Ett ord jag stör mig på är ordet "svensklärare"!
Emelie kommenterade just att jag ofta använder ordet "svensklärare" istället för att helt enkelt säga att jag har svenska på gymnasiet. Och jag håller med. Det är ganska fånigt.
Det finns en anledning till att jag använder det, och det är för att det heter "svensklärare" och inte "svenskalärare"!
Och anledningen till att jag använder ordet, är för att jag tycker att "svenskalärare" borde vara rätt, men är det inte, och därför måste jag nästan överanvända ordet "svensklärare" för att klara av att säga det.
Men jag funderar på att strunta i reglerna och säga "svenskalärare" istället. Enda anledningen till att det heter "svensklärare" är av historiska skäl! Jag ska inte gå in på detaljerna, men det var grammatiskt korrekt att inte lägga till ett "a" mellan orden i sammansättningen.
Men idag är den grammatiken antik, i stort sett. Ett språk (vilket som helst) lever, därför att ett språk kan bara användas av något som lever. Något som är dött använder inte språk. Ett språk lever alltså det liv som användarna tillåter det att leva. Därför utvecklas alltid språket.
Grammatiken som styrde ordet "svensklärare" är gammalmodig. Ser man på ordet idag, tolkar säkert många det "en lärare som lär ut förmågan att vara svensk", inte "en lärare som lär ut språket svenska".
På sätt och vis kan man säga att lärarrollen i ämnet svenska är just att lära ut hur det är att vara svensk, därför att ämnet innehåller så mycket mer än bara språket. Men eftersom ämnet utgår från det svenska språket, anser jag att det inte direkt lär ut förmågan att vara svensk, men däremot indirekt, som en följd av inriktningen på det svenska språket.
Svenskan och Sveriges kultur står i stort sett i direkt förbindelse med varandra, särskilt den politiska kulturen, men även mycket annat. Men det är fortfarande så att språket utgör grunden i ämnet "svenska" i både grundskola och gymnasium i Sverige.
Därför borde det alltså i rimlighetens namn heta "svenskalärare", en lärare som lär ut svenska språket.
Eller hur?
/ Tille
torsdag 27 augusti 2009
Svininfluensa vs ME/CFS
Det kan hända att jag kämpar mot en förkylning (eller att den kommer så fort jag slappnar av), men det kan också vara så att allt stoj och alarm kring svininfluensan gör att folk blir sjuka. Relax, man!
Jag försöker att inte stressa upp mig, utan göra allt i sinom tid.
Stressar jag upp mig blir jag trött, blir jag trött orkar jag inte göra något, orkar jag inte göra något vill jag inte göra något, vill jag inte göra något blir jag bara sittande, blir jag bara sittande blir jag deprimerad och vill till slut ingenting ändå mer. Till slut vill jag inte ens ingenting.
Då råder tomhet bakom en fasad av förtvivlan. Eller kanske är det tvärtom? Vad vet jag?
Jo, jag vet väldigt mycket. Har du någonsin läst en bok som heter Momo eller kampen om tiden? Gör det. Då förstår du att det du tror om dig själv som är dåligt inte är du själv som tror om dig själv. Det är omvärlden. Och du ska inte alltid lita på den. Du ska lita på din inre röst, den som säger att du alltid duger, precis som du är.
Under veckan har jag varit på trumkurs och inrett mitt nya rum. Jag har även varit på Viktväktarna, och vågen stod på 85,4kg. Jag hade gått ner mer än 3kg innan sommaren. Nu står den totala viktminskningen på 0,9kg. Det är nästan som att börja om från början. Igen.
Det är tröttsamt, men jag får inte ge upp. Varför skulle jag ge upp? Det är bara att gå tillbaka till ritbordet och skissa på ytterligare tankar och mentala procedurer för att klara av att äta sunt och motionera rätt.
Det är tuffare för mig som har ME/CFS, säg vad ni vill, men det är jag övertygad om. Känslan av att vara en besvikelse inför både mig själv och min omgivning är starkare hos någon som har ME/CFS, och det tvingar hjärnan att söka andra sätt att belöna eller trösta, och i mitt fall har det blivit mat. Många med mig känner igen sig. Några dricker, andra röker, snusar, många tar droger. Det finns många sätt man kan bli beroende av substanser och sinnesrörelser som känns bra, kortsiktigt, men dåligt långsiktigt om man inte får i sig en daglig dos (som ofta ökar för var dag som går).
