Diskussionen om paralleller

"Vi 80-talister går och bär på en längtan efter något större som förenar när allting individanpassas. Vi älskar friheten i egna Spotifylistor, urvalet på Netflix, bloggar och statusuppdateringar på Facebook och Twitter. Men i smyg avskyr vi ändå att det saknas något som inte spretar åt alla håll. Vi behöver traditioner som består, något som vi kan enas över i lunchrummet."
- Vedrana Sivac, BT 23 nov.

Vedrana pratar om På spåret, som i år presenterar jubileumslag i form av vinnare från åren som gått. Det är traditionen, enligt henne. Nu kan jag inte säga att jag håller med henne om att På spåret inte skulle vara något annat än det, för jag tycker nog att anledningen till att man tycker om På spåret är just "att Cecilia Hagen och Lennart 'Hoa Hoa' Dahlgren tävlar mot Martina och Erik Haag (...) de karistmatiska programledarna - Kristian Luuk och Fredrik Lindström (...) [a]tt man känner sig stolt och lyckad när man har svarat rätt på frågorna".

Jag har varit på en föreläsning med Tomas Sjödin, om vikten av att vila och kunna ta det lugnt, att låta kroppen och sinnet "tröttas", som man gör med gamla båtar innan de kan hålla resten av sommaren (att "trötta" en båt innebär att man låter den tyngas ner under vatten tills de torkade bräderna har svällt och båten tätats). Att det måste få vara okej att vara trött, och ändå mer om man är i den situationen jag är - sjuk.

Tomas Sjödin nämnde också att vi har ett behov av att lyssna på varandra. Det finns en balans i att låta livet flyta, att känna "flow", och att låta livet stanna upp, att ta en paus, parkera en stund och låta det djupa inom dig komma upp till ytan.

För "flow" är att flyta på ytan, menade Sjödin, och jag håller med. Det kan kännas jättehärligt att bara låta livet flyta utan att jag behöver tänka så mycket, men det är bara yta. Vad finns det inuti? Vad är det som gör dig Dig? Vad är det som gör mig Mig?

Att stanna upp är att tänka på döden också. Att vi en gång ska dö. Jag måste erkänna att jag blev lite kall inombords - jag var nog inte riktigt beredd på att tänka på döden. Jag menar, jag är inte rädd för döden. Det har jag inte varit på åratal. Däremot har jag nog, när jag tänker efter, varit väldigt rädd för livet.

När jag insjuknade i ME var jag bara lite drygt 20 år gammal. Jag visste inte att det var det jag hade drabbats av, och jag förstod inte varför jag var så trött och hängig. Jag var deprimerad, det förstod jag, men det var inte det enda - något saknades, något fattades, det var inte bara depression. Det var därför jag inte ville pröva antidepressiva. Jag "visste" att det inte skulle hjälpa.

Jag förstod inte min sjukdom när jag fick diagnosen 2008. Det hjälpte inte att få en diagnos, så länge jag inte fick hjälp att hantera den. Under åren som gått har jag haft stort stöd i min mamma, som även hon har fått diagnosen ME, och som inte drabbats av depression utan har kunnat söka hjälp genom forum och kontakter.

Själv har jag varit ensam, något Sjödin också tog upp som en vanlig konsekvens till trötthet. Är du trött? Då vill jag inte ha med dig att göra, för jag måste beblanda mig med människor som påverkar mig positivt. Så vem vill ha med mig att göra om jag är trött och hängig? Ingen. Ingen alls. Jag är fullständigt ensam.

När mamma kommer på besök till oss i Borås är vi trötta tillsammans. Sjödin hade en vän som han var ärlig inför och sa att han inte orkade ha det där mötet på det där fiket vid den där tiden den där dagen, och efter en stunds tystnad i telefonen hade vännen frågat "vill du vara trött ensam, eller ska vi vara trötta tillsammans". Den första timmen de hade suttit på kaféet och ätit spenatsoppa hade de inte sagt ett ord. De fick inte heller jättemycket gjort den andra timmen när de långsamt tog upp och pratade kort om det de hade planerat att tala om, men det var inte poängen, förstod Sjödin. Poängen var att de inte var ensamma i sin trötthet, och det hjälpte.

Jag, genom min ME och min depression, har sökt mig till vänner och bekanta, men de vänner som önskat att jag skulle vara ärlig har jag stött bort genom att inte våga vara ärlig emot. Och de vänner som egentligen kanske inte varit mina vänner har vänt mig ryggen när jag varit ärlig och sagt att jag mår dåligt.

ME och depression, trötthet och nedstämdhet - vem vill umgås med sådana människor när de har en karriär att tänka på. Väldigt få. Och de få som ändå vill vara min vän har jag inte orkat umgås med, dels för att jag mår som jag mår, men också för att mitt självförtroende och min tillit till människor har minskat med åren som gått. Jag menar, att jag är trött en dag eller två, eller kanske en vecka, det är ju alla då och då, men vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut och år in? Vem tror verkligen på någon som jämnt är trött och mår dåligt? Vem orkar bry sig? Så många har vänt mig ryggen för att jag varit ärlig och sagt att jag inte mår bra. Varför skulle jag fortsätta försöka?

Nu har jag hamnat i en parkeringsruta. Jag har försökt i snart ett år att arbeta med det jag drömde om att få arbeta som innan jag blev sjuk. Drömmarna som nu inte kan bli av för att jag är sjuk. Kanske det någon gång i framtiden kommer behandlingar eller till och med en bot för ME, och då blir jag så gott som frisk, eller helt frisk, men det är inte idag. Inte här och nu. Här och nu är jag sjuk.

Inom de begränsningar som min ME utgör håller inte de drömmar och önskningar om livet som jag har haft hittills.

Livet blev inte som jag hade tänkt mig.

Men Sjödins ord kom i precis rätt tid.

"Det är som det är".

Livet blev inte som jag hade tänkt mig, men nu är livet som det är.

Inom de begränsningar som min ME utgör finns det möjligheter och dörrar som öppnas, som jag kanske inte hade sett eller lagt märke till om jag inte hade blivit sjuk.

Jag hade stora planer. Jag ville bli känd. En superlärare, en författare, en kompositör, arrangör och dirigent. Jag ville föreläsa och utbilda, spela musik och vara fysiskt aktivt med karate, styrketräning, löpning. Allting superstort, superkänt, superbra.

För mig. Jag ville bli rik. Jag ville stora drömmar.

Inom ramen för min ME ryms inte dessa stora drömmar, och det är ett sorgearbete som följer nu när jag insett att jag måste hitta nya drömmar att följa. Jag förlorar de stora drömmarna till förmån för de små.

Något jag däremot har förstått är att de små drömmarna inte nödvändigtvis behöver bli de små konsekvenserna. Det lilla jag gör för min medmänniska räcker, och många bäckar små gör en stor å. Det jag gör för mig, det gör jag ock för andra.

För mig. Jag vill bli rik genom de små drömmarna.

Genom det lilla jag gör kan jag fortfarande nå ut.

Jag hoppas att jag med min blogg kan nå ut.

Jag vill nå ut med min berättelse. Balansvågen handlar om att väga det ytliga mot det djupa, det stora mot det lilla, aktiviteterna mot vilan. Det roliga mot det jobbiga.

Döden mot livet.

Kanske vägningen kommer visa att det inte handlar om motsatser.

Det är paralleller.

Sjukskriven

Det är andra gången jag kraschar på samma arbetsplats. Det blir inte en tredje gång. Jag kommer vara helt sjukskriven tills jag fått tag i ett annat jobb.

Helt officiellt blir det väl egentligen inte förrän jag har läkarintyget i handen, men jag har pratat med min chef nu och vi har kommit underfund med att jag troligtvis inte kommer tillbaka till mitt nuvarande jobb som musiklärare i grundskolan.

I slutet av januari kraschade jag med min ME. Jag blev heltidssjukskriven och mådde dessutom mycket dåligt mentalt, eftersom jag blev chockad av min reaktion och kände enorma skuldkänslor för att jag upplevde att jag svek arbetsgivaren, men framförallt klienterna, det vill säga eleverna.

Under våren testade jag 50 procent arbete, men var tvungen att gå ner till 25 procent. Det innebar att jag jobbade som musiklärare för dåvarande nior, för att de skulle få en adekvat undervisning sin sista termin. Själv tycker jag att de, under omständigheterna, fick en ganska bra sista termin. Eleverna har dock sista ordet, men jag hoppas att de tyckte det var helt okej.

Till hösten började jag på 50 procent och det har funkat fram till efter höstlovet (höstlovet var vecka 44). För de resterande veckorna fram till jul hade jag ganska stora och krävande planer. Något som gick upp i rök när jag för en dryg vecka sedan inte orkade stanna kvar på jobbet hela dagen, utan var tvungen att gå hem.

Sen dess har jag inte orkat gå tillbaka i arbete.

Och nu är det alltså i stort sett klart. Jag kommer inte tillbaka som musiklärare på grundskolan. Det finns många orsaker, men jag tänker inte ta upp dem här. Den största orsaken är trots allt min ME.

Och vi kan prata hur mycket som helst om att gräva ner sig i sjukdomen, att leva i sjukdomen eller liknande klyschor. Det spelar ingen roll hur mycket en cancersjuk person försöker leva normalt - hon är fortfarande cancersjuk. En förkylning kan man strunta i, men symptomen är ändå där (snuvan, huvudvärken, tröttheten...). Med ME kan man också försöka leva normalt, men symptomen kommer man fortfarande inte ifrån.

Värk i kroppen och huvudet, "hjärndimman" som gör det svårt att koncentrera sig på inlärning och planering (att skriva och formulera sig har aldrig egentligen varit ett bekymmer för mig, bara om det handlar om något jag tidigare inte har tänkt på, och tro mig - det jag skriver om nu har jag tänkt mycket på), tröttheten...

Det går inte ihop sig med mitt nuvarande jobb. Och skolan förtjänar en lärare som är frisk och kan ta hand om eleverna. Hade jag bara varit frisk...

... men det är det som är grejen. Jag har längtat efter ett sånt här arbete (om sanningen ska fram önskade jag väl hellre jobb på ett gymnasium, men det har varit en fascinerande upplevelse), och sen jag gick i högstadiet, det vill säga sen i mitten av 90-talet, har jag varit övertygad om att jag vill bli lärare.

Nu, ett år efter att jag kraschade på allvar, har jag förstått att jag måste acceptera min nuvarande livssituation och se möjligheterna innanför de begränsningar som min ME binder mig inom.

Att vara grundskollärare är utanför den ram som ME erbjuder mig att verka inom.

Jag hoppas bara att jag kan hitta "mitt" jobb.