Året 2012

2012 var året då jag både inledde min karriär som lärare på allvar, och avslutade den.

Det började för ett drygt år sedan. Jag bodde i Växjö och min fru, som fått jobb i Borås, bodde under terminen hos sina föräldrar. Jag pendlade till Nybro där jag jobbade som trumlärare på Kulturskolan. Via Arbetsförmedlingens hemsida fick jag nys om ett jobb i Borås Stad som nästan lät för bra för att vara sant. 100 procent fast som musiklärare för år 3-9. Jag sökte - och fick det. Jag sa upp mig i Nybro, vi fick en ny lägenhet i centrala Borås, och det kändes som om det skulle gå bra, även om jag under jullovet inte riktigt visste hur jag skulle planera det nya jobbet.

Måndag 8 januari kom jag som ny till både yrke och arbetsplats. Det fanns ingen tid att vänja sig, dagen därpå kom eleverna. Som musiklärare har man alla elever en gång i veckan. För mig betydde det över 400 elever. Det finns de som har det värre, men jag har vanligtvis svårt med namn.

Att planera lektioner för så många årskurser, och så många olika klasser, och att lära sig namn och administrativa regler samtidigt, visade sig i kombination med en eftersatt musiksal utan grupprum svårare att handskas med än jag i min vildaste fantasi hade kunnat, eller velat, tänka mig. Efter tre veckor satt jag en torsdagsmorgon och grät inför arbetsdagen.

Jag sjukskrev mig, och känslor av svek, skuld, skam och misslyckande kröp obönhörligt närmare. Jag berättade för rektorn om min sjukdom, ME, och att jag verkligen inte hade trott att den skulle ha påverkat mig så mycket. Det jag sa var fullkomligt sant. Det var dock inte sista gången jag var övertygad om något som visade sig vara en chimär.

Rektorn var från början till slut förstående och så hjälpsam hon kunde. Jag återgick på 50 procent efter sportlovet, men det tog inte lång tid innan jag var tvungen att gå ner i tjänst. Jag fick i uppdrag att ta hand om eleverna i år nio resten av terminen, något jag faktiskt klarade av.

Samtidigt blev jag utredd av Previa på uppdrag av Borås stad. En läkare, en arbetsterapeut och en psykolog träffade mig varsin gång, och sen träffade psykologen mig en gång till. De kom fram till att jag mådde bäst av små grupper och mindre stress. Jag fick personligen för första gången hjälp att förstå inte bara sjukdomen utan även hur jag påverkades. Samtidigt utreddes jag i Mölndal vid Gottfriesmottagningen för att få B12-sprutor, och de visade sig ha väldigt god effekt på mig. Den fruktade hjärndimman lyfte, och i samband med sprutorna fick jag känna på hur jag skulle må som frisk. Det var tio år sedan jag kände mig så pigg.

Under sommaren fasade jag ut Voxra, ett antidepressivt medel, och rent psykiskt mådde jag genast mycket bättre. Inför hösten, som åtminstone skulle inledas med 50 procent, kände jag mig hoppfull.

Jag klarade mig bra fram till höstlovet, men då hade krafterna sinat. Jag trodde fortfarande att jag skulle kunna gå upp till 75 procent efter jullovet, och jag lät få människor veta att det fanns en tvekan och en oro. Den avgörande droppen var min planering från höstlovet till jul, och hur den planeringen slog ut.

Jag insåg att jag mådde lika dåligt igen som jag gjorde i början av året, även om jag psykiskt tålde det bättre. Jag insåg även att det inte kunde fortsätta så här. Jag sjukskrev mig och lät tanken på att byta karriär lägga sig, och berättade så för arbetsgivaren om mitt beslut. Borås stad genomförde därför omgående en omplaceringsutredning, och jag fick veta att det bara fanns ett jobb i hela kommunen som jag eventuellt kunde få, nämligen Planadministratör.

Det visade sig dock att jag inte var behörig för det heller, och trots att facket låg på för att arbetsgivaren skulle hitta ett jobb åt mig inom kommunen stod det till slut klart att jag stod arbetslös i min tjänst, och facket ringde mig och frågade om lov att förhandla om min uppsägning åt mig.

