Bra barnreklam!

Följande är ett tips från min älskade fru, och jag valde att dela med mig av tipset!

Lady Dahmer, en bloggare på Allt För Föräldrar, bloggar om bra barnreklam. Här är den:

Födelsedag idag!

Grattis till lilla mig, som är så stor, så stor, i den stora, stora världen, där jag levt i trettio år från och med idag, en kort tid för mänskligheten men lång tid för de som är yngre än jag.

Och jag är fortfarande till stor del ett barn, dock inte längre lika naiv som ett barn kan vara. Jag tror inte längre att jag vet allt. Inte för att jag någonsin trott det, men jag har i alla fall trott att det jag trott på varit sannare än jag nu vet att det inte nödvändigtvis är. Och jag kan höra andra människor, yngre än jag, ha samma föreställningar om världen som jag, eller annorlunda, men med samma naiva tro att det de tror på är sannare än vad de så småningom kommer få veta att det inte nödvändigtvis är. I alla fall inte på samma sätt.

Jag har levt länge nog att förstå att livet är som det är, och det är inte alltid på det sätt man tror. Allt förändras. Tid är förändring. Jag trodde på någonting när jag var nitton år, och den tron utvecklade jag tills jag var tjugofem, åtminstone. Sedan förändrades jag. Jag trodde det var världen som förändrades, men det var tiden som gick. Jag hann inte med mig själv.

Jag blev sjuk. Utmattad och deprimerad. Och jag trodde det var mitt fel, och att världen inte anpassade sig. Det jag trodde på rann ut i sanden, och jag märkte det inte förrän det var för sent.

Nu börjar jag långsamt hinna ifatt viktiga insikter om mitt tillstånd i livet, i världen. Att det är föränderligt. Att jag ingenting kan förmoda, anta eller förutspå om framtiden som faktiskt kommer slå in. Att det är naivt att tänka så.

Det är inte nödvändigtvis så deprimerande som jag kanske får det att låta som. Naiviteten är ju något av det viktigaste för människan. Naiviteten håller hoppet levande. Det barnsliga hoppet som säger att "allt ordnar sig på det sätt jag tror att det kommer göra". Men hoppet fungerar egentligen inte så. Hoppet säger bara "allt ordnar sig", men inte på vilket sätt det kommer göra det. Jag har vetat det länge, men insikten har nog inte funnits där - det ordnar sig nästan alltid på ett sätt man inte tänkt sig att det kunde ordna sig.

Jag tror nämligen att en insikt är samstämmighet mellan förnuft och känsla. En kombination mellan Elinor och Marianne. Systrarna utgör människans insikt om sig själv. När du vet och du känner att något om dig själv är sant kan du acceptera det och vara konstruktiv kring det som nu är insikten om det du känner och vet.

Jag är fortfarande sjuk. Sjuttiofem procent sjukskriven. Hade det inte varit för niorna på Viskaforsskolan där jag i januari började jobba hade jag varit kvar hemma helt och hållet. Jag startade uppgifter för eleverna för deras slutbetyg, och för deras skull håller jag mig flytande och kvar på jobbet.

Hade det inte varit för rektor Carina Holmström hade jag heller inte orkat. Hon, som varit specialpedagog och sedan blivit rektor på Viskaforsskolan, har en människosyn som inte helt och hållet är arbetsgivarens enbart. Hon tar hellre argument som handlar om vad jag som människa orkar och vill än organisationens regler om timmar och minuter. Och enligt facket är hon en av få som klarat av att ordna med det som en arbetsgivare ska göra - ta kontakter med Försäkringskassan och Previa (företagshälsan i Borås), till exempel.

Det naiva hoppet hos mig finns kvar. Jag tror att det ordnar sig, och jag tror att det kommer bli på ett visst sätt - jag känner det på mig. Samtidigt vet jag att hoppet bara uttrycker känslan av att det ordnar sig, inte på vilket sätt det kommer göra det. Utan naivitet men med hopp kan jag bara låta det ordna sig så som tiden får utvisa. Förändring sker, vare sig jag vill det eller inte, vare sig jag tror att det kommer förändra sig på det ena eller det andra sättet. Jag kan inte förhindra förändringens vindar, lika lite som jag kan få den fysiska vinden att ge mig medvind när jag cyklar i uppförsbackar. Det enda jag kan göra är att söka lä när det blåser som värst, eller åtminstone kliva av cykeln och gå uppför backen istället.

Ha inte bråttom. Det ordnar sig. Tid är förändring, och förändring är medvind eller motvind. Vad gör du av din tid?

Jag har levt i trettio år på denna jord. Vad vet jag om livet? Jag vet väldigt mycket om de trettio år av liv som varit mig närmast, men ingenting om framtiden. Och så tror jag det är för alla.

Nu börjar mitt trettioförsta år i tiden, på jorden. Grattis på födelsedagen!

Brev från en lärare

Johan Kant, biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge med en bakgrund som SO-lärare på Jordbromalmsskolan, har en blogg (johankant.wordpress.com). På den har han publicerat ett brev från en lärare. Johan Kant skriver:

Jag fick ett brev! Jag fick ett brev som fick mig att fundera, inte så att det vände upp och ner på min syn på saker och ting. Inte heller att det var något nytt under solen, utan att det var ett vittnesmål från en lärare som tydligt beskrev sin arbetssituation. Jag ha under en längre tid hävdat att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Då blir det uttalandet klätt med ord, när en enskild lärare beskriver sin situation och hur denne ser på sitt jobb. Säkert är det många lärare som känner igen detta och därför vill jag publicera brevet. 

Brevet
(viss grafisk redigering har gjorts, men ingenting som påverkat texten)
(Original enligt Johan Kant:  http://johankant.wordpress.com/2012/03/10/en-lararskildring/ )

Vad ska man säga? Jag har jobbat som lärare i tio år och jag älskar/älskade det jobbet. Men jag slutade. Det var lite som att göra slut med sin första flickvän. Men just nu vill jag inte tillbaka. Vad kan det bero på?

1. Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats. Detta leder till en situation som påminner om Josef K:s i Processen. Man ska dokumentera allt man gör, så att man kan bevisa att inget felaktigt har skett. Det finns ingen tydlig anklagelse, så för att föregripa en potentiell anklagelse (vilken som helst) så måste man visa att man aldrig gjort något fel. Det ska skrivas pedagogiska planeringar, trots att alla vet att undervisning inte kan följa en planering. Den måste kontinuerligt planeras och planeras om utifrån förutsättningar. Lik förbaskat ska det lämnas in ett litet papper som beskriver något som i själva verket inte kommer att inträffa. 

Sedan ska alla kunskapsresultat dokumenteras på sådant sätt att andra kan ta del av den – inte ändamålsenligt – dvs. så att jag kan hålla reda på vad eleven kan och kan tala om det för eleven – utan så att vem som helst kan läsa och förstå det. Dessutom är betygs- och uppföljningstrycket så stort att man får lägga på tok för mycket tid på att försäkra sig om att man tar upp alla föreskrivna mål och allt innehåll och att alla betygskriterier används vid bedömningen (för man kan inte missa någon del för då får eleven F). Detta går ut över friheten i arbetet. Det går ut över medinflytandet och gör lärarjobbet mer till ett kamrersjobb än till ett pedagogiskt arbete. 

Sedan ska åtgärdsprogram upprättas och möten hållas. Att det tar tid och fokus från själva åtgärderna verkar ingen tänkt på. Det är viktigare med pappren än det man gör. Om ingen planering finns, om resultaten bara finns i mina anteckningar om inga åtgärdsprogram upprättas då har inte undervisningen planerats, inga resultat uppvisats och inga åtgärder vidtagits – för det finns ingen tillit. Ingen verkar längre räkna med att någon lärare kan vara samvetsgrann, engagerad och ansvarsfull. Alla är skyldiga till motsatsen bevisats. 

