Pasi Sahlberg: ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”
I Finland har skolan varit förskonad från drastiska reformer och står fri från marknadens logik. Sven-Eric Liedman läser en bok om det framgångsrika finska skolsystemet – och skådar ljuset.
Skolan i Finland har länge förefallit mig obegriplig. Hur kan den vara så framgångsrik?
Men nu har jag skådat ljuset. Jag har läst Pasi Sahlbergs lilla bok ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”. Den är en ögonöppnare för den okunnige. Den gör det klart varför utvecklingen i Sverige (och i USA, Storbritannien …) är så eländig på skolans område.
Pasi Sahlberg har en bakgrund som lärare i matematik och naturvetenskap. Men han har också arbetat med annat, inte minst inom OECD. Han har en stor internationell erfarenhet.
Trots titeln (som säkert förlaget valt) är hans bok inte av det storordiga slaget. En del är ganska torrt, med mängder av diagram. Men det är sakligt, välargumenterat och därför ytterst läsvärt.
Finland är i mycket ett typiskt kapitalistiskt samhälle som efter Sovjetimperiets fall strävat efter att bli ett europeiskt mönsterland. Men skolan har gått sin egen väg. Alltsedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en förhållandevis lugn och harmonisk utveckling. I många andra länder, däribland Sverige, har den tvärtom varit föremål för en rad drastiska reformer där den ena lagts ovanpå den andra i ett allt oskönare lappverk.
Skolan i Finland har förblivit statlig. Den har samma yttre form överallt. Innanför detta ramverk är variationerna många.
För tjugo år sedan var prestationerna där ännu medelmåttiga. Det var vid en tid när Sveriges hade bättre resultat i internationella jämförelser.
Vad hände sedan? Varför blev Finland så bra och Sverige så dåligt?
Det finns inga överväldigande finska hemligheter. Inom givna ramar arbetade man systematiskt vidare för att bli bättre. De viktigaste aktörerna i denna process var skolledare, lärare, och lärarutbildare.
I Sverige kom först kommunaliseringen. Göran Persson drev som skolminister igenom den med hugg och slag. Lärarprotester spelade ingen roll. Persson förklarade att han var väl medveten om att reformen skulle sänka lärarnas status. ”Men den utvecklingen var ofrånkomlig.”
Både i Finland och Sverige väsnades näringslivet om att skolan måste förändras. Det var inte vettigt att alla skulle få samma utbildning genom hela grundskolan. Jämlikhet fick inte sättas före valfrihet.
Näringslivets folk kan nog vara bra på att sköta företag eller göra affärer. Skolexperter är de däremot inte. Ofta talar de där i nattmössan. I Finland gick deras förslag inte igenom. I Sverige agerade däremot Carl Bildt och Beatrice Ask som deras handgångna. Ovanpå kommunalisering lades en friskolereform, som i Sverige blev mer drastisk än någon annanstans. Det blev till och med möjligt för skolföretagare att stoppa vinster i egen ficka.
Vi fick en kaotisk mångfald av skolor som var och en måste arbeta för att locka till sig elever. Det blev lättare att göra det i välbärgade områden än i fattiga. Skolan i Sverige bidrar i dag till att befästa och förstärka klasskillnaderna.
I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om.
Om man alls kan tala om en flumskola i Sverige, är den ett barn av 90-talet. De krafter som under de senaste årtiondena velat rädda Sveriges utbildningsväsen från den drastiska försämringen har tvärtom bidragit till den. Jan Björklund fortsatte den vildsinta kritik av sakernas tillstånd som DN:s Hans Bergström bedrivit från 90-talets början. Bergström hade Lorraine Monroe som sin idol. De hårda bandagen från en slumskola i New York skulle rädda Sverige. Björklund gjorde också ordningsfrågor till sina. Kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort.
Han vädjade till ett sunt förnuft men inte till faktiska kunskaper om skolverkligheten. Sunt förnuft säger att elitklasser är bra – de bästa eggar varandra! Erfarenheten visar att det är tvärtom. I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre.
Sunt förnuft säger att det krävs prov och betyg så ofta som möjligt. Erfarenheten visar att ett övermåtta av prov och betyg tvärtom försämrar skolarbetet. Lärare och elever frestas att uteslutande lägga sig i träning för proven. Kunskap reduceras till förmågan att svara på en begränsad och förutsägbar uppsättning frågor.
Sunt förnuft säger att utvecklingen kräver en koncentration på särskilt matnyttiga och krävande ämnen som matematik och språk. Erfarenheter säger tvärtom att bredd befordrar djup. Estetiska ämnen är vikiga för kreativiteten.
Sunt förnuft säger att det blir bättre resultat ju fler lektioner som eleverna tvingas gå på och ju mer tid lärarna vistas på skolan. Den finska erfarenheten visar att resultaten blir bättre med kortare skoldag både för elever och lärare.
Sunt förnuft säger att stat och kommun noga måste övervaka hur skolorna sköter sig och lärarnas gör sitt jobb. Alltså inrättas ett fint närverk av kontrollinstanser med skolinspektionen i spetsen. Lärarnas arbetstid slammar igen av alla rapporter som de måste skriva och alla möten som de måste gå på. En mängd skenbart exakta mätresultat säger hur bra en skola är.
Medan svensk skola företer en yttre mångfald som olika kontrollinstanser försöker uniformera, bjuder den finska skolan på en stor variation av pedagogiska experiment inom den enhetliga yttre formen.
Den svenska utvecklingen har alltsedan kommunaliseringsreformen inneburit att lärarna satts på undantag. De har blivit föremål för åtgärder, genomförda av politiker och administratörer och påhejade av en opinion som låtit sig förföras av raden av ogrundade sunda förnuftsargument.
Än mer åsidosatta har lärarutbildarna blivit. Utbildningsministern har fnyst föraktfullt om pedagoger. Och visst finns det dåliga pedagoger, precis som det finns dåliga hjärnforskare, kärnfysiker och idéhistoriker. Men överlag? Och hur ska lärarutbildningen kunna fungera om lärarutbildarna a priori är misstrodda?
På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel.
Skolorna bör liksom i Finland släppas fria innanför den fasta statliga ramen.
Vägen dit är dock ganska lång. Tills vidare måste vi lita på att skolor och lärare vågar utveckla en mild social ohörsamhet. Ja, en sådan finns redan här och var. En rektor i en gymnasieskola skriver i ett e-brev till mig att hon hyllar ”ohörsamhet och professionalitet”. En rektor i Norrköping, Thomas Stenberg, går längre. Som ledare för Borgsmoskolan som har elever från klasserna sju till nio, har han tagit sig före att minimera antalet möten, ta lätt på blanketterna och inte tvinga lärarna att sitta av ett föreskrivet antal timmar i skolhuset. Det viktiga är att de lägger ner sin själ på lektionerna.
Eleverna möts med förtroende och uppmuntran.
Thomas Stenberg har fått med sig både lärare och elever i sina strävanden, och resultaten har på några få år blivit mycket bättre i vad som tidigare var en problemskola med många nya svenskar i en påver miljö.
Det är bara att hoppas att han och hans likar en gång fritt och med självklarhet ska kunna utveckla sin yrkesskicklighet inom ett nätverk av svenska skolor där verksamheten bygger i lika mån på erfarenhet och experimentlusta. Finlands sak bör bliva vår.
Sedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en lugn utveckling. Skolledarna, lärarna och lärarutbildarna har varit de viktigaste aktörerna i arbetet för att hela tiden bli bättre.
Sven-Eric Liedman, författare och professor i idéhistoria
Skolan i Finland har länge förefallit mig obegriplig. Hur kan den vara så framgångsrik?
Men nu har jag skådat ljuset. Jag har läst Pasi Sahlbergs lilla bok ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”. Den är en ögonöppnare för den okunnige. Den gör det klart varför utvecklingen i Sverige (och i USA, Storbritannien …) är så eländig på skolans område.
Pasi Sahlberg har en bakgrund som lärare i matematik och naturvetenskap. Men han har också arbetat med annat, inte minst inom OECD. Han har en stor internationell erfarenhet.
Trots titeln (som säkert förlaget valt) är hans bok inte av det storordiga slaget. En del är ganska torrt, med mängder av diagram. Men det är sakligt, välargumenterat och därför ytterst läsvärt.
Finland är i mycket ett typiskt kapitalistiskt samhälle som efter Sovjetimperiets fall strävat efter att bli ett europeiskt mönsterland. Men skolan har gått sin egen väg. Alltsedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en förhållandevis lugn och harmonisk utveckling. I många andra länder, däribland Sverige, har den tvärtom varit föremål för en rad drastiska reformer där den ena lagts ovanpå den andra i ett allt oskönare lappverk.
Skolan i Finland har förblivit statlig. Den har samma yttre form överallt. Innanför detta ramverk är variationerna många.
För tjugo år sedan var prestationerna där ännu medelmåttiga. Det var vid en tid när Sveriges hade bättre resultat i internationella jämförelser.
Vad hände sedan? Varför blev Finland så bra och Sverige så dåligt?
Det finns inga överväldigande finska hemligheter. Inom givna ramar arbetade man systematiskt vidare för att bli bättre. De viktigaste aktörerna i denna process var skolledare, lärare, och lärarutbildare.
I Sverige kom först kommunaliseringen. Göran Persson drev som skolminister igenom den med hugg och slag. Lärarprotester spelade ingen roll. Persson förklarade att han var väl medveten om att reformen skulle sänka lärarnas status. ”Men den utvecklingen var ofrånkomlig.”
Både i Finland och Sverige väsnades näringslivet om att skolan måste förändras. Det var inte vettigt att alla skulle få samma utbildning genom hela grundskolan. Jämlikhet fick inte sättas före valfrihet.