Jag äter. Mat, godis och snacks. Helst smörgåsar med kall chokladmjölk, eller chokladkakor, helst Fazer mint. Är jag på gott humör räcker det med Lindt mörk choklad med vaniljsmak (Madagaskar 70%), en bit.
På tåget hem har jag, sen i våras, börjat ta med grönsaksstavar hemifrån. Morot, gurka och paprika knaprar jag på, samt dricker en Jalla yoghurt. Det räcker nästan hela vägen hem och jag blir i stort sett mätt av det också.
Men oftast, särskilt när jag är hemma (nästan aldrig på jobbet, av någon anledning), mår jag dåligt. Mitt eget sällskap vantrivs jag med, särskilt när kroppen och huvudet dråsar ihop i soffan framför tv:n. Då blir det en del dålig mat, eftersom jag inte orkar göra något annat än ett par smörgåsar - och chokladmjölken som tröst.
Igår kväll kunde jag inte somna. Jag har varit uppe i varv i mer än en vecka, så jag var tvungen att sitta och titta på tv till halv ett innan jag kunde gå in till Emelie och slappna av. Därför är jag trött idag. Jag försöker, som jag beskrev ovan, att inte stressa. Jag ska handla idag, och vill helst göra det innan Emelie kommer hem (hon vikarierar för en lärare i tyska på Katedralskolan i en månads tid), men jag tvingar mig själv att tänka att det inte är nödvändigt. Jag måste inte.
Jag måste ingenting idag, för jag har bestämt mig för följande: idag och imorgon är jag inte på plats på jobbet. Jag tar emot samtal från elever och målsmän som ger mig de tider de helst vill ha trumlektion på. I helgen ska jag jobba - då ska jag sätta schemat. Från och med måndag ska jag börja ringa - eller skicka brev - till eleverna med deras tider. Skickar jag brev får de ringa upp mig så snart de har fått brevet, och då bestämmer vi vilken vecka schemat börjar gälla.
Det ska också bli spännande på måndag, för då möter jag min klass i svenska för första gången! Det ser jag fram emot, och det ska jag planera för de här dagarna också.
Förutom allt ovan har jag både en marimba och en vibrafon, och kanske lite pengar från kommunen att köpa dem, på gång! Jag kanske får fortbildningspengar att åka till Stockholm med och se Steve Gadd på Fasching i oktober, och nästa höst kanske kanske åker jag och Emelie till Senegal och hotellet Le Bendoula utanför Kafountine, där jag var våren 2002. Men ingenting är hundra bestämt än!
/ Tille
Jag försöker att inte stressa upp mig, utan göra allt i sinom tid.
Stressar jag upp mig blir jag trött, blir jag trött orkar jag inte göra något, orkar jag inte göra något vill jag inte göra något, vill jag inte göra något blir jag bara sittande, blir jag bara sittande blir jag deprimerad och vill till slut ingenting ändå mer. Till slut vill jag inte ens ingenting.
Då råder tomhet bakom en fasad av förtvivlan. Eller kanske är det tvärtom? Vad vet jag?
Jo, jag vet väldigt mycket. Har du någonsin läst en bok som heter Momo eller kampen om tiden? Gör det. Då förstår du att det du tror om dig själv som är dåligt inte är du själv som tror om dig själv. Det är omvärlden. Och du ska inte alltid lita på den. Du ska lita på din inre röst, den som säger att du alltid duger, precis som du är.
Under veckan har jag varit på trumkurs och inrett mitt nya rum. Jag har även varit på Viktväktarna, och vågen stod på 85,4kg. Jag hade gått ner mer än 3kg innan sommaren. Nu står den totala viktminskningen på 0,9kg. Det är nästan som att börja om från början. Igen.
Det är tröttsamt, men jag får inte ge upp. Varför skulle jag ge upp? Det är bara att gå tillbaka till ritbordet och skissa på ytterligare tankar och mentala procedurer för att klara av att äta sunt och motionera rätt.
Det är tuffare för mig som har ME/CFS, säg vad ni vill, men det är jag övertygad om. Känslan av att vara en besvikelse inför både mig själv och min omgivning är starkare hos någon som har ME/CFS, och det tvingar hjärnan att söka andra sätt att belöna eller trösta, och i mitt fall har det blivit mat. Många med mig känner igen sig. Några dricker, andra röker, snusar, många tar droger. Det finns många sätt man kan bli beroende av substanser och sinnesrörelser som känns bra, kortsiktigt, men dåligt långsiktigt om man inte får i sig en daglig dos (som ofta ökar för var dag som går).
Jag äter. Mat, godis och snacks. Helst smörgåsar med kall chokladmjölk, eller chokladkakor, helst Fazer mint. Är jag på gott humör räcker det med Lindt mörk choklad med vaniljsmak (Madagaskar 70%), en bit.
På tåget hem har jag, sen i våras, börjat ta med grönsaksstavar hemifrån. Morot, gurka och paprika knaprar jag på, samt dricker en Jalla yoghurt. Det räcker nästan hela vägen hem och jag blir i stort sett mätt av det också.
Men oftast, särskilt när jag är hemma (nästan aldrig på jobbet, av någon anledning), mår jag dåligt. Mitt eget sällskap vantrivs jag med, särskilt när kroppen och huvudet dråsar ihop i soffan framför tv:n. Då blir det en del dålig mat, eftersom jag inte orkar göra något annat än ett par smörgåsar - och chokladmjölken som tröst.
Igår kväll kunde jag inte somna. Jag har varit uppe i varv i mer än en vecka, så jag var tvungen att sitta och titta på tv till halv ett innan jag kunde gå in till Emelie och slappna av. Därför är jag trött idag. Jag försöker, som jag beskrev ovan, att inte stressa. Jag ska handla idag, och vill helst göra det innan Emelie kommer hem (hon vikarierar för en lärare i tyska på Katedralskolan i en månads tid), men jag tvingar mig själv att tänka att det inte är nödvändigt. Jag måste inte.
Jag måste ingenting idag, för jag har bestämt mig för följande: idag och imorgon är jag inte på plats på jobbet. Jag tar emot samtal från elever och målsmän som ger mig de tider de helst vill ha trumlektion på. I helgen ska jag jobba - då ska jag sätta schemat. Från och med måndag ska jag börja ringa - eller skicka brev - till eleverna med deras tider. Skickar jag brev får de ringa upp mig så snart de har fått brevet, och då bestämmer vi vilken vecka schemat börjar gälla.
Det ska också bli spännande på måndag, för då möter jag min klass i svenska för första gången! Det ser jag fram emot, och det ska jag planera för de här dagarna också.
Förutom allt ovan har jag både en marimba och en vibrafon, och kanske lite pengar från kommunen att köpa dem, på gång! Jag kanske får fortbildningspengar att åka till Stockholm med och se Steve Gadd på Fasching i oktober, och nästa höst kanske kanske åker jag och Emelie till Senegal och hotellet Le Bendoula utanför Kafountine, där jag var våren 2002. Men ingenting är hundra bestämt än!
/ Tille
lördag 22 augusti 2009
En trött lördag
Min ME/CFS gör sig påmind.
Dagen började bra, men jag har alltmer halkat ner i trötthetsträsket. Eftersom begreppet utbränd numera kallas utmattningssyndrom kan ME/CFS inte på ren svenska kallas för kroniskt utmattningssyndrom, eftersom de två inte är samma sak. Det ena kan följa på det andra, men det är som förkylning och lunginflammation. Det kan få lunginflammation av förkylning och vice versa, men de båda är långt ifrån samma sak.
Jag vet inte om liknelsen är tillräcklig eller ens ackurat, men jag ville hitta nån typ av liknelse, och den är inte så dum, särskilt inte om man ser det symboliskt.
Men det är svårt att tänka på andra när man har mycket ont, eller är mycket trött. Det skulle vara enkelt om man hittade en mening med lidandet. Men det gör inte jag.
Jag har inte hittat någon bra anledning till varför jag skulle må som jag gör. Tröttheten skapar en mycket negativ spiral, och min depression (för en depression är vad det är - tillfällig, ja, men ändå en depression) går ut över Emelie.
Vi bråkar mycket sådana här dagar. Vi brukar bli sams och prata igenom det (vi har klarat det innan vi somnar varje gång hittills), men det tär på självkänslan att den man älskar få stå ut med så mycket.
Jag vill ju hjälpa till. Men jag vill inte att hon gör saker för mig som går ut över hennes eget liv. Att Emelie älskar mig så mycket blir olidligt jobbigt när jag vet hur mycket det tär på henne när jag inte kan visa att jag älskar henne. När jag inte kan göra de allra enklaste saker hemma, för jobbet (som jag älskar och kan genomföra i många timmar utan att överhuvudtaget känna trötthet) gör mig så otroligt trött och tröttheten gör mig så otroligt deprimerad att jag inte kommer ur soffan.
Jag vill inte heller göra saker som att städa, diska, tvätta och laga mat för hennes skull, utan för min skull, alternativt för vår skull.
Jag gömmer mig bakom dator och tv, datorspel och filmer, när kraven på mig själv att göra saker för hennes skull, eller skuldkänslorna för att hon göra saker för mig och bränner ut sig själv på köpet, blir för stora.
Att vara ensam ibland behöver dock inte vara en negativ sak.
Ibland behöver man sköta sig själv och strunta i andra.
Nu ska jag därför spela lite datorspel.
/ Tille
Dagen började bra, men jag har alltmer halkat ner i trötthetsträsket. Eftersom begreppet utbränd numera kallas utmattningssyndrom kan ME/CFS inte på ren svenska kallas för kroniskt utmattningssyndrom, eftersom de två inte är samma sak. Det ena kan följa på det andra, men det är som förkylning och lunginflammation. Det kan få lunginflammation av förkylning och vice versa, men de båda är långt ifrån samma sak.
Jag vet inte om liknelsen är tillräcklig eller ens ackurat, men jag ville hitta nån typ av liknelse, och den är inte så dum, särskilt inte om man ser det symboliskt.
"Du bryter ryggraden, jag bryter lillfingret.
Klart du har ont, men jag har också ont.
Man kan inte jämföra smärta."
- Sara Gigja, 2003
Klart du har ont, men jag har också ont.
Man kan inte jämföra smärta."
- Sara Gigja, 2003
Men det är svårt att tänka på andra när man har mycket ont, eller är mycket trött. Det skulle vara enkelt om man hittade en mening med lidandet. Men det gör inte jag.
Jag har inte hittat någon bra anledning till varför jag skulle må som jag gör. Tröttheten skapar en mycket negativ spiral, och min depression (för en depression är vad det är - tillfällig, ja, men ändå en depression) går ut över Emelie.
Vi bråkar mycket sådana här dagar. Vi brukar bli sams och prata igenom det (vi har klarat det innan vi somnar varje gång hittills), men det tär på självkänslan att den man älskar få stå ut med så mycket.
Jag vill ju hjälpa till. Men jag vill inte att hon gör saker för mig som går ut över hennes eget liv. Att Emelie älskar mig så mycket blir olidligt jobbigt när jag vet hur mycket det tär på henne när jag inte kan visa att jag älskar henne. När jag inte kan göra de allra enklaste saker hemma, för jobbet (som jag älskar och kan genomföra i många timmar utan att överhuvudtaget känna trötthet) gör mig så otroligt trött och tröttheten gör mig så otroligt deprimerad att jag inte kommer ur soffan.
Jag vill inte heller göra saker som att städa, diska, tvätta och laga mat för hennes skull, utan för min skull, alternativt för vår skull.
Jag gömmer mig bakom dator och tv, datorspel och filmer, när kraven på mig själv att göra saker för hennes skull, eller skuldkänslorna för att hon göra saker för mig och bränner ut sig själv på köpet, blir för stora.
Att vara ensam ibland behöver dock inte vara en negativ sak.
Ibland behöver man sköta sig själv och strunta i andra.
Nu ska jag därför spela lite datorspel.
/ Tille
tisdag 18 augusti 2009
Efter de två första jobbdagarna...
Nu har jag jobbat i två dagar, och jag känner mig redan helt slut i både kropp och huvud.
Det har varit två väldigt intressanta och roliga dagar, det är inget fel på varken arbetsplats eller kollegor, det måste tryckas på. Mitt arbetslag är roligt, trevligt och målinriktat. Målresultat som elevinflytande och resultat har bestämts att 100% av tillfrågade elever ska i slutändan känna att de på något sätt kunnat påverka och att lika många ska få godkänt i ämnen som är viktiga, t.ex. matte. Siktar man högt, når man högt.
Det har varit mycket info. Jag har fått veta lite mer detaljerat vad mitt arbete på Åkrahäll innebär.
18% av min tjänst innebär arbetet som svensklärare, och det som tillhör, t.ex. planering och förberedelsetid, samt efterarbete som genomläsning och rättning av elevernas arbeten.
Jag ska också medverka i vart fjärde arbetslagsmöte, som är på tisdagar 07:45, vilket innebär att jag måste åka från Växjö 06:28, vilket i sin tur innebär att jag måste vakna vid 05:00... Skönt då att det bara är vart fjärde möte, vilket inte nödvändigtvis innebär var fjärde vecka, utan mer sällan än så!
Resterande 2% består i att vara hjälpreda för klassföreståndarna. Tills jag tänkt ut en bättre titel. Arbetet består i att vidarebefordra information till eleverna och fungera som en länk mellan huvudklassföreståndarna och eleverna. Jag kommer alltså inte att ansvara för informationen eller sammanställningen av den, bara spridningen av den.
Anledningen till att vara hjälpreda på detta vis är inte bara för att dryga ut min tjänst med de två procentenheter som fattades för att få fulltjänst i Nybro kommun, utan för att ingen av de två klassföreståndarna har hela EC09 någon gång i veckan. Jag, däremot, har hela klassen samtidigt tre gånger i veckan.
Förtydligande angående beteckningen EC09: Elprogrammet (EC) har tre inriktningar på Åkrahäll, elteknik, elektronik och IT. Istället för att kalla årskurserna för 1, 2 och 3, benämns klasserna vid deras startår. EC09 är alltså de gymnasieelever som börjar hösten 2009. De behåller sedan den beteckningen resten av tiden på gymnasiet.
Jag tycker det inte är mer än rätt att jag får vara den här länken, med tanke på hur mycket tid jag ägnar åt dem. Det är viktigt att få kontakt med eleverna, inte bara genom sitt ämne utan även genom det övriga arbetet i deras skolgång. Elevernas resultat i övriga ämnen är en minst lika viktig prioritet som elevernas resultat i lärarens eget ämne. Det låter som en självklarhet, men när läraren har fullt upp att planera, genomföra, utvärdera, analysera och omarbeta sitt eget ämnes innehåll kan det vara lätt att glömma elevernas övriga ämnen.
Jag får inte ta i för mycket och jobba mer än jag behöver, mer än det jag får betalt för. Det är ju trots allt bara 20% jag jobbar totalt på Åkrahäll. Övriga 80% är ju Kulturskolan, och det är ju där jag ska lägga mitt krut i första hand.
Jag hade gärna varit klassföreståndare för en klass, men då hade jag velat ha den omvända situationen - 80% på gymnasiet och 20% på Kulturskolan. För elevernas skull främst - vem vill ha en lärare som inte kan lägga 100% på sina elever?
Jag har haft enorm lycka med mitt yrke så långt. Jag tackar Gud varje dag att jag får ha ett så bra jobb, att det kom till mig just som jag behöver det, även mitt i finanskrisen. Kan jag ha fått det bättre? På något sätt? Jag kan inte se det.
Visst, jag kunde fått arbeta närmare Växjö, men med tanke på hur långt bort Nybro ligger från Växjö är det inte alls farligt med 45-50 minuters enkel tågresa för att komma dit, och dessutom går tågen relativt ofta. Med en månadsbiljett är det bara att kliva på vilket tåg som helst, när som helst.
Realistiskt sett har jag helt enkelt fått ett så bra jobb som man någonsin kunde begära så här i början av min yrkesutövning. En perfekt erfarenhetsbas att jobba med - jag får inblick i det mesta som rör läraryrket idag.
