Födelsedag idag!

Grattis till lilla mig, som är så stor, så stor, i den stora, stora världen, där jag levt i trettio år från och med idag, en kort tid för mänskligheten men lång tid för de som är yngre än jag.

Och jag är fortfarande till stor del ett barn, dock inte längre lika naiv som ett barn kan vara. Jag tror inte längre att jag vet allt. Inte för att jag någonsin trott det, men jag har i alla fall trott att det jag trott på varit sannare än jag nu vet att det inte nödvändigtvis är. Och jag kan höra andra människor, yngre än jag, ha samma föreställningar om världen som jag, eller annorlunda, men med samma naiva tro att det de tror på är sannare än vad de så småningom kommer få veta att det inte nödvändigtvis är. I alla fall inte på samma sätt.

Jag har levt länge nog att förstå att livet är som det är, och det är inte alltid på det sätt man tror. Allt förändras. Tid är förändring. Jag trodde på någonting när jag var nitton år, och den tron utvecklade jag tills jag var tjugofem, åtminstone. Sedan förändrades jag. Jag trodde det var världen som förändrades, men det var tiden som gick. Jag hann inte med mig själv.

Jag blev sjuk. Utmattad och deprimerad. Och jag trodde det var mitt fel, och att världen inte anpassade sig. Det jag trodde på rann ut i sanden, och jag märkte det inte förrän det var för sent.

Nu börjar jag långsamt hinna ifatt viktiga insikter om mitt tillstånd i livet, i världen. Att det är föränderligt. Att jag ingenting kan förmoda, anta eller förutspå om framtiden som faktiskt kommer slå in. Att det är naivt att tänka så.

Det är inte nödvändigtvis så deprimerande som jag kanske får det att låta som. Naiviteten är ju något av det viktigaste för människan. Naiviteten håller hoppet levande. Det barnsliga hoppet som säger att "allt ordnar sig på det sätt jag tror att det kommer göra". Men hoppet fungerar egentligen inte så. Hoppet säger bara "allt ordnar sig", men inte på vilket sätt det kommer göra det. Jag har vetat det länge, men insikten har nog inte funnits där - det ordnar sig nästan alltid på ett sätt man inte tänkt sig att det kunde ordna sig.

Jag tror nämligen att en insikt är samstämmighet mellan förnuft och känsla. En kombination mellan Elinor och Marianne. Systrarna utgör människans insikt om sig själv. När du vet och du känner att något om dig själv är sant kan du acceptera det och vara konstruktiv kring det som nu är insikten om det du känner och vet.

Jag är fortfarande sjuk. Sjuttiofem procent sjukskriven. Hade det inte varit för niorna på Viskaforsskolan där jag i januari började jobba hade jag varit kvar hemma helt och hållet. Jag startade uppgifter för eleverna för deras slutbetyg, och för deras skull håller jag mig flytande och kvar på jobbet.

Hade det inte varit för rektor Carina Holmström hade jag heller inte orkat. Hon, som varit specialpedagog och sedan blivit rektor på Viskaforsskolan, har en människosyn som inte helt och hållet är arbetsgivarens enbart. Hon tar hellre argument som handlar om vad jag som människa orkar och vill än organisationens regler om timmar och minuter. Och enligt facket är hon en av få som klarat av att ordna med det som en arbetsgivare ska göra - ta kontakter med Försäkringskassan och Previa (företagshälsan i Borås), till exempel.

Det naiva hoppet hos mig finns kvar. Jag tror att det ordnar sig, och jag tror att det kommer bli på ett visst sätt - jag känner det på mig. Samtidigt vet jag att hoppet bara uttrycker känslan av att det ordnar sig, inte på vilket sätt det kommer göra det. Utan naivitet men med hopp kan jag bara låta det ordna sig så som tiden får utvisa. Förändring sker, vare sig jag vill det eller inte, vare sig jag tror att det kommer förändra sig på det ena eller det andra sättet. Jag kan inte förhindra förändringens vindar, lika lite som jag kan få den fysiska vinden att ge mig medvind när jag cyklar i uppförsbackar. Det enda jag kan göra är att söka lä när det blåser som värst, eller åtminstone kliva av cykeln och gå uppför backen istället.

Ha inte bråttom. Det ordnar sig. Tid är förändring, och förändring är medvind eller motvind. Vad gör du av din tid?

Jag har levt i trettio år på denna jord. Vad vet jag om livet? Jag vet väldigt mycket om de trettio år av liv som varit mig närmast, men ingenting om framtiden. Och så tror jag det är för alla.

Nu börjar mitt trettioförsta år i tiden, på jorden. Grattis på födelsedagen!