Näringslivets folk kan nog vara bra på att sköta företag eller göra affärer. Skolexperter är de däremot inte. Ofta talar de där i nattmössan. I Finland gick deras förslag inte igenom. I Sverige agerade däremot Carl Bildt och Beatrice Ask som deras handgångna. Ovanpå kommunalisering lades en friskolereform, som i Sverige blev mer drastisk än någon annanstans. Det blev till och med möjligt för skolföretagare att stoppa vinster i egen ficka.
Vi fick en kaotisk mångfald av skolor som var och en måste arbeta för att locka till sig elever. Det blev lättare att göra det i välbärgade områden än i fattiga. Skolan i Sverige bidrar i dag till att befästa och förstärka klasskillnaderna.
I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om.
Om man alls kan tala om en flumskola i Sverige, är den ett barn av 90-talet. De krafter som under de senaste årtiondena velat rädda Sveriges utbildningsväsen från den drastiska försämringen har tvärtom bidragit till den. Jan Björklund fortsatte den vildsinta kritik av sakernas tillstånd som DN:s Hans Bergström bedrivit från 90-talets början. Bergström hade Lorraine Monroe som sin idol. De hårda bandagen från en slumskola i New York skulle rädda Sverige. Björklund gjorde också ordningsfrågor till sina. Kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort.
Han vädjade till ett sunt förnuft men inte till faktiska kunskaper om skolverkligheten. Sunt förnuft säger att elitklasser är bra – de bästa eggar varandra! Erfarenheten visar att det är tvärtom. I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre.
Sunt förnuft säger att det krävs prov och betyg så ofta som möjligt. Erfarenheten visar att ett övermåtta av prov och betyg tvärtom försämrar skolarbetet. Lärare och elever frestas att uteslutande lägga sig i träning för proven. Kunskap reduceras till förmågan att svara på en begränsad och förutsägbar uppsättning frågor.
Sunt förnuft säger att utvecklingen kräver en koncentration på särskilt matnyttiga och krävande ämnen som matematik och språk. Erfarenheter säger tvärtom att bredd befordrar djup. Estetiska ämnen är vikiga för kreativiteten.
Sunt förnuft säger att det blir bättre resultat ju fler lektioner som eleverna tvingas gå på och ju mer tid lärarna vistas på skolan. Den finska erfarenheten visar att resultaten blir bättre med kortare skoldag både för elever och lärare.
Sunt förnuft säger att stat och kommun noga måste övervaka hur skolorna sköter sig och lärarnas gör sitt jobb. Alltså inrättas ett fint närverk av kontrollinstanser med skolinspektionen i spetsen. Lärarnas arbetstid slammar igen av alla rapporter som de måste skriva och alla möten som de måste gå på. En mängd skenbart exakta mätresultat säger hur bra en skola är.
Medan svensk skola företer en yttre mångfald som olika kontrollinstanser försöker uniformera, bjuder den finska skolan på en stor variation av pedagogiska experiment inom den enhetliga yttre formen.
Den svenska utvecklingen har alltsedan kommunaliseringsreformen inneburit att lärarna satts på undantag. De har blivit föremål för åtgärder, genomförda av politiker och administratörer och påhejade av en opinion som låtit sig förföras av raden av ogrundade sunda förnuftsargument.
Än mer åsidosatta har lärarutbildarna blivit. Utbildningsministern har fnyst föraktfullt om pedagoger. Och visst finns det dåliga pedagoger, precis som det finns dåliga hjärnforskare, kärnfysiker och idéhistoriker. Men överlag? Och hur ska lärarutbildningen kunna fungera om lärarutbildarna a priori är misstrodda?
På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel.
Skolorna bör liksom i Finland släppas fria innanför den fasta statliga ramen.
Vägen dit är dock ganska lång. Tills vidare måste vi lita på att skolor och lärare vågar utveckla en mild social ohörsamhet. Ja, en sådan finns redan här och var. En rektor i en gymnasieskola skriver i ett e-brev till mig att hon hyllar ”ohörsamhet och professionalitet”. En rektor i Norrköping, Thomas Stenberg, går längre. Som ledare för Borgsmoskolan som har elever från klasserna sju till nio, har han tagit sig före att minimera antalet möten, ta lätt på blanketterna och inte tvinga lärarna att sitta av ett föreskrivet antal timmar i skolhuset. Det viktiga är att de lägger ner sin själ på lektionerna.
Eleverna möts med förtroende och uppmuntran.
Thomas Stenberg har fått med sig både lärare och elever i sina strävanden, och resultaten har på några få år blivit mycket bättre i vad som tidigare var en problemskola med många nya svenskar i en påver miljö.
Det är bara att hoppas att han och hans likar en gång fritt och med självklarhet ska kunna utveckla sin yrkesskicklighet inom ett nätverk av svenska skolor där verksamheten bygger i lika mån på erfarenhet och experimentlusta. Finlands sak bör bliva vår.
Sedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en lugn utveckling. Skolledarna, lärarna och lärarutbildarna har varit de viktigaste aktörerna i arbetet för att hela tiden bli bättre.
Sven-Eric Liedman, författare och professor i idéhistoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar