Falsk ischias

Sen två veckor tillbaka har jag rejäl ryggvärk. Och idag fick jag åka akut till vårdcentralen i Nybro.

Jag skrämde kollegorna rejält när jag, likblek i ansiktet och svettig, stapplade in på Lelles rum, mitt under pågående lektion, och hest kraxade fram: "Du, jag mår inte bra".

Lelle undrar om det är dags att skjutsa till stationen så jag kan komma till Växjö. Men jag säger att det är sjukhuset som gäller.

- Va? Det i Växjö eller Kalmar, då? frågar Lelle, som börjar bli orolig.

- Har de inget här i Nybro? frågar jag.

Lelle skakar på huvudet, men Timmy, som tittat in, säger att det finns en vårdcentral. Lelle är nog lite skraj.

Lelle ber Timmy ta över lektionen, jag kämpar på mig mina skor men skiter i allt annat. Sedan skjutsar Lelle mig till vårdcentralen, där han leder mig in och sedan springer runt och letar efter en sjuksköterska. När jag är väl omhändertagen kutar han tillbaka till jobbet - där hans elev har stannat kvar för att höra hur det var med mig.

Vad som hänt är följande: på grund av ryggvärken har jag försökt ta värktabletter under veckan, vilket har mildrat värken måttligt och dessutom gjort mig väldigt slö. Dessutom har värken bara blivit värre och värre, och jag känner ett behov av kraftigare grejer.

Jag kommer ihåg att jag för några år sen (18/4 2005) bröt ett ben i vänster hand under en karateträning. Jag fick lite värktabletter då av det trekantiga slaget - om ni förstår vad jag menar. Alltså, man fick lägga bilnycklarna på hyllan när man tog dem. Panocod.

Jag letade upp dem och tog en på morgonen, men det hjälpte måttligt, som vanligt. Doseringen för vuxna var 1-2 tabletter 3-4 gånger dagligen mot värk, så vid lunchtid tog jag ytterligare två tabletter.

Under pågående lektion 1½ timme senare började jag känna något i mellangärdet, och jag började bli hes. Värken tilltog och det började bli lite svårt att andas. När lektionen var slut och eleven gått ut genom dörren, slängde jag pärmen i golvet och funderade på vad som höll på att hända. Svetten började så smått tränga fram och jag förstod att det hade något med Panocoden att göra.

Så jag gick in till Lelle, och sedan vet ni vad som hände tills dess jag kom till vårdcentralen och blev omhändertagen.

Så vad hände?

Jag hade faktiskt, innan jag gick in till Lelle, kollat i bipacksedeln efter biverkningar. Bland mindre vanliga fanns följande: "Kramp i gallvägen kan förekomma hos de som har benägenhet till detta". Jag hade dock aldrig haft kramp i gallvägen - inte förrän nu visste jag att det fanns något som hette gallvägen. Genom biverkningen slog jag två flugor i en smäll och fick både lära mig att det fanns något som hette gallvägen, och var den fanns.

Ett litet tag efter att Lelle hade gått, medan jag låg på britsen och pratade med sjuksköterskorna (som var jättelugna och snälla och mycket professionella), avtog smärtan i mellangärdet, och jag slutade svettas. Jag darrade dock ett bra tag efteråt, för jag blev ganska tagen. Ryggen blev inte heller bättre av detta äventyr.

EKG togs, och sedan fick jag ligga en stund i enrum, innan det kom in en läkare.

Jag fann mig plötsligt i samtal med läkaren som om han var en terapeut. Vi pratade om väldigt mycket, från mobbning och självförtroende till motion och hälsa. Gud är bra intressant i sina sätt att nå in i människor. Aldrig kunde jag ana att allt jag, under de senaste veckorna, läst, gjort, sagt och varit med om, som varit så jobbigt och gjort så ont, skulle nå hit, till en brits på Nybro vårdcentral, i samtal med en läkare.

Jag var väldigt orolig när jag åkte in till vårdcentralen i bilen med Lelle. Tänk om jag skulle behöva åka ambulans till ett sjukhus? Tänk om jag behövde magpumpas? Tänk om det redan var försent? Tänk om jag råkade somna, och aldrig vaknade igen?

Den upplevelsen var också ganska väckande.

Egentligen visade det sig att det inte var någon fara alls. EKG-mätningen visade att min klocka tickar på som vanligt. Det var som sagt bara en mindre vanligt förekommande biverkning på läkemedlet Panocod.

Panocoden lämnade jag för övrigt i handen på läkaren innan jag tackade och gick. Emelie frågade mig ikväll om jag bara gick utan att betala.

- Eh, ja, det gjorde jag faktiskt!

Jag hade inte haft en tanke på det när jag gick - jag var bara så tacksam för att jag kunde ta mig därifrån på egna ben!

Ja, jag gick faktiskt hela vägen tillbaka till skolan. Ni skulle sett Lelles min när jag klev in i hans undervisningsrum. Större ögon och mun har jag aldrig sett, framförallt inte så länge. Han verkade inte kunna tro sina egna ögon!

Han var övertygad om att jag hade satt min sista fot på jobbet den dagen, och kanske till och med för ett antal dagar framöver, innan min hälsa skulle tillåta att jag kom tillbaka. Så när jag plötsligt dök upp där, utan att ha hört av mig, blev han jättepaff.

Men han skjutsade mig till stationen, lättad, förstås. Och chefen, Mikael, hade också varit jätteorolig. Men han hörde mig i bakgrunden när han ringde till Lelle för att fråga vad som hänt. Jag skrek:

- I'm alive, I'm alive, it's a miracle, I'm alive!

Sen träffade jag honom på stationen också, när Lelle släppte av mig. Ytterligare ett sammanträffande som gjort att skyllas på Gud.

Ryggvärken då?

Inte bra. Det molar och hugger och är inte kul alls. Men! Jag är glad att jag lever.

Jag är mycket glad att jag lever!