Scott Rickard presenterade sitt verk på, givetvis, en TED-föreläsning. Han inledde med att förklara vad som anses vara grunden till att ett verk upplevs som vackert: repetition. Ta Beethovens femma som exempel, som generellt sett anses vara ett av de vackraste verken någonsin komponerade. Temat på två toner, första tonen repeterad tre gånger och den sista tonen en stor ters ner, och därefter varierad genom hela verket, repeteras hundratals gånger.
Om repetition, mönster och struktur skulle vara nyckeln till vacker musik borde alltså motsatsen vara nyckeln till ful musik, menade Scott Rickard, och baserad på matematik som möjliggör antistruktur skapade han ett pianostycke som han menade var helt mönsterfritt, strukturlöst och utan någon som helst repetition.
Problemet med musik är att även om en matematiker kan skriva ett, på pappret, strukturfritt verk, kommer människans sinnen fortfarande kunna skapa trovärdiga strukturer och därmed njuta av det. Där det, på pappret, inte förekommer någon struktur, kommer varje individ skapa sin struktur baserad på sin person. Därmed blir varje struktur unik för varje enskild individ. Därför kan ingen kompositör någonsin kunna påstå, att han/hon har skrivit den fulaste musiken, eller för den delen den vackraste. Där individen kan skapa struktur, där hittar individen något vackert.
Men jag förstår vad Scott Rickard menar. Eftersom en tydlig struktur och repetition av teman i konst oftast värderas som vackert eller bra, borde, logiskt sett, motsatsen värderas som fult eller dåligt. Brist på struktur, eller komplett avsaknad av struktur, och brist på eller komplett avsaknad av repetition, borde kunna skapa världens fulaste musik. Så på pappret är hans skapelse ful musik, även om känslor egentligen inte går att manipulera med logik och matematik...
The Perfect Ping - Scott Rickard:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar