremot inte är så tragiskt är att jag har en spelning imorgon. Är du i Borås imorgon kväll eller kan ta dig till Borås centrum, så kom till Hemgården 19:00, då stödkonserten för Ship to Gaza börjar! Flera band, de flesta lokala (bland andra Vägporten - mitt band), medverkar. Det bjuds även på vegansk soppa :)

ska bli väldigt kul att spela trummor inför publik. Det var flera år sedan jag fick göra det! Känns jättebra!

Ta hand om er, allihopa!

Livet för tillfället

Jag önskar att jag kunde skriva ett inlägg där jag beskriver livet som lätt att leva, men det är det inte, så det kan jag inte.

Under våren har jag arbetsförmågeutretts på företagshälsan i Borås, och de har sagt att jag kan jobba som lärare, men inte fulltid än på ett tag. Med mindre grupper eller enskilt ska det inte vara några problem för mig att jobba som musiklärare. Det var deras rekommendation till arbetsgivaren.

Det låter lovande.

Till mig har de också sagt att jag "lever för mycket i min sjukdom". Psykologen hade några intressanta kommentarer. Jag håller med om att jag kanske lever för mycket i min sjukdom - särskilt som jag insåg att de hade rätt när jag svarar med diagnoskriterier på frågan om hur jag mår, snarare än att jag svarar med hur jag faktiskt mår, det vill säga att jag känner efter och beskriver känslan i kropp och själ. Men vad psykologen sa är jag inte lika säker på att jag håller med om.

Bland annat sa hon att en läkare gör patienten en otjänst genom att kalla en sjukdom för kronisk, eftersom patienten måste förhålla sig till livet, inte till sjukdomen.

Jag menar att man bör skilja på bot och behandling. En behandling kan ha som mål att förhålla sig till livet, men då måste man göra det genom att förstå begränsningarna i sin sjukdom, och om det inte finns någon bot för sjukdomen bör patienten få veta det. Om inte patienten vet att sjukdomen är kronisk (varar mer än tre månader) kan patienten bli förtvivlad när symtomen inte går över. Då tror jag att det är bättre att man lär sig leva livet tillsammans med sin sjukdom, snarare än att man struntar i den. I livet ingår en kronisk, obotbar sjukdom, vare sig patienten (eller läkaren, eller psykologen) vill det eller inte.

Vi är nog egentligen överens, jag och psykologen, om att det finns behandlingar som kan i stort sett återställa en människa som drabbats av ME eller liknande värk- och uttröttbarhetssjukdom. Målet med behandlingen är att förhålla sig till livet. Nog kan jag hålla med om det. Men det är fortfarande en viktig mental del av behandlingen att man får veta att den är ihållande och svår, om inte omöjlig, att bota. I alla fall i dagsläget.

Bot och behandling är två skilda saker. Det är poängen.

I vilket fall som helst mår jag sådär, trots en ganska ljus och hoppfull utredningsslutsats. Jag har även en sjukdom som kallas för depression, och ibland drabbas jag av dubbel depression. Just nu är det nog så att jag har ett grundhumör som gör mig negativt inställd till livet jag lever just nu, och när jag då mår sämre (som alla gör), dubblas mitt negativa grundhumör.

Hur kul är det? Inte kul alls, särskilt inte som jag vet att vem jag än umgås med kommer känna av det och vilja dra sig bort från mig. Eller vet och vet, det är svårt att skilja på vad som är negativa sjukdomstankar och vad som är verklig insikt.

Jag försöker verkligen leva ett normalt liv, men varje ansträngning ger ett bakslag. Jag bär ner lådor till förrådet på förmiddagen. På eftermiddagen, kvällen eller kanske inte förrän nästa dag, orkar jag ingenting och är deprimerad. Jag verkar kunna leva ett någorlunda normalt liv varannan dag. Tills det blir var tredje. Eller inte förrän en vecka senare.

