Meningen med livet

Inlägg nummer 200 kommer behandla meningen med livet och paradoxala intentioner!

Enligt Viktor Frankl, som jag för tillfället läser (Livet måste ha mening), finns ingen generell mening med livet. Att ställa frågan om generell mening med livet är som att fråga en schackspelare vilket drag som är världens bästa.

Ett schackdrag beror på hur pjäserna står, hur motspelaren spelar, vart man själv vill komma m.m. Alltså blir meningen med livet individuell, och som människa måste Du själv finna just Din egen mening med livet.

Det finns tre olika sätt att finna mening med livet.

1. Genom handling och/eller prestation
2. Genom kärlek
3. Genom lidande

Genom handling och/eller prestation får man en tillfredsställelse som man lätt finner en mening i, så det behövs inte förklaras närmare.

Kärlekens väsen innebär att man får uppleva något eller någon som man finner ett stort värde i, och som man finner ett värdefullt utbyte genom.

Lidandet är det svåraste att finna en mening i. Frankl ger oss exempel på hur man kan finna mening i lidandet:

En äldre allmänpraktiserande läkare konsulterade mig en gång på grund av djup depression. Han kunde inte övervinna sorgen efter sin hustru som dött två år tidigare coh som han hade älskat högre än allt annat. Hur skulle jag nu kunna hjälpa honom? Vad skulle jag kunna säga? Jag avstod från att säga honom någonting alls och ställde bara denna enkla fråga: "Vad skulle hänt, om ni hade dött först och er hustru hade blivit den som levat kvar?" "Det skulle ha varit förfärligt för henne", svarade han, "hon skulle ha fått det mycket svårt." Då sade jag: "Det lidandet har hon alltså blivit besparad, och det är ni som har besparat henne det. Nu är det alltså ni som måste betala genom att överleva och sörja henne." Han sade inte ett ord men tryckte min hand och gick lugnt ut ur mottagningsrummet. På något sätt upphör lidandet att vara lidande i samma stund som det får en mening, till exempel uppfattas som ett offer.
(s. 124)

Frankl menar att genom läkarens förändring av inställning till hans situation kunde han se en mening med sitt lidande. Det fanns ingen mening med lidandet i sig självt, men en människa kan spapa en mening. Kan lidandet botas kirurgiskt eller på annan väg, behöver man inte finna en mening med lidandet. Men om lidandet är ofrånkomligt, vid obotlig sjukdom eller vid nära anhörigs död, kan en mening skapas. "Logoterapin (...) försöker få patienten att återvinna sin förmåga att lida, om så är nödvändigt, genom att han finner en mening till och med i lidandet" (s. 125).

Lite senare behandlar Frankl en känsla som är mycket central i människans liv, nämligen fruktan. Fruktan framkallar ofta det man är rädd för. Till exempel kommer en människa som fruktar att rodna inför mötet med många människor i ett rum att rodna.

En sådan fruktan, fobi, gör ofta att man intensivt önskar att slippa det man fruktar. Denna intensiva önskan kallas "hyperintention", och innebär att ju mer man önskar något, desto mindre kommer önskan att slå in. Frankl tar sexuell njutning som exempel. "Njutningen är och måste förbli en biverkan eller biprodukt, och den hindras och spolieras så fort den görs till ett mål i sig" (s. 132).

Det finns även något som kallas för "hyperreflexion", vilket innebär en överdriven uppmärksamhet mot något. Detta blir till ett liknande hinder som vid hyperintention.

För att råda bot på fobi, hyperintention och hyperreflexion använder Frankl ofta något som han kallar för "paradoxal intenetion".

Låt mig berätta om ett fall. En ung läkare konsulterade mig på grund av sin rädsla för att börja svettas i tid och otid. Varje gång han väntade att svettningen skulle börja, visade sig denna föregripande fruktan tillräcklig för att framkalla våldsam svettning. För att bryta cirkeln rådde jag patienten att om svettningen skulle komma igen, så skulle han medvetet bestämma sig för att visa folk hur mycket han kunde svettas. En vecka senare kom han tillbaka och kunde berätta, att han varje gång han mötte någon som väckte hans föregripande ångest, så sade han till sig själv: "Förr svettades jag bara ut en liter, men nu skall jag minsann prestera det tiodubbla!" Efter att han lidit av sin fobi i fyra år kunde han nu efter endast en konsultation göra sig definitivt fri från den på en enda vecka.
(s. 133-134)

Precis som i fallet med läkaren som inte kunde komma över sin hustrus död handlar det om en förändring av inställning och attityd till sin situation. Paradoxal intention fungerar så här:

• Fruktan (fobi) för att inte kunna somna ger
• hyperintentionen att få sova, som gör att
• man kan inte somna.
• Paradoxal intention tillämpas: man önskar att få vara vaken, vilket gör att
  
• man somnar relativt snart!

Jag inser att jag i många fall fruktar mycket så till den grad att jag önskar motsatsen så pass att man kan tala om hyperintention, eller att jag överdriver uppmärksamheten mot något så pass att man kan tala om hyperreflexion, oftast mig själv i det senare fallet.

Den paradoxala intentionen är en slags ironi över sin egen fruktan och gör att man kan skratta åt sig själv. "Så snart patienten (...) slutar upp med att kämpa emot sina tvångsföreställningar och i stället försöker förlöjliga dem genom att behandla dem ironiskt, alltså genom att tillämpa den paradoxala intentionens metod, bryts den onda cirkeln, symptomet avtar och försvinner till sist av brist på näring." (s. 137, kursivt sic!).

Avslutningsvis måste jag ändå citera Frankl följande (s. 138):

Nyckeln till hälsa och bot
är engagemang och hängivelse.