Sjukskriven

Det är andra gången jag kraschar på samma arbetsplats. Det blir inte en tredje gång. Jag kommer vara helt sjukskriven tills jag fått tag i ett annat jobb.

Helt officiellt blir det väl egentligen inte förrän jag har läkarintyget i handen, men jag har pratat med min chef nu och vi har kommit underfund med att jag troligtvis inte kommer tillbaka till mitt nuvarande jobb som musiklärare i grundskolan.

I slutet av januari kraschade jag med min ME. Jag blev heltidssjukskriven och mådde dessutom mycket dåligt mentalt, eftersom jag blev chockad av min reaktion och kände enorma skuldkänslor för att jag upplevde att jag svek arbetsgivaren, men framförallt klienterna, det vill säga eleverna.

Under våren testade jag 50 procent arbete, men var tvungen att gå ner till 25 procent. Det innebar att jag jobbade som musiklärare för dåvarande nior, för att de skulle få en adekvat undervisning sin sista termin. Själv tycker jag att de, under omständigheterna, fick en ganska bra sista termin. Eleverna har dock sista ordet, men jag hoppas att de tyckte det var helt okej.

Till hösten började jag på 50 procent och det har funkat fram till efter höstlovet (höstlovet var vecka 44). För de resterande veckorna fram till jul hade jag ganska stora och krävande planer. Något som gick upp i rök när jag för en dryg vecka sedan inte orkade stanna kvar på jobbet hela dagen, utan var tvungen att gå hem.

Sen dess har jag inte orkat gå tillbaka i arbete.

Och nu är det alltså i stort sett klart. Jag kommer inte tillbaka som musiklärare på grundskolan. Det finns många orsaker, men jag tänker inte ta upp dem här. Den största orsaken är trots allt min ME.

Och vi kan prata hur mycket som helst om att gräva ner sig i sjukdomen, att leva i sjukdomen eller liknande klyschor. Det spelar ingen roll hur mycket en cancersjuk person försöker leva normalt - hon är fortfarande cancersjuk. En förkylning kan man strunta i, men symptomen är ändå där (snuvan, huvudvärken, tröttheten...). Med ME kan man också försöka leva normalt, men symptomen kommer man fortfarande inte ifrån.

Värk i kroppen och huvudet, "hjärndimman" som gör det svårt att koncentrera sig på inlärning och planering (att skriva och formulera sig har aldrig egentligen varit ett bekymmer för mig, bara om det handlar om något jag tidigare inte har tänkt på, och tro mig - det jag skriver om nu har jag tänkt mycket på), tröttheten...

Det går inte ihop sig med mitt nuvarande jobb. Och skolan förtjänar en lärare som är frisk och kan ta hand om eleverna. Hade jag bara varit frisk...

... men det är det som är grejen. Jag har längtat efter ett sånt här arbete (om sanningen ska fram önskade jag väl hellre jobb på ett gymnasium, men det har varit en fascinerande upplevelse), och sen jag gick i högstadiet, det vill säga sen i mitten av 90-talet, har jag varit övertygad om att jag vill bli lärare.

Nu, ett år efter att jag kraschade på allvar, har jag förstått att jag måste acceptera min nuvarande livssituation och se möjligheterna innanför de begränsningar som min ME binder mig inom.

Att vara grundskollärare är utanför den ram som ME erbjuder mig att verka inom.

Jag hoppas bara att jag kan hitta "mitt" jobb.