Så mycket tid försvinner på grund av min sjukdom. Det blir då inte lättare av att en psykolog menar att jag måste förhålla mig till livet, inte till min sjukdom. Jag förstår nog vad hon menar. Samtidigt undrar jag om hon någonsin själv varit deprimerad eller gått in i väggen. Jag tror inte det. Då skulle hon inte säga som hon gör.

Hon var också mycket bestämd över att "från en depression blir man frisk". Det kan nog så vara, men samtidigt återfaller många, och det lämnar mentala ärr som lätt går upp. Helt frisk kanske man aldrig blir. Ungefär som alkoholism - jag jämför inte de båda sjukdomarna mer än principen bakom återfall och ärr. Du kan aldrig mer dricka en droppe alkohol utan att återfalla. Svåra perioder i livet kan få dig att bli deprimerad igen, om du varit det tidigare.

Det är svårt att vara deprimerad, och inte helt lätt att bli frisk, det är bara det jag säger.

Några roliga saker från mitt liv, äntligen.

Jag är med i ett band, Vägporten, som ska spela på Hemgården i Borås den 11 juli, på en kväll för Ship to Gaza. Det ser vi fram emot. Har ni vägarna förbi, så... http://www.facebook.com/Vagporten

http://www.facebook.com/events/355110624562478/

Vi har skaffat elpiano! :) Det är underbart att kunna spela när man vill, utan att vara rädd för att störa grannarna.

Vi håller på att göra i ordning i lägenheten, och med lite i taget kommer vi nog bli färdiga i sommar.

Fler saker på gång som säkert också blir kul. Jag hoppas jag orkar med allt!

Telefonbedrägeri

För en gångs skull har jag, eller rättare sagt min fru, drabbats av telefonbedrägeri. Som tur var har jag för längesen läst om den här typen av bedrägeri, så det blev ett mycket abrubt slut på samtalet när jag förstod vad det handlade om.

Strax efter 15.00 10 maj 2012 ringde vår hemtelefon. En kvinna frågade efter min fru på väldigt knagglig engelska, och när jag sa att hon inte var hemma så frågade hon om jag var en vän till henne. Jag sa att jag var hennes man, och då presenterade hon sig som företrädare för windows computers, eller nått sånt. Jag hörde inte så mycket mer sen, för jag la på.

För er som råkar ut för detta: Microsoft Windows ringer aldrig upp kunder på eget bevåg. Grundregeln är att om du inte känner till ärendet är det ett bedrägeriförsök.

Så här står det på Microsofts officiella hemsida (öppnas i ett nytt fönster):

I den här typen av bedrägeriförsök ringer internetbedragarna upp och hävdar att de kommer från Microsofts Tekniska Support. De erbjuder sig att hjälpa med dina datorproblem. När bedragaren har vunnit ditt förtroende försöker de stjäla från dig och förstöra din dator med skadlig programvara, virus eller spionprogram.

Alltså - om någon ringer hem till dig och pratar på dålig engelska, lägg på! Ofta ringer de från kontantkortstelefoner och därför är samtalen svåra att spåra.

Sprid gärna även denna information, så att bedragarna inte kan lura fler!

ME/CFS 2012

Ny kommentar på inlägget Diagnos: kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS):

Milla sa...
Hej,
Undrar bara hur det har gått för er.
Själv har jag inte gjort något än. Har bl.a ett barn med autism och funktionshinder och mycket annat bekymmer men har blivit mycket sämre och måste verkligen ta tag i detta nu. Tack "anonym" för tipset, ska kontakta Gottfries i Mölndal. Hur gick det för dig? Lindha?
Lycka till allihop!

Hej, Milla. Det tar mycket kraft och energi att fixa med egenremiss när man har mycket annat att göra, och det är svårt att be om hjälp. Har du blivit mycket sämre finns dock mycket att vinna genom att ta tag i det så snart som möjligt - vill ge dig rådet utan att du känner dig stressad av det. Jag vill ge det som något positivt.

