Myt 1: De flesta lärare går på knäna och skolan blir allt stökigare! Faktum är att nio av tio lärare trivs med sina elever och åtta av tio känner arbetsro. Det visar Skolverkets enkät Attityder om skolan.
Myt 2: Skolklasserna har 30 eller fler elever! Faktum är att genomsnittsklassen har färre än 24 elever i grundskolan och färre än 27 i gymnasiet. Det visar en enkät till landets rektorer.
Myt 3: Resurserna till skolan minskar år från år! Faktum är att kommunernas budget för skolan ökat med cirka 15 procent under de senaste tio åren. På vissa orter flyttas resurser från kommunala skolor till fristående skolor när elevantal förändras.
Angående myt 1: jag kan hålla med om och tro på att skolan inte blir stökigare. Jag kan också hålla med om och tro på att de flesta lärare trivs med sina elever. Men att det är för mycket administrativt arbete för lärare att göra, det tror jag att många lärare kan hålla med om. Problemet för min egen del handlar om kommunens ovilja att satsa på bra IT för lärare. Vi har till exempel minst fem olika inloggningar för olika ändamål. Det borde räcka med en enda plattform. Med de nya kursplanerna har kraven på eleverna, och därmed även lärarna, avsevärt ökat och ger mycket mer administrativt arbete i form av planering, för- och efterarbete, provrättning, elevdokumentation, omdömen m.m. m.m. För mig som ny lärare är det mycket jag inte vet ens hur man ska gå tillväga med, eller ens vad det heter eller vad som ska göras, och när man väl får veta det har man färre timmar att göra det på. Det är måttligt till mycket stressande. Vidare tror jag att även om inte skolan blir stökigare, blir det heller inte mindre stökig. Lärarna har inte tillräckligt med konflikthantering på fötterna för att klara konflikterna i skolan, och resurserna, som jag kommer till nedan, räcker inte för att fånga upp elever på glid.
Angående myt 2: jag har inte ens hört talas om att klasserna i genomsnitt skulle ha 30+ elever. Jag tycker dock att 20 är på gränsen i en grupp ungdomar som ska lära sig något varaktigt, oavsett vilket ämne det gäller. Ett genomsnitt på 18 elever per grupp, eller kanske 15-16, då skulle det bli mindre stökigt i klassrummen och jag tror också att måluppfyllelsen skulle öka.
Angående myt 3: jag kan tro på att resurserna, rent statistiskt, har ökat med 15% på tio år, men jag tror att i jämförelse med var samhället befinner sig socialt och tekniskt räcker inte en dryg procent per år för att resurserna ska hänga med i samhällets utveckling. Därför upplevs resurserna minska, allt eftersom skolan blir mer och mer omodern och får färre och färre specialpedagoger och elevassistenter. En vanlig lärare kan inte fånga upp elever som har utvecklings- och lärhandikapp, särskilt inte om det går i genomsnitt mellan 20-25 elever per klass.
Jag kan också hålla med Stockhausen att det inte är rätt väg att gå att svartmåla skolan för att få till en positiv förändring, men samtidigt kan jag inte se att kritiken den senaste tiden har handlat om att svartmåla skolan. Det är fakta och facit som lagts fram, och som Stockhausen säger, det finns fog för kritik.
Nyanseringen Stockhausen tar upp - att majoriteten av svenska elever uppnår målen, att svenska elever ligger i topp vad gäller trygghet och kunskaper om samhället och demokratin samt att utvecklingsarbete pågår på många skolor - har egentligen aldrig varit uppe som problem. Problemet är att skolan fått större och större krav på sig att få eleverna att uppnå målen. De två första nyanseringarna Stockhausen tar upp tyder först och främst på lärarnas kompetens ute i skolorna.
Utvecklingsprojekt på skolor med god ekonomi gör läraryrket lättare för många, men för skolor i små orter med sämre ekonomi, där resursfördelningen är ojämn och orättvis, pågår inga sådana utvecklingsarbeten. Problemet är att regeringen inte ökat resurserna tillräckligt mycket för att alla skolor ska kunna utveckla sin kompetens.
Att vidare jämföra skolan 2012 med skolan 1960 och 1970 är värdelösa argument, med tanke på hur annorlunda vårt samhälle ser ut idag, med all teknik (PC-datorer, internet, mobiltelefoner, kontokort, finanskriser) som det har medfört.
Skolan behöver inte fler stora reformer. Vår utmaning handlar om att använda resurserna på klokast sätt, med elevens bästa för ögonen. Här finns mycket att lära av framgångsrika skolor och kommuner som lyckats lyfta elevernas resultat och skapa trygga och kreativa läromiljöer. Det behövs också nya karriärvägar för att utveckla lärarnas kunskaper och skickliga lärare bör ha högre lön.Här håller jag med Stockhausen i det mesta. Särskilt Sveriges utmaning att använda resurserna på klokast sätt med elevens bästa för ögonen. Men vad hjälper det när det inte finns tillräckligt med resurser, eftersom kommunen fördelar pengarna orättvist och ojämnt, och till deras försvar inte ens får tillräckligt med pengar eller utrustning att fördela. Karriärvägar och högre löner är bra saker, men först och främst måste var och en av lärarna få högre lön, eftersom det, från många olika håll, visats att lärarnas löneökning har varit den sämsta bland i stort sett samtliga liknande yrken med lika långa utbildningsår på högskola och universitet.
Skolan får inte bli skådeplatsen för den ojämna kampen mellan fattiga och rika lärare. Skillnaden i lön mellan goda pedagoger och mer "vanliga" pedagoger får inte bli för stor, som skillnaden idag är mellan till exempel politiker och andra ledare och "vanliga" människor, eller mellan läkare och sjuksköterskor. Öka först samtliga lärarlöner med tiotusen. Efter det kan vi diskutera skillnaderna mellan goda pedagogers löner och vanliga pedagogers löner.
Vad är en bra lärare? Och vad är i så fall motsatsen? En dålig lärare? Finns det sådana? Vi behöver nog dessutom bli bättre på att uppdatera ordförrådet vad gäller skolan.
Maria Stockhausens inlägg i Göteborgs-Posten 20 februari 2012:
Sluta svartmåla skolan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar