Kritisera gärna skolan!

I Göteborgsposten skriver Maria Stockhaus, SKL, att skolan svartmålas på grund av tre myter:

Myt 1: De flesta lärare går på knäna och skolan blir allt stökigare! Faktum är att nio av tio lärare trivs med sina elever och åtta av tio känner arbetsro. Det visar Skolverkets enkät Attityder om skolan. 

Myt 2: Skolklasserna har 30 eller fler elever! Faktum är att genomsnittsklassen har färre än 24 elever i grundskolan och färre än 27 i gymnasiet. Det visar en enkät till landets rektorer. 

Myt 3: Resurserna till skolan minskar år från år! Faktum är att kommunernas budget för skolan ökat med cirka 15 procent under de senaste tio åren. På vissa orter flyttas resurser från kommunala skolor till fristående skolor när elevantal förändras.

Angående myt 1: jag kan hålla med om och tro på att skolan inte blir stökigare. Jag kan också hålla med om och tro på att de flesta lärare trivs med sina elever. Men att det är för mycket administrativt arbete för lärare att göra, det tror jag att många lärare kan hålla med om. Problemet för min egen del handlar om kommunens ovilja att satsa på bra IT för lärare. Vi har till exempel minst fem olika inloggningar för olika ändamål. Det borde räcka med en enda plattform. Med de nya kursplanerna har kraven på eleverna, och därmed även lärarna, avsevärt ökat och ger mycket mer administrativt arbete i form av planering, för- och efterarbete, provrättning, elevdokumentation, omdömen m.m. m.m. För mig som ny lärare är det mycket jag inte vet ens hur man ska gå tillväga med, eller ens vad det heter eller vad som ska göras, och när man väl får veta det har man färre timmar att göra det på. Det är måttligt till mycket stressande. Vidare tror jag att även om inte skolan blir stökigare, blir det heller inte mindre stökig. Lärarna har inte tillräckligt med konflikthantering på fötterna för att klara konflikterna i skolan, och resurserna, som jag kommer till nedan, räcker inte för att fånga upp elever på glid.

Angående myt 2: jag har inte ens hört talas om att klasserna i genomsnitt skulle ha 30+ elever. Jag tycker dock att 20 är på gränsen i en grupp ungdomar som ska lära sig något varaktigt, oavsett vilket ämne det gäller. Ett genomsnitt på 18 elever per grupp, eller kanske 15-16, då skulle det bli mindre stökigt i klassrummen och jag tror också att måluppfyllelsen skulle öka.

Angående myt 3: jag kan tro på att resurserna, rent statistiskt, har ökat med 15% på tio år, men jag tror att i jämförelse med var samhället befinner sig socialt och tekniskt räcker inte en dryg procent per år för att resurserna ska hänga med i samhällets utveckling. Därför upplevs resurserna minska, allt eftersom skolan blir mer och mer omodern och får färre och färre specialpedagoger och elevassistenter. En vanlig lärare kan inte fånga upp elever som har utvecklings- och lärhandikapp, särskilt inte om det går i genomsnitt mellan 20-25 elever per klass.

Jag kan också hålla med Stockhausen att det inte är rätt väg att gå att svartmåla skolan för att få till en positiv förändring, men samtidigt kan jag inte se att kritiken den senaste tiden har handlat om att svartmåla skolan. Det är fakta och facit som lagts fram, och som Stockhausen säger, det finns fog för kritik.

Nyanseringen Stockhausen tar upp - att majoriteten av svenska elever uppnår målen, att svenska elever ligger i topp vad gäller trygghet och kunskaper om samhället och demokratin samt att utvecklingsarbete pågår på många skolor - har egentligen aldrig varit uppe som problem. Problemet är att skolan fått större och större krav på sig att få eleverna att uppnå målen. De två första nyanseringarna Stockhausen tar upp tyder först och främst på lärarnas kompetens ute i skolorna.

Utvecklingsprojekt på skolor med god ekonomi gör läraryrket lättare för många, men för skolor i små orter med sämre ekonomi, där resursfördelningen är ojämn och orättvis, pågår inga sådana utvecklingsarbeten. Problemet är att regeringen inte ökat resurserna tillräckligt mycket för att alla skolor ska kunna utveckla sin kompetens.

Att vidare jämföra skolan 2012 med skolan 1960 och 1970 är värdelösa argument, med tanke på hur annorlunda vårt samhälle ser ut idag, med all teknik (PC-datorer, internet, mobiltelefoner, kontokort, finanskriser) som det har medfört.

Skolan behöver inte fler stora reformer. Vår utmaning handlar om att använda resurserna på klokast sätt, med elevens bästa för ögonen. Här finns mycket att lära av framgångsrika skolor och kommuner som lyckats lyfta elevernas resultat och skapa trygga och kreativa läromiljöer. Det behövs också nya karriärvägar för att utveckla lärarnas kunskaper och skickliga lärare bör ha högre lön.

Här håller jag med Stockhausen i det mesta. Särskilt Sveriges utmaning att använda resurserna på klokast sätt med elevens bästa för ögonen. Men vad hjälper det när det inte finns tillräckligt med resurser, eftersom kommunen fördelar pengarna orättvist och ojämnt, och till deras försvar inte ens får tillräckligt med pengar eller utrustning att fördela. Karriärvägar och högre löner är bra saker, men först och främst måste var och en av lärarna få högre lön, eftersom det, från många olika håll, visats att lärarnas löneökning har varit den sämsta bland i stort sett samtliga liknande yrken med lika långa utbildningsår på högskola och universitet.

Skolan får inte bli skådeplatsen för den ojämna kampen mellan fattiga och rika lärare. Skillnaden i lön mellan goda pedagoger och mer "vanliga" pedagoger får inte bli för stor, som skillnaden idag är mellan till exempel politiker och andra ledare och "vanliga" människor, eller mellan läkare och sjuksköterskor. Öka först samtliga lärarlöner med tiotusen. Efter det kan vi diskutera skillnaderna mellan goda pedagogers löner och vanliga pedagogers löner.

Vad är en bra lärare? Och vad är i så fall motsatsen? En dålig lärare? Finns det sådana? Vi behöver nog dessutom bli bättre på att uppdatera ordförrådet vad gäller skolan.

Maria Stockhausens inlägg i Göteborgs-Posten 20 februari 2012:
Sluta svartmåla skolan!

Från "Unlikely things..."

Det finns ett brittiskt tv-program som heter "Mock the week", där ett gäng ståuppare får ämnen att improvisera kring, och ett stående inslag är "Unlikely things..." Ett av dessa inslag hette "Unlikely things to hear on a tv election debate", och en av dem sa något som verkar passa in på det svenska samhället:

"How will we shorten waiting lists? Simple! By letting the weak... die!"

YouTube: Unlikely Things to Hear on a TV Election Debate - Mock The Week Series 8 Preview BBC Two

DN debatt om den svenska skolan

DN debatt idag (15 februari 2012) publicerar Sven-Eric Liedmans reflektion kring en bok om det finska skolsystemet. Här citerat ordagrant:

Pasi Sahlberg: ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”

I Finland har skolan varit förskonad från drastiska reformer och står fri från marknadens logik. Sven-Eric Liedman läser en bok om det framgångsrika finska skolsystemet – och skådar ljuset.

Skolan i Finland har länge förefallit mig obegriplig. Hur kan den vara så framgångsrik?

Men nu har jag skådat ljuset. Jag har läst Pasi Sahlbergs lilla bok ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”. Den är en ögonöppnare för den okunnige. Den gör det klart varför utvecklingen i Sverige (och i USA, Storbritannien …) är så eländig på skolans område.

Pasi Sahlberg har en bakgrund som lärare i matematik och naturvetenskap. Men han har också arbetat med annat, inte minst inom OECD. Han har en stor internationell erfarenhet.

Trots titeln (som säkert förlaget valt) är hans bok inte av det storordiga slaget. En del är ganska torrt, med mängder av diagram. Men det är sakligt, välargumenterat och därför ytterst läsvärt.

Finland är i mycket ett typiskt kapitalistiskt samhälle som efter Sovjetimperiets fall strävat efter att bli ett europeiskt mönsterland. Men skolan har gått sin egen väg. Alltsedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en förhållandevis lugn och harmonisk utveckling. I många andra länder, däribland Sverige, har den tvärtom varit föremål för en rad drastiska reformer där den ena lagts ovanpå den andra i ett allt oskönare lappverk.

Skolan i Finland har förblivit statlig. Den har samma yttre form överallt. Innanför detta ramverk är variationerna många.

För tjugo år sedan var prestationerna där ännu medelmåttiga. Det var vid en tid när Sveriges hade bättre resultat i internationella jämförelser.

Vad hände sedan? Varför blev Finland så bra och Sverige så dåligt?

Det finns inga överväldigande fins­ka hemligheter. Inom givna ramar arbetade man systematiskt vidare för att bli bättre. De viktigaste aktörerna i denna process var skolledare, lärare, och lärarutbildare.

I Sverige kom först kommunaliseringen. Göran Persson drev som skolminister igenom den med hugg och slag. Lärarprotester spelade ingen roll. Persson förklarade att han var väl medveten om att reformen skulle sänka lärarnas status. ”Men den utvecklingen var ofrånkomlig.”

Både i Finland och Sverige väsnades näringslivet om att skolan måste förändras. Det var inte vettigt att alla skulle få samma utbildning genom hela grundskolan. Jämlikhet fick inte sättas före valfrihet.

Näringslivets folk kan nog vara bra på att sköta företag eller göra affärer. Skolexperter är de däremot inte. Ofta talar de där i nattmössan. I Finland gick deras förslag inte igenom. I Sverige agerade däremot Carl Bildt och Beatrice Ask som deras handgångna. Ovanpå kommunalisering lades en friskolereform, som i Sverige blev mer drastisk än någon annanstans. Det blev till och med möjligt för skolföretagare att stoppa vinster i egen ficka.

Vi fick en kaotisk mångfald av skolor som var och en måste arbeta för att locka till sig elever. Det blev lättare att göra det i välbärgade områden än i fattiga. Skolan i Sverige bidrar i dag till att befästa och förstärka klasskillnaderna.

I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om.

Om man alls kan tala om en flumskola i Sverige, är den ett barn av 90-talet. De krafter som under de senaste årtiondena velat rädda Sveriges utbildningsväsen från den drastiska försämringen har tvärtom bidragit till den. Jan Björklund fortsatte den vildsinta kritik av sakernas tillstånd som DN:s Hans Bergström bedrivit från 90-talets början. Bergström hade Lorraine Monroe som sin idol. De hårda bandagen från en slumskola i New York skulle rädda Sverige. Björklund gjorde också ordningsfrågor till sina. Kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort.

Han vädjade till ett sunt förnuft men inte till faktiska kunskaper om skolverkligheten. Sunt förnuft säger att elitklasser är bra – de bästa eggar varandra! Erfarenheten visar att det är tvärtom. I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre.

Sunt förnuft säger att det krävs prov och betyg så ofta som möjligt. Erfarenheten visar att ett övermåtta av prov och betyg tvärtom försämrar skolarbetet. Lärare och elever frestas att uteslutande lägga sig i träning för proven. Kunskap reduceras till förmågan att svara på en begränsad och förutsägbar uppsättning frågor.

Sunt förnuft säger att utvecklingen kräver en koncentration på särskilt matnyttiga och krävande ämnen som matematik och språk. Erfarenheter säger tvärtom att bredd befordrar djup. Estetiska ämnen är vikiga för kreativiteten.

Sunt förnuft säger att det blir bättre resultat ju fler lektioner som eleverna tvingas gå på och ju mer tid lärarna vistas på skolan. Den fins­ka erfarenheten visar att resultaten blir bättre med kortare skoldag både för elever och lärare.

Sunt förnuft säger att stat och kommun noga måste övervaka hur skolorna sköter sig och lärarnas gör sitt jobb. Alltså inrättas ett fint närverk av kontrollinstanser med skolinspektionen i spetsen. Lärarnas arbetstid slammar igen av alla rapporter som de måste skriva och alla möten som de måste gå på. En mängd skenbart exakta mätresultat säger hur bra en skola är.

Medan svensk skola företer en yttre mångfald som olika kontrollinstanser försöker uniformera, bjuder den finska skolan på en stor variation av pedagogiska experiment inom den enhetliga yttre formen.

Den svenska utvecklingen har alltsedan kommunaliseringsreformen inneburit att lärarna satts på undantag. De har blivit föremål för åtgärder, genomförda av politiker och administratörer och påhejade av en opinion som låtit sig förföras av raden av ogrundade sunda förnuftsargument.

Än mer åsidosatta har lärarutbildarna blivit. Utbildningsministern har fnyst föraktfullt om pedagoger. Och visst finns det dåliga pedagoger, precis som det finns dåliga hjärnforskare, kärnfysiker och idéhistoriker. Men överlag? Och hur ska lärarutbildningen kunna funge­ra om lärarutbildarna a priori är misstrodda?

På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel.