Efter de två inledande dagarna är jag slut i både kroppen och huvudet. Jag har cyklat tur och retur till stationen i Växjö, och även tur och retur till skolan från stationen i Nybro. Dessutom har jag fått mycket information och många nya intryck, trots att jag var en hel del på Åkrahäll i våras. Det är skönt att allt inte är nytt. Det blir dock några nätter då jag sover med Ipren i kroppen för att kunna slappna av...
Imorgon börjar Kulturskolearbetet, och då ska hela gänget till Flerohopp, ett samhälle en dryg mil norr om Nybro. Där ska vi gå tipspromenad och snacka både kul och allvar.
Vill också nämna att på torsdag kommer vi få en trumkurs på "afrikanska" - Sadie Haidara, som är vd för West African Travel, kommer att lära oss spela djembe.
Det var till sydvästra Senegal och hotellet Le Bendoula strax utanför byn Kafountine som jag åkte på trum- och danskurs våren 2002. Jag har träffat Sadie. Jag misstänker att han kommer ha svårt att känna igen mig, men det är inte omöjligt, om jag påminner honom om vad som hände då - när banditerna ur forna gerillan kom och sköt ner bybor med "fel" efternamn... Usch, det var hemskt!
Jag har två stora djembe-trummor, och en minitrumma, som inhandlades där i Senegal. Den ena gjordes från grunden, med inskriptioner som jag fick välja - palmer, "Fear no fear", "Ilan" (mitt afrikanska namn) och "Christian".
Nu måste jag kolla upp lite annat, men till nästa gång kan jag roa er med följande trevliga Youtube-klipp från centralstationen i Antwerpen, där ett tv-bolag fick några dansare att dansa lite.
Mycket nöje.
/ Tille
Det har varit två väldigt intressanta och roliga dagar, det är inget fel på varken arbetsplats eller kollegor, det måste tryckas på. Mitt arbetslag är roligt, trevligt och målinriktat. Målresultat som elevinflytande och resultat har bestämts att 100% av tillfrågade elever ska i slutändan känna att de på något sätt kunnat påverka och att lika många ska få godkänt i ämnen som är viktiga, t.ex. matte. Siktar man högt, når man högt.
Det har varit mycket info. Jag har fått veta lite mer detaljerat vad mitt arbete på Åkrahäll innebär.
18% av min tjänst innebär arbetet som svensklärare, och det som tillhör, t.ex. planering och förberedelsetid, samt efterarbete som genomläsning och rättning av elevernas arbeten.
Jag ska också medverka i vart fjärde arbetslagsmöte, som är på tisdagar 07:45, vilket innebär att jag måste åka från Växjö 06:28, vilket i sin tur innebär att jag måste vakna vid 05:00... Skönt då att det bara är vart fjärde möte, vilket inte nödvändigtvis innebär var fjärde vecka, utan mer sällan än så!
Resterande 2% består i att vara hjälpreda för klassföreståndarna. Tills jag tänkt ut en bättre titel. Arbetet består i att vidarebefordra information till eleverna och fungera som en länk mellan huvudklassföreståndarna och eleverna. Jag kommer alltså inte att ansvara för informationen eller sammanställningen av den, bara spridningen av den.
Anledningen till att vara hjälpreda på detta vis är inte bara för att dryga ut min tjänst med de två procentenheter som fattades för att få fulltjänst i Nybro kommun, utan för att ingen av de två klassföreståndarna har hela EC09 någon gång i veckan. Jag, däremot, har hela klassen samtidigt tre gånger i veckan.
Förtydligande angående beteckningen EC09: Elprogrammet (EC) har tre inriktningar på Åkrahäll, elteknik, elektronik och IT. Istället för att kalla årskurserna för 1, 2 och 3, benämns klasserna vid deras startår. EC09 är alltså de gymnasieelever som börjar hösten 2009. De behåller sedan den beteckningen resten av tiden på gymnasiet.
Jag tycker det inte är mer än rätt att jag får vara den här länken, med tanke på hur mycket tid jag ägnar åt dem. Det är viktigt att få kontakt med eleverna, inte bara genom sitt ämne utan även genom det övriga arbetet i deras skolgång. Elevernas resultat i övriga ämnen är en minst lika viktig prioritet som elevernas resultat i lärarens eget ämne. Det låter som en självklarhet, men när läraren har fullt upp att planera, genomföra, utvärdera, analysera och omarbeta sitt eget ämnes innehåll kan det vara lätt att glömma elevernas övriga ämnen.
