Hur man överlever på egen hand

De första nätterna brukar vara hemskast, tycker jag. Sen får man mest bara hoppas att man har saker att göra...

Det låter kanske inte så hoppfullt, men att vara ifrån sin käresta är inte livshotande. Något av det mest positiva som kommer ut av ensamheten är att man inser hur mycket man älskar (eller i värsta fall, inte älskar) sin partner.

Jag trodde inte jag behövde det. Men jag har insett att vi behöver alla inse det, då och då.

De första nätterna brukar vara hemskast. Jag har också hört talas om att första natten kan vara skön, att man kan sträcka ut sig i sängen och tänka "åh, äntligen får jag gott om plats". Sover man ändå inte i samma säng har man nog inte det här problemet alls, kanske?

Den som tycker första natten är skön får problem några nätter i följd efter det istället, då man börjar sakna. Det gör man tidigt, i vilket fall som helst.

För den som tycker första natten är hemsk vänjer man sig fortare än man kan tro. Jag sover inte lika bra på nätterna när Emelie inte ligger bredvid, men jag vänjer mig, som sagt. Ensamheten har dock varit mitt största hot i Göteborg, och är det på sätt och vis även här i Växjö. Man inser hur ensam man är utan sin partner - jag har inga vänner som ringer och frågar hur det är. Inga vänner som ringer och frågar om man vill ha sällskap. Mitt fel? Tja, kanske det. Att jag jobbar i Nybro och befinner mig där för det mesta gör inte saken bättre.

Hur gör man för att skaffa kompisar som känner för att umgås med en? Jag har funderat på att skapa en grupp på Facebook: "Vem vill bli min sällskapskompis?"

När solen lyser är det lättare, definitivt. Och vara ute och röra på sig är också positivt. I helgen har jag gått/joggat lite drygt 1 ½ mil totalt. Jag har diskat, lagat mat, tvättat, städat, ringt viktiga samtal m.m. m.m. Hoppas ni grattade era mammor igår, t.ex.

Önska mig lycka till idag, förresten - jag ska på anställningsintervju på gymnasiet i Nybro - 18% svenska A ht09-vt10.

Två veckor är överkomligt, även om längtan ständigt finns där. Den är jobbig i början, i mitten går det an, men ju närmare dagen kommer då din partner kommer tillbaka är absolut värst! Då vill man bara att tiden ska gå dubbelt så fort!

Ha en fortsatt bra dag, och fortsätt älska varandra så mycket det går. Gärna lite till. Du vet aldrig när det är försent!