Skolorna bör liksom i Finland släppas fria innanför den fasta statliga ramen.

Vägen dit är dock ganska lång. Tills vidare måste vi lita på att skolor och lärare vågar utveckla en mild social ohörsamhet. Ja, en sådan finns redan här och var. En rektor i en gymnasieskola skriver i ett e-brev till mig att hon hyllar ”ohörsamhet och professionalitet”. En rektor i Norrköping, Thomas Stenberg, går längre. Som ledare för Borgsmoskolan som har elever från klasserna sju till nio, har han tagit sig före att minimera antalet möten, ta lätt på blanketterna och inte tvinga lärarna att sitta av ett föreskrivet antal timmar i skolhuset. Det viktiga är att de lägger ner sin själ på lektionerna.

Eleverna möts med förtroende och uppmuntran.

Thomas Stenberg har fått med sig både lärare och elever i sina strävanden, och resultaten har på några få år blivit mycket bättre i vad som tidigare var en problemskola med många nya svenskar i en påver miljö.

Det är bara att hoppas att han och hans likar en gång fritt och med självklarhet ska kunna utveckla sin yrkesskicklighet inom ett nätverk av svenska skolor där verksamheten bygger i lika mån på erfarenhet och experimentlusta. Finlands sak bör bliva vår.

Sedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en lugn utveckling. Skolledarna, lärarna och lärar­utbildarna har varit de viktigaste aktörerna i arbetet för att hela tiden bli bättre.

Sven-Eric Liedman, författare och professor i idéhistoria

Att jobba med ME/CFS

"Anonym" ville veta hur jag kan jobba 80% när jag har ME/CFS.

För att förstå frågan måste man veta att det pågår en stundtals hätsk diskussion om hur sjuk man egentligen är, om man kan jobba mer än ett visst procentantal.

Jag skulle vilja påstå att det handlar inte om hur mycket man kan jobba. Det beror snarare på vilken grad av ME/CFS man har. Här går givetvis också åsikterna isär, men jag tror att symtomen avgör om man har ME/CFS snarare än hur mycket man klarar av att jobba.

Jag tror att om man har en mild form av ME/CFS, vilket jag har, och kan hantera den på ett bra sätt, samt att man också jobbar smart och sunt, så spelar antalet procent inte någon roll. Jag har fått min diagnos på Gottfries-mottagningen i Mölndal, förvisso för några år sedan nu, så diagnosen som är satt på mig är sannolikt korrekt.

Förutom att jag har lärt känna min sjukdom och hur jag hanterar den har jag hittat mediciner som hjälper mig. Förutom antidepressiva Voxra äter jag naturläkemedlet Anti-V, som har som effekt att hjärndimman lättar. Det gör att jag har lättare för att motivera mig och känna lust inför arbete. Häromdagen insåg jag även att mängden känslor också har betydelse för hur mycket symtomen framträder. Senaste veckan fick jag en del negativ kritik som handlade om musikämnet, men jag tog det delvis personligt och kände mig stressad och orolig. Följden blev att jag var tvungen att stanna hemma torsdag-fredag och jag var då oförmögen att arbeta, på jobbet och hemma. Jag är fortfarande trött, men inte lika förlamande som i slutet av förra veckan.

För den som har en mild form av ME/CFS går det att hantera och kontrollera sin sjukdom ganska bra. Om någon skulle börja ifrågasätta min diagnos eftersom jag idag faktiskt jobbar 100%, så är min ståndpunkt den ovan.

Årskrönika 2011

Året 2011 kan lätt delas upp i vårtermin, sommar och hösttermin. Det har trots allt varit ganska tydliga gränser.

Vårterminen i korthet
Vårterminens arbete var intensivt. Efter en höst med sjukskrivning på grund av min sjukdom, ME/CFS, ville jag ta igen vad jag kände att jag förlorat. Jag kände att vårterminen gav mig en nedförsbacke nedför vilken jag kunde utveckla mig med stora mått. Därför anmälde jag mig till distanskurser i datorstött lärande och i webbdesign, totalt 75 procent, och fortsatte jobba 80 procent på Nybro Kulturskola. Dit har jag alltså pendlat sen februari 2009 från Växjö. Jag klarade båda kurserna och arbetet, men det slet på äktenskapet.

Några datum under vårterminen:

28 januari: mitt företag Rhythm & Harmony ser dagens ljus och ska erbjuda mina tjänster som musiker, främst som slagverkare, och som kompositör och arrangör. I framtiden ska jag konsultera och föreläsa, samt agera privatlärare i slagverk och musikteori. Bland annat.