Den 21 december 2012 förhandlades därför fram ett avtal mellan mig och Borås stad som börjar gälla 1 januari 2013. Tack vare facket - för de som funderar på vad de är bra för - blev det ett bra avtal, som ger mig ett gott avgångsvederlag och även innehåller följande formulering: "Avgångsvederlaget är samordningsfritt och utgår oavsett om Christian Andersson erhåller annan anställning eller ej." Avtalet förhandlades fram mellan min arbetsgivare och facket utan att min närvaro erfodrades. Det var verkligen skönt! I slutskedet av avtalet, som gick ovanligt fort och smärtfritt tack vare både facket och representanterna för Borås Stad, satt jag utanför förhandlingsrummet och väntade på beskedet. Allt var slutformulerat och underskrivet av båda parter under loppet av några timmar.

Sammanfattningsvis är facket bra för mer än stora avtal som gäller alla lärare. Facket är, för alla yrkeskategorier, bäst för den lilla människan, inte för det stora antalet. Det stora antalet behövs dock för att facket ska kunna hjälpa den lilla människan. Snälla, alla som funderar på att hoppa av facket, tänk på detta: du hjälper alla dina kollegor genom att vara med i facket, inte för de få stora förhandlingarna, utan för de många små!

Så, vad händer nu? Tja, jag kommer i alla fall inte sitta på mina händer och låta avgångsvederlaget betala mina räkningar.

För det första står det i avtalet att jag ska genomföra Livs- och karriärplaneringen, något jag ser fram emot.

För det andra har jag anmält mig till en kurs i frilans som musiker, en distanskurs vid Göteborgs universitet på kvartsfart. I samband med den kommer jag för det tredje att satsa på mitt eget företag, Rhythm & Harmony, i vilket jag tänker sälja mina tjänster som slagverkare, kompositör och lärare.

För det fjärde ska jag gå till Arbetsförmedlingen och söka ett jobb för rutiner, kollegor och stabil inkomst.

För det femte kommer jag fortsätta att göra mitt bästa för att förstå min sjukdom och hur den påverkar mig, och jag vill lära mig leva med den, i tron och hoppet att det en gång forskas fram en bot.

För det sjätte kommer jag att gå till en arbetsterapeut och jag är anmäld till en avspänningsgrupp på Solhem.

2012 var ett övergångsår. Jag faller lätt i fällan att tro att min dröm att bli lärare är krossad och att min utbildning och väg dit är bortkastad tid och energi. Men jag har varit lärare, och utbildning är sällan om någonsin värdelöst. Allt jag hittills lärt mig och allt jag gått igenom har ett värde och en mening i sig, oavsett om det har betydelse för framtiden eller ej.

Inför 2013 hyser jag ett hopp om ett nytt liv, bättre anpassat till min nuvarande hälsa. Dessutom saknas inte drömmar. Jag har bara inte haft den rätta tron. Nu tvingas jag nästan till tro, och jag får göra det bästa av situationen. Jag är orolig för att allt ovan ställer till det - att det är för mycket. Jag hoppas bara att det inte blir så tungt eller så mycket som det låter.

Den här gången lurar jag i alla fall inte mig själv. Jag är fortfarande sjuk, kanske sämre än förut. Men jag är mer medveten om konsekvenserna.

Och även om jag många gånger har varit nära så ger jag inte upp. Att släppa läraryrket är inte så mycket att ge upp som att ta en paus, eller förändra sättet att arbeta som lärare. Jag ger inte upp. Jag går vidare.

Vi ses på andra sidan året. Gott Nytt År!

/ Christian Tille Andersson, Borås 2012-12-29

Diskussionen om paralleller

"Vi 80-talister går och bär på en längtan efter något större som förenar när allting individanpassas. Vi älskar friheten i egna Spotifylistor, urvalet på Netflix, bloggar och statusuppdateringar på Facebook och Twitter. Men i smyg avskyr vi ändå att det saknas något som inte spretar åt alla håll. Vi behöver traditioner som består, något som vi kan enas över i lunchrummet."
- Vedrana Sivac, BT 23 nov.

Vedrana pratar om På spåret, som i år presenterar jubileumslag i form av vinnare från åren som gått. Det är traditionen, enligt henne. Nu kan jag inte säga att jag håller med henne om att På spåret inte skulle vara något annat än det, för jag tycker nog att anledningen till att man tycker om På spåret är just "att Cecilia Hagen och Lennart 'Hoa Hoa' Dahlgren tävlar mot Martina och Erik Haag (...) de karistmatiska programledarna - Kristian Luuk och Fredrik Lindström (...) [a]tt man känner sig stolt och lyckad när man har svarat rätt på frågorna".

Jag har varit på en föreläsning med Tomas Sjödin, om vikten av att vila och kunna ta det lugnt, att låta kroppen och sinnet "tröttas", som man gör med gamla båtar innan de kan hålla resten av sommaren (att "trötta" en båt innebär att man låter den tyngas ner under vatten tills de torkade bräderna har svällt och båten tätats). Att det måste få vara okej att vara trött, och ändå mer om man är i den situationen jag är - sjuk.

Tomas Sjödin nämnde också att vi har ett behov av att lyssna på varandra. Det finns en balans i att låta livet flyta, att känna "flow", och att låta livet stanna upp, att ta en paus, parkera en stund och låta det djupa inom dig komma upp till ytan.

För "flow" är att flyta på ytan, menade Sjödin, och jag håller med. Det kan kännas jättehärligt att bara låta livet flyta utan att jag behöver tänka så mycket, men det är bara yta. Vad finns det inuti? Vad är det som gör dig Dig? Vad är det som gör mig Mig?

Att stanna upp är att tänka på döden också. Att vi en gång ska dö. Jag måste erkänna att jag blev lite kall inombords - jag var nog inte riktigt beredd på att tänka på döden. Jag menar, jag är inte rädd för döden. Det har jag inte varit på åratal. Däremot har jag nog, när jag tänker efter, varit väldigt rädd för livet.

När jag insjuknade i ME var jag bara lite drygt 20 år gammal. Jag visste inte att det var det jag hade drabbats av, och jag förstod inte varför jag var så trött och hängig. Jag var deprimerad, det förstod jag, men det var inte det enda - något saknades, något fattades, det var inte bara depression. Det var därför jag inte ville pröva antidepressiva. Jag "visste" att det inte skulle hjälpa.

Jag förstod inte min sjukdom när jag fick diagnosen 2008. Det hjälpte inte att få en diagnos, så länge jag inte fick hjälp att hantera den. Under åren som gått har jag haft stort stöd i min mamma, som även hon har fått diagnosen ME, och som inte drabbats av depression utan har kunnat söka hjälp genom forum och kontakter.

Själv har jag varit ensam, något Sjödin också tog upp som en vanlig konsekvens till trötthet. Är du trött? Då vill jag inte ha med dig att göra, för jag måste beblanda mig med människor som påverkar mig positivt. Så vem vill ha med mig att göra om jag är trött och hängig? Ingen. Ingen alls. Jag är fullständigt ensam.

När mamma kommer på besök till oss i Borås är vi trötta tillsammans. Sjödin hade en vän som han var ärlig inför och sa att han inte orkade ha det där mötet på det där fiket vid den där tiden den där dagen, och efter en stunds tystnad i telefonen hade vännen frågat "vill du vara trött ensam, eller ska vi vara trötta tillsammans". Den första timmen de hade suttit på kaféet och ätit spenatsoppa hade de inte sagt ett ord. De fick inte heller jättemycket gjort den andra timmen när de långsamt tog upp och pratade kort om det de hade planerat att tala om, men det var inte poängen, förstod Sjödin. Poängen var att de inte var ensamma i sin trötthet, och det hjälpte.

Jag, genom min ME och min depression, har sökt mig till vänner och bekanta, men de vänner som önskat att jag skulle vara ärlig har jag stött bort genom att inte våga vara ärlig emot. Och de vänner som egentligen kanske inte varit mina vänner har vänt mig ryggen när jag varit ärlig och sagt att jag mår dåligt.

ME och depression, trötthet och nedstämdhet - vem vill umgås med sådana människor när de har en karriär att tänka på. Väldigt få. Och de få som ändå vill vara min vän har jag inte orkat umgås med, dels för att jag mår som jag mår, men också för att mitt självförtroende och min tillit till människor har minskat med åren som gått. Jag menar, att jag är trött en dag eller två, eller kanske en vecka, det är ju alla då och då, men vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut och år in? Vem tror verkligen på någon som jämnt är trött och mår dåligt? Vem orkar bry sig? Så många har vänt mig ryggen för att jag varit ärlig och sagt att jag inte mår bra. Varför skulle jag fortsätta försöka?

Nu har jag hamnat i en parkeringsruta. Jag har försökt i snart ett år att arbeta med det jag drömde om att få arbeta som innan jag blev sjuk. Drömmarna som nu inte kan bli av för att jag är sjuk. Kanske det någon gång i framtiden kommer behandlingar eller till och med en bot för ME, och då blir jag så gott som frisk, eller helt frisk, men det är inte idag. Inte här och nu. Här och nu är jag sjuk.

Inom de begränsningar som min ME utgör håller inte de drömmar och önskningar om livet som jag har haft hittills.

Livet blev inte som jag hade tänkt mig.

Men Sjödins ord kom i precis rätt tid.

"Det är som det är".

Livet blev inte som jag hade tänkt mig, men nu är livet som det är.

Inom de begränsningar som min ME utgör finns det möjligheter och dörrar som öppnas, som jag kanske inte hade sett eller lagt märke till om jag inte hade blivit sjuk.

Jag hade stora planer. Jag ville bli känd. En superlärare, en författare, en kompositör, arrangör och dirigent. Jag ville föreläsa och utbilda, spela musik och vara fysiskt aktivt med karate, styrketräning, löpning. Allting superstort, superkänt, superbra.

För mig. Jag ville bli rik. Jag ville stora drömmar.

Inom ramen för min ME ryms inte dessa stora drömmar, och det är ett sorgearbete som följer nu när jag insett att jag måste hitta nya drömmar att följa. Jag förlorar de stora drömmarna till förmån för de små.

Något jag däremot har förstått är att de små drömmarna inte nödvändigtvis behöver bli de små konsekvenserna. Det lilla jag gör för min medmänniska räcker, och många bäckar små gör en stor å. Det jag gör för mig, det gör jag ock för andra.

För mig. Jag vill bli rik genom de små drömmarna.

Genom det lilla jag gör kan jag fortfarande nå ut.

Jag hoppas att jag med min blogg kan nå ut.

Jag vill nå ut med min berättelse. Balansvågen handlar om att väga det ytliga mot det djupa, det stora mot det lilla, aktiviteterna mot vilan. Det roliga mot det jobbiga.

Döden mot livet.

Kanske vägningen kommer visa att det inte handlar om motsatser.

Det är paralleller.

Sjukskriven

Det är andra gången jag kraschar på samma arbetsplats. Det blir inte en tredje gång. Jag kommer vara helt sjukskriven tills jag fått tag i ett annat jobb.

Helt officiellt blir det väl egentligen inte förrän jag har läkarintyget i handen, men jag har pratat med min chef nu och vi har kommit underfund med att jag troligtvis inte kommer tillbaka till mitt nuvarande jobb som musiklärare i grundskolan.

I slutet av januari kraschade jag med min ME. Jag blev heltidssjukskriven och mådde dessutom mycket dåligt mentalt, eftersom jag blev chockad av min reaktion och kände enorma skuldkänslor för att jag upplevde att jag svek arbetsgivaren, men framförallt klienterna, det vill säga eleverna.

Under våren testade jag 50 procent arbete, men var tvungen att gå ner till 25 procent. Det innebar att jag jobbade som musiklärare för dåvarande nior, för att de skulle få en adekvat undervisning sin sista termin. Själv tycker jag att de, under omständigheterna, fick en ganska bra sista termin. Eleverna har dock sista ordet, men jag hoppas att de tyckte det var helt okej.