Jag ska dock vara ärlig. Det är inte nödvändigtvis så att du blir bättre av att få diagnosen. Det är inte heller säkert att du upptäcker en behandling inom en snar framtid efter att du fått diagnosen och har kontakt med Gottfriesmottagningen. Ditt hemförhållande behöver inte bli bättre heller.

Det kan dock bli lättare att börja acceptera och inse vad du kan och vad du ska se upp med. Det är det det handlar om för mig, nu för tiden. Att acceptera vad jag måste vara försiktig med.

Jag håller för närvarande på med en utredning, eftersom jag är 75 procent sjukskriven. Jag bytte jobb i januari och trodde att det skulle gå att jobba 100 procent - men det gjorde det inte. Efter tre veckor sjukskrev jag mig.

Utredningen handlar om min arbetsförmåga, och det är företagshälsan i Borås, Previa, som gör utredningen. Jag har träffat psykolog, sjukgymnast och läkare, och alla ska lägga sitt ord till rådgivning om min arbetsförmåga och -uppgifter. Under tiden får jag prata ganska mycket om min sjukdom och har med hjälp av expertisen kommit fram till några saker som jag kan bygga fortsatt behandling eller medicinering på.

För det första kan jag inte djupkoncentrera mig mer än 15 minuter, innan jag börjar bli trött. Det kan variera, förstås, men om jag bara vill få lindriga symtom på djupkoncentration, är 15 minuter någon slags maxgräns att generalisera kring.

För det andra kan jag gå cirka en kilometer innan konsekvensen blir symtom, samma dag eller nästa.

För det tredje börjar jag hitta triggers för symtom - pulshöjande faktorer, såsom motion och kaffe, kan framkalla symtom. Samtidigt som jag behöver måttlig motion för kroppens skull, måste jag vara försiktig så att jag inte triggar för många symtom.

För det fjärde har jag insett att just att trigga symtomen är farligt, eftersom ju oftare symtomen får möjlighet att manifesteras, desto mer förvärras min sjukdom. Skulle jag helt negligera varningssignalerna och tvinga mig fram kommer jag så småningom börja gå på knäna, tills jag en dag inte skulle klara av att komma upp ur sängen.

Så tack vare arbetsförmågeutredningen, som min arbetsgivare var vänlig nog att beställa när jag blev sjukskriven, har jag kommit på god väg mot viktiga insikter om hur ME/CFS påverkar just mig.

Det är vad jag vill bidra med som svar på din kommentar, Milla. Ta reda på hur sjukdomen påverkar just dig, och gör det med expertis (läkare, sjukgymnast och psykolog/samtalsterapeut, till exempel KBT). Analysera din situation genom att gå in i dina symtom när du har dem, och fundera på var de kan komma sig av.

Kom ihåg att symtom ibland manifesteras flera timmar, ibland upp till två dygn, efter orsaken! Symtom kan uppkomma genom kognitiva uppgifter, pulshöjande och fysiskt jobbiga aktiviteter samt emotionella utbrott, både sorg och glädje, lika väl som det kan handla om många andra situationer, aktiviteter eller händelser.

ME/CFS är en osynlig sjukdom, inte bara för betraktaren utan många gånger även för den drabbade - man tror att man är lat, dum, fånig, att det är psykologiskt, att man inbillar sig.

Så är det inte. Det är en neurologisk sjukdom som påverkar immunförsvaret och som ger kroppen symtom som kan påminna om förkylningar och infektioner. ME/CFS har en egen kod - G93.3.

Ingen, inte ens läkare, kan påstå att man inbillar sig. En läkare ska ta dig på allvar, oavsett vad prover och test visar, och alla möjliga diagnoser ska förkastas innan läkaren anklagar dig för att vara hypokondriker eller arbetsovillig!

Jag har ett sista förslag. Gå med i RME, oavsett om du är diagnostiserad eller bara funderar på om du är drabbad.

Riksförbundet för ME-patienter (öppnas i nytt fönster)

Ta hand om er!

Svenskarna - Sveriges papperslappar.

