Om hoppet och ljuset

Long time no see.

Jag sitter och tittar på Tron: Legacy för tredje gången på två dagar. Mycket tack vare grafiken och historien (tydligt om ont och gott med väl invävda moralkakor och visdomsord), men framförallt för musiken (Daft Punk), är jag helt såld på filmen.

Jag har aldrig själv spelat Tron, förrän nu. Jag visste inte ens vad det var när filmen Legacy kom. Men filmen är helcool. Jag har inte varit så förtjust i en film sen K-PAX med Kevin Spacey.

Kanske passar musiken och filmen min sinnesstämning just nu: ödesmättat. Något händer nämligen just i detta nu, som inte är lika kul.

Min mormor är döende.

Hon ligger, klar i huvudet men trött i kroppen, på ett hem och vilar inför den sista resan hem.

Jag och min mormor har ett nära förhållande. Förutom första gången hon såg mig, då hon var rädd för att hålla i mig, har vi alltid vara nära varandra.

Det var till henne jag flydde när jag rymde hemifrån. Det var till henne jag gick när jag hade goda nyheter. Det var till henne jag gick när jag var ledsen.

Det var till henne jag gick när jag ville spela UNO.

Hon har alltid, och kommer alltid, att älska mig. Liksom jag alltid har, och alltid kommer att, älska henne.

Min älskade mormor, som blir sämre och sämre för var dag, har varit en riktig krutgumma! Vi har flera såna i det släktledet. En av dem födde barn vid spisen, tvättade, matade dem och sövde dem, och lagade sedan maten färdigt till männen som senare kom tillbaka från sina arbeten.

Mormor själv har alltid arbetat, både fysiskt och mentalt. Poet, fotograf, musiker (gitarr, orgel, sång), hon har hållit i studiecirklar, åkt runt i världen. Vad jag vet finns ingen som inte tycker om min mormor. Hon är och har alltid varit älskad av alla hon mött, på ett eller annat sätt. Och hon har alltid älskat tillbaka.

Det är kanske därför hon är så älskad. Hon älskar först. Hon är den första att respektera. Du hinner inte först. Hon respekterar och älskar före alla andra.

Hon har nog alltid varit min främsta inspiration. Det är från henne jag lärt mig att vara kreativ. Det är från henne jag fått mina önskningar att göra något för min medmänniska. Det är hon som lärt mig att det bästa är att älska först och aldrig hata.

Jag hoppas verkligen att vi talat tillräckligt med varandra för att hon ska veta det. Jag tror det.

Jag träffade henne senast i måndags. Jag nämnde för min hustru idag att jag är rädd att jag inte sa "Jag älskar dig" till henne. Men då sa min hustru: "Du sa det. Du kanske inte gjorde det med orden, det minns jag inte, men vad du sa i övrigt och vad du gjorde, och hur du såg på henne... du sa det."

Och jag förstod. Och jag förstod att mormor hade förstått. Att hon vet.

För flera år sen satt vi och pratade. Vi pratade om döden, och hur vi såg på det. Mormor var inte rädd. Och när vi hade pratat färdigt, sa vi att vi aldrig skulle behöva säga något mer. Vi skulle veta. Vi skulle veta vad vi kände för varandra, och när vi skulle skiljas, och inte allt blev sagt, skulle det ändå vara sagt.

Det kanske var sista gången jag såg henne i detta liv i måndags.

Hon log och skrattade lite då och då, men ofta satt hon och tittade ut i ingenting, i egna tankar, i koncentration mot smärtan och kanske tänkte hon på sin förestående resa. Allvarlig i ansiktet, men med ljuset hos någon som lever, och som har levt, och som tänkt fortsätta leva, fullt med hopp och glädje i och omkring sig.

Jag tvivlar inte på att när hon dör, delar hon upp sitt ljus och sprider det över världen. Den som önskar tar till sig det ljuset och får uppleva det.

Ju fler som tar till sig mormors ljus, desto mer ljus finns att tillgå. Det är inte bara mormor som sprider sådant ljus när hon dör. Hon gör det tillsammans med många människor.

Min tro är att alla sprider sitt ljus och delar med sig av det till de som önskar när de dör.

Min mormors ljus är starkt. Många kan ta del av det. Och det är mormors enda önskan. Att hennes arv är något som hjälper och stärker. Det är därför hon har skrivit poesi och musik, det är därför hon har målat och fotograferat. Det är därför hon har levt. För att inspirera. För att glädja. För att ge hoppet åter till de som tvivlar.

Så kommer jag minnas min mormor.

Jag älskar dig, mormor. Jag ska göra mitt bästa för att föra ditt arv vidare.