Med min titel vill jag lyfta fram upplevelsen av att vara högstadielärare som jag hade innan jag blev det själv. För trots att nedan citat lyfter fram verklighetens arbetsliv för en högstadielärare, är det samtidigt som Kant skriver att många lärare gör - nämligen älskar sitt jobb. Det sista stycket jag citerar av Kant lyfter fram att många lärare älskar sitt jobb och kan inte tänka sig något annat, samtidigt som många lärare känner sig pressade av administrativa bördor och samhällets misstänksamhet mot yrkesskickligheten och -kompetensen. Själv tror jag att det kan vara samma lärare som älskar sitt jobb och som känner sig pressade och misstänkliggjorda.
För jag och min fru konstaterade häromdagen att något vi inte tänkte på innan vi blev lärare på riktigt, var hur fästa vi blir vid våra elever, hur mycket vi bryr oss. Det gör hela yrket så mycket mer personligt, och allt personligt blir mer utmattande när konflikter kommer upp till ytan, och när våra elever mår dåligt. Och det är därför extra jobbigt att bli misstänkliggjord för att inte göra ett bra jobb - när våra elever misslyckas, misslyckas vi som lärare, och det är väldigt svårt att inte göra det personligt, eftersom yrket i sig är så personligt. Möten med barn och ungdomar är något mycket ärligare och naturligare än möten med vuxna. Personligare, helt enkelt. Och när elevernas misslyckande, som är lärarnas misslyckande, beror på för stora elevgrupper per lärare, för få timmar för att kunna ge värdefull och kvalitativ tid till eleverna och för många administrativa uppgifter och möten om annat än eleverna för att göra bra och pedagogiska planeringar och samarbeten i skolan, känns det väldigt orättvist att de som får skulden är lärarna och skolledarna.
I Viskafors ska de lägga ner fritidsgården dagtid. Fritidsgården, dit många skoltrötta elever går och får pepping från fritidspedagogerna att gå till lektionerna i alla fall. Fritidsgården, där det finns aktiviteter som förströr eleverna med någonting annat än kraven från lärare och ämnen.
För skulden ligger inte hos skolledarna. De gör så gott de kan med de resurser de får. Skulden ligger inte hos lärarna. De gör så gott de kan med de resurser de får. Skulden ligger inte hos eleverna. De gör så gott de kan med de resurser de får. Skulden ligger inte hos föräldrarna. De gör så gott de kan med de resurser de får.
Skulden ligger hos politikerna som ansvarar för resurserna. Det är de som delar ut resurserna. Det gäller både politiker på kommun- och regeringsnivå. Jan Björklund tog bort ett antal miljoner/miljarder från gymnasieskolan, med argumentet att nu finns det inte lika många kurser för eleverna att välja mellan, och de kurser vi tagit bort sparar så här mycket pengar som vi tar bort från gymnasieskolan. Tron att skolan får tillräckligt mycket pengar är löst grundad, och när man tror på det drar man undan mattan för både elever och lärare att genomföra det som regeringen själva har bestämt. Det är ett vansinnigt företag att ge lärare och elever uppgifter att lösa, men inga resurser att lösa uppgifterna med. Återigen påminns jag om Egyptens farao i Andra Moseboken, som straffade israeliterna med indragna resurser utan minskning av krav på resultat. I dagens Sverige är det nästan ändå värre - skolan får färre och färre resurser, men fler och fler krav.
Men tillbaka till Johan Kant. Han vill lyfta fram hur viktigt det är med lärarledda lektioner, och att ökat ansvar på eleverna innebär större krav på lärarens förmåga att hjälpa eleverna. Under många år har lärarens roll degraderats till handledare, men så här är det:
en handledare kan bara leda en ko till vattnet. En lärare måste lära den att dricka!
Fetstil i citatet är jag som lyfter fram viktiga partier:
Det är med andra ord ett oerhört hårt arbete att vara högstadielärare, jag tror faktiskt inte att människor i allmänhet förstår vilket kognitivt krävande arbete det är. Jag tror heller inte att politiker, tjänstemän, forskare, journalister och myndighetspersoner heller förstår – för ofta har de en bild av skolan som bygger på egen skolgång eller att man läst en massa rapporter eller forskning, men sällan eller aldrig har man varit i ett klassrum eller deltagit i en process där elever ska lära sig – från planering till bedömning/utvärdering. Och SKL fattar definitivt inte, det har man bevisat genom alla år.
[...]
Oavsett vilket elevunderlag en högstadielärare har behöver denne planera hur undervisningen ska genomföras, bedömas och utvärderas. Och på högstadiet ökar komplexiteten oerhört mycket om man jämför med tidigare åldrar. Begreppen blir svårare, stoffmängden större, komplexiteten inom ämnet/arbetsområdena blir mer komplicerat – exempelvis vad är ett rättssamhälle? Eller fördelar och nackdelar med demokrati? Eller skillnad mellan sociokulturell och biologisk förklaringsmodell när det gäller arv och genus. Listan kan göras lång inom varje enskilt ämne. Att utifrån Lgr 11:s kursplan planera, genomföra, bedöma, återkoppla och utvärdera ställer oerhört stora krav på djupa ämneskunskaper, skicklighet att kunna förklara komplexa fenomen, förmåga att entusiasmera, skicklighet att kunna plocka ut kärnan i stoffdjungeln, goda kunskaper när det gäller inlärning, mycket goda kognitiva kunskaper och insikter hos läraren och en stor portion uthållighet. Att inte ge sig, att hela tiden tro på alla elevers förmåga och hela tiden ge formativ bedömning till de elever som behöver det hela tiden. Dessutom behöver samtliga lärare i teoretiska ämnen vara medvetna om vilka elever som klarar och inte klarar av läromedelstexten och hela tiden anpassa undervisning och text utifrån var eleverna befinner sig, hela tiden arbeta med elevernas förförståelse.
Lägg därtill att alla lärare behöver vara språkligt medvetna för att inse vilken nivå läraren behöver ligga på för att möta eleverna. Vissa lärare, ganska många faktiskt, som jobbar med elever som har bristande språk behöver dessutom ha kunskaper och/eller erfarenheter av att jobba med elever som har svenska som andraspråk. Detta perspektiv behöver lyftas in på alla nivåer, från planering till utvärdering.
Lägg därtill att högstadielärare jobbar med tonåringar, som många gånger hamnar i konflikter, som slåss, gråter, använder fult språk, har relationsproblem, som är i konflikt med sina föräldrar, som mobbar varandra på MSN, som är konstant trötta, som är fulla med hormoner som far omkring i tonårskropparna i ett radande tempo med mera med mera.
Jag tror att det är väldigt många lärare som älskar sitt arbete och som inte skulle kunna tänka sig något annat. Men det är också många lärare som känner sig pressade av den situation som råder i skolans värld, både när det gäller den administrativa bördan och att man som kår misstänkliggörs från alla håll. Jag tror också att det är väldigt få människor, som inte själva jobbat som högstadielärare, som kan föreställa sig vilket oerhört hårt och krävande arbete det är att vara högstadielärare i ett teoretiskt ämne. Om jag ska vara riktigt ärlig så är det nog få personer som idag inte jobbar på högstadiet eller gymnasiet som skulle överleva en månad på högstadiet om krav som ställs i skollagen och Lgr 11 ska realiseras Jag tror faktiskt att detta måste lyftas fram i debatten, för någon gång måste det diskuteras hur in i helvete svårt det är att vara högstadielärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar