Billy Bob Thornton intervjuas i kanadensisk radio

Billy Bob Thornton är en skådespelare som startade ett band för ca två år sen, i vilken han är trummis. Men trummorna släpar de inte omkring kl 6 på morgonen.

I övrigt är Billy Bob Thornton så känd att det inte spelar ett dugg roll vad han säger. Uppenbarligen. Och Michael Swaim har tagit fasta på det och översatt vad personerna egentligen säger...

Original:
http://www.cracked.com/blog/billy-bob-goes-ballistic-with-subtext-titles/

Jobbig vecka

Helgen har varit mycket bra, med grill, besök och shopping. Men veckan som kommer känns motig.

I fredags åkte vi till stan, shoppade och skrev lägenhetskontrakt. I lördags åkte vi till Samarkand och handlade igen. På söndagen grillade jag en flintastek medan Emelie gjorde en gudomligt god potatissallad, och på eftermiddagen/kvällen kom Alfrida på besök. Vi åt tacopaj och såg Liftarens Guide till Galaxen (Don't Panic). Mycket trevligt.

Ryggen gör dock fortfarande ont, och värktabletterna gör mig trött, liksom värken, förstås. Det känns motigt att åka till jobbet, för jag är rädd att jag inte ska orka med att kontrollera mina pedagogiska krafter. Tröttheten - min kryptonit.

Mina pengar har försvunnit också, i form av återbetalningar av skulder m.m. Och problemet är att om jag betalar tillbaka skulderna för fort har jag inga pengar för resten av månaden och måste låna igen. Tur att jag har en snäll flickvän och en snäll mamma, som inte kräver några räntor.

Otroligt att hon som student och lever på CSN har nästan hela sitt bidrag kvar när månaden är slut, och jag, som jobbar och får 73% mer i lön, har inga pengar kvar. Kan ju förvisso bero på att jag lånat och lämnar tillbaka alla mina pengar till Emelie...

Ikväll ska jag gå på mitt första möte någonsin med Viktväktarna (sidan kan inte öppnas i Firefox). Känns både bra och uselt på samma gång. Jag har jobbat med Viktväktarmat förut och det har då gått riktigt bra. Men jag har gjort det ensam, och i längden funkade inte det. Senast jag använde Viktväktarmat gick jag ner åtta kilo. Sen kom jul och nyår, och ett halvår senare hade jag gått upp nio kilo. Sen dess har jag hyst stora tvivel till mig själv och mina möjligheter att gå ner i vikt och behålla en målvikt.

Så jag är ganska orolig för att ett medlemskap i Viktväktarna kommer vara slöseri med pengar, men jag måste investera i min egen hälsa på något sätt, och de föregående investeringarna har ju lett till bra saker, även om jag inte kunnat behålla allt jag fått mig till del.

Nu måste jag till jobbet. (Jag håller fortfarande på att skriva plugget/skolan, jag måste nog vänja mig av vid det - även om det inte är helt fel: jag jobbar ju faktiskt på en skola).

Vi får komma hem!

Tack alla som bett för oss. Vi får komma hem!

I några dagar har jag och Emelie gått som på nålar, och bett och förtvivlat, hoppats och drömt om vartannat. Lägenheten vi såg i måndags kväll var verkligen allt vi drömde om - fint läge, nära till allt, lugnt område och jättefräsch, ända ut i trapphuset! Nuvarande hyresgästerna har gjort helfint i lägenheten, och en fräschare trea, i ett så bra område, finns nog inte att tillgå till det priset i Växjö!

Och idag, när tankarna på lägenheten var som mest frånvarande, ringer Hyresbostäder.

Vi fick den!

75,5 kvm. Sandviksvägen 36A.

Falsk ischias

Sen två veckor tillbaka har jag rejäl ryggvärk. Och idag fick jag åka akut till vårdcentralen i Nybro.

Jag skrämde kollegorna rejält när jag, likblek i ansiktet och svettig, stapplade in på Lelles rum, mitt under pågående lektion, och hest kraxade fram: "Du, jag mår inte bra".

Lelle undrar om det är dags att skjutsa till stationen så jag kan komma till Växjö. Men jag säger att det är sjukhuset som gäller.

- Va? Det i Växjö eller Kalmar, då? frågar Lelle, som börjar bli orolig.

- Har de inget här i Nybro? frågar jag.

Lelle skakar på huvudet, men Timmy, som tittat in, säger att det finns en vårdcentral. Lelle är nog lite skraj.

Lelle ber Timmy ta över lektionen, jag kämpar på mig mina skor men skiter i allt annat. Sedan skjutsar Lelle mig till vårdcentralen, där han leder mig in och sedan springer runt och letar efter en sjuksköterska. När jag är väl omhändertagen kutar han tillbaka till jobbet - där hans elev har stannat kvar för att höra hur det var med mig.

Vad som hänt är följande: på grund av ryggvärken har jag försökt ta värktabletter under veckan, vilket har mildrat värken måttligt och dessutom gjort mig väldigt slö. Dessutom har värken bara blivit värre och värre, och jag känner ett behov av kraftigare grejer.

Jag kommer ihåg att jag för några år sen (18/4 2005) bröt ett ben i vänster hand under en karateträning. Jag fick lite värktabletter då av det trekantiga slaget - om ni förstår vad jag menar. Alltså, man fick lägga bilnycklarna på hyllan när man tog dem. Panocod.

Jag letade upp dem och tog en på morgonen, men det hjälpte måttligt, som vanligt. Doseringen för vuxna var 1-2 tabletter 3-4 gånger dagligen mot värk, så vid lunchtid tog jag ytterligare två tabletter.

Under pågående lektion 1½ timme senare började jag känna något i mellangärdet, och jag började bli hes. Värken tilltog och det började bli lite svårt att andas. När lektionen var slut och eleven gått ut genom dörren, slängde jag pärmen i golvet och funderade på vad som höll på att hända. Svetten började så smått tränga fram och jag förstod att det hade något med Panocoden att göra.

Så jag gick in till Lelle, och sedan vet ni vad som hände tills dess jag kom till vårdcentralen och blev omhändertagen.

Så vad hände?

Jag hade faktiskt, innan jag gick in till Lelle, kollat i bipacksedeln efter biverkningar. Bland mindre vanliga fanns följande: "Kramp i gallvägen kan förekomma hos de som har benägenhet till detta". Jag hade dock aldrig haft kramp i gallvägen - inte förrän nu visste jag att det fanns något som hette gallvägen. Genom biverkningen slog jag två flugor i en smäll och fick både lära mig att det fanns något som hette gallvägen, och var den fanns.

Ett litet tag efter att Lelle hade gått, medan jag låg på britsen och pratade med sjuksköterskorna (som var jättelugna och snälla och mycket professionella), avtog smärtan i mellangärdet, och jag slutade svettas. Jag darrade dock ett bra tag efteråt, för jag blev ganska tagen. Ryggen blev inte heller bättre av detta äventyr.

EKG togs, och sedan fick jag ligga en stund i enrum, innan det kom in en läkare.

Jag fann mig plötsligt i samtal med läkaren som om han var en terapeut. Vi pratade om väldigt mycket, från mobbning och självförtroende till motion och hälsa. Gud är bra intressant i sina sätt att nå in i människor. Aldrig kunde jag ana att allt jag, under de senaste veckorna, läst, gjort, sagt och varit med om, som varit så jobbigt och gjort så ont, skulle nå hit, till en brits på Nybro vårdcentral, i samtal med en läkare.

Jag var väldigt orolig när jag åkte in till vårdcentralen i bilen med Lelle. Tänk om jag skulle behöva åka ambulans till ett sjukhus? Tänk om jag behövde magpumpas? Tänk om det redan var försent? Tänk om jag råkade somna, och aldrig vaknade igen?

Den upplevelsen var också ganska väckande.

Egentligen visade det sig att det inte var någon fara alls. EKG-mätningen visade att min klocka tickar på som vanligt. Det var som sagt bara en mindre vanligt förekommande biverkning på läkemedlet Panocod.

Panocoden lämnade jag för övrigt i handen på läkaren innan jag tackade och gick. Emelie frågade mig ikväll om jag bara gick utan att betala.

- Eh, ja, det gjorde jag faktiskt!

Jag hade inte haft en tanke på det när jag gick - jag var bara så tacksam för att jag kunde ta mig därifrån på egna ben!

Ja, jag gick faktiskt hela vägen tillbaka till skolan. Ni skulle sett Lelles min när jag klev in i hans undervisningsrum. Större ögon och mun har jag aldrig sett, framförallt inte så länge. Han verkade inte kunna tro sina egna ögon!

Han var övertygad om att jag hade satt min sista fot på jobbet den dagen, och kanske till och med för ett antal dagar framöver, innan min hälsa skulle tillåta att jag kom tillbaka. Så när jag plötsligt dök upp där, utan att ha hört av mig, blev han jättepaff.

Men han skjutsade mig till stationen, lättad, förstås. Och chefen, Mikael, hade också varit jätteorolig. Men han hörde mig i bakgrunden när han ringde till Lelle för att fråga vad som hänt. Jag skrek:

- I'm alive, I'm alive, it's a miracle, I'm alive!

Sen träffade jag honom på stationen också, när Lelle släppte av mig. Ytterligare ett sammanträffande som gjort att skyllas på Gud.

Ryggvärken då?

Inte bra. Det molar och hugger och är inte kul alls. Men! Jag är glad att jag lever.

Jag är mycket glad att jag lever!

Underbar lägenhet

Jag och Emelie var på visning igår. Och vi är kära.

Oj, vad vi vill ha lägenheten vi tittade på häromdagen. Men tyvärr är vi inte först att få erbjudande. Och de som är före har tackat ja.

Vi är på sjätte plats, men tre har tackat nej, en har inte svarat (kommer troligen tacka nej), och en har tackat ja.

Ja-tackarna var på besök samtidigt med oss. En nyskild (?) medelålders kvinna med två tonårsbarn. Lägenheten i fråga är på 77kvm, trea. Det är för trångt för dem, men kvinnan menade att de var desperata och hade i stort sett redan tackat ja till lägenheten.

Det krävs ett smärre under om vi ska få lägenheten, men jag kan inte låta bli att hoppas. Var så nervös inför att ringa till Hyresbostäder och fråga om vilken plats vi låg på att jag efteråt började gråta. Det smärtar så att vi, som det ser ut nu, kommer missa lägenheten, som var så fin och fräsch och iordninggjord av nuvarande hyresgästen (som dessutom önskade att vi fick den, istället för kvinnan med tonåringarna), med så lite som en enda köplats!

Det kändes som att komma hem. Och vi får inte komma tillbaka hem.