Videoblogg *uppdaterad*

Kommentarer till kommentarer till mitt förra inlägg och en videoblogg. Mycket nöje.

Till Polly (och övriga intresserade): än så länge har jag ingen bostad på gång - jag har ju inte ens ett jobb (även om jag fiskar lite för tillfället). Jag kommer troligtvis bo hos mamma tills ett jobb är ordnat, och då hoppas jag att jag kan flytta ihop med Emelie i Växjö.

Tillägg 1/11:
Till Polly (och övriga intresserade): jag har pluggat färdigt i januari. Den sextonde, närmare bestämt, är min sista studiedag, min sista redovisning, min sista examination.

Till Patrick Johansson: Jag tycker bara det är så snålt att ett statligt verk skickar med ett kuvert som inte är förfrankerat. Har aldrig varit med om att någon som skickar med ett kuvert skickar ett som inte är förfrankerat. Varför skicka med ett kuvert överhuvudtaget om det inte är förfrankerat?

Här kommer i alla fall en liten videoblogg, spontant filmad för bara ett par timmar sen.

Videoblogg 081031
Christians blogg

Tillägg, senare på kvällen:
Skrev ett sms till Emelie för en stund sen. Ett utdrag följer här:

Något jag förnekar hindrar mig från att vilja sova. Något inom mig vill vara så här trött hela tiden och vill att jag är uppe hela natten. Jag vet inte vad. Jag vet inte hur. Jag vet inte varför.

Någon som har ett förslag?

"Glöm inte frimärke!"

Försäkringskassan är de snålaste jävlar jag vet!

Jag fick papper om bostadsbidrag idag (automatiskt utskick). För en gångs skull hade de skickat med ett kuvert att skicka papprena i. "Det var ju schysst", tänkte jag. Sen såg jag vad det stod på kuvertet.


Och på baksidan:

Vad säger man?

Förresten har jag sagt upp min lägenhet idag. Från och med 1 februari är jag "bostadslös".

Äntligen över (nästan)

Nu är det - nästan - över! Den här veckans stressande deadlines är avslutade, och firandet skedde med lite sushi med jämlikar.

I måndags lämnade jag inte första versionen av VFU-redovisningen. Igår redovisade jag det muntlig, opponerade och responderade och fick veta vad jag ska ändra, dra ifrån och lägga till.

Igår kväll skrev jag en sammanfattning av examensarbetet som jag opponerade på idag. I förmiddags skrev jag formalia och realia, och sen var det dags. Jag skyndade mig in till skolan och åt mat. 13-17 satt vi, sex stycken efterhalkare, och opponerade på varandras examensarbeten.

Jag var inte direkt ensam om att hänga efter med arbetet. Den som hade det längst efter sig fick ut sin examen (specialfall) för tre år sen. Men examensarbetet måste genomföras.

Mitt arbete om motiv och tema vållade som vanligt mycket tid och debatt, vilket förstås är kul. Det var inte heller mycket som varken opponent eller examinatör kunde påpeka angående formalia och realia, så det är inte mycket jag behöver göra för att fixa till arbetet. Det tuffaste är att lägga till konkret didaktiska tips och råd om hur man kan applicera arbetet i skolan, och det tycker jag verkar intressant att ta reda på, så det ska nog gå bra. Det är i alla fall enklare än att formulera om en av syftesfrågorna.

När allt var klart var det en lättnad. Jag följde med två av mina kurskamrater från både svenska och Pedagogen till ett litet sushi-ställe.

Jag har inte ätit sushi tidigare, vad jag minns. Det var väldigt spännande smak och det var svårt att äta med pinnar, men det gick helt okej. Det var dessutom mycket trevligt att umgås med kompisarna.

Vi tre ses igen på måndag, eftersom vi ska gå konflikthanteringskursen som börjar då.

Jag åkte hem och la mig i sängen. Det kändes skönt att bara ta en ledig kväll efter att inte ha kunnat göra det på flera veckor. Och imorgon prioriterar jag min lägenhet för första gången på ändå fler veckor, kanske månader. Jag behöver verkligen städa, eftersom jag inte mår så bra när jag sover som det är nu.

Nu ska jag fortsätta med min lediga kväll, i alla fall. Den behövs, för jag tänkte ta en Ipren när jag kom hem, men värken i rygg, axlar och nacke samt huvud har lindrats tack vare att jag tagit det lugnt, så det kanske inte behövs.

Ta hand om er, särskilt i stressade perioder.

Kram på er!

Komposition in progress *uppdaterad*

Förhalningsdagarna tar inte slut, men jag gör åtminstone kreativa saker.

Nedan kommer Ni kunna lyssna på ett stycke som håller på att skapas. Marimba Counterpoint är ett minimalistiskt stycke, än så länge för 12 marimbor. Stycket är på sätt och vis en ren kopia, kompositionsmässigt, av en av mina idoler bland minimalism, nämligen Steve Reich. Stycker kommer tillägnas honom ungefär med följande fras: "in honour and respect for mr. Steve Reich".

Minimalism går ut på att förlänga (förhala) det som sker, så att det verkar som att inget sker under en lång tid. Egentligen händer väldigt mycket, särskilt om man börjar lyssna efter andra melodier i klustret av melodier. Dessa melodier är skapade av interaktionen mellan de utskrivna melodierna. Ni kommer förhoppningsvis förstå bättre när ni lyssnar på stycket.

Tanken med Marimba Counterpoint är inte nödvändigtvis att skrapa ihop 12 marimbor i en handvändning och spela alla live. Snarare är det så att man spelar in alla utom en, som man sedan spelar live. Denna live-marimba spelar sedan melodier som man kan höra i klustret.