Till hösten började jag på 50 procent och det har funkat fram till efter höstlovet (höstlovet var vecka 44). För de resterande veckorna fram till jul hade jag ganska stora och krävande planer. Något som gick upp i rök när jag för en dryg vecka sedan inte orkade stanna kvar på jobbet hela dagen, utan var tvungen att gå hem.

Sen dess har jag inte orkat gå tillbaka i arbete.

Och nu är det alltså i stort sett klart. Jag kommer inte tillbaka som musiklärare på grundskolan. Det finns många orsaker, men jag tänker inte ta upp dem här. Den största orsaken är trots allt min ME.

Och vi kan prata hur mycket som helst om att gräva ner sig i sjukdomen, att leva i sjukdomen eller liknande klyschor. Det spelar ingen roll hur mycket en cancersjuk person försöker leva normalt - hon är fortfarande cancersjuk. En förkylning kan man strunta i, men symptomen är ändå där (snuvan, huvudvärken, tröttheten...). Med ME kan man också försöka leva normalt, men symptomen kommer man fortfarande inte ifrån.

Värk i kroppen och huvudet, "hjärndimman" som gör det svårt att koncentrera sig på inlärning och planering (att skriva och formulera sig har aldrig egentligen varit ett bekymmer för mig, bara om det handlar om något jag tidigare inte har tänkt på, och tro mig - det jag skriver om nu har jag tänkt mycket på), tröttheten...

Det går inte ihop sig med mitt nuvarande jobb. Och skolan förtjänar en lärare som är frisk och kan ta hand om eleverna. Hade jag bara varit frisk...

... men det är det som är grejen. Jag har längtat efter ett sånt här arbete (om sanningen ska fram önskade jag väl hellre jobb på ett gymnasium, men det har varit en fascinerande upplevelse), och sen jag gick i högstadiet, det vill säga sen i mitten av 90-talet, har jag varit övertygad om att jag vill bli lärare.

Nu, ett år efter att jag kraschade på allvar, har jag förstått att jag måste acceptera min nuvarande livssituation och se möjligheterna innanför de begränsningar som min ME binder mig inom.

Att vara grundskollärare är utanför den ram som ME erbjuder mig att verka inom.

Jag hoppas bara att jag kan hitta "mitt" jobb.

Inlägg från Ingela

Ingela har kommenterat ett inlägg från 20 september 2008 (öppnas i nytt fönster).

Hejsan. Jag är helt ny på att läsa och än mindre svara på bloggar.. men då jag sökte information om hur andra kan ha det med ME så ville jag inte låta ditt rop bara passera! Känner igen mig! Sitter här och deppar för att inte ngn på riktigt bryr sig och inte har jag diagnos och inte ngr "verktyg" att ta i tu med situationen heller... så för mig var det värdefullt att hitta denna sida! Jag jobbar inte mer än 25%, hemifrån, hur mkt jobbar du? Känner mig inte alls hurtig utan snarare misstänksam när ngn försöker få mig att "snabba mig på med en lösning." - om ni förstår vad jag menar.. tack för att ni lyssnade en stund. Bra med sådana här sidor! MVH Ingela

Nu var ju förstås 2008 ett tag sen, men känslan bestod länge. Ingela (jag tror det är samma Ingela, i alla fall) skrev ytterligare en kommentar till mitt inlägg 3 september 2012.

Känner du dig bättre för att du vet varför du mår som du gör.. lättar depressionen då..? Känner mig ovanligt deppig igen efter att ha träffat läkare som ordinerade D-vitaminer mot tröttheten..som jag haft i olika grader i 10år.. Tvivlar ändå på mig själv och undrar om jag har skaffat mig en dålig vana i att vara dålig..med värk, inflammationer och trötthet.. inte motivation till ngt heller..Vad tror du som vet att du har ME?

Jag tror inte att jag mådde bättre för att jag fick min diagnos. Min depression lättade inte. Den blev heller inte värre. Det handlar inte om att få diagnos. Det handlar om information. Information om sjukdomen, behandlingar, forskning, sig själv.

För att få rätt information om ME bör man besöka följande sida: http://www.rme.nu/. Där finns information om var man kan få bra vård, vilket man inte kan få på alla vårdcentralen - det ska gudarna veta.