Och till och med när alla planer är skrivna och alla lektioner, prov, bedömningsformer och omdömen gjorda och dokumenterade, kommunicerade och förankrade – enligt konstens alla regler och i enlighet med alla bestämmelser – så ringer ändå någon förälder (som aldrig kommit på utvecklingssamtal och som inte har en aning om all denna myckna dokumentation och allt detta monumentala arbete) och klagar och river upp himmel och jord över att deras barn “bara” fått Godkänt som betyg. I dessa lägen har du inget stöd att vänta från din rektor. Det spelar ingen roll hur mycket du dokumenterat, hur bra utvärderingar du har och hur engagerad du är. Du får inget stöd utan får ensam ta smällen och får på sena kvällstimmar sitta i timmar med föräldern och tålmodigt förklara vad betyget beror på. De litar förstås inte heller på dig som lärare. Det spelar ingen roll att eleven sagt att man är “bästa läraren” – de vet ju, de har ju läst i tidningen, att alla lärare är inkompetenta. 

2. Jag vill undervisa. Men undervisningen ges inte mer plats än de schemalagda lektionerna. Man förväntas teleportera sig från ena änden av skolan till den andra för att hinna till nästa lektion. Och man verkar tro att läraren kör samma gamla lektioner om och om igen och att lektioner tarvar varken förarbete eller efterarbete. 

Det tar tid att botanisera runt på nätet och att läsa på i olika böcker och diskutera med kollegor. Man kanske själv måste gå på ett studiebesök eller gå en kurs ibland? Man kanske rentav måste sitta en stund i lugn och ro och tänka? Men inga möten kan du utebli ifrån och inga lektioner ställas in. Från 7.30 till 13.00 kan du vara i arbete utan rast eller mat. Det viktiga är att du är där (på plats) inte kvaliteten på din insats. Nej, det har inte bara hänt en gång. 

3. Jag vill vara ledig någon gång. 

4. Jag vill att det jag gör ska tas på allvar. Jag vill få tid och möjlighet inom ramen för 45 timmar (inte 50, inte 60) att göra research för undervisningen, hitta inspiration så att jag kan sprida glöd och engagemang, tid att analysera resultaten i klasserna och framförallt tid att tänka ut, formulera, testa och utvärdera min undervisning. Ska du göra det du har utbildning till måste du jobba 10 timmar gratis i veckan. Om du reducerar dig själv till en kopia av dig själv eller till en megafon för ett läromedel och skriver omdömen som du i hemlighet skäms för, ja, då kan du kanske få fason på din arbetstid och ha tid till dina egna barn. 

5. Jag vill få kunna göra fel. I den nuvarande misstroskulturen finns inget utrymme för misstag. Allt måste vara på plats. Alla papper inne i tid. Alla betygskriterier bedömda. Allt innehåll behandlat. All närvaro införd. Alla telefonsamtal ringda. Alla PK-orden sagda. Jobbet är omänskligt. Gör du minsta miss så har du inte gjort det du ska. “Good enough”-nivån är att allt ska vara gjort. Och den inbäddade kritiken, eller öppna klagomålet uteblir inte heller. Även om du gjort rätt på allt i åratal så är kan du räkna med att någon lagt märke till att du la in omdömen i en klass lite sent eller glömt frånvarorapportera i en klass. Då väger kvaliteten på undervisningen och relationen till eleverna plötsligt lätt. 

Slutligen! 

I nuläget verkar alla utom lärarna själva veta vad som ska göras i skolan och hur det ska göras. I tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras. Alla kan lägga till nya arbetsuppgifter åt lärarna som allt som oftast genererar ännu ett papper. Forskarna skriver i raljerande ordalag om lärarnas felaktiga betyg, lustiga och bristfälliga omdömen och utvecklingssamtal; eller om deras bristande IT-kompetens; eller om hur de inte följer kursplanen. Alla kan säga vad som är fel, men ingen verkar kunna göra rätt. Det är kanske lättare att döma, kritisera och recensera än att undervisa? 

Att alla utom en själv kan formulera vad man ska göra är typiskt för de mest simpla, ofria och okvalificerade jobben. Telefonsäljare följer ju ett färdigt manuskript. Numer så har de stora skolföretagen börjat med standardiserade lektioner. Läraren förväntas inte längre vara kompetent att förebereda, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Det behövs gemensamma planeringar, standardiserade lektioner och centralt framtagna prov. Det verkar kanske harmlöst men är ett tydligt bevis för proletariseringen och den ökande ofriheten i ett stolt yrke, Sveriges viktigaste. 

I nuläget kommer jag inte tillbaka. Nej, fan heller.

Det omvända klassrummet

Det omvända klassrummet går ut på att göra klassrumslektioner till något mer djupgående, genom att läxor innebär instruktionsvideos och inläsning på ett ämne, innan man går vidare med det i klassrummet. Dagens tekonologi och samhälle uppmuntrar till detta.

Det viktigaste för en lärare är dock fortfarande att låta eleverna lära sig genom att göra, inte genom att observera.

Ramsey Musallam är lärare i San Francisco och bloggar om det omvända klassrummet på FlipTeaching.com, men nedanstående citat hittade jag på http://www.edutopia.org, mer exakt här. Citatet beskriver hur viktigt pröva och ompröva är för dagens elever när de blir framtidens arbetstagare och -givare.

On May 25th of this year I underwent a fairly complicated open-heart surgery to correct an aneurysm of my thoracic aorta that was found randomly at a routine check up. The surgery went well, and five months later, minus a long scar down the center of my chest, I rarely think of the physical struggle that was the summer of 2011.

Throughout the process, I was very impressed with the confidence and knowledge my thoracic surgeon embodied. Then one day, it hit me: My surgeon had a teacher! He learned to how to perform my surgery in school! An instructor taught him how to do something, something very, very important, in a very effective way! As a teacher myself, I have a hunch my surgeon didn't learn how to repair my aorta by passively taking in information through a textbook or lecture. Rather, I'm certain his confidence and skill was cultivated through hours of inquiry, trial and error, with strong mentors by his side the whole way. In short, I'm sure he learned by doing, not observing.

We must strive to be facilitators, mentors and guides for our students, as if what we are preparing them for, much like my surgeon, will one day change lives. Any teaching methodology that amplifies this role is a step in the right direction.

Ramsey Musallam, http://www.edutopia.org/blog/flipped-classroom-ramsey-musallam (2012-03-06)

 

Hur gick det för Farao?

När Moses ville få sitt folk, israeliterna, fria från Egyptens samtida farao, vägrade farao, varpå Moses och Aron fick instruktioner att visa farao vem som var Herren. Tio plågor - vattnet blir blod, grodor, myggor, flugor, boskapsdöd, variga bölder, förödande hagel, gräshoppor, tre dygns mörker och slutligen, Egyptens förstfödda söner dör, inklusive faraos egen förstfödde son - övertygade tillslut farao att släppa israeliterna, som inte hade drabbats av en enda plåga.

Det var vad som hände farao i Egypten på Moses tid, vilket i bibeln motsvaras av Andra Mosebok (Exodus - Utvandringen), när han inte ville släppa israeliterna utan istället lät dem arbeta lika hårt med färre resurser (se tidigare inlägg).

Re: Rektorer avsäger sig arbetsmiljöansvar

Fem skolledare i Karlskrona kommun har avsagt sig delar av arbetsmiljöansvaret.
- Vi ska nu öka antalet barn i grupperna. Det gör att jag inte längre kan ta ansvar för personalens fysiska och psykiska hälsa, säger Elisabeth Johansson, som är chef över några av kommunens förskolor.
(Lärarnas Tidning, 2012-02-29 09:17)

Jag tycker det är bra att rektorer och chefer äntligen säger ifrån. Det är ju de som kommer ikläm - politikerna drar ner på resurserna, och rektorn får skulden för att skolan sen inte har elever som når målen.

Det påminner mig om ett bibelcitat. När Moses försöker övertyga Farao i Egypten om att släppa sitt folk, israeliterna, vägrar Farao, och som straff för att de överhuvudtaget frågade drar han in på resurserna, men inte på kravet på hur mycket tegel de måste tillverka.

Då gick förmännen och klagade inför farao: "Varför gör du så här mot dina tjänare? Ingen halm ger man oss, men vi får ändå order att göra tegel. Nu får vi ta emot hugg och slag, och skulden är din." Men han svarade: "Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. Gå nu och arbeta! Någon halm får ni inte, men ni måste leverera lika mycket tegel."
(Andra Mosebok, 5:15-18)

Och vi vet väl alla hur det gick för Farao efter det?