Jag har kommit så långt att ackord brister fram, men inga melodier utom de utskrivna tas fram än så länge av live-marimban. Dessutom slutar hela stycket än så länge mitt i.

Tillägg 30/10: Tyvärr är det bara en MIDI-inspelning än så länge. Det kommer dröja ett tag innan det blir tal om att framföra stycket. Filmen nedan är alltså ingen film, utan bara ljud. Polly tycker det var tråkigt att inte få se mig framföra stycket, och det kan jag väl säga att det tycker jag med. Men en dag, kanske... Tack för kommentaren, förresten, Polly.

Försök gärna taktera 4/4 rakt igenom stycket. Jag kan avslöja att första tonen börjar på taktslag ett.

Mycket nöje.

Marimba Counterpoint
in honour and respect for mr. Steve Reich
by (c) Christian Tille Andersson

En hemsk resa och underbara bilder

Medan jag förhalar att göra mina läxor kan jag berätta om en resa jag sent ska glömma. Vidare får ni lite bilder bland annat från min brorsons dop.

Förra veckans torsdag innebar en resa jag sent ska glömma. Jag åkte med en buss från Göteborg mot Gränna. Chauffören lät tre ungdomar följa med trots att de hade en senare tid på sin biljett, vilket fick till följd att två resenärer från Borås och en från strax utanför Ulricehamn fick ta taxi på Swedbus bekostnad, och vi blev dessutom ordentligt försenade till Jönköping.

I Jönköping blev vi ändå mer försenade, eftersom en av taxiresenärerna skulle vidare med bussen från Jönköping, och vi fick vänta in taxin innan vi kunde fortsätta.

Strax utanför Borås körde en bilist om bussen och gav antagligen fingret åt busschauffören. Jag såg det inte, men busschauffören sa till en annan resenär att "det är tråkigt att vissa människor är så omogna", och av det kan man ju dra egna slutsatser.

Men det var inte slut med det. Bilisten saktade in och vi började köra om den. Jämsides ungefär med min plats på höger sida ser jag hur föraren plötsligt växlar upp och börjar gasa. Han lägger sig jämsides med bussen i flera hundra meter, innan han gasar vidare så att bussen kan lägga sig i högerfilen igen.

Det kändes mycket obehagligt, och bilisten svajade dessutom vid något tillfälle till, så att jag nästan trodde att han skulle ramma bussen. Inte för att bussen skulle ta någon större skada av det, men man vet ju inte.

Så kom vi då äntligen fram till Gränna, 20 minuter försenade. Jag kliver av och tar min resväska. Sen ringer jag Samuel, som ska hämta mig till Tranås.

När jag sedan drog upp handtaget på min resväska märkte jag omedelbart att jag bara kunde säga resväska om den: den var inte min!

Bussen hade för längesen smitit ut på E4:an igen, så vad gör man? I närheten av hållplatsen utanför Gränna finns en Statoilmack. Jag kutade dit och bad att få låna telefon. Men efter 18.00 når man inte Swebus överhuvudtaget, och bagageservice har bara öppet mellan 9.10-30. Lagom roligt.

Där står jag, i en Statoilmack som Samuel, min skjuts, inte hittar (han har dessutom dåligt batteri i telefonen), med en resväska som inte är min, vars ägare sitter ovetande på en buss på väg norrut.

Min egen resväska var jag inte lika orolig över som det faktum att ägaren till resväskan inte visste att den hade stigit av i Gränna, och vad han eller hon skulle göra när denne fick veta.

Samuel dök tillslut upp, och vi tog bilen till Jönköping, där vi fick tag på två chaufförer i en buss, som tyvärr bara gick till Linköping (min buss gick vidare till Norrköping). Jag lämnade namn och nummer till driftinfo, och sedan gav jag och Samuel oss av, med den felaktiga resväskan, till Tranås. På väg dit ringde driftinfo och berättade att min väska skulle tillbaka med första bästa buss dagen därpå och vara i Jönköping från 9.30.

Resväskans ägare ringde dagen därpå, och under dagen ordnades det så att jag, på väg till Jönköping, lämnade in den på Pizzeria Hawaii i Tranås, där hon hade en släkting.

Väl hemma efter resan tur och retur Jönköping stöp jag på madrassen i Samuels kombinerade vardags- och sovrum.


I övrigt har helgen varit bra och effektiv. Jag såg Samuels barnmusikal Nasse hittar en stol. Dvs. Samuels barnmusikalversion av Sven Nordqvists Nasse hittar en stol, framförd av elever vid musiklinjen på Sommenbygdens folkhögskola i Tranås. Den var fantastiskt söt och rolig. Själva storyn är ju Nordqvists, men de små musikstumparna gjorde den ändå mer härlig! Jag gillar framförallt Hej, fiskarn!

Följde med Samuel till Gulleryd, där jag varit effektiv och pluggat, men också spelat jazz med mina bröder och gosat med min härliga brorson, Fabian Gustav Andersson.

Här är lite bilder från dopet. Fabian har vuxit mycket sen jag träffade honom sist. Han väger hela åtta kilo nu, och han har inte slutat växa än.



Och här är en underbar bild från helgen, en bild jag numera använder som bakgrundsbild på min mobiltelefon. Den hjälper mig under dagen. Den skänker hopp om framtiden.

Hoppas ni också finner hopp och lycka i det här kortet. Fabian är lite förkyld på bilden, men helt klart på bättringsvägen.

Det hoppas jag mänskligheten också är.