Jag får inte ta i för mycket och jobba mer än jag behöver, mer än det jag får betalt för. Det är ju trots allt bara 20% jag jobbar totalt på Åkrahäll. Övriga 80% är ju Kulturskolan, och det är ju där jag ska lägga mitt krut i första hand.
Jag hade gärna varit klassföreståndare för en klass, men då hade jag velat ha den omvända situationen - 80% på gymnasiet och 20% på Kulturskolan. För elevernas skull främst - vem vill ha en lärare som inte kan lägga 100% på sina elever?
Jag har haft enorm lycka med mitt yrke så långt. Jag tackar Gud varje dag att jag får ha ett så bra jobb, att det kom till mig just som jag behöver det, även mitt i finanskrisen. Kan jag ha fått det bättre? På något sätt? Jag kan inte se det.
Visst, jag kunde fått arbeta närmare Växjö, men med tanke på hur långt bort Nybro ligger från Växjö är det inte alls farligt med 45-50 minuters enkel tågresa för att komma dit, och dessutom går tågen relativt ofta. Med en månadsbiljett är det bara att kliva på vilket tåg som helst, när som helst.
Realistiskt sett har jag helt enkelt fått ett så bra jobb som man någonsin kunde begära så här i början av min yrkesutövning. En perfekt erfarenhetsbas att jobba med - jag får inblick i det mesta som rör läraryrket idag.
Efter de två inledande dagarna är jag slut i både kroppen och huvudet. Jag har cyklat tur och retur till stationen i Växjö, och även tur och retur till skolan från stationen i Nybro. Dessutom har jag fått mycket information och många nya intryck, trots att jag var en hel del på Åkrahäll i våras. Det är skönt att allt inte är nytt. Det blir dock några nätter då jag sover med Ipren i kroppen för att kunna slappna av...
Imorgon börjar Kulturskolearbetet, och då ska hela gänget till Flerohopp, ett samhälle en dryg mil norr om Nybro. Där ska vi gå tipspromenad och snacka både kul och allvar.
Vill också nämna att på torsdag kommer vi få en trumkurs på "afrikanska" - Sadie Haidara, som är vd för West African Travel, kommer att lära oss spela djembe.
Det var till sydvästra Senegal och hotellet Le Bendoula strax utanför byn Kafountine som jag åkte på trum- och danskurs våren 2002. Jag har träffat Sadie. Jag misstänker att han kommer ha svårt att känna igen mig, men det är inte omöjligt, om jag påminner honom om vad som hände då - när banditerna ur forna gerillan kom och sköt ner bybor med "fel" efternamn... Usch, det var hemskt!
Jag har två stora djembe-trummor, och en minitrumma, som inhandlades där i Senegal. Den ena gjordes från grunden, med inskriptioner som jag fick välja - palmer, "Fear no fear", "Ilan" (mitt afrikanska namn) och "Christian".
Nu måste jag kolla upp lite annat, men till nästa gång kan jag roa er med följande trevliga Youtube-klipp från centralstationen i Antwerpen, där ett tv-bolag fick några dansare att dansa lite.
Mycket nöje.
/ Tille
söndag 16 augusti 2009
Har arbetat - ska arbeta mer
Nu har jag jobbat i många timmar med schema inför läsåret.
Nu är det dags att vara lite duktig och diska, medan Emelie lagar till lite mat.
Imorgon är det arbete som gäller, och en tidig morgon - jag måste upp vid sex för att vara på jobbet halv nio. Tjosan!
Ja, ja, jag vet - det finns de som definitivt har det värre!
Diska var det ja.
/ Tille
Nu är det dags att vara lite duktig och diska, medan Emelie lagar till lite mat.
Imorgon är det arbete som gäller, och en tidig morgon - jag måste upp vid sex för att vara på jobbet halv nio. Tjosan!
Ja, ja, jag vet - det finns de som definitivt har det värre!
Diska var det ja.
/ Tille
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Elvisthecomic.se
Hur mycket är en kvinna värd? (Ser du inte vad det står? Kommentera i ett blogginlägg!)