DEN 16:e JANUARI 2009 TOG JAG LÄRAREXAMEN.
JAG ÄR NU EXAMINERAD GYMNASIELÄRARE I SVENSKA OCH MUSIK.
Det har varit en ganska jobbig avslutande vecka. Inte så att jag haft mycket att göra, utan jag har mest bara varit så otroligt trött nu den sista tiden.
Jag har inte riktigt kunnat njuta av min examen än, och jag har väl inte heller riktigt förstått vad som hänt. Imorgon är det måndag, och det är första veckan vid Göteborgs Universitet för väldigt många människor. För min del är det den första veckan i resten av mitt liv.
Jag har varit en fånge i elevernas och studenternas värld sedan jag började förskolan 1986 (jag har för mig att jag gick två år i förskola innan jag började skolan, vilket jag med säkerhet gjorde 1988, sju år gammal, med en lite drygt halvårsgammal lillebror hemma i Ryd, Gislaved).
Augusti 1986. Eller augusti 1988, om man man räknar bort förskolan. Till januari 2009. Minus ett år av fabriksarbete mellan studenten 2000 och folkhögskolestarten 2001.
Nästan 20 år. Det är mer än två tredjedelar av mitt liv. I mars 2009 fyller jag 28 år. 70 % av mitt liv har jag gått i skolan. 78 % (22 år) om jag räknar med förskolan.
Eftergymnasiala studier räknar jag till 7 ½ år. Två år folkhögskola, 5 ½ år universitet.
Det är hiskeliga summor i år räknat. Ändå är det bara det sista året, eller kanske bara det sista halvåret, som jag känt att jag är redo för arbetslivet, att jag har vad som krävs för nästa del av mitt liv. Kanske det varit psykologiskt, jag har sett slutet av tunneln och förberett mig mentalt på vad som kommer efter mina studier - oberoende i form av ett arbete i det yrke jag utbildat mig för och haft som mål sedan högstadiet. Lärare. Sedan gymnasiet. Lärare i musik. Sedan folkhögskolan. Lärare i musik och svenska. Sedan universitetet. Gymnasielärare i musik och svenska.
På examenshögtiden i fredags berättade rektorn vid Göteborgs universitet och ordförande för SLUG (Utbildningsvetenskapliga studentkåren vid Göteborgs universitet) att vad som hörs i media om hur dålig lärarutbildningen är, i Sverige i allmänhet och Göteborg i synnerhet, är bara en bråkdel av rösterna som egentligen finns inom lärarutbildningen och i skolan.
80-85 % är positiva eller mycket positiva till skolans resultat jämfört internationellt och även lärarutbildningen. 80-85 %. Jag är en av dem som ofta har tänkt att jag egentligen fått en bra utbildning, men som påverkats av de negativa rösterna, som är de som har hörts. Och det är väl klart - det är mycket roligare och mer läsvärt i tidningarna att läsa om kritik - så länge det inte berör en själv.
Samtidigt har jag ofta tänkt att om mina klasskamrater, att utbildningen och framförallt VFU:n (VerksamhetsFörlagda Utbildningen) är vad man gör det till. Jag har ofta fått ta egna initiativ om jag har velat något - t.ex. byta verksamhetsområde. Och om jag inte velat eller orkat har jag inte egentligen räknat med GU ska hjälpa mig, särskilt inte om jag inte har sagt något.
Det jag sagt till om har jag fått hjälp med, så gott de kunnat med den summan studenter och verksamhetsområden som GU har. Jag har full förståelse för svårigheten att få ihop allt, och det är tråkigt när en och samma student ofta råkar ut för organisationsproblem. Väldigt många råkar ut för det, men de allra flesta är nöjda! 80-85 %, för att vara "exakt".
Examensdagen firades på följande sätt: 16.00 Examenshögtid för studenter och anhöriga med långa och fina tal och fin musik. Jag har bara lite att klaga på: det var lite för högtravande i början, som om de var tvungna att övertyga studenterna och deras anhöriga att de valt rätt yrke. Sångerskan som sjöng hade en personlig stil som inte riktigt var utvecklad till det bättre än. Hon sjöng fantastiskt fint, men hennes uttal lät som om hon kommit från tandläkaren och bedövningen inte riktigt släppt än. Det var stundtals en aning falskt mellan henne och gitarristen som ibland sjöng stämmor. Slutligen var jag lite tveksam till låtvalen, som var ganska deprimerande sånger. "Fix you" är väldigt fin, men ganska sorglig, och något om att förlora vänner m.m. Inte så kul att höra på en examensdag som ska vara kul och positiv.
Efter högtiden, där jag fick chansen att hälsa på några av dem som blivit riktigt goda vänner på slutet - Magnus, förstås, Kristoffer och Toomas, t.ex - gick jag och Emelie till Valand, varifrån vi tog en buss till Olivedalsgatan. Sedan promenerade vi upp för Nordenskiöldsgatan till Pasta Haus, där vi åt billig och god pasta samt en fantastiskt god dessert tills vi båda storknade. Jag var tvungen att gå sakta därifrån med värkande mage, men det var det värt. Mm, mumsigt!
Därefter tog vi oss med spårvagn till Grönsakstorget och gick till Biopalatset därifrån. Där såg vi Benjamin Buttons otroliga liv (IMDB: The curious case of Benjamin Button, 2008. Officiell hemsida.). En av de skönaste påminnelser av det viktiga i livet jag sett på mycket länge. Kort sagt om filmen: Benjamin Button föds 1918 med ett spädbarns storlek men med en åldrings kropp. Därefter åldras han baklänges. Benjamin Button spelas av Brad Pitt (som vanligt helt fenomenal i sin rolltolkning och inlevelse) medan hans egentligen enda och största förälskelse Daisy spelas av en fantastisk Cate Blanchett. Filmen berättar om vad som skulle kunna tänkas vara värt att veta om livet, och personligen anser jag att om man vågar se filmen, som berör en starkt, kommer man få ut mycket, om man öppnar sina sinnen. Rätt och fel går alltid att diskutera, och trovärdigheten går också att ifrågasätta. Men frågan är om det är rätt att göra det i det här fallet. Jag tror att man missar det väsentliga i så fall.
Se filmen, kort och gott. Den är bra, väsentlig och viktig.
Förhoppningsvis gör jag en kort uppdatering av det här inlägget i morgon. Jag hoppas då få veta om jag fått jobbet i Nybro, vilket kulturchefen inte låtit mig veta under veckan, vilket han i stort sett lovade. Det är jobbigt att någon tror att man vill gå omkring och inte veta hur framtiden blir. Jag kan i stort sett inte fatta några som helst avgörande beslut förrän jag vet. Men imorgon hoppas jag han ringer.
Från och med tisdag den 20:e januari 2009 har jag inget bredband i Göteborg längre, och jag måste vara kvar och flyttpacka. Det innebär att jag troligtvis inte skriver några fler längre inlägg förrän i vecka 5. Men å andra sidan skrev jag inte särskilt mycket den här veckan heller.
Hoppas ni orkat och hunnit läsa igenom allt jag skrivit här, även om det blev väldigt mycket mer än jag tänkt.
Idag ska jag diska och börja flyttpacka på allvar. Hoppas jag kan disciplinera mig.
1 kommentar:
Gratinerar å det varmaste till lärarexamen!
Skicka en kommentar