Depressionen kommer inte av sjukdomen. Depressionen kommer av det självtvivel och självhat som kan uppstå när orken sinar.

Där kan diagnos och rätt vård hjälpa dig att förstå, och kan du gå med i en stödgrupp för ME-patienter kan du få råd och stöd från människor som vet precis vad du går igenom, eftersom de går igenom det också. Orkar du finns det ett forum på RME:s hemsida där du kan läsa om andras frågor, självtvivel, strider med vårdcentraler och försäkringskassor m.m. Men även goda historier om hur vi växer som människor när vi går genom hårda tider.

Ingela: det låter som om du har ME. Du bör hitta en vårdcentral som tar emot dig med den hypotesen, och som ger dig rätt undersökningar, diagnos och behandlingar. Du bör hitta medmänniskor som förstår din situation och inte dömer dig. För en sak ska du veta:

DET ÄR INTE DITT FEL!

ME är en neurologisk sjukdom, troligtvis ett väl dolt virus i till exempel ryggmärgen, som påverkar nervernas impulser till hjärnan och sänker din smärttröskel. Därav din värk. Även tröttheten är felaktiga impulser och obalanser i de kemiska substanserna i din hjärna.

Det är inte ditt fel!

ME är inte en depression. Det är en fysisk sjukdom som det forskas mer och mer om, tyvärr mer utanför Sveriges gränser än innanför, vilket gör att det är svårt att hitta rätt vård och information. Vilket i sin tur gör att du misstänkliggörs och får fel behandlingar som inte hjälper. Vilket i sin tur troligtvis orsakar din depression, eftersom du då börjar tvivla på dig själv och dina aktiviteter. Men det är inte ditt fel!

Gottfriesmottagningen i Mölndal: http://www.gottfriesclinic.com/hem.html

Tel: 031-343 23 97

Jag jobbar idag 50 procent och hoppas att jag orkar gå upp till 75 procent redan den här terminen (jag säger terminer, eftersom jag jobbar som musiklärare på en grundskola).

När man mår sådär dåligt som jag gjorde då och som Ingela känner sig idag är det inte lätt för någon att komma på något uppmuntrande. Jag ska inte ens försöka peppa, för det kan vara värre. Jag vill däremot säga till dig, Ingela, att jag lyssnar. Och läser.

När det gäller människokroppen och -knoppen finns inga quick-fix om man inte redan mår ganska bra. Är kropp och knopp i olag är det värre. Då måste det få ta den tid det tar, och man måste få hjälp. Och hur lätt är det när man inte orkar?

Det gäller att kämpa vidare. Tillåta sig dagar då du mår sämre, och vänta med att ta tag i saker tills de där dagarna för tillfället håller sig på avstånd. Notera dagarna du mår bättre. Låt det gå veckor. Månader. År. Det gör ingenting.

Du lever. Det räcker. Låt Gud ta hand om resten, som det står i Bibeln.

Jag är inte längre deprimerad!

I somras valde jag att fasa ut min antidepressiva medicin, Voxra. Idag har jag gjort två självskattningstest.

MADRS (Montgomery åsberg Depression Ratin Scale) självskattning.

Tolkning:
0-11 poäng - Ej deprimerad
12-20 poäng - Mild depression
>20 poäng - Indikerar hög sannolikhet för egentlig depression om tillståndet varat mer än 2 veckor
>40 poäng - Bör inläggning på psykiatrisk klinik övervägas.

Mitt resultat: 6

Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD)

Ångest
0-6 Ingen besvärande ångest
7-10 Mild till måttlig ångest
>10 Förekomst av eventuell ångeststörning

Mitt resultat: 7

Depression
0-6 Ej deprimerad
7-10 Nedstämd
>10 Risk för depressionstillstånd som kan kräva läkarbehandling

Mitt resultat: 1

Jag kan också nämna att en del poäng grundar sig i min sjukdom, ME.

För ett halvår sedan hade jag haft Mild depression på MADRS-testet samt måttlig ångest och nedstämd till risk för depressionstillstånd.

Idag är jag frisk!