Minnestal till mormor

Tack.

Tack, alla, som kommit hit, till Villstad kyrka, för att ta farväl av, och minnas, Eva. Min mormor.

Det finns många ord som kan beskriva Eva. Tacksamhet är ett. Därför inledde jag detta tal med just tacksamhet.

Ödmjukhet är ett annat ord. Eva förstod sin betydelse för andra människor, men hon föll aldrig till föga för högmod. Därför var hennes tacksamhet alltid ärlig och från hjärtat.

Glädje, och att vara glad, är också ord som stämmer överens med Eva. Därför är hennes önskan, att hennes begravning blir ljus, och att den präglas av vördnadsfylld humor. Skrattet får gärna eka, tillsammans med gråten.

Var trygg i dig själv. Känn empati och ha förståelse. Då går du i Evas fotspår.

Tacksamhet, ödmjukhet, ärlighet, livsglädje, trygghet, empati och förståelse. Det finns fler ord.

För mig betyder hon två saker som står över dessa. Kärlek, förstås, och inspiration.

Eva skapade hela sitt liv. Poesi och bilder, och mycket annat. Inspirationen tycktes alltid finnas med henne. Hon var, och är, min inspiration. Av henne har jag lärt mig vad alla ord betyder, som beskriver Eva.

Trots allt det som beskriver Eva, finns risken att någon i församlingen inte bara sörjer, utan även ångrar. Ångrar att allt inte blev sagt. Att allt inte blev gjort. Du kanske är rädd att Eva inte förstod att du brydde dig, att du älskade henne.

För många år sen var Eva akut sjuk. Ingen visste säkert hur allvarligt. Jag besökte Eva i Ryd, och hon var sängliggandes. Jag satt på sängkanten, och jag frågade henne rätt ut, om hon var rädd för döden.

Hon nästan skrattade lite, och sa, ”Nej, det är jag inte. Det är klart att jag vill leva. Jag har mycket kvar att uppleva och göra, och mycket kvar att lyssna på. Men när döden kommer, välkomnar jag honom.”

Jag berättade att jag var rädd för att känna just så, som du kanske känner. Att det fanns osagda ord, ogjorda gärningar, att jag inte besökt henne tillräckligt ofta eller tillräckligt många gånger. Att känna så, när det var för sent.

Där och då bestämde vi något, som haft stor betydelse för mig i min sorg.

Vi bestämde att allt var sagt. Allt var gjort. Vi hade träffats, och vi hade sagt farväl i förväg. Det var färdigt. Ingen av oss skulle behöva ångra något osagt eller ogjort. Och om känslan ändå uppstod, var vi inte längre bort, än en bön.

Jag besökte Eva sista gången en dryg vecka före hennes bortgång. Jag höll hennes hand och samtalen var korta. Mellan samtalen satt vi tysta med hennes tankar. Hon fick se och höra en inspelad konsert, som jag genomfört kvällen före. Den enda av mina konserter som hon inte kunnat närvara vid. Och mitt i sin smärta kunde hon luta huvudet tillbaka, blunda – och somna. Det var glädje och stolthet att kunna ge henne det i form av min musik.

Trots det erkände jag min ånger för min hustru, när vi kom hem. Jag hade aldrig sagt ”Jag älskar dig” till mormor, även om jag visste att det kanske var sista gången jag såg henne i livet. I sann Eva-anda svarade min hustru, att jag hade sagt det. Kanske inte med de orden, men genom vad jag hade gjort för henne. Och jag förstod, att ord inte betyder allt, och att kärlek ibland kan förmedlas mer ärligt, om det sker omedvetet. Och tidpunkten spelar inte heller så stor roll.

Vi hade ju sagt och gjort att vi behövde säga och göra.

Och det som där och då gällde mellan henne och mig, gäller för oss alla, här och nu.

Så ångra varken det osagda och ogjorda, eller det som har sagts eller gjorts. Du är förlåten. Du är förstådd. Eva är tacksam för den kärlek du har visat, hon vet att hon själv inte var perfekt, men värd att älskas ändå.

Känn trygghet inför Evas bortgång, följ i hennes fotspår och gör gott för din medmänniska. Känn empati och förstå även den som gjort dig illa. Förlåt, och älska.

För att verkligen understryka, att detta i första hand är Evas önskan, ska jag avsluta detta tal med Evas egna ord, som i all sin enkelhet, tydligt beskriver, hur Eva vill att du minns, och sörjer.

Gråt inte
när jag inte längre finns
Önska något gott du minns

Gråt inte
det är tidens gång
Minns mig med musik och sång

Gråt inte
av sorg och smärta
Jag lever kvar i ditt hjärta

Begravning imorrn

Imorgon begravs min mormor. Sorgearbetet pågår, jag har nog fortfarande inte förstått att Eva är borta för alltid. Hon finns ju så tydligt inom mig. Men aldrig krama om, aldrig röra igen.

Dock tala med. I bön. Där finns hon alltid. I mitt minne syns och hörs hon. Och i mitt hjärta inspirerar hon.

Jag ska tala och spela piano på gudstjänsten. Kanske lägger ut talet på bloggen senare.