Jan Björklund (FP) tycker att betyg i fjärde klass är en bra idé. Hans drömskola ser ut så här om tio år, enligt hans svar till DNs reporter:

Ja då har vi fått upp attraktionskraften i läraryrket kraftigt med många sökande per plats. Vi har ett väsentligt ökat fokus på kunskapsresultat i skolan med höjda resultat. Jag tror att vi har gått ned med betyg ytterligare ett par år. Jag skulle vilja gå ned till fjärde klass. Vi har en mer anpassad gymnasieskola. En del ungdomar läser väldigt avancerade teoretiska kurser och går vidare till högskolan. Och vi har också hög kvalitet på lärlingsutbildningar antingen mot teoretiska inriktningar eller om man är skoltrött så ska man kunna ta en yrkesexamen. Och yrkesutbildningar har olika längd. Jag tycker att yrkesutbildningar kan vara 1 till 2,5 år med kortare utbildningar för de elever som inte är behöriga till nationella program.

http://www.dn.se/nyheter/politik/jag-vill-ha-betyg-i-fyran (2012-04-18)

Det är ökat fokus på kunskapsresultat, men vad är det för kunskap han är ute efter? Han satsar otroligt mycket på teoretiska kunskaper, ungdomar ska läsa "väldigt avancerade teoretiska kurser" och gå vidare till högskola. Det är bara om man är skoltrött som man tar en yrkesexamen!

Vad fan är det för jävla skitsnack! Yrkesexamen borde väl stå lika högt i kurs som vilka teoretiska examina som helst - det är väl inte hjärnan som gör jobbet? Det är ju våra kroppar! Vad hjälper det om man har en hjärna så stor som ett bowlingklot om man inte kan kommunicera eller använda sig av det?

Jag blir så förbannad på en utbildningsminister som tycker att teori ska gå före praktik, för då ska han fanimig inte vara någon jävla utbildningsminister! För helvete!

Sveriges befolkning är inte längre människor. Vi är små papperslappar och nummer på ett administrativt skrivbord.

SoundCloud

http://soundcloud.comTille Andersson

---

Marimba Counterpoint: en hyllning till Steve Reich

---

Kakelserien - utförande: för melodiskt slagverk och orgel (live från Gislaveds kyrka med Åsa Johnsson, orgel, och undertecknad, slagverk)

---

Confarreatio Preludium - Vigselmusik: till min fru

Glömskans sjukdom

Att ha ME/CFS ger upphov till fler glömskeepisoder än med en normal människa, misstänker jag. Som nybliven medlem i RME har jag numera tillgång till deras forum, där jag börjar med att läsa igenom just roliga och pinsamma situationer ME-drabbade hamnat i. Inte för att gotta mig i andras olycka, utan snarare skratta med dem som har det mycket svårt.

En av forummedlemmarnas historia skrattade jag faktiskt högt åt. Jag återberättar i Jag-form nedan:

Idag gick jag upp som vanligt, satte på kaffe, och satte mig sedan i soffan med datorn medan jag väntade. Av naturliga orsaker var jag tvungen att gå till badrummet, där jag tog god tid på mig... Kaffet hade kanske stått på kaffebryggarplattan lite väl länge när jag väl kom ut, men där håller det ju sig i alla fall varmt.  

Men till min förvåning är det inget kaffe i kaffebryggaren. Attans! Det har hänt igen! Jag har hällt upp kaffet och glömt bort koppen. Då har det blivit kallt!  

Så jag går in till vardagsrummet, och där, bredvid datorn, står kaffekoppen. Tom. 

Jag har tydligen redan druckit kaffe. Attans, jag som var så sugen!

Eller vad sägs om den här episoden, som jag också återberättar i Jag-form:

Jag brukar värma mitt kaffe i mikrovågsugnen, men idag gick mikron sönder när jag skulle göra som jag brukar. Det kom elektriska blixtar och det rök om mikron. Jag blev trött och arg på att mikron skulle gå sönder när jag var så kaffesugen. Jag stängde av mikron, drog ur kontakten, öppnade dörren och där låg - min telefon!

Det ska tilläggas, även om det inte är helt nödvändigt, att ingen av dessa episoder är min berättelse. Jag har ännu inte lagt till någon berättelse - jag kommer ju inte ihåg dem!

Ytterligare en var också rolig, men även intressant av ytterligare en anledning. Vem det berör - ja, det får vara mellan oss!

Ibland är det svårt att skratta - som när jag skulle ta ut pengar från bankomaten (några år sen nu) Stoppade i kortet, slog in kod, tog ut kortet - och gick därifrån. Först flera timmar senare saknade jag pengarna. Snopet och ledsamt för jag behövde verkligen pengarna.  

Men många skratt har det också blivit, fast man ibland gråter inom sig när det blir för tokigt. Mina söner sa att jag uppfunnit ett nytt språk - Nypotatiska - för ibland kommer det ut så konstiga ord och meningar.  

[...]
_________________
Älska och säg det med ditt liv

Goda Nyheter!

Häromdagen var jag helt förtvivlad över sådant som händer i världen. Var dag läser eller hör jag nyheter som är långt ifrån goda. Här är några exempel:

• en invandrarfamilj utskickad ur Sverige och trots läkarintyg att mamman var psykiskt sjuk så barnen inte skulle vara ensamma med henne skulle de följa med mamman till hennes hemland, och pappan skulle skickas till sitt hemland. 
• Borås stad kastar om lärarna, Sverige sparar i skolan och i vården och framtiden här i landet ser väldigt mörk ut. 
• en förskola i Norge, Sporvongane barnehage i Lyefjell i Time, låter kvinnorna byta blöjor - männen slipper. "Män måste få vara män", säger Tone Elin Grønstad som är förskolans rektor. De menar att yngre män måste lockas till yrket med garantier att de slipper göra jobbet, helt enkelt! Degradera män till bebisar är vad de gör, anser jag! 

Ja, och så alla dessa krig och konflikter och besparingar och pajkastningar...

Då är det skönt att det finns sidor som försöker balansera upp det negativa med enbart positiva nyheter. Till exempel http://positiviteter.se/

Här är webbsidans upphovsmans ledare, 9 april 2012:

Är det någon mer än jag som tröttnat på den bild av världen vi matas med varje dag? Som tycker att fokus ligger på fel saker? Tittar man på nyheterna eller läser tidningarna idag så är det bara hemskheter man ser. Och det verkar vara samma för alla, oavsett om det är kvällstidningar, dagstidningar eller nyheterna på TV. Men visst händer det bra saker runt omkring oss också? Eller? 

Jag hoppas det i alla fall.

Här och där dyker en liten positiv händelse upp. Någon har räddat någon från att drunkna, en ny energikälla har testats eller något liknande, men de är så få om man jämför med allt negativt det skrivs om att de drunknar i strömmen. Jag vill ta de goda nyheterna som rapporteras i media och lyfta fram dem, för att visa att allting inte bara är skit och elände i världen.

Min idé med den här sidan är att länka till andras goda nyheter. Att hjälpa de som vill läsa nyheterna men som tröttnat på all skit. Jag skriver inga nyheter själv utan som sagt, jag sållar bland andras nyheter och länkar till de jag anser har en positiv klang.
Jag lever inte i en bubbla. Jag vet att det händer hemska saker i världen men jag känner inte att vi behöver en till som rapporterar om dem. Vågskålen väger över mot elände och jag vill lägga lite tyngd i den motsatta skålen genom att göra det här.
Naivt? Kanske.
Svårt att sätta en etikett på gott eller ont? Javisst.

Men jag kan i alla fall framhäva andra saker än mord, våldtäkt och krig.

Vill ni hjälpa till, eller anser ni att jag är helt ute och cyklar med någon nyhet jag länkat till, hör av er. Kommentera på sidan eller tipsa via e-mail.

Tack på förhand!

/Fredrik