27 mars: jag fyller 30 år och av en slump spelas min musik i Gislaveds kyrka. Anders Josefsson, före detta kantor i Gislaved, spelade Vigselmusiken på en musikgudstjänst. Tidigare har samme Anders Josefsson spelat Vigselmusiken som processionsmusik på mitt och Emelies bröllop. Tack igen, Anders!

22 april: jag och Emelie bjuder mina bröder och storebrors familj på långfredagsfest. En mycket trevlig dag!

14-15 maj: jag och Emelie besöker vänner i Kristiansstad och åker till Wanås konstpark, där vi får se Yoko Ono på nära håll.

28 maj: Stipendiekonsert i Nybro där bland annat min slagverksensemble framför sin egen komposition Open Up, som gör stor succé.

31 maj: Emelie blir erbjuden och tackar ja till ett vikariat på Bäckängsgymnasiet i Borås, där hon tidigare varit gymnasieelev. Några av hennes dåvarande lärare blir nu kollegor.

Sommaren i korthet
Sommaren gav mig tillräcklig möjlighet för vila, så äktenskapet reparerades tillräckligt för att hålla ett tag till. Samtidigt fanns mycket glädje och sorg. Jag och Åsa genomförde Konsert 2011 med två konserter, en i Båraryds kyrka (Gislaveds första kyrka) och en i Skogslyckans kyrka i Växjö. På den framfördes bland annat min Vigselmusik och Kakelserien - utförande, den senare skriven speciellt för detta tillfälle. Övriga verk var nästan uteslutande arrade av mig. Jag spelade melodislagverk (marimba, vibrafon, klockspel och rörklockor) och Åsa spelade orgel. Jag tror att publiken uppskattade konserterna mycket, och jag är glad att det genomfördes.

Så kom sorgen. Jag har under alla mina levnads dagar stått min mormor, Eva Magnusson, mycket nära. I sommar blev hon snabbt sämre och under en dryg veckas tid fick vi möjlighet att träffa henne en sista gång. Hon dog den 27 juli 2011, klockan 05:10. Min mamma var där när det hände, och jag fick samtalet 05:25. Jag skrev ett begravningstal när samtalet var avslutat. Budskapet var att ingen behövde ångra något sagt eller osagt, något gjort eller ogjort. Allt gott var sagt och gjort. Eva lever kvar inom oss. Eva Magnusson begravdes i Villstad kyrka den 11 augusti.

Höstterminen i korthet
Emelie flyttar till sina föräldrar i Brämhult och jobbar på Bäckängsgymnasiet, där hon trivs ypperligt. Jag fortsätter jobba i Nybro, där den ekonomiska situationen fortsätter att förvärras, vilket sliter oerhört på personalen. Det är ganska tufft att jobba där, särskilt som jag pendlar från Växjö, och dessutom bor jag ju ensam i Växjö. Jag och Emelie ses i stort sett varje helg, varannan i Brämhult och varannan i Växjö.

Men så kommer chansen, och jag tar den. Anställningsintervjun i Viskafors går så bra att jag blir erbjuden jobb samma dag, och jag säger upp mig från Nybro. Emelie fixar en lägenhet i Borås och första helgen i december går första flyttlasset.

29 september får jag mitt första beställningsverk! Det är Orkesterföreningen i Gislaved som vill uppmärksamma att det samlades in pengar på Evas begravning till förmån för musikskolan i Gislaved. Pengarna ska därför användas till ett verk till minne av Eva, och vem blir bäst lämpad att skriva ett sånt verk om inte hennes barnbarn, som ju är kompositör, och som dessutom varit en före detta väldigt aktiv elev? Jag blir oerhört rörd och lite chockad, och lite förvirrad. Min mormor önskar att pengar samlas in på hennes begravning, och de pengarna används sedan för att betala mig för ett verk till hennes ära. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, förutom oj! och jisses! och jösses! och så vidare. Redan på kvällen kommer temat till Evas femma, som jag inledningsvis kallar projektet, och under hösten växer sakta med säkert ett femton minuter långt skelett fram, och Evas femma får titeln In memoriam et tributa (Till minne av och hyllning till).

Julen firar jag och Emelie tillsammans på tre ställen under tre dagar: julafton i Nissafors hos min storebror och hans familj, juldagen i Borås med släktingar till Emelie, annandagen i Lidköping hos Emelies morfar.

Under mellandagarna går andra flyttlasset från Växjö, och jag och Emelie är sist från lägenheten, efter att den blivit slutbesiktigad och godkänd.

Vi spenderade några timmar i nya lägenheten på nyårsafton med svärföräldrarna, som hjälpte oss att packa upp, sätta upp lampor och bära lådor till källaren. På kvällen firade vi nyårsafton med enkel tre-rätters och Carcassonne med expansionen Värdshus och katedraler. Svärmor, som aldrig spelat och som hade lite svårt att engagera sig i spelet, vann förstås, lika med undertecknad.

2011 avslutades med fyrverkerier över vår nya stad och med en kyss.

Några datum under höstterminen:
30 sep - 2 okt reste vi till Danmark, där en kusin till mig gifte sig den 1 oktober.

22 nov blir Emelie moster.

1 dec Från detta datum har vi lägenheten i Borås. Den ligger så nära centrum den kan ligga utan att faktiskt ligga i centrum, och är bara några kvadratmeter mindre än den vi lämnar i Växjö, som vi har fram till sista december.

17 december Julkonsert i Nybro med bland andra Slagverksensemblen och deras egen komposition, Big Bang.

Andra händelser som påverkat mig och världen under 2011
Den 11 februari avgick Egyptens president Mubarak. För mig ett bevis på att det faktiskt existerar hopp och rättvisa i världen, trots allt.

1 maj dog Usama bin Ladin. Kommentarer onödiga.

14 maj kommer Sverige 3a i Eurovision Song Contest med Eric Saade - Popular. Min kommentar? Jag är fortfarande besviken över att inte Salem al Fakir gick vidare 2010!

22 juli attackeras Oslo med bilbomb i centrum och dödsskjutningar på Utöya. Det tragikomiska var att dådet först hyllades av islamistiska fundamentalister och spädde på fördomarna om islam, tills man fick fast förövaren och insåg att dådet var riktat helt åt motsatt håll. Att det var samma sorts terrorism, men att det var en västeuropeisk fundamentalist istället! Det var en "helt vanlig" västeuropé, och inte en "helt vanlig" muslim!

Jag vet, det här orsakar alltid diskussioner hur man bör benämna människor. Vad jag vill åt är motsatsen till islamistisk fundamentalist, och då tänker jag att motsatsen bör vara det som en islamistisk fundamentalist är emot - USA och västeuropa. Rätta mig om jag har fel, för all del. Om jag har (någorlunda) rätt, bör alltså motsatsen, i det här fallet, bli en västeuropeisk fundamentalist. Vi skulle kunna kalla en västeuropeisk fundamentalist för rasist och högerextremist, men då tar vi ut honom ur sammanhanget och erkänner inte vår egen skuld i dagens smygrasism och tillåtande hållning gentemot högerextremismen. Javisst, vi har ett fritt land och vi måste kunna få uttrycka oss fritt - men är inte hets mot folkgrupp olagligt? Då bör väl demonstrationståg mot folkgrupper vara olagligt av den orsaken? Jag är emot hets mot folkgrupp. Om folk går i demonstrationståg mot folkgrupper anser jag det vara hest mot folkgrupp. Det bör inte tillåtas!

Nåväl, vi lämnar den diskussionen.

5 oktober dör Steve Jobs, och eftersom jag inte visste att han var sjuk är det lite av en chock för mig.

6 oktober tilldelas Tomas Tranströmer Nobels litteraturpris, vilket många är tacksamma för.

20 oktober dör Libyens diktator, Kadaffi.

Inför det nya året
Våra planer inför det nya året delar vi också in i vårtermin, sommar och hösttermin.

Vårterminen kommer gå ut på att komma tillrätta i Viskafors som musiklärare för årskurserna 3-9, och i lägenheten.

I sommar är vi bjudna på bröllop i Luleå, och i samband med det kanske vi besöker släktingar i Kalix och åker en runda till Lofoten, men inget är bestämt. Kanske utnyttjar vi LiveIt-presentkortet vi bröllopspresent.

I höst fortsätter vi arbeta på våra respektive jobb och inreda lägenheten. Jag hoppas att Viskaforsskolan då anställt ytterligare en musiklärare och att jag kan jobba som både musik- och svensklärare. Mycket tid och energi kommer troligtvis gå åt till att komma in i det.

Och nu återstår bara att önska ett riktigt

